Waltz with Bashir

1982 invaderades Libanon av Israel (som ville få slut på de PLO-styrkor som opererade inifrån landet) och som alla krig förde det med sig oändlig smärta - i synnerhet för civilbefolkningen. Palestinska flyktingar sköts till döds i lägren Shatila och Sabra av kristna falangister med Israeliska soldater som stumma vittnen och som inte höjde ett finger för att förhindra blodbadet. Efter många politiska förvecklingar trodde man att de återstående palestinska flyktingarna hyste PLO-milis. Israel (Sharon) skyllde på falangisterna som ju var de som aktivt gått in i lägren men Israel hölls även de ansvariga för att indirekt orsakat massakern. Hundratals män, kvinnor och barn sköts till döds och protesterna hördes från hela världen.

I en animerad dokumentärfilm skildrar Ari Folman dagarna kring invasionen. Hans kompis Boaz som tjänstgjorde med Ari härjas av mardrömmar. Galna hundar jagar genom gatorna - detta är filmens inledning. Ari försöker sen med filmens hjälp söka svar och fylla i de luckor som hans minne har förträngt. Vad hände egentligen de där dagarna under invasionen? Varför minns han inget?

I mörka dova färger i mörk ockra, rött, kallt blått och svart får vi följa Aris sökande efter svar - hos forna soldatvänner men också via en terapeut. Det är en oerhört suggestiv film och den är - trots sin grymhet - en pamflett mot krig.

I en talande scen ser vi aningslösa pojkar i tanks sjungande köra in mot Beirut när plötsligt med ett litet ploff kamraten bredvid faller död ner av en välriktad kula. Kriget blir plötsligt brutal verklighet.

Filmens animerade scener går mot slutet över till dokumentära bilder från massakern. Animeringarna är snygga trots att de är något kantiga men de är fyllda med detaljer och i animeringen har man ju också fria händer att lägga in scener som i drömsekvenserna - där t ex en jättekvinna stiger upp ur havet. Även musiken är helt rätt och helheten är drabbande.

Snyggt, bra, starkt och gripande. Filmen har fått många priser och även nominerats till en Oscar för bästa utländska film.

Hemsida för Waltz with Bashir!

Våtmarker

Nyckelord: sjukhus, självdestruktivitet, sexualitet, tonårsflickor, patienter, skilsmässobarn

Så står det när man söker denna bok på minabibliotek.se. Det stämmer ganska bra.

Helen råkar skära sig under en intimrakning och hamnar på sjukhus. För den manliga sjuksköterskan berättar hon om sitt omfattande sexliv - allt en artonårig kvinna inte "får" göra, det gör Helen. (Och har i flera års tid gjort.) Han blir chockad men kanske lite lockad.

Som läsare, inte särskilt pryd av sig heller, blir också jag chockad. Inte så mycket över Helens sexliv (som i sig inte är särdeles spektakulärt) utan över hennes förhållande till kroppen och dess utsöndringar. Hon snaskar på torkad sperma, snor, öronvax, flytningar mm och som läsare får jag flera gånger göra en paus för att inte må fysiskt illa. Detaljrikt beskrivs smaker och lukter och konsistenser som egentligen inte hör hemma inom området sex - ingen kräsmagad göre sig besvär. (Kroppsutsöndringar: det råkar helt enkelt vara så att många kommer från nederdelen av våra kroppsöppningar.)

Den berättelse som småningom utkristalliseras och som är en händelse från Helens barndom - den kommer lite i skymundan, i alla fall om man som jag faktiskt blir äcklad av beskrivningarna av vad hon gillar att stoppa i munnen. Det är en lite sorglig berättelse som inte i första hand har med sex att göra heller, utan om en traumatisk räddning av två till Helen närstående människor. Inte heller känns den som en "förklaring" till hennes beteende (som inte heller är direkt självdestruktivt). Hennes kropp är en maskin som hon väljer att använda (och det inte uteslutande till sex även om mycket kretsar omkring detta). Vid ett tillfälle är hon nära att dö, men lyckas ändå att genomföra sin plan.

I sanning spektakulär! Mycket välskriven. Frejdig och rolig ibland. Ingen bok jag glömmer i första taget. Den finns i pocket. Samt i tre ex på stadsbibblan, ett ex på Teg, i Bjurholm, i Robertsfors och i Vindeln.

Djävulens märke av Magnus Nordin

Bra och välskriven skräck har alltid tilltalat mig och det är med stor behållning jag läst John Ajvide Lindqvists böcker och konstaterat att vi fått en bra författare i den genren även i Sverige. Det är svårt att skriva om det övernaturliga på ett spännande och trovärdigt sätt. Ett av knepen är att väva in fiktionen och bygga upp skräcken i det totalt vardagliga - att placera skräcken i vårt nutida samhälle. Nu har vi en till författare som är minst lika bra - Magnus Nordin. Hans senaste bok Djävulens märke kan lika gärna läsas av vuxna som av ungdomar. Likväl som jag sätter Låt den rätte komma in i händerna på ungdomar kommer jag att föreslå Djävulens märke till vuxna. Gränsen är ju ändå ofta så hårfin vad som är en ungdomsroman.

Djävulens märke utspelar sig i en niondeklass i en nedsliten skola i Stockholm. Jagberättaren heter Ella - övriga delars berättarperspektiv är den allseende berättarens. Ellas klasslärare är sjukskriven efter att hon förlorat både man och dotter i en drunkningsolycka och en vikarie anställs i hennes ställe. Hon heter Malin, har bl a undervisat i en amerikansk skola tidigare och lyckas nu få bukt med en annars ganska stökig klass med sin kloka pedagogik. Det enda märkliga med henne är henns konstiga blick som kan skifta mellan blått och grönt. Måhända är det ljuset eller kanske en ny sorts märkliga linser. Alla tycker om henne - inte minst skolans rektor Åsa - som innerst inne drömmer om att omvandla skolan till en friskola där hon mer övergripande kan styra och ställa över lärarkåren. Där skulle lärare som Malin behövas.

Vi får lära känna flera av eleverna och deras familjer närmare och även flera av lärarna - i synnerhet matteläraren Fredrik och Hanna - den lärare som Malin vikarierar för. Skolans värld skildras realistiskt och vi befinner oss verkligen mitt i nuet med flera språkliga nutidsmarkörer som känns trygga och välkända som Carola, Stieg Larsson och Barack Obama. Efter en tragisk händelse tar Malin med sin klass på en skolresa och sakta sakta växer obehaget och känslan av att något är väldigt mycket fel - inte bara hos Ella utan även hos läsaren.

I en gastkramande fortsättning stegras dramat, sammanvävd med historiska fakta och drömmar till det oväntade slutet strax innan sommarlovet skall ta sin början med betygsutdelning, Den blomstertid nu kommer och en förväntan inför friheten utanför Katarina Östras dörrar.

Jag sträckläste boken som sina 492 sidor och 3 delar till trots är lättläst. Nu håller jag tummarna att vi får träffa Magnus på våra skolor i vår så jag personligen får tacka honom för ännu en ruskig läsupplevelse.

Prinsessan och mördaren, Huset vid vägens slut m fl rekommenderas även varmt.

Läs, njut och rys!

Kulor i hjärtat av Cilla Naumann

Oh, vilken bra bok det här är. Den är fullkomligt lysande och jag hoppas, hoppas att ungdomar läser den och känner igen sig så att de vet att allt det vardagligt märkliga, hemska och kittlande de själva är med om är både unikt och så enastående universellt. Jag minns i vart fall på pricken vissa saker som Tom, bokens huvudfigur, berättar. Till exempel att cykla hem genom mörkret och plötsligt känna rädslan slå klorna i en. Tom är en kille som är nära sina känslor och som vågar erkänna sina svagheter.

Cilla Naumann har skrivit en andra bok om bröderna Tom och Erik (Värsta brorsan). Tom har nu börjat högstadiet och i åtta kapitel (eller noveller om man så vill) berättar han om sådant som händer mitt i vardagen men som ändå ruskar om hans liv - ibland bara som en tankeställare - ibland med rädsla och äckel, ibland som den mest berusande lycka och pirr. Sällan har den första kyssan beskrivits så rakt och klart i ungdomslitteraturen. Uppbrottet från en vän som alltid, alltid funnits sätter en gräns mellan barn och ungdom. När Tom skickar en sten genom en ruta skickar han samtidigt ett vemodigt farväl till barndomens alla saftkalas och badsomrar. Inget blir sig längre likt. Vuxenvärlden skall vara trygg även om man vill prova sin styrka mot den men samtidigt visar sig även vuxenvärlden vara fylld av svek och skam. Då är det skönt att ha en storebror som finns där i mörkret och bereder plats - en Jonathan Lejonhjärta för en natt.

Jag skulle vilja läsa högt men samtidigt skall boken läsas i enskildhet för var och en - särskilt pojkar - som jag önskar få låna ut den till.

Kulor i hjärtat. Precist och genialt. En del saker i livet träffar en där man är som mest sårbar och oskyddad - men det härdar och gör en stark.

Boken är augustnominerad. Jag håller tummarna!

Tema Australien - bokträff november

Vi var fyra stycken som träffades hos Vicky och fikade, tjuvstartade med isglögg och diskuterade böcker och filmer från Australien. Vi kom överens om att Australien är en spännande kontinent med ny historia, mycket speciell natur och fauna och med en urbefolkning, aboriginerna, vars öde kan jämställas med de nordamerikanska indianernas. Ett mångtusenårigt arv som inom loppet av några hundra år koloniseras av västerlänningar med förödande konsekvenser.

Vi minns TV-serier som Törnfåglarna och Mot alla vindar och filmer som Pianot och nu senast storfilmen Australia. Men härifrån kommer också Crocodile Dundee och Mad Max. Deras stora stjärnor är förstås den alltför snabbt bortryckta Heath Ledger och så klart Mel Gibson och Nicole Kidman. Men filmer som skildrar Australien i sin vagga finns också. Vi rekommenderar särskilt Rabbitproof fence (se tidigare blogginlägg) och filmer som 10 kanoter och Walkabout som nu kommer på DVD.

Vicky berättade om en stor upplevelse av den australiensiske författaren Markus Zusak som säkert flera läst - Boktjuven. En bok som är en fantastisk läsupplevelse. Den utspelar sig inte i Australien utan i Tyskland under andra världskriget (Zusak har tyskt påbrå på mödernet). Kort handlar den om en flicka, Liesel, som är nio år när boken börjar. Tiden är 1939 och Liesel åker inledningsvis tåg med sin mamma och lillebror. Barnen skall lämnas hos fosterföräldrar för föräldrarna är kommunister och som sådana inte önskvärda i det tyska riket. Men lillebror dör under tågresan och Liesel hamnar ensam på Himmelstrasse hos Rosa och Hans Hubermann. Där tar sedan historien sin början, kring detta utsatta barn och människorna runt henne, i ett Tyskland där soldaternas stövlar nu börjat trampa ut i Europa och judeförföljerserna trappas upp. Titeln är helt riktigt rätt - för Liesel stjäl böcker, ur bokbål och bibliotek och dessa delar hon sedan med andra. Litteraturens kraft är stor. Den första boken är dödgrävarens arbetsbok som hon noga gömmer när hon kommer till sitt nya hem.

Det är en mörk bok, sorglig men trots detta paradoxalt nog fylld med humor. Berättaren är också mycket speciell i denna bok. Det är Döden själv som för oss in i miljöerna, beskriver människor och företeelser med ett lakoniskt utifrånperspektiv och med små belysande inlägg här och där. Jag läste i en recension att alla skolelever i våra skolor borde läsa denna enastående bok, från 12-13 år. Jag håller med. Den är på många sätt en allåldersbok.

Vicky tipsade även om två ungdomsböcker och författare som hon gillar - Patricia Wrightson som skrivit mycket om bl a kulturkrocken med ursprungsbefolkningen i t ex Nargonen och stjärnorna om en föräldralös pojke som möter naturens besjälade stenar och träd. En dag möter han Nargonen. I Askvägen av Ivan Southall får vi följa några barn på ett spännande äventyr där deras hem drabbas av ett för Australien stort problem - skogsbränder.

Anna-Lena hade läst två böcker; Den första Red dog av Louis de Bernieres. Red dog var en hund som fanns på riktigt under 70-talet och som reste runt på västkusten bland människor helt enkelt genom att "lifta" och åka med i bilar och bussar. En smått anekdotisk bok berättar Anna-Lena. