Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

Det här är en bok som börjar riktigt läskigt. En mördare smyger runt med en kniv. En hel familj utplånas - men ett litet barn har ovetande om farorna lyckas smita från sin spjälsäng, krupit nerför trappan och ut genom den öppna dörren. Men Jack, som mördaren heter, springer efter.

Neil Gaiman har skrivit en bok som tagit honom år att göra klar. Den har skrivits på flera platser i världen och han började med kapitel fyra. Han berättar att han inspirerats av Kiplings Djungelboken, vilket också kan avläsas i bokens titel. I Djungelboken tas pojken Mowgli om hand av djuren, i Gaimans bok tas pojken hand om av spöken. För det är till kyrkogården det lilla barnet kryper och det är där han får två nya fosterföräldrar, nämligen paret Owens, döda sen länge. De ger honom namnet Ingenman men han kallas oftast för Ingen.

På kyrkogården vimlar det av omtänksamma döingar, Silas, som blir hans förmyndare och läromästare och som kan vistas både bland levande och döda och på så sätt skaffa mat till den lille, Caius, som är kyrkogårdens äldste, sen romarnas tid i England och flickan Elizabeth som dränkts som häxa för länge sedan. Men där finns också läskigare typer, t ex nere i den gamla kryptan och vid en gammal mossig gravsten där inga namn längre kan läsas - där finns själva Gastporten. Författaren varnar:

"Om det finns en grav på kyrkogården som ser ut att bara vänta på klottrare och gravskändare, då är det den som är gastporten. Om den graven får en att vilja skynda långt därifrån, då är det den som är gastporten. Det fanns en på Ingens kyrkogård. Det finns en på varje kyrkogård"

Den här berättelsen handlar om ett övergivet och ensamt barn som blir vuxen. Vi får följa Ingen hela vägen. Men hans liv på kyrkogården är fyllt med magiska möten, de dödas berättelser men också möten med livet utanför. På något sätt är kyrkogårdslivet det normala, människolivet utanför murarna det onormala och det som Ingen hela tiden är nyfiken på. För han är ju själv en riktig levande människa men med särskilda gåvor som möjliggör hans liv bland spöken och gastar. Han har fått ett fribrev. Han kommer även att få träffa en av dessa, liksom honom själv levande i flickan Scarlett. Men där ute väntar också mördaren Jack på att få slutföra sin onda gärning.

Det är inte en gastkramande bok som Gaimans Coraline, men den är spännande och otäck på ett långsammare sätt och det är fascinerande att följa Ingen och hans möten med alla udda karaktärer i Gaimans galleri. Han har ett helt fantastiskt språk, fyllt med märkliga ord och roliga namn (alla presenteras med vad som t ex står på deras gravsten) och den är underbar som högläsningsbok från åk 5-6. Översättningen sitter som en smäck av Kristoffer Leandoer. Varje kapitel inleds med bilder av Chris Riddell och avsnitten markeras med kors, vad annars.

Det här måste ju vara något för en sån som Tim Burton att sätta filmtänderna i!

Fjäril av Sonya Hartnett

Bara genom att välja att läsa ytterligare en bok av Sonya Hartnett stålsätter jag mig. Jag vet på förhand att jag kommer att möta någon eller några som inte har det lätt i livet. Mycket riktigt. På första sidan får jag träffa Plum, snart 14 år.

Plum heter egentligen Ariella och är en flicka med dålig självbild. Hon befinner sig även långt ned på populäritetsskalan som så ofta grymt graderas i våra skolor. Hennes s k vänner är inte särskilt sjyssta men Plum försöker ändå svälja och hantera sina känslor gentemot dem. De är ju trots allt hennes vänner.

Plums familj är av det mer ordinära slaget, medelklass, något som hon också har problem med. Däremot verkar den unga gifta grannkvinnan Maureen betydligt mer spännande. Hon blir den vuxenförebild hon saknar även om man som läsare snarare tycker att Maureen själv verkar vara en förvuxen tonåring som har svårt att handskas med sin tillvaro. Plum har också två äldre bröder, där hon särskilt dyrkar den äldre, Justin. Den andre brodern Cydar är en mer komplex person, lite udda, tillbakadragen. Men Justin bär på en hemlighet. Det gör även Plum. Under hennes säng finns en väska med små saker, en ABBA-knapp, en prydnadssak, en jojo mm. Ibland tar hon fram sakerna och rör vid dem, de har alla en särskild betydelse.

Berättelsen kretsar tidsmässigt kring Plums fjortonde födelsedag och den närmar sig samtidigt som Hartnett mästerligt förtätar historien och när den dagen är inne då fjärilen skall bryta sig ut ur den förhatliga tonårstidens puppa och lämna det otursförföljda året tretton, då vuxenlivet väntar, då den fula och finniga Plum skall bli den som Maureen sagt - vacker och speciell, kanske t o m en modell, då briserar också katastrofen.

Det är en bra bok, jag har tyckt om alla Hartnetts böcker, men den är obönhörlig. Inget "happy end" är att förvänta. Det är också det som flera recensenter värjt sig mot. Vilken tonåring mår bra av att läsa den här boken? Är den mer till för vuxna? Jag tror att Hartnett vågar närma sig en obevekliga sanning - att alla liv inte rymmer lyckliga slut. Det är kanske den vissheten som kniper åt kring hjärtat vid läsningen. Jag såg filmen Sebbe nu i sommar. Den lämnade mig i samma tillstånd av hjälplöshet.

Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

Den amerikanska författaren och regissören Sonya Sones har skrivit två böcker om ung kärlek i prosalyrisk form. I den ena är det Sophie som berättar, i den andra Robin. Det är gripande, komplicerat och underbart - precis som kärlek skall vara.

Sophie är ihop med Dylan men allt känns inte helt rätt, trots att Dylan har allt man kan önska. Han är snygg och cool, ändå förstår inte Sophie varför hon hela tiden kastar blickar och får fantasier kring skolans omtalade nörd, den inte särskilt snygge Robin, av alla kallad Murphy. Hennes förtrogna är kompisarna Rachel och Grace. Men för dem kan hon inte berätta allt. Sophies föräldrar bråkar och hon har ett dubbelt förhållande till sin mamma som kulminerar på en skoldans och maskerad. Det är på den dansen hon får dansa med en maskerad främling som får hela hennes kropp att bara vilja fortsätta och fortsätta vara i hans armar. Men främlingen försvinner som en Fantom på operan. En dag bestämmer hon sig för att gå till sin älsklingstavla på stans museum och allt förändras.

I Vad min flickvän inte vet är det Robin/Murphy som är berättaren och vi får följa hans upplevelser av utsatthet i skolan (de går i nian i Highschool) och hans längtan efter att bli sedd av den enda som han drömmer om - Sophie. Robins konstintresse och begåvning för teckning för honom till en teckningskurs där han träffar nya vänner, som inte ser honom som ärketönt utan ser honom för den han verkligen är. När han så äntligen träffar Sophie är frågan - kommer hon att våga visa sig med honom? Är hon stark nog att vara hans vän? Vågar hon ta emot hans kärlek?

Jag kommer direkt att tänka på två andra böcker när jag läser Sones parböcker, nämligen Aase Bergs fantastiska poesiroman Människoätande människor i Märsta (som jag recenserat här tidigare) och Katarina Kuicks bok Den första gång jag såg dig. Bergs bok för att hon också i lyrisk form, med luftiga verser men ändå med vikt vid varje ord beskriver tre tonårstjejers liv och resa ut på det oberäkneliga hav som måste korsas innan man blir vuxen, Kuicks bok för greppet att låta två personer komma till tals kring samma tema - mötet dem emellan. I den senare dock koncentrerat till en enda liten pärla till bok.

Sonya Sones lyckas väldigt väl ge de bägge ungdomarna var sin röst. Texten vibrerar av kärlek, smärta, ja t o m hat ibland - och inte så lite sensualism. Ta bara dessa korta citat ur handlingen om den klänning hon bär på dansen, en klänning som mamma tycker är allt för vulgär.

"Och något kommer
att hända.
I kväll.

Jag känner att det närmar sig.
Och jag kommer att ha den här klänningen på mig
när det händer.

Ibland bara vet jag saker."

Senare ....

"Min mamma
snor runt,
hugger mig
med knivarna
som glimmar i hennes ögon
och viskar med mörk
såpoeraröst:

- Den klänningen!"

Den sista läsaren av David Toscana

Den sista läsaren är en bok med vackert omslag. En avokado hänger på sin gren, den är vackert grön och slät som en ung kvinnas hud. Avokadoträdet i boken är en symbol för liv i motsats till bokens dödstema. I ett förtorkat ökenlandskap får trädet vatten ur den enda brunn som fortfarande ger några droppar men också näring av liket av en flicka som ligger begravd vid dess stam. Således en vacker bok med en ruskig handling.

När jag tänker på Mexico, där handlingens lilla by Icamole ligger, så tänker jag just på torra, heta små byar omgivna av kaktusar, getter och små stenkyrkor, på mariachimusik, tacos och vackra indianer. Men jag tänker också på Mexicos blodiga historia, droghandel, försvunna flickor och en av världens mest hårdbevakade gränser.

David Toscana ger oss en tätt skriven roman. Texten är kompakt och handlingen likaså. I byn Icamole bor bibliotekarien Lucio. Biblioteket är egentligen stängt, men Lucio fortsätter att packa upp sina lådor med böcker trots att knappast någon kommer för att låna. Inte många böcker hamnar dock på hyllorna för Lucio censurerar dem hårt och de som inte finner nåd inför hans läsande ögon hamnar direkt i helvetet - ett rum fullt med kackerlackor som sakta tuggar i sig de utstämplade böckerna.

En dag hittar Lucios son Remigio en död flicka i sin brunn, den enda som i den förtorkade byn fortfarande har lite vatten i botten. Efter att ha rådgjort med sin far bestämmer han sig för att begrava henne under sitt avokadoträd, för att slippa anklagelsen att ha mördat henne. Mycket riktigt - en dag kommer polisen till byn och dessutom flickans mor.

Lucio läser hela tiden fram historien och dess handling i sina böcker. På så vis är berättelsen en hyllning till litteraturen. Allt vad vi människor gör, all historia och framtid, finns inskriven i litteraturen. Kanske kan han också skriva fram sin älskade Herlinda, Remigios mor med den avokadosläta hyn, med hjälp av valda ord ur olika böcker. Allt är möjligt i denna ibland makabra historia.

Jag älskar sydamerikansk litteratur för där finns hos Allende, Marquez m fl magin ofta så självklart inskriven i berättelserna men också Sydamerikas många gånger hårda och grymma historia och på så sätt en kontinent där ord kan vara ett vapen mot förtryck. Däremot tyckte en läsare att det var en knepig kvinnosyn i boken och visst - historien är komplex - men den kan även tolkas som en kritik mot ett land där flickor ständigt utsätts, försvinner, mördas, i ett land med starka patriarkala traditioner.

Av David Toscana finns även hans första till svenska översatta bok, Klagosång över Miguel Pruneda, som även den fått flera recensenter att skriva med glöd i pennan.