Vilken underbar bok detta är. Det är en fröjd att läsa inledningen. Sen blir det bara bättre och bättre. En bok i en anda av sydamerikansk berättarglädje a la Marquez eller Allende.
Allt tar sin början i Syditalien i slutet på 1800-talet - nämligen 1861 i den lilla byn Grottole och klockan är 3 på eftermiddagen. Då kommer en märkligt guldgul seg flod strömmande nedför Grottoles gränder. Är det åsnepiss? Är det ett mirakel? Häxkonster? De inledande sidorna lyser av berättarglädje när Grottoles invånare diskuterar fenomenet. Det som händer är egentligen att byns godsägare Don Francesco Falcones hushållerska och älskarinna föder ett barn så att oljekrusen i lagret spricker av hennes födsloskrik.
Så tar sig en historia sin början och vi får följa fyra generationer kvinnor fram till modern tid. En familjekrönika som rymmer så många släktingar så boken inleds tack och lov med ett familjeträd. Här finns historien om Roccino som vägrar bära skor i det militära och blir bandit, här finns sonen Oreste som blir fascist och förråder byborna men framför allt finns här alla historier om kvinnorna Concetta, Albina, Candida, Alba.
Läs och njut! Den här boken borde vara otroligt tacksam att göra ett filmmanus på för bilderna är så tydliga - men enbart bilder gör inte berättelsen rättvisa. Venezia skriver på en glödande prosa. Dessutom är detta en romandebut. Fantastiskt bra! Gripande men med stor portion humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar