Julväder av Börje Lindström

Huvvaligen! Snön yr utanför fönstren och min gamle far har kommit till stan med en granne. Bilen och stugan där han nu bor är helt insnöat. Nu är det skottning som gäller! Det är precis en sån här dag i juletid man skall läsa Börje Lindströms bok Julväder.

Detta är en gastkramande spökhistoria från Lillvargbyn i Lappland. Där bor Börje. Det är någon gång i början av 60-talet. Bröderna Cartwright rider på TV, tjejerna sprayar håret och man äter kalaspuffar till frukost och sjunger Tom Dooley.

Det är några veckor före jul. Börje går fortfarande i skolan, där deras magister, den märkliga sörlänningen med bockskägg och som liknar Gammel-Erik (det namn man sätter på hin håle själv så man slipper säga svärord) regerar. Familjen bor i villa Snedablick som under snötyngd och blåst jämrar sig som ett gammalt skepp i storm. "Villa Snedablick vart som den vart. Gick man på fel lösbräda ute på sågspånsvinden började västerväggen i finrummt att gunga nere vid golvet. Slog man igen dörren till sitt rum för hårt flög det murbruk ut ur ventilen i köket." Tillsammans med kusinerna Agnetha och Bibbi och Svenny (som kommer uppresande från Uppsala) blir julen detta år inte som andra jular i Lillvargbyn.

Allt börjar med elektriciteten. Den som alltid läser av elmätaren heter Volter (haha) och han dyker plötsligt upp mitt i vintern och påstår att det är något konstigt med elektriciteten. Någon tjuvtar ström så det sviktar i ledningarna tror han. Och visst är det något konstigt med ljusskenet över himlen. Förebådar det något?

Bit för bit vecklar Börje Lindström upp en hiskelig spökberättelse. Att bygdegården höll på att rasa in när Börje var liten, det som han läst om så många gånger i ett gulnat tidningsurklipp från Västerbottens folkblad, kan det ha något att göra med den gamla händelsen farmor berättat om, när många lappar blev innebrända för att någon stängt dörren utifrån? I magisterns röda bok finns mystiska inlägg och Börje och Svenny och de andra inser snart att mörka krafter är i antågande. I svindlande, mustiga och väldigt välskrivna kapitel följer vi äventyret ut på Lapplands myrar där blå olycksbådande knastrande spindlar springer längs kraftledningarna. Boken slutar "filmiskt" med action till sista bokraden - precis som i Börje Lindströms enormt bra bok Vitterväder som Julväder är en fristående fortsättning på. I den boken har Börjes farfar en viss betydelse - i den här boken ligger han begravd på kyrkogården. Död är också farbror Lennart - vars kropp man aldrig hittat sen han försvann utåt myrarna. Ja, ni förstår upplägget. Många trådar snos elegant och mästerligt ihop på slutet och man ryser ända in i märgen.

Börje Lindström heter även bokens huvudfigur. Man undrar ju vad som är sant och vad som är påhitt. Jag läser på Börje Lindströms hemsida att när han fått korrekturet och skrev om första meningen i boken "Den natten drömde jag att Svenny dog" så gick strömmen och det började blåsa våldsamt. Då bestämde han att inte ändra ett ord. Efter en kort stund kom strömmen tillbaka. Att Börje också är något av en mystisk person själv, både osynlig och synsk, kan man läsa på hans hemsida. (se länk nedan). Han har skrivit flera böcker för alla åldrar. Som dramatiker har han skrivit ett flertal pjäser. Hans bilderbok Gunnar i granskogen är en av de få riktigt bra norrlandsskildringarna i bilderboksformat. Vi saknar nämligen böcker från våra breddgrader för barnen att känna igen sig i.


Börje Lindströms hemsida!

Alla har ett hungrigt hjärta av Björn Sortland

Everybody has a hungry heart .... sjunger Bruce Springsteen. En vacker strof och en vacker titel på en bok. Visst hungrar vi efter att bli sedda, älskade, bekräftade.

Ina är 16 år och hon VET att något hänt henne. I henne växer ett nytt liv och hur skall hon kunna berätta det för Erik? Killen som hon träffat för sju veckor sen och som dessutom redan är ihop med en annan tjej. Den enda hon kan tänka sig att anförtro sig åt är den lite äldre kompisen Synnöve i Oslo. Men dit är det långt. Då infinner sig en räddare i nöden som kan skjutsa henne hela vägen dit. Erik!

Det här är en poetisk och finstämd bok där vi får ta del av Ina och hennes tankar men också följa hennes och Eriks dialog om allt det som nu händer i deras unga liv. Inkännande skrivet om en ung flicka av en manlig författare.

Berättelsen lämnar inga lösningar - bara ett "här och nu". Boken är utgiven av det lilla förlaget xpublishing som drivs av två tjejer. Två andra bra böcker av Sortland är; Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn och 12 saker man måste göra innan världen går under.

Dödsmässa av Bertil Köhler

Mina barnbarns far skriver så tangenterna glöder i sin fantastiskt välmatade blogg och i sina artiklar för att lyfta fram de bortglömda norrlandsförfattarna.

Ett blogginlägg i det han kallar Norrlandsgotiken fångade min uppmärksamhet särskilt - eller rättare sagt - han sa till mig - den här boken borde du läsa.
Så kommer det sig att jag sitter och läser i denna fina utgåva (som jag lånat av honom för biblioteket har den inte) från 1959. Vänder försiktigt de sprättade bladen, lirkar ibland för att komma emellan de fransiga sidorna och känner lukten av bok.

Jag har inte så mycket att tillägga till det han själv skrivit om verket mer än några personliga reflektioner. Språket är fantastiskt. Målande, poetiskt, metaforiskt. Det suger tag och för en ibland nästan totalt filmiskt in i handlingen.

Hela berättelsen handlar om döden. Den gamla Albertin ligger för döden och vi får göra henne sällskap över gränsen, samtidigt som sorgen och ångesten drabbar hennes Alfons och flera andra i byn, Ulrika som rider på dödsskräcken och underblåser den, Fia, Ellen och så Hjalmar - på många olika sätt gör de alla upp med sina tankar på livet, döden och synden. De möter sig själva i ladugårdens doftande halvmörker, på myrens diminslutna gungfly. Albertin är den som ligger stilla i sängen och vänder de sista orden inåt och blicken utåt på det vardagliga tingen i hennes rum denna hennes sista tid.

I ett underbart avsnitt cyklar vi med Hjalmar genom en by som redan börjat drabbas av avfolkning, där döden eller urbaniseringen dragit med sig människorna och lämnat husen tysta och förfallna. Jag ser för min inre syn allt i svart-vitt som vore det ett rörligt panorama av Sune Jonsson-bilder.

Alfons ser med ny blick på allt omkring honom som är en del av det jordiska som Albertine kommer att lämna efter sig. För hur länge skall de finnas kvar som ett materialistiskt minne över någon som vandrat genom rummen.

"Han tittar sig omkring och ser på de virkade dukarna. De är kärleksfullt - eller omsorgsfullt bara - flätade vid varandra med hårda knutar. Knut vid knut, som drömmar vid varandra [...} Bara en enkel svart kam. Den är instucken i en svart hårborste på byrån. Bredvid den ligger ett sidenband, hårnålar och en finkam. Det är inte så mycket att utplåna, tänker han."

Det är vackert så det gör ont. Men jag känner också hur texten hugger tag och vemodet tar plats. Jag vänder tankarna till de jag själv mistat och det jag skall mista. En märklig bok.

Tack Erik för att du lyfter fram dessa skatter ur min historiska norrländska mylla till läsupplevelser jag aldrig skulle hittat själv.

Läs Eriks egen artikel om Bertil Köhler.

Eriks blogg:

Integration

Svenhammeds journaler av Bečević, Zulmir

Om en smart, svenskfödd kille med despotisk far som vänder ut och in på sig själv för att passa in någonstans. En otroligt fin skildring om att växa upp i Sverige, helt rotlös. Förstår ni.

R O T L Ö S.

Vi kan bara skrapa lite på ytan av den desperation Svenhammed känner inför denna rotlöshet och att han ens bemödar sig att stiga upp om morgnarna - det är ett kraftprov. Våldsam stundtals, kvinnosynen många gånger knapphändig men öppen och man tillåts verkligen känna med pojken.

Språket är helt fantastiskt och känns helt genuint. En annan bok av samma författare som jag också tyckte mycket om är Resan som började med ett slut, om flykt från Bosnien till Sverige. Svenhammeds journaler var dessutom nominerad till Augustpriset och hade varit en värdig vinnare.

Towelhead av Erian, Alicia

Om en trettonårig brådmogen ung kvinna som tvingas flytta till sin far eftersom modern säger att hon inte kan "kontrollera" henne längre. Fadern är från Libanon men lever ett helt igenom amerikaniserat liv och dessutom religionsfritt. Han behandlar Jasira gammeldags och mycket strängt, utan respekt för hennes integritet. Jasiras mamma (som skickade iväg henne efter att moderns pojkvän visat intresse för Jasira) förstår inte förvirringen hos sin dotter efter ett svek, en kulturchock, ett sexuellt uppvaknande.

Humoristisk ibland, men ofta tragisk med tanke på hur enormt många problem en mycket ung människa kan ställas inför.

Den har filmats.

Den Lindgrenska andan

Nej, jag menar inte Astrid den här gången, utan den oefterhärmeliga Barbro. Lindgren alltså, en av mina favoriter bland barnboksförfattarna. Jag glömmer aldrig när min då 8-åriga dotter fick mig att äntligen se tjusningen i Loranga, Mazarin och Dartanjang - något jag tyvärr missade som barn. Många omläsningar blev det när poletten väl trillat ner. Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner är också riktiga höjdare. De säger som det är, utan att gulla till det.
Den Lindgrenska andan: att varken huka eller väja för vuxenvärldens förväntningar på hur en barnbok ska uppföra sig.

Vilka fler finns då som skriver i samma anda, om jag nu ska drista mig till att gå efter min egen definition? Jag har läst flera goda kandidater på sistone och jag ska här nämna ett par stycken: först och främst den strålande Den där Lisa som nyss recenserades här, av Vicky. Jämarns, vilken bra bok! Och så många svordomar - i en Hcg!
Nå, det var nu inte svordomarna i sig som gjorde den bra, men om man ska beskriva vad en tonårig, arg storasyrra säger, då blir det lätt så. Då kan man inte eufemismera till det och till exempel skriva jämarns.
För övrigt bor författaren, Moa-Lina Croall, i Umetrakten, lärde jag mig idag. Coolt!

Lite lättare i tonen kanske, eller skrivna för en aning yngre barn, är Frida Nilssons böcker om Hedvig och Max-Olov. Jag skrattar på var och varannan sida, för människor är generellt sett verkligen underbart fåniga och det vet Frida Nilsson hur man förmedlar.
Kuriosa: vår barnläseklubb Boktornet skrev till Frida när hennes Umebesök blev inställt pga sjukdom. Tillbaka kom ett underbart brev där hon berättade att det var hennes hund som blivit sjuk och att veterinärerna hade plockat ut en halvsmält handske ur magen på hundstackarn. Handsken förvarar Frida numera i en burk, för den luktar illa.
Barnen skrev omedelbart tillbaka och utsåg henne till hedersmedlem i klubben. Det förstår jag.

Många andra kandidater finns förstås, men det här kanske räcker för nu.

Hunger - stark debutfilm av Steve McQueen

Filmen Hunger är en av de filmer som lämnat dokumentärfilmens verkliga bilder men ändå lyckats överföra verkligheten till en otroligt närgången och bra spelfilm.

Historien handlar om IRA-medlemmen Bobby Sands som tillsammans med 9 medfångar i Mazefängelset, Nord-Irland, hungerstrejkade sig till döds i maj 1981 i protest mot att de inte accepterades som politiska fångar. De vägrade också att bära fångkläder och gick därför nakna.

Filmen utspelar sig i stort innanför fängelsemurarna och i den inledande delen följer vi nära den hårda diciplinen och övergreppen mot fångarna. Det är nästan outhärdligt att se filmscener som känns så brutalt verkliga. I en mellandel av filmen följer ett längre samtal som Sands har med en präst och detta utgör filmens vändpunkt. Samtalet handlar om moral och martyrskap och vad man egentligen kan uppnå för politisk vinning med att dö för en politisk sakfråga. Men det handlar också om ansvar. Utöver att scenen utgör en välbehövlig vila från de mer våldsamma scenerna är den snyggt filmad som en avskalad teaterakt med blå cigarettrök som inramar de två som med ord försöker övertyga varandra om det de anser vara det rätta.

Filmen tar inte upp de långa historiska politiska förvecklingar som handlar om kampen för Nord-Irlands frihet - bara som en vag bakgrund hör vi uttalanden från Margaret Thatcher som var premiärminister vid den här tiden. Filmens avslutande del handlar om själva hungerstrejken. Det är nästan otroligt hur skådespelaren Michael Fassbender måste ha gått ned i vikt för att kunna övertyga i sin roll som Bobby Sands.

Det är en "tyst" film där den enda längre dialogen förs mellan prästen och Bobby. Känslomässig musik saknas likaså. Det är bilderna, en del frusna som stilleben, några scener utdragna och monotona, några symbolfyllda, några vackra, som utgör en stark och gripande bakgrund till denna skildring av en ung man som idag är hågkommen som hjälte och martyr.

Filmen skildrar också vakterna och hur både rädsla och makt samverkar till den brutalitet och avhumanisering som de genomgår men ger också en nyanserad bild av det våld som en del i vaktstyrkan inte klarar av. Flera av vakterna blev också mördade utanför fängelset. Man kommer osökt att tänka på hur människor i grupp kan bli en kollektiv våldsmaskin - inte bara fångvaktare utan även poliser, soldater, lynchmobbar m fl.

Frågor om moral och politisk övertygelse, etik och det rätta med att nå sina mål med endast sin kropp som vapen väcks i filmen och jag och min kompis diskuterade detta länge efter filmen. Det är med andra ord en film som man inte kan undgå att bli berörd och upprörd av.

Skådespelarinsatserna är fantastiska - i synnerhet Fassbender som Sands men även Stuart Graham som fångvaktaren Lohan. Filmen har fått stor uppmärksamhet och flera priser.

Den verklige Bobby Sands har en minnessida på Internet: http://www.bobbysandstrust.com/

Juno: Cool film utan floskler

De ska såklart vara Kanada till att producera en sådan här film - cool, jordnära och varm: Jag talar om Juno. Filmen kom för ett par år sen och jag hade sånär missat den, men den stod på film för ungdom på biblioteket och åkte med hem. En film att se med halvstora döttrar, tänkte jag. Och jag hade rätt, men bara delvis.

Juno (Ellen Page, suverän skådis) är 16 år och har ännu inte gått ut skolan. Hon bestämmer sig för att ha sex med Paulie Bleaker (Michael Cera, helt underbar han med) som råkar vara hennes bästa vän. Det blir barn. Hittills inget häpnadsväckande, alltså. Juno bestämmer sig för att vare sig göra abort eller behålla barnet - istället vill hon hitta de perfekta föräldrarna till det. Fortfarande inget chockerande nytt kanske, men det är fint, det är roligt, det är inte särskilt förutsägbart och det är framför allt väldigt mänskligt. En film som gör att man inte skäms över att vara människa, som ger hopp om framtiden. Är inte det något att värma sig med i vintermörkret?
Vad menar jag då med att det bara delvis är sant att det är en film att se med halvstora döttrar? Jo, att ingen borde vara för gammal för denna film, ungdomsklassningen till trots. Sista scenen, där Juno och Paulie sjunger tillsammans borde få våren att spira i det mest förhärdade vinterhjärta ...

Panik av Jeff Abbot

En av dessa nätter som slutar i vargtimmen - ni vet, när man inte kan somna om och ligger och stirrar i taket och tänker på allt möjligt som inte har med sömn att göra som t ex skolbiblioteksutveckling(04.37 typ), då tog jag i panik fram min mp3-spelare som jag laddat med några nya deckare. För att skingra tankarna och bli trött igen (att lyssna kan ju var så himla sövande) så tryckte jag på startknappen och började lyssna på Jeff Abbots åttonde bok - Panik.

När väckarklockan så småningom ringde och talade om att det var dags att stiga upp var det med en vredgad blick jag tittade på urtavlan och snozade en stund till - för boken var så otroligt spännande. Jag gillar verkligen böcker som suger tag i en på en enda gång och kastar läsaren in i handlingen.

Vet vi allt om vårt förflutna, våra föräldrar och deras liv? Det gör inte Evan Casher, en ung prisbelönt och oscarsnominerad dokumentärfilmare. Han väcks tidigt en morgon av sin mamma som bor en timmes bilresa bort (handlingen är förlagd till Texas) och som ber honom komma på en gång. Hon vill inte berätta varför men hon är så angelägen att han inser att det är något som är på gång, hans mamma är sig inte lik, så han drar iväg på en gång och lämnar bara ett meddelande till sin nyfunna flickvän.

När han kommer fram så finner han sin mamma brutalt mördad och i sin stora förtvivlan hinner han inte agera förrän han själv utsätts för ett mordförsök där han i sista sekunden räddas av någon för honom okänd. När polisen kommer till platsen så kan man definitivt inte andas ut - för boken har precis börjat. Nu händer allt slag i slag och snart befinner Evan sig i en mardröm där han plötsligt jagas av alla.

Vad var det för hemligheter hans mamma bar på? Var är hans pappa? Vem kan han överhuvud taget lita på? Flickvännen? CIA? FBI? Polisen? I panik försöker han förstå vad som händer och inser till slut att han är helt ensam om att fatta de rätta besluten.

Spännande och medryckande och inget man helst lägger ifrån sig för att stiga upp och gå till jobbet.

Det är jag som är Lisa av Moa-Lina Croall

Oh, vad jag känner för Lisa i Moa-Lina Croalls fina och nära bok om en stark flicka.

Lisa bor med sin pappa, sin storasyster Anna och farmor. Pappa jobbar jämt, ibland tar han med flickorna på bio, ibland gråter han på nätterna. Lisa gråter för att pappa gråter. Kanske är han ensam tänker hon. Precis som Lisa. En gång hade hon en kompis men nu känner hon sig ensammare än någonsin. Saknaden efter en kompis gör kanske inte lika ont som saknaden efter mamma, som är fotograf och jobbar utomlands och som kanske, kanske kommer hem till jul. Det är svårt att prata med någon om den saknaden. Anna saknar nog hon också, trots att hon är skolans populäraste. Det förstår man när Anna blir arg och skriker till mamma i telefonluren när hon ringer på knastrig linje från andra sidan jorden. Farmor kan man prata med - när hon är som vanligt - men ibland verkar hon helt virrig och kommer inte ens ihåg att Lisa är Lisa.

Men så en dag kommer en cirkus till stan och där finns Nova och allt förändras för Lisa.



Det här är en bok om vänskap och saknad och om den stora ensamheten som kan drabba en fast man bara är 10 år. Men det är också en bok om stor lycka. Under ett år får vi följa Lisa och hennes familj, hemma och i skolan. Hennes tankar på stort och smått i livet gör att man kommer Lisa inpå livet. På ett mycket direkt och varmt språk lever man sig lätt in i Lisas situation. Det är en stark och klok flicka och fast ens hjärta gråter när hon får känna på ord som svider och ligger kall under en gran och aldrig mer tänker gå hem så andas man ut när allting vänder och man får följa henne till skolan när en ny hösttermin börjar.



Den här tjejen vill jag veta mer om. Undrar om Moa-Lina tänker skriva en till. Hoppas!

Waltz with Bashir

1982 invaderades Libanon av Israel (som ville få slut på de PLO-styrkor som opererade inifrån landet) och som alla krig förde det med sig oändlig smärta - i synnerhet för civilbefolkningen. Palestinska flyktingar sköts till döds i lägren Shatila och Sabra av kristna falangister med Israeliska soldater som stumma vittnen och som inte höjde ett finger för att förhindra blodbadet. Efter många politiska förvecklingar trodde man att de återstående palestinska flyktingarna hyste PLO-milis. Israel (Sharon) skyllde på falangisterna som ju var de som aktivt gått in i lägren men Israel hölls även de ansvariga för att indirekt orsakat massakern. Hundratals män, kvinnor och barn sköts till döds och protesterna hördes från hela världen.

I en animerad dokumentärfilm skildrar Ari Folman dagarna kring invasionen. Hans kompis Boaz som tjänstgjorde med Ari härjas av mardrömmar. Galna hundar jagar genom gatorna - detta är filmens inledning. Ari försöker sen med filmens hjälp söka svar och fylla i de luckor som hans minne har förträngt. Vad hände egentligen de där dagarna under invasionen? Varför minns han inget?

I mörka dova färger i mörk ockra, rött, kallt blått och svart får vi följa Aris sökande efter svar - hos forna soldatvänner men också via en terapeut. Det är en oerhört suggestiv film och den är - trots sin grymhet - en pamflett mot krig.

I en talande scen ser vi aningslösa pojkar i tanks sjungande köra in mot Beirut när plötsligt med ett litet ploff kamraten bredvid faller död ner av en välriktad kula. Kriget blir plötsligt brutal verklighet.

Filmens animerade scener går mot slutet över till dokumentära bilder från massakern. Animeringarna är snygga trots att de är något kantiga men de är fyllda med detaljer och i animeringen har man ju också fria händer att lägga in scener som i drömsekvenserna - där t ex en jättekvinna stiger upp ur havet. Även musiken är helt rätt och helheten är drabbande.

Snyggt, bra, starkt och gripande. Filmen har fått många priser och även nominerats till en Oscar för bästa utländska film.

Hemsida för Waltz with Bashir!

Våtmarker

Nyckelord: sjukhus, självdestruktivitet, sexualitet, tonårsflickor, patienter, skilsmässobarn

Så står det när man söker denna bok på minabibliotek.se. Det stämmer ganska bra.

Helen råkar skära sig under en intimrakning och hamnar på sjukhus. För den manliga sjuksköterskan berättar hon om sitt omfattande sexliv - allt en artonårig kvinna inte "får" göra, det gör Helen. (Och har i flera års tid gjort.) Han blir chockad men kanske lite lockad.

Som läsare, inte särskilt pryd av sig heller, blir också jag chockad. Inte så mycket över Helens sexliv (som i sig inte är särdeles spektakulärt) utan över hennes förhållande till kroppen och dess utsöndringar. Hon snaskar på torkad sperma, snor, öronvax, flytningar mm och som läsare får jag flera gånger göra en paus för att inte må fysiskt illa. Detaljrikt beskrivs smaker och lukter och konsistenser som egentligen inte hör hemma inom området sex - ingen kräsmagad göre sig besvär. (Kroppsutsöndringar: det råkar helt enkelt vara så att många kommer från nederdelen av våra kroppsöppningar.)

Den berättelse som småningom utkristalliseras och som är en händelse från Helens barndom - den kommer lite i skymundan, i alla fall om man som jag faktiskt blir äcklad av beskrivningarna av vad hon gillar att stoppa i munnen. Det är en lite sorglig berättelse som inte i första hand har med sex att göra heller, utan om en traumatisk räddning av två till Helen närstående människor. Inte heller känns den som en "förklaring" till hennes beteende (som inte heller är direkt självdestruktivt). Hennes kropp är en maskin som hon väljer att använda (och det inte uteslutande till sex även om mycket kretsar omkring detta). Vid ett tillfälle är hon nära att dö, men lyckas ändå att genomföra sin plan.

I sanning spektakulär! Mycket välskriven. Frejdig och rolig ibland. Ingen bok jag glömmer i första taget. Den finns i pocket. Samt i tre ex på stadsbibblan, ett ex på Teg, i Bjurholm, i Robertsfors och i Vindeln.

Djävulens märke av Magnus Nordin

Bra och välskriven skräck har alltid tilltalat mig och det är med stor behållning jag läst John Ajvide Lindqvists böcker och konstaterat att vi fått en bra författare i den genren även i Sverige. Det är svårt att skriva om det övernaturliga på ett spännande och trovärdigt sätt. Ett av knepen är att väva in fiktionen och bygga upp skräcken i det totalt vardagliga - att placera skräcken i vårt nutida samhälle. Nu har vi en till författare som är minst lika bra - Magnus Nordin. Hans senaste bok Djävulens märke kan lika gärna läsas av vuxna som av ungdomar. Likväl som jag sätter Låt den rätte komma in i händerna på ungdomar kommer jag att föreslå Djävulens märke till vuxna. Gränsen är ju ändå ofta så hårfin vad som är en ungdomsroman.

Djävulens märke utspelar sig i en niondeklass i en nedsliten skola i Stockholm. Jagberättaren heter Ella - övriga delars berättarperspektiv är den allseende berättarens. Ellas klasslärare är sjukskriven efter att hon förlorat både man och dotter i en drunkningsolycka och en vikarie anställs i hennes ställe. Hon heter Malin, har bl a undervisat i en amerikansk skola tidigare och lyckas nu få bukt med en annars ganska stökig klass med sin kloka pedagogik. Det enda märkliga med henne är henns konstiga blick som kan skifta mellan blått och grönt. Måhända är det ljuset eller kanske en ny sorts märkliga linser. Alla tycker om henne - inte minst skolans rektor Åsa - som innerst inne drömmer om att omvandla skolan till en friskola där hon mer övergripande kan styra och ställa över lärarkåren. Där skulle lärare som Malin behövas.

Vi får lära känna flera av eleverna och deras familjer närmare och även flera av lärarna - i synnerhet matteläraren Fredrik och Hanna - den lärare som Malin vikarierar för. Skolans värld skildras realistiskt och vi befinner oss verkligen mitt i nuet med flera språkliga nutidsmarkörer som känns trygga och välkända som Carola, Stieg Larsson och Barack Obama. Efter en tragisk händelse tar Malin med sin klass på en skolresa och sakta sakta växer obehaget och känslan av att något är väldigt mycket fel - inte bara hos Ella utan även hos läsaren.

I en gastkramande fortsättning stegras dramat, sammanvävd med historiska fakta och drömmar till det oväntade slutet strax innan sommarlovet skall ta sin början med betygsutdelning, Den blomstertid nu kommer och en förväntan inför friheten utanför Katarina Östras dörrar.

Jag sträckläste boken som sina 492 sidor och 3 delar till trots är lättläst. Nu håller jag tummarna att vi får träffa Magnus på våra skolor i vår så jag personligen får tacka honom för ännu en ruskig läsupplevelse.

Prinsessan och mördaren, Huset vid vägens slut m fl rekommenderas även varmt.

Läs, njut och rys!

Kulor i hjärtat av Cilla Naumann

Oh, vilken bra bok det här är. Den är fullkomligt lysande och jag hoppas, hoppas att ungdomar läser den och känner igen sig så att de vet att allt det vardagligt märkliga, hemska och kittlande de själva är med om är både unikt och så enastående universellt. Jag minns i vart fall på pricken vissa saker som Tom, bokens huvudfigur, berättar. Till exempel att cykla hem genom mörkret och plötsligt känna rädslan slå klorna i en. Tom är en kille som är nära sina känslor och som vågar erkänna sina svagheter.

Cilla Naumann har skrivit en andra bok om bröderna Tom och Erik (Värsta brorsan). Tom har nu börjat högstadiet och i åtta kapitel (eller noveller om man så vill) berättar han om sådant som händer mitt i vardagen men som ändå ruskar om hans liv - ibland bara som en tankeställare - ibland med rädsla och äckel, ibland som den mest berusande lycka och pirr. Sällan har den första kyssan beskrivits så rakt och klart i ungdomslitteraturen. Uppbrottet från en vän som alltid, alltid funnits sätter en gräns mellan barn och ungdom. När Tom skickar en sten genom en ruta skickar han samtidigt ett vemodigt farväl till barndomens alla saftkalas och badsomrar. Inget blir sig längre likt. Vuxenvärlden skall vara trygg även om man vill prova sin styrka mot den men samtidigt visar sig även vuxenvärlden vara fylld av svek och skam. Då är det skönt att ha en storebror som finns där i mörkret och bereder plats - en Jonathan Lejonhjärta för en natt.

Jag skulle vilja läsa högt men samtidigt skall boken läsas i enskildhet för var och en - särskilt pojkar - som jag önskar få låna ut den till.

Kulor i hjärtat. Precist och genialt. En del saker i livet träffar en där man är som mest sårbar och oskyddad - men det härdar och gör en stark.

Boken är augustnominerad. Jag håller tummarna!

Tema Australien - bokträff november

Vi var fyra stycken som träffades hos Vicky och fikade, tjuvstartade med isglögg och diskuterade böcker och filmer från Australien. Vi kom överens om att Australien är en spännande kontinent med ny historia, mycket speciell natur och fauna och med en urbefolkning, aboriginerna, vars öde kan jämställas med de nordamerikanska indianernas. Ett mångtusenårigt arv som inom loppet av några hundra år koloniseras av västerlänningar med förödande konsekvenser.

Vi minns TV-serier som Törnfåglarna och Mot alla vindar och filmer som Pianot och nu senast storfilmen Australia. Men härifrån kommer också Crocodile Dundee och Mad Max. Deras stora stjärnor är förstås den alltför snabbt bortryckta Heath Ledger och så klart Mel Gibson och Nicole Kidman. Men filmer som skildrar Australien i sin vagga finns också. Vi rekommenderar särskilt Rabbitproof fence (se tidigare blogginlägg) och filmer som 10 kanoter och Walkabout som nu kommer på DVD.

Vicky berättade om en stor upplevelse av den australiensiske författaren Markus Zusak som säkert flera läst - Boktjuven. En bok som är en fantastisk läsupplevelse. Den utspelar sig inte i Australien utan i Tyskland under andra världskriget (Zusak har tyskt påbrå på mödernet). Kort handlar den om en flicka, Liesel, som är nio år när boken börjar. Tiden är 1939 och Liesel åker inledningsvis tåg med sin mamma och lillebror. Barnen skall lämnas hos fosterföräldrar för föräldrarna är kommunister och som sådana inte önskvärda i det tyska riket. Men lillebror dör under tågresan och Liesel hamnar ensam på Himmelstrasse hos Rosa och Hans Hubermann. Där tar sedan historien sin början, kring detta utsatta barn och människorna runt henne, i ett Tyskland där soldaternas stövlar nu börjat trampa ut i Europa och judeförföljerserna trappas upp. Titeln är helt riktigt rätt - för Liesel stjäl böcker, ur bokbål och bibliotek och dessa delar hon sedan med andra. Litteraturens kraft är stor. Den första boken är dödgrävarens arbetsbok som hon noga gömmer när hon kommer till sitt nya hem.

Det är en mörk bok, sorglig men trots detta paradoxalt nog fylld med humor. Berättaren är också mycket speciell i denna bok. Det är Döden själv som för oss in i miljöerna, beskriver människor och företeelser med ett lakoniskt utifrånperspektiv och med små belysande inlägg här och där. Jag läste i en recension att alla skolelever i våra skolor borde läsa denna enastående bok, från 12-13 år. Jag håller med. Den är på många sätt en allåldersbok.

Vicky tipsade även om två ungdomsböcker och författare som hon gillar - Patricia Wrightson som skrivit mycket om bl a kulturkrocken med ursprungsbefolkningen i t ex Nargonen och stjärnorna om en föräldralös pojke som möter naturens besjälade stenar och träd. En dag möter han Nargonen. I Askvägen av Ivan Southall får vi följa några barn på ett spännande äventyr där deras hem drabbas av ett för Australien stort problem - skogsbränder.

Anna-Lena hade läst två böcker; Den första Red dog av Louis de Bernieres. Red dog var en hund som fanns på riktigt under 70-talet och som reste runt på västkusten bland människor helt enkelt genom att "lifta" och åka med i bilar och bussar. En smått anekdotisk bok berättar Anna-Lena. Genom att följa hundens äventyr får vi samtidigt en bra utblick över människor och miljöer, arbetarklass, i västra Australien. Även Vicky har läst denna lilla pärla bland böcker.

Vidare hade Anna-Lena läst en bok av en för oss andra helt ny bekantskap av australiensiska författare. Tim Winton har skrivit en bok som utspelar sig i ett fiskarsamhälle, även det på västkusten. Boken heter Glömskans musik och är en roman om några människor och deras inbördes relationer. I centrum står en kvinna, George, som lever i ett kärlekslöst äktenskap med en av fiskarna (änkling med 2 pojkar), hennes liv är grått och hon vakar på nätterna med vodkaflaskan som enda sällskap. Men så småningom inleder hon ett förhållande med en i byn av alla känd tjuvfiskare. En bok med ett stramt men målande och innerligt språk och en bra miljöbeskrivning.

Anna skriver om Sonya Hartnett (se hennes eget blogginlägg nedan) som i fjol fick Astrid Lindgren Award. Hennes böcker är ofta mörka men med ett magiskt språk. Hon skriver bl a om barn och unga som inte har det lätt i livet. Anna har läst Jag är djävulen.

Anna-Karin var så inne i sin Stepen King-serie Det mörka tornet så hon hade inte hunnit med Australien denna gång. Men eftersom hon nu var helt uppslukad av del två i denna eminenta och garanterat Kings bästa böcker nånsin så måste vi bara skriva om den också. Den här serien liknar inget annat menar Anna-Karin. Det är en blandning av fantasy, skräck, science fiction och äventyr. Hjälten heter Roland och handlingen utspelar sig i en parallellvärld till vår egen tid - en sorts västernmiljö där vårt moderna samhälle nu ligger i spillror i förfluten tid. Rolands uppdrag är att finna det mörka tornet. Serien består av sju delar och första delen heter Revolvermannen.

Jag är djävulen av Sonya Hartnett

Har precis fällt ihop pärmarna på en roman av Sonya Hartnett. Den heter: Jag är djävulen och skrevs 1996 men kom ut i Sverige år 2006. Vi hade till den här träffen valt Australien som tema och som skolbibliotekarie var valet lätt att hitta en bok av ovan nämnda författare. Hon fick Astrid Lindgrens pris alldeles nyligen och nu förstår jag varför.

Handlingen utspelas i ett förortsområde med villor och där bor en dysfunktionell familj bestående av en handikappad farfar och en kökstjänstgörande äldre kvinnlig släkting samt bokens huvudperson Kitten.
Det flyttar in en ungt par i huset bredvid. Kitten sitter och spanar i rummets fönster på deras inflyttning och beger sig sen ner till farfar som ligger helt stel i sjuksängen och väntar på att dö. De har en speciell relation, först nu kan Kitten slugt och djävulskt terrorisera gamlingen som inte kan försvara sig mer än halvhjärtat verbalt. Det visar sig att Kitten lämnats av sina bägge föräldrar hos farfadern som tillsammans med farmodern har sörjt för hans uppväxt men sedan hon dog var han helt i den gamles våld.

Det uppstår en relation mellan grannens unga fru och Kitten som ingen runt omkring tycker om och sedan bär det verkligen hän. Här har vi igen den verkliga diskussionen om ungdoms- och vuxenlitteraturens gränssättning. Det finns så fantastiskt mycket bra ungdomslitteratur som likaväl vänder sig till de vuxna. Den här boken är ett lysande ex. och vänder sig från alla mellan litteraturintresserade åttondeklassare till läsintresserade vuxna. Under bokens gång förstår läsaren att det verkligen inte står rätt till med Kitten, ett så sött namn på en så sjuk yngling. Är det omständigheterna som har format honom, föräldrarnas frånvaro eller finns det en djävul i oss som när som helst kan dyka upp?

Den verkligt intressanta diskussionen handlar om ansvar och eftersom jag samtidigt läser Ann Heberleins bok: Det var inte mitt fel, om konsten att ta ansvar, så kan denna bok halta i det avseendet, den svaga grannkvinnan och den demoniska pojken, dömd av sin uppväxt men döm själva, dvs. läs boken och ta del av ett fantastiskt författarskap. Nu går jag och lånar nästa av henne.

VI läser - godis för lässugna!

Jag har börjat prenumerera på en superbra tidskrift. Snygg och fylld med härliga reportage som har med läsning ur alla synvinklar att göra. Det är tidskriften VI - den gamla klassikern - som nu börjat ge ut VI läser. Den kommer ut med fyra nummer per år så man hinner verkligen längta. Lagom slant för mycket läsning.

Nu har jag tillbringat två dagar med senaste numret och som behandlar allt möjligt som författarintervjuer med t ex Kristina Lugn och Etgar Keret. Här finns reportage om spökskrivare, berömda författarcaféer i Europa, att skriva skönlitterärt om döda "riktiga" människor, bokcirklar, högläsning mm. Självklart massor med boktips - både tematiskt, från författare och andra läsare, analyser och krönikor - och sist men inte minst - ett härligt korsord, självklart i litteraturens tecken. I slutet finns samtliga boktips i det aktuella numret listade under olika rubriker.

Fyra nummer har hittills kommit ut. Finns också på facebook!
http://www.vilaser.se/

Johanna

Nu har jag läst alla fyra album i den s.k Johanna-sviten. Det är fyra seriealbum skrivna av Li Östberg och Peter Rochling och består av delarna Johanna, Hjärtat brinner, Skaparens folk och Pusselbitar. Det samlade omdömet är Väl Godkänt men det finns bättre och det finns sämre delar i sviten. Alla handlar om kretsen runt Johanna, en gymnasietjej som söker sig själv men har svårt att hitta. Hon är otroligt egoistisk, vilket jag retar mig enormt mycket på, och jag försöker hela tiden tillrättavisa henne i huvudet samtidigt som jag läser. Av den anledningen tycker jag allra bäst om boken Skaparens folk som fokuserar på Klara, en f.d. flickvän till Johanna. Det är socialrealism med starkt fokus på homosexuella tjejer i en småstad och det är verkligen jättebra när det är som bäst men ibland går det i stå. Tecknarstilen är klar tusch typ Daniel Ahlgren och dem tycker jag jättemycket om. Det är det som gör att jag läser även den mindre bra boken som är den sista i serien, Pusselbitar. Det hade räckt med tre.

Sorgesång av Siri Hustvedt

I vissa stunder i livet samlas tankarna på de som levat och de som fortfarande lever omkring mig. Trådarna söker sig inåt och bakåt och hakar fast vid släktingar och vänner i den tid som förflutit och knyter ihop sig med nutiden till en väv som drabbar en med en insikt om livets komplexitet. Minnena är kittet som håller fast det förflutna med nutiden.

Precis så känns det att läsa Siri Hustvedts bok Sorgesång. Bokens berättarjag, Erik, går efter fadern Lars Davidsens död igenom hans kvarlämnade anteckningar och brev tillsammans med systern, Inga. Fördolda hemligheter, en människas okända djup och tankar uppenbaras och fadern för sina barn tillbaka till sin ungdom som soldat under kriget, vidare till sin egen uppväxt och knyter så trådarna till Erik och Ingas farfar och farmor. Vidare, vidare, djupare och djupare.

Inga har dubbel sorg, hennes man, den kände författaren Max har också dött med hemligheter som brister i ljuset av mötet med nya människor. Ingas och Max dotter Sonia bär också en sorg - inte bara efter fadern - utan i skuggan av 11 september faller fortfarande människor som brinnande kometer till marken i hennes tankar och drömmar.

Erik, som är psykoterapeut, möter boken igenom sina patienter bara angivna med sina begynnelsebokstäver. Deras trauman och problem blandas med Eriks eget letande efter sitt eget jag. Så finns där Miranda, den unga jamaicanska kvinna som hyrt in sig i Eriks hus och som han blir förälskad i. Även hennes liv tråcklar sig fast med Eriks, bland annat genom den lilla dottern Eggy. Det är också Eggy som symboliskt med ett nystan knyter fast Erik med hans möbler och tillhörigheter i slutet på boken - en tydlig bild av livets oregelbundna virrvarr men med fasta punkter där vi obönhörligt sitter fast i livsväven.

Det här är en stor läsupplevelse men också en bok som man bör läsa sammanhängande över tid. Många trådar skall knytas ihop och det gäller att hålla isär alla skeenden och personer.

Jag blir djupt gripen av de sista sidorna som får mig att tänka på mitt eget liv - allt det som hänt och finns registrerat djupt inom en och där allt kan spelas upp - som på en teaterscen - med alla inblandade människor som på ett eller annat sätt berört mig i livet.

I boken görs en jämförelse med människan som en sekretär, taget ur filosofen Sören Kirkegaards bok Antingen eller. Sekretären med sina lönnlådor är som en människa med sitt dolda innehåll och inre röst. "Vi har alla hemliga fack [...] och för det mesta hittas de aldrig"

Författaren Siri Hustvedt bor i Brooklyn tillsammans med maken och författaren Paul Auster. Hon är född i USA men har norska rötter.

Människoätande människor i Märsta av Aase Berg

Vilken himla bra bok detta är. Jag åker i raketfart tillbaka till 60-talets ungdomsår och tiden flyter plötsligt. Aase Berg har skrivit en poesibok som snarare är en kortroman i poetisk kostym för ungdomar men som med lika stor behållning kan läsas av vuxna.

Den som berättar för oss om livet är Tove, ca 16. Vi får följa henne från en sommar och fram till nästa års påsklov. Hon och hennes två kompisar Britta och Klara är tillsammans den trekroppade monsterödlan som allt kretsar kring. Om vänskapen - men också om vänskapens vedermödor, svek, utfrysningens mekanismer, avundsjuka. Under det knappa året får vi följa Toves väg in och ut i kärlek och bekräftelse, oförstående föräldrar, en urtråkig skola som suger allt och fasan för att hamna på vuxentåget jobbajobbajobba, och "rullarullarulla i de sega spåren (...) mot dödentunneln." Men här ryms också förtroligheten, snacket om livet, de första fyllorna, den vedervärdiga spegeln, sommarläger och skidresor och om det stora undret - kärleken.

