tisdag 29 september 2009

Tusen år har jag funnits här av Mariolina Venezia


Vilken underbar bok detta är. Det är en fröjd att läsa inledningen. Sen blir det bara bättre och bättre. En bok i en anda av sydamerikansk berättarglädje a la Marquez eller Allende.

Allt tar sin början i Syditalien i slutet på 1800-talet - nämligen 1861 i den lilla byn Grottole och klockan är 3 på eftermiddagen. Då kommer en märkligt guldgul seg flod strömmande nedför Grottoles gränder. Är det åsnepiss? Är det ett mirakel? Häxkonster? De inledande sidorna lyser av berättarglädje när Grottoles invånare diskuterar fenomenet. Det som händer är egentligen att byns godsägare Don Francesco Falcones hushållerska och älskarinna föder ett barn så att oljekrusen i lagret spricker av hennes födsloskrik.

Så tar sig en historia sin början och vi får följa fyra generationer kvinnor fram till modern tid. En familjekrönika som rymmer så många släktingar så boken inleds tack och lov med ett familjeträd. Här finns historien om Roccino som vägrar bära skor i det militära och blir bandit, här finns sonen Oreste som blir fascist och förråder byborna men framför allt finns här alla historier om kvinnorna Concetta, Albina, Candida, Alba.

Läs och njut! Den här boken borde vara otroligt tacksam att göra ett filmmanus på för bilderna är så tydliga - men enbart bilder gör inte berättelsen rättvisa. Venezia skriver på en glödande prosa. Dessutom är detta en romandebut. Fantastiskt bra! Gripande men med stor portion humor.

söndag 6 september 2009

Bonjour Sagan

Francoise Sagans liv överträffar nästan hennes böcker. Det är väldigt länge sen jag läste hennes bok Bonjour tristess - letade i bokhyllan efter den men den måste ha förkommit eller kanske den tillhör de böcker jag rensat ut för länge sen - bokhyllans växande innebär tyvärr att jag måste "kill some darlings" för att få plats för nya. Nåväl - det är den enda bok jag läst av henne.

Hur som helst - lördag eftermiddag tillbringade jag i alla fall halvsjuk i soffan framför filmen Bonjour Sagan. Den handlar om hennes liv - från debuten som väldigt ung fram till hennes död. Porträttlikt och välspelat av en fransk skådelspelerska jag aldrig tidigare sett - Sylvie Testud.


Jag tycker filmen var väldigt intressant. Trots Sagans många gånger olyckliga liv så skildras hon med ömhet och respekt. Den skildrar Sagans svårigheter att leva i den vanliga världen med dess vardagligheter. Pengarna som den enorma uppmärksamheten och försäljningssiffrorna för med sig gör att Sagan kastar sig ut i ett dekadent och vilt uteliv med vänner och älskare, snabba bilar, sprit och spelande. Men den skildrar också hennes skrivande där hon stundtals känner att berömmelsen och skriverierna kring hennes person blir viktigare än orden hon präntar på papper. Mot slutet blir författandet mer ett brödskrivande för att hålla skulderna i schack.

Sagans liv är spännande och fyllt med möten av den tidens kända - både artister och politiker - men också fyllt av en allt mer tilltagande melankoli och drogberoende. Hon hinner med ett par giftermål i vilket det andra ger henne en son. Hon säger själv - "det är inte lätt att vara son till mig" och förhållandet till sonen blir fram till hennes död komplicerat. Efter äktenskapen lever hon samman med en kvinna som blir hennes stora kärlek. Trots uppmärksamhet, kultstatus och vänner inom kultureliten så blir Sagan alltmer ensam mot slutet.

Det är en gripande film om ett författarliv och om ett fascinerande människoöde. Den berörde mig verkligen.