En dag av David Nicholls

I min garderob ligger dagböcker från 25 års skrivande. Ibland tar jag fram dem och slår slumpvis i dem. Läser högt för mina vuxna barn ibland. Vad gjorde vi påsken 89, 97, 2003? Ett liknande upplägg har denna underbara, gripande, stundtals sorgliga och samtidigt roliga roman av David Nicholls. Datumet är den 15 juli, på St Swithin´s day, och det handlar om Dexter och Emma.

Dexter och Emma, eller Dex och Em, som de blir för sig själva och omgivningen, träffas efter universitetet. Året är 1988 och de ligger hemma hos Emma i hennes säng. Den här dagen blir avstampet, både i romanens början, dess cirkelrörelse bakåt i slutet av boken men framför allt i Dexters och Emmas minne. Det är den 15 juli och livet ligger framför dem. Dexter är kaxig, snygg och har en ordentlig portion självförtroende. Emma är smart, distanserad, politiskt medveten men inte lika säker på sig själv. De är unga i ett Storbrittanien som just gått med i EU, Thatcher är premiärminister och arbetslösheten hög.

Deras kärleksnatt övergår till en stark vänskap och deras vägar kommer att ibland följas parallellt, ibland korsas. Avstånd och återförening avlöser varandra och hur skör är egentligen tråden mellan djup vänskap och verklig kärlek? Inte för inte jämförs boken ofta i recensionerna med filmen När Harry mötte Sally. Dexters och Emmas liv får vi följa fram till 2000-talets senare år. Hur blir våra liv? Vad påverkar oss i den ena eller andra riktningen? Vilka avgörande vägval gör vi själva? Detta är frågor som hela tiden dyker upp. Det går inte att läsa En dag utan att själv reflektera över sitt eget liv.

Dexter kommer att hamna i mediabranchen som vid 90-talet börjar suga åt sig allt mer spektakulära program, Emma kämpar på, jobbar extra, bor halvsunkigt och blir lärare. Men allt kommer att förändras medan åren går och det är oerhört spännande skrivet. Även om varje kapitel avhandlar den 15 juli det året så görs utblickar både över året som gått och över omvärldens förändringar. Som en bakgrundskuliss följer vi världsutvecklingen med krig, teknisk utveckling och ett förändrat samhälle.

Jag kan inte berätta för mycket för att avslöja de överraskningar romanen rymmer men det är god litteratur ända till slutet. Hela tiden vill man ingripa i handlingen med utrop som: "Nej, gör inte detta! "Jo, fullfölj nu för en gångs skull dina intentioner." Men precis som i det verkliga livet så kan man inte säga STOPP. Man får bara vackert åka med och göra sina egna livsval. Läs denna bok, gott folk!

PS!! Boken går upp som film 2011 med Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna.

Ankomsten av Shaun Tan

En man, utelämnad i ett främmande, skrämmande land, långt från dem han älskar. En människa som söker försörjning och flykt från fattigdom eller kanske någon annalkande fara. En människa med ett hopp att få återförenas med de man älskar. Detta är Shaun Tans utgångspunkt i den underbara textlösa boken Ankomsten.

Boken består av fantastiskt tecknade bilder, de flesta i en sepiaton, ibland många små bilder över uppslaget, t ex för att skildra vädrets skiftningar (egentligen så många dagar en Atlantöverfart tar), ibland bilder som täcker dubbla uppslaget i boken som har A4-format.

I inledningen möter vi en familj, en man packar sin väska, händer som ömsint möts över den nötta väskan, en familj som vinkar farväl, ett båhyttsfönster som sakta avlägsnar sig från stranden/betraktaren, ett ensamt fartyg på ett oändligt hav. Tid och plats finns inte. Tankarna går till dåtid men känslan är nutid. Det är en hyllning till alla som av olika skäl måste lämna sin trygghet och sitt hemland och skiljas från nära och kära.

Ankomsten till det nya landet (ett omisskännligt New York-panorama öppnar sig med en typisk skyline) börjar med att mannen viker en pappersfågel från ett blad ur sin dagbok. Fågeln lättar och plötsligt uppenbarar sig många fler fåglar, vikta av längtan och flygandes in över land. Nu smyger sig det magiska in i boken, figurer, djur och andra varelser gestaltar det annorlunda och främmande, både skrämmande och bemötande. En av dessa varelser blir en tillgiven vän och följer oss sedan genom händelserna i boken. Hur accepteras i det nya? Vi får insikt i all byråkrati som möter de nyanlända, ett nytt språk (Tan ger oss ett helt nytt alfabet i boken), problem att få bostad, jobb, möten med andra - både de i samma situation och de som är gamla erfarna invånare - allt detta gestaltas symboliskt och starkt genom bilderna. Och naturligtvis längtan och saknaden. Minnena från det gamla livet.

Men efter ankomsten så vidgar sig dramatiken och vi dras in i stora och starka skeenden i otroligt gripande och talande bilder. Slutet är hoppfullt och visar på det goda i människans natur. Egentligen är vi till för varandra, bara tillsammans är vi starka.

Jag kommer på mig själv att tänka på både Mobergs Utvandrarna, Chaplins Moderna tider och Remarques På västfronten intet nytt när jag bläddrar mig igenom Shaun Tans vackra bok.

Einsteins fru och Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Vilka är historiens mest provocerande pojkvänner? Vad gör oss lika eller olika djuren? Är det synd om Britney Spears och hur i hela friden funkar det egentligen med kärnfamiljen? Kärlekens och äktenskapets dolda agendor avslöjas roligt och brutalt och säkert alldeles alldeles sant! Aldrig har könsmaktsordningen varit både sorglig och rolig att läsa. Liv Strömquists bilder och dialog förstärker i små och stora bilder hennes diskussioner och analyser.