Titeldikten handlar om de förutfattade meningar föräldrarna har om Märsta där Leon bor - han som ändrar allt - där

"är det lika råslummigt som

alla andra ställen

där de aldrig satt sin fot

men sett i reportagen

om gangsters

på Rapport:

huliganer

pyromaner

kleptomaner

narkomaner

kriminalfall

pitbullterrierägare

och människoätande människor.

Som taget om mitt älskade Ålidhem - stället där ingen kan bo för där bor ju bara ovanstående. Så jäkla fel!

Poesin är ofta på pricken - rå och slängd i käften, uppgiven och nyordsskapande men också otroligt känslig och sensuell - vacker, glödande;

"... jag följder tungans

mjukt sugande glidande

och glömmer bort

att grubbla över

hur man ska göra,

bara sjunker in i

kyssens köttmussla

och alla muskler

i ett starkare

och starkare

dåsigt och

pumpande

blodrött

slinger.

När höstterminen börjar har Tove redan gjort många erfarenheter och fler kommer snabbt och obönhörligt. Det är tufft att släppa taget och nalkas vuxenhetens inskränkthet och tråkliv - motståndet är starkt - ändå - plötsligt kan t o m ett förhållande mellan vilda vackra galna tonåringar fastna ..... strålen som förband henne med hennes älskade hotar att brista

"stark som en trädgren borde den vara -

men den är spröd som gammalt bröd,

torkar ihop till pulver

och går av

mellan mina fingrar

Jag har inte sett

det nya läget komma

men nu är det här

och jag blir rädd:

Jag ser att vårt liv

är exakt så tråkigt

som de vuxna jobbar på

att deras liv ska vara."

Jag kände så starkt för denna underbara bok - just för att jag åldern till trots - smärtsamt minns precis hur det kändes, hur jag tänkte och hur jag stred med allt, mot allt. En bok som många kommer att ta till sitt hjärta. Den sammanhållna berättelsen tror jag kan locka flera ovana poesiläsare att ta till sig boken och få ta del av ett nytt uttryck. Aase Berg har delat in boken i kapitel som löper längs höger- och vänstersidorna med namn som: Skärpningsuppdrag I: Bli fri, Ökenhöst och Kratern blommar. De ger en vägledning genom ett år av rosenblad och taggtråd. Och - den slutar underbart starkt och hoppfullt:

"Det är jag som bestämmer

över mitt liv.

Om det inte blir som jag vill

så ska jag vilja

att det blir

som det blir.

Vad som än händer."

Råttfångerskan av Inger Frimansson

Urrk - jag öppnade kylskåpet på morgonen och stirrade förskräckt på en korv med risgrynsgröt som jag köpt till min son som ibland sover över och gillar denna tomtefrukost. Jag fick nästan kväljningar. Tänkte ta korven och slänga den i soporna när jag besinnade mig och tänkte att jag faktiskt befinner mig i den verkliga världen. Hela förnatten och morgonen har jag sträckläst en bok och befunnit mig i Inger Frimanssons universum av sjuka själar. Hon har en enastående förmåga att beskriva den till synes vanliga människans djupa mörker.

Här spelar gröten en viss roll tillsammans med råttor av alla storlekar.

Växelvis får vi följa kvinnorna Rose och Ingrid - två kvinnor som har det gemensamt att de älskar Titus - en förläggare som vid bokens inledning ligger dödssjuk på sjukhus. Rose är den kvinna han lämnat för att istället gifta sig med den runda bokhandlerksan Ingrid. Hans två döttrar har aldrig kunnat acceptera henne och minns mycket hellre faderns tidigare liv tillsammans med Rose och hennes son Tomas som hon ensam fostrat efter ett one-night-stand med en engelsman. Tomas befinner sig på en för ungdomar typisk rundresa i Asien på obestämd tid. Själv lever Rose ensam i en backstuga och frilansar som bl a lektör och korrekturläsare. Det är ett ensam liv men som tur är har hon sina råttor som är vilda och lever i husets källare.

Vi har själva haft råttor och att de är överlevare vet jag av erfarenhet - även att de är kloka och lätta att dressera men även att de är personligheter. Råttorna är de enda som kan komma under Rose skal av ensamhet. Men en dag knackar det på dörren och utanför står Ingrid - den förhatliga. Hon har ett budskap från Titus.

Detta är upptakten. Frimansson skriver om brott utan brottsutredare, hon skriver istället om det psykologiska förloppen som gör en vanlig människa till brottsling. En isande triller som samtidigt är som ett kammarspel med få men välbeskrivna miljöer. Inger Frimansson har skrivit om källare tidigare i När djävulen håller ljuset. Jag minns dessa källare själv från min barndom - luckan i golvet som doldes av en matta och där inunder mörker, mörker.

Sonya Hartnett

Idag spelar min man distriktsmästerskap i snabbschack. Femtiominuterspartier. Därför dyker jag inte upp på Schmäck i eftermiddag. Alternativet är att dra med ungarna så det går bort.

Jag har läst 3 X Sonya Hartnett på tema Australien:

I skuggan av den randiga vargen

Satchel stannar kvar i det dammiga samhället. Hans syskon och vänner har flytt till andra mer framtidslovande ställen och bästa vännen (sist ut) försöker få Satchel med sig. Han stannar envist kvar. Hans fanatiskt religiöse pappa går honom på nerverna och kanske blir Satchel kvar tack vare sin mamma som är ledbruten efter år av slit på ålderdoms- och sjukhem (känner vi igen från norrländska glesbygden) och med vilken man mellan raderna kan ana en solidaritet från Satchels sida: de har ett ömsint förhållande. Satchel och bäste vännens syster, om vilken han inte brytt sig tidigare, ser ett djur alla trott varit utdött sedan länge och de börjar tillsammans forska i historien omkring detta djur.

En stillsam bok, vemodig, andas öken och sand och hetta.

Thursday´s child

Berättelsen utspelar sig under 30-talet under den stora depressionen och alla i familjen Flute gör det de kan för att bidra till överlevnad. Pappan anklagas för att vara lat och en smitare, men i sådana fall är han ändå en kärlekfull pappa, men med hemska krigsminnen. Mamman har i början av berättelsen fött ett barn.

Tin är annorlunda alla. När han inte längre kan hänga med sin mamma (hon tar hand om det nya barnet och kan inte längre fokusera bara på Tin) blir hans passion att gräva. Han gräver först gångar under huset (som blir underminerat) men blir alltmer isolerad och inte ens Harper, dottern och den som berättar historien, kan komma i kontakt med honom. Hon var tidigare det barn i familjen som stod honom närmast och kunde kommunicera med honom och gav honom mat. Under ett fruktansvärt oväder måste familjen lämna huset, med Tin i gångarna därunder, och när de kommer tillbaka är allt förstört och Tin borta. Däremot lever han kvar och blir till en legend på landsbygden.

Ytterligare en tät sammanhållen familj. Boken andas hopplöshet.

Pojken i soffan

Matilda har levt ett långt liv. En gång har hon upplevt kärleken. Sedan lärde hon sig att den inte gick att binda till sig, då förändras och kvävs den. Pojken i soffan som väntar på henne när hon kommer in med hunden överraskar henne för hon är inte beredd. För honom berättar hon sedan sagan om sig själv, om honom och alla andra.

Den här boken stannade länge i mitt hjärta - jag tänkte länge på många vackra meningar i den. Nu har jag glömt hur de exakt lät, men innebörden finns ändå kvar, t ex: När en människa dör. Var finns värmen från hennes hand som hon lagt mot sitt barns kind?

Innerlig och allmängiltig. En saga om kärleken i ett liv.

Om Sonya Hartnett från ALMA-kommitténs motivering.

Tusen år har jag funnits här av Mariolina Venezia

Vilken underbar bok detta är. Det är en fröjd att läsa inledningen. Sen blir det bara bättre och bättre. En bok i en anda av sydamerikansk berättarglädje a la Marquez eller Allende.

Allt tar sin början i Syditalien i slutet på 1800-talet - nämligen 1861 i den lilla byn Grottole och klockan är 3 på eftermiddagen. Då kommer en märkligt guldgul seg flod strömmande nedför Grottoles gränder. Är det åsnepiss? Är det ett mirakel? Häxkonster? De inledande sidorna lyser av berättarglädje när Grottoles invånare diskuterar fenomenet. Det som händer är egentligen att byns godsägare Don Francesco Falcones hushållerska och älskarinna föder ett barn så att oljekrusen i lagret spricker av hennes födsloskrik.

Så tar sig en historia sin början och vi får följa fyra generationer kvinnor fram till modern tid. En familjekrönika som rymmer så många släktingar så boken inleds tack och lov med ett familjeträd. Här finns historien om Roccino som vägrar bära skor i det militära och blir bandit, här finns sonen Oreste som blir fascist och förråder byborna men framför allt finns här alla historier om kvinnorna Concetta, Albina, Candida, Alba.

Läs och njut! Den här boken borde vara otroligt tacksam att göra ett filmmanus på för bilderna är så tydliga - men enbart bilder gör inte berättelsen rättvisa. Venezia skriver på en glödande prosa. Dessutom är detta en romandebut. Fantastiskt bra! Gripande men med stor portion humor.

Bonjour Sagan

Francoise Sagans liv överträffar nästan hennes böcker. Det är väldigt länge sen jag läste hennes bok Bonjour tristess - letade i bokhyllan efter den men den måste ha förkommit eller kanske den tillhör de böcker jag rensat ut för länge sen - bokhyllans växande innebär tyvärr att jag måste "kill some darlings" för att få plats för nya. Nåväl - det är den enda bok jag läst av henne.

Hur som helst - lördag eftermiddag tillbringade jag i alla fall halvsjuk i soffan framför filmen Bonjour Sagan. Den handlar om hennes liv - från debuten som väldigt ung fram till hennes död. Porträttlikt och välspelat av en fransk skådelspelerska jag aldrig tidigare sett - Sylvie Testud.

Jag tycker filmen var väldigt intressant. Trots Sagans många gånger olyckliga liv så skildras hon med ömhet och respekt. Den skildrar Sagans svårigheter att leva i den vanliga världen med dess vardagligheter. Pengarna som den enorma uppmärksamheten och försäljningssiffrorna för med sig gör att Sagan kastar sig ut i ett dekadent och vilt uteliv med vänner och älskare, snabba bilar, sprit och spelande. Men den skildrar också hennes skrivande där hon stundtals känner att berömmelsen och skriverierna kring hennes person blir viktigare än orden hon präntar på papper. Mot slutet blir författandet mer ett brödskrivande för att hålla skulderna i schack.

Sagans liv är spännande och fyllt med möten av den tidens kända - både artister och politiker - men också fyllt av en allt mer tilltagande melankoli och drogberoende. Hon hinner med ett par giftermål i vilket det andra ger henne en son. Hon säger själv - "det är inte lätt att vara son till mig" och förhållandet till sonen blir fram till hennes död komplicerat. Efter äktenskapen lever hon samman med en kvinna som blir hennes stora kärlek. Trots uppmärksamhet, kultstatus och vänner inom kultureliten så blir Sagan alltmer ensam mot slutet.

Det är en gripande film om ett författarliv och om ett fascinerande människoöde. Den berörde mig verkligen.

Leopardens öga

Henning Mankell skrev denna mustiga och svårsmälta historia om hur Hans Olofsson, en ung norrlänning, kastar sig in i Afrika på sextitalet. I arton år har han nu varit där, men idag kramar ångesten hans hjärta. Han har trott på samarbete och solidaritet, men nu börjar han falla till föga för de vita människornas rasism och de svarta människornas hat. Han hittar sina vänner lemlästade en dag, han vet vem som gjort det och han vet att även han kommer att gå samma öde till mötes. Om han stannar på sin farm alltså. Eller ska han fly?

Detta är ett Afrika som ingen kan lita på, inte ens om man bott där ett halvt liv. Ett Afrika som alltid förändras, som är en enda stor kokande gryta med smaker, lukter, färger. Alla omöjliga att förena utan att avlägsna något annat.

Hans Olofssons eget hat som väller fram, hans rädsla genom porer som andas Afrika, blir andra gången jag läser boken mer påtaglig. Den första gången förlorade jag mig nämligen i en känsla för kontinenten och den lust att lära känna den närmare som boken gav mig. Den lusten finns emellertid kvar och ju mer jag läser, desto mer säker blir jag på det enda man kan vara säker på när det gäller Afrika: det blir aldrig som man hade tänkt när man väl är där.



Coetzee, JM: En författare som jag bara lyckats läsa en roman av, nämligen Onåd (2000). Det var däremot en roman som verkligen fick mig att förstå innebörden av apartheid i Sydafrika: en yttre resa från en trygg storstad ut på "landet" (som ligger i Östra Kapprovinsen), det ställe han lärt sig var tryggt under sin barndom, men vänner oavsett hudfärg. Plötsligt hot och inte alls tryggt, det finns ingen att lita på och särskilt de svarta som han tyckt vara jämlikar under apartheid: de behöver inte längre lyssna på honom eller bry sig om hans åsikter. Visst finns det de som tyckt om honom: men de som inte gjort det avlägsnar sig snabbt, eller gör uppror. Maktbalansen mellan svarta och vita är på väg att skifta. Samtidigt utspelas huvudpersonens inre resa: han har som medelålders universitetsprofessor haft en affär med en student och avslöjas.

Det är en bok om frågor inom oss. Är det möjligt med jämlikhet inom allt? Är det möjligt mellan svarta och vita där de vita haft makten i århundraden? (Är det möjligt mellan kvinnor och män där män haft makten i årtusenden?) Personligen tror jag det. Jag hoppas det. Och därför är svaret på min inre fråga: ja, jag kommer jag alltid att sträva mot jämlikheten på alla medvetna plan. För att, förhoppningsvis, som i boken slippa konfronteras med mina inre förutfattade meningar en dag.

Att dela en läsupplevelse - inifrån och ut

Jag kommer just upp från min sons rum. Jag ligger bredvid honom när han ska sova och vi läser alltid minst två böcker då. Ikväll läste vi Ajabaja Alfons (verktyg är bland min sons största passioner från i somras då han fick hjälpa till att bygga en ny altan) och Jobba jobba jämt (Margaret Mahy, i övers av Lennart Hellsing) och den senare är den jag skulle vilja slippa dela med honom. Det är nämligen den bok vi har läst varje kväll hela sommaren.

Den största av mina delade privata läsupplevelser var Mio min Mio, som jag läste för en av mina döttrar när hon var åtta år. Åh, jag kastades tillbaka i tiden till när jag själv läste den första gången. Eller rättare sagt: när min mamma läste den för mig. Medan jag läste för min dotter återupplevde jag all sorg över Mios föräldralöshet, hans lycka när han blir återfunnen, hans vänskap med Jum-Jum och hans rädsla och hans mod i riddar Katos borg. För att inte tala om den förtvivlan vi grät oss genom när den lilla fågeln bränner sina vingar och sedan ligger på klippan, död, och där visar sig vara Sagoberätterskans lilla dotter.

På Ersängskolans högstadium delar många just nu läsupplevelsen av Twilight: det är kö på våra elva exemplar av Om jag kunde drömma. (Trots att de flesta redan sett den på bio. Det verkar som om man vet att det är skillnad på en bok och en film.) Dessutom delar våra elever nästan alltid en läsupplevelse, i form av en högläsningbok. Det är många av våra ambitiösa lärare som låter eleverna njuta av detta fantastiska: att få bli läst högt för. Och vi har lärt oss att även om de tittar ut genom fönstret lyssnar de, även om de bygger torn av sudd lyssnar de, även om de ligger halvt utslängda över sina bänkar så lyssnar de!

Och så delar vi lite mer med varann. Nästa gång på temat Australien. Jag har Sonya Hartnett att ta till om det kniper, och kanske får vi prata lite Janet Frame och Nya Zeeland också. Så delar vi också med oss. Till varann. Av våra upplevelser.

Jag ser dig av Mårten Melin

Jävla Lucia var en bok av Mårten Melin jag gillade skarpt för dess oväntade handling - en flicka som det händer magiska och märkliga saker kring. Martin inser att Lucia inte är vem som helst. Den här boken blev väldigt populär bland 11-12-åringarna på vårt bibliotek.

Nu har jag nyss läst Jag ser dig av samme författare. Den här boken riktar sig till större barn, är lättläst (Hegas förlag) men inte ett dugg tunn och tråkig för det. Vi får träffa Ronja som kommer ny till en skola där hon inte känner någon. Längst bak i klassrummet på tyskan sitter Annika i sin spola-kröken-t-shirt och direkt dras Ronja till henne. Men varför verkar aldrig läraren se henne, varför har hon inga skolböcker och varför har hon alltid samma t-shirt på sig? Ronja får nyckeln till sitt skåp och där hittar hon en lärobok i tyska. Det står skrivet Annika i boken men det underliga är att boken är 30 år gammal. Mystiken tätnar när Ronja träffar skolpsykologen och till slut går den hemska sanningen upp för Ronja.

En tät välskriven och medryckande skildring om kärlek som överskrider gränser, om Döda bron som symboliskt blir en bro mellan liv och död, sorg och försoning. Bra med lättlästa böcker som som det lilla formatet till trots lyfter fram stora frågor.

Ett plus för snygg och lockande layout.

Tema Afrika

Vi var hela 6 stycken som idag (16 augusti 2009) träffades på NK. Schmäck hade stängt men vi lyckades samla ihop oss ändå (mobiler är faktiskt bra i det fallet). Regn och rusk gör att ett cafébesök kan kännas särskilt trevligt. Vi diskuterade afrikansk litteratur och insåg att många böcker vi läst var skrivna av vita afrikaner, Coetzee, McCall-Smith, Brink m fl. Kolonisationen och konflikten mellan afrikas befolkning och de vita går som en röd tråd genom flera av böckerna. Det går liksom inte att undvika då varje land på kontinenten på något sätt flätats samman med olika europeiska stater. Dagens Afrika är också i modern tid söndersliten av konflikter i kolonisationens efterföljd. Afrikas enastående natur - dess fauna och flora - finns också ofta beskriven.


Hilda minns en bok som gjorde intryck på henne när hon var yngre - Sinuhe - egyptern av Mika Waltari (finsk författare). Den handlar om en läkare som verkar i Egypten 1300 f kr. När boken börjar är Sinuhe gammal och berättar sedan om sitt spännande liv i det antika Afrika.

Anna hade börjat läsa en riktig afrikansk-arabisk klassiker - Utvandringens tid av Tayeb Salih. Salih är sudanes och hans roman är en rik väv vars varptrådar är kolonialismens påverkan på författarens hemland. Sudan blev kvitt det brittiska samväldet på 50-talet. Boken handlar dels om berättaren, som återvänt hem till sin by efter flera år i England och möter där Mustafa, en bonde som visar sig ha levt ett helt annat liv än man kan förvänta sig av en bonde i Sudan. Berättaren är omgiven av en vänkrets för vilka han berättar sina historier och dessa är romanens kött. Undertecknad har också läst boken och minns vilket intryck den gjorde även på mig. Här kan ni läsa en av många bra recensioner av boken!

Ingrid hade en liten hög av pärlor med sig - alla med det gemensamt att de handlade om barn och ungdomar - Comedia Infantil av Henning Mankell (som vi enades om vara väl värd epitetet "engagerad gestaltare av Afrika/Mozambique), Luktar det regn av Lesley Beake och Abela av Berlie Doherty.

Comedia Infantil är en oerhört gripande roman om det 10-årige gatubarnet Nelio som burits upp på ett tak. Under 10 nätter berättar han sin historia innan döden slutligen sätter punkt. En av många böcker där Mankell vill berätta om den smärta som är Afrikas. Jenny (som inte kunde vara med denna gång) ringde och berättade att hon ville hålla fram Mankells bok Leopardens öga. Även denna bok en berättelse om en man (svensk) som kommer i kläm mellan svart och vit. En mycket tänkvärd bok. Boken utspelar sig i Zambia under 60-talet.

Luktar det regn har en dramatisk inledning - en ung namibisk flicka funderar på att ta sitt liv och i boken får vi veta hennes historia. Abela handlar också om en ung flicka, från Tanzania. Hon förlorar sin familj bl a i den sjukdom som härjar hårt i Afrika - aids. Till slut adopteras hon av en engelsk familj och får den bortskämda Rosa till halvsyster.

Anna-Lena läste En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie som ju varit en bok säkert många läst då den legat högt på utlåningslistorna. Boken handlar om två systrar och deras familjer i Nigeria under en svår tid i landets historia.

Själv hade jag en stor läsupplevelse med en liten tunn bok - men där varje ord glöder av kärlek till Afrika - J M G Le Clézios bok Afrikanen - porträtt av en far. Clézio beskriver hur han som 8-åring kommer till Afrika (Nigeria) och för första gången träffar sin far som i nästan hela sitt yrkesliv arbetar som läkare i Afrika. Clézios egna minnen blandas med ett sökande efter att förstå faderns liv och hur det format honom. Läs den för den fantastiska berättelsen om ett märkligt människoöde och läs den för den sköna prosan. J M G Le Clézio fick nobelpriset - välförtjänt - 2008.

Den stora Afrika-klassikern och kanske mest inflytelserika romanen inom afrikansk litteratur som jag dock vill flagga för och som jag inte hann ta upp tyvärr (parkeringstiden gick ut) är Allt går sönder av Chinua Achebe (Nigeria). Att läsa den är att verkligen få insikt om komplexiteten med den afrikanska kontinenten. För mig var det sorgligt att läsa om den stolte krigaren Okonkwo som inför övermakten förtvivlat försöker förstå varför han och hans klan inte kan leva som förut. Han går tillsammans med sina bröder och systrar obevekligen mot undergången - allt går sönder.

Nästa träff blir på Café Schmäck söndagen 4 oktober kl 15.00 och temat då är Australien. Bok och film!

Vinter på Berättargränd av Erika Olofsson Liljedahl

Tänk att bo på Berättargränd! Det gör William. Det är lite speciellt att bo där, husen byggdes en gång av kringresande sagoberättare. Där bor inte så många så William måste gå en stig genom skogen för att komma till skolan. På Berättargränd finns också ett antikvariat som drivs av en trivsam gammal man som heter Johnvid - och i hans bokhyllor finns en stor gammal sagobok som William är särskilt förtjust i.

Det är vinter och snart börjar det långa vinterlovet. En dag märker William att det står en märklig flicka i röd kappa i skogsbrynet. Samtidigt hör han hemska tjut eka bland träden och han hoppas flickan skyndar sig in i något av husen. Men den här flickan är mycket speciell och snart kommer hon att ta med sig William på ett sagolikt och spännande äventyr - djupt in i skogen.

Den här boken gillade jag verkligen. Den är spännande och lagom läskig och en magisk ton vilar över hela berättelsen. Jag kommer att tänka på Den oändliga historien av Michael Ende när jag läste den. Gamla antikvariat, böcker, fantasi och magiska resor. En perfekt högläsningsbok för mörka vintermorgnar i skolan eller hemma på sängkanten från så där 8-9 år.

A mans world - Gängkrig 145 av Jens Lapidus o Peter Bergting

Ja jisses säger jag bara. Kolla omslaget! Jag har inte läst någon av Lapidus böcker så när jag fick den här nya boken i min hand så bedömde jag att den skulle räcka perfekt tur och retur Ålidhem-Umedalen (bussläsning). Det gjorde den också.

Gängkrig 145 är en serie där Lapidus skrivit texten och Bergting tecknat. En deckare i serien Stockholm Noir (Snabba cash och Aldrig fucka upp är de övriga två) Två förortsgäng, lite äldre kriminella män, kommer i konflikt med varandra efter att syrran till en av killarna i det ena gänget blir våldtagen av en kille från det motsatta gänget. Sen är vendettan i full gång. Killarna i gängen kommer från Irak, Jugoslavien och Sverige och händelserna utspelar sig i Söderort i Stockholm. Sen finns så klart den klassiska snuten - ensamvarg och en nagel i ögat på polisledningen. Utöver den våldtagna systern så figurerar hennes väninna och en kvinnlig polis i handlingen men i stort är det en story om män och våld och heder.

Jag gillar ju deckare men särskilt spännande var den inte. Men jag tyckte verkligen om Peter Bergtings bilder. Den är snyggt tecknad med dova färgskalor som också skiljer på de olika berättarperspektiven. För en mängd läckra detaljer och noirkänslan får den 5 stilpoäng - men själva storyn var rätt förutsägbar. Ett plus till ett försök att fördjupa karaktärerna med lite bakgrund och familjeförhållanden - men det förblir grunt.

Man kanske skulle sälla sig till "var tredje svensk" som läst Snabba cash och ge Lapidus en chans till. Det återstår att se. Bra att veta vad mina högstadiegrabbar läser för näst Ondskan har de här böckerna gått hem hos dem.