Hur var det med bögankorna i Pildammsparken i Malmö och hur kul var det att vara Karl Marxs hustru Jenny? Egentligen? Priscilla Presleys liv var ingen dans på rosor och hustrur till manliga forskare, tänkare, politiker och kändisar har fått stå tillbaka för sina män. För att inte tala om alla unga flickor som ingått äktenskap med gamla gubbar som de sen fått vårda tills döden befriat dem. Här finns också starka kvinnor som Yoko Ono och anarkisten Voltarine de Clayre.

Patriarkal historia, religion, samhällsnormer - allt formar oss som individer och kön. Liv Strömquist vederlägger sina små berättelser med källhänvisningar för läsare som vill gå till urkunderna. Klart är att detta är böcker som både är nytta och nöje - allt med en klackspark och en stor portion humor som på inget sätt slår undan benen på allvaret. Det är hon fenomenal på! Bilderna är skarpa i svart och vitt, ibland på helsidor och ofta flirtande med kända konstverk. Jag älskar dubbeluppslaget på Michelangelos Pieta - där mannen slött uttrycker, liggande i Madonnans knä, "Så jävla sooft, här ligger jag och slappar".

Kärlekens införande i det borgerliga 1800-talets äktenskap penetreras och speglas mot dagens dejtingregler och sammankopplande med sex och kärlek. Spännande och omskakande och mycket tänkvärt!

Jag känner mig stärkt till kropp och själ efter genomläsning och nu helt övertygad om att det inte krävs en heteronormativ familj för att få välartade och lyckliga barn. Dessutom kommer jag att höja ögonbrynen ytterligare för vad film, TV, musiktexter, bilder förmedlar för syn på oss män som kvinnor!

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Maja är en tjej som går första året i gymnasiet. Vi vet inget om henne när vi öppnar den här underbara boken av Jenny Jägerfeld, augustprisad 2010. Men redan i början av boken börjar sidorna blöda - dramatiskt med en avsågad tumme i slöjdsalen.

Maja snickrar på en hylla då den elektriska sågen plötsligt slinter och olyckan är ett faktum. "Det skärande, genomträngande ljudet. Hur de metalliska tänderna hakar i. Köttet. Blottlagt. Blodet." Vid hennes sida finns slöjdläraren Valter, kompisen Enzo och Simon, som hivar upp mobilen och tar ett kort som långt senare, i samma slöjdsal, kommenteras av Maja. "Jaha - där ligger jag och blöder".
Maja går estetiska programmet och är en tjej som placerat sig utanför det vanliga gänget. Hon går hellre i grön wct-overall köpt på nåt second hand-ställe, har sin alldeles egna frisyr, bor hos pappa och tycker rätt ofta att livet i allmänhet suger. Den enda som hon riktigt kan acceptera och som förstår henne är Enzo, även han en kille som inte platsar, som ställer upp men ibland fegar ur när striden blir för het. Och långt senare, Debbi, på sina stilettklackar och med sin "två-paket-cigaretter-om-dagen-hesa" röst.

Allt börjar torsdagen den 12 april och fram till efter skolavslutningen i juni får vi följa Maja och hennes känslomässiga resa från strulig men skärpt tonårstjej till nya insikter som tar avstamp från hennes allra djupaste rötter, barndomen när mamma och pappa och hon var en alldeles vanlig familj. Eller var de egentligen det? Och vart har mamma tagit vägen? För en försvunnen mamma spelar en stor roll i handlingen, liksom den rödlätte och bleke "Justin" i grannhuset där i Norrköping där mamma Jana bor och så pappa och hans dolda facebook-liv. Tror han!

Genom hela berättelsen bultar en dov smärta från den avhuggna kroppsdelen och blandas med Majas egen. Det är Maja som berättar och det gör hon med känslosam och rättmätig ilska. Hon sparkar på skitlivet med sin kängor och utbrister som Thåström! Fan, fan, fan. Men här finns också mycket kärlek och i takt med våren ljusnar berättelsen men det är inget lättköpt lyckligt slut. Livet är en prövning, precis som i boken hon hittar hemma hos mamma (som är psykolog), Cullbergs Kris och utveckling.

Det är ärligt och rakt och trovärdigt och alldeles förbannat bra! Jag levde mig verkligen in i Majas berättelse och tänkte; det kunde ha varit jag.

Den nakna mannen Regi:Joonas Berghäll, Mika Hotakainen

"Till alla finska män." Så tillägnar Berghäll och Hotakainen sin film. Det är inte bara den finska sisun utan även den finska kärvheten, naturen och saunan man får i tankarna när man tänker på vårt grannland i öster.

I en otroligt gripande, ömsint och vacker film får vi följa ett stort antal män och deras bastubadande. I den första scenen finns dock en kvinna med. Hennes man tvagar hennes rygg och säger att han nu gjort detta i 51 år. Det är också ett mått på kärlek.

Men de övriga är som sagt män från skilda klasser och i olika ålder. Här finns grovarbetare, uteliggare och hemvändande soldater. Gemensamt för alla är att avklädda allt blir bastun ett rum för samtal och berättelser. Vi får höra bekännelser om svåra barndomsminnen, brustna relationer, sorg men också kärlek. Allt berättat på bastuns lavar med lyssnande kamrater som många gånger endast gör bara detta - lyssnar! Allt inramat med vackra bilder från finsk natur under alla årstider. Här finns också plats för både överraskningar och humor men till sist satt jag ändå med tårar i ögonen och hörde männen avslutningsvis sjunga visan om den lilla ekorrungen. Snyggt och sevärt. Filmen har gått upp på folkets bio men finns att hyra. Se den! Se trailern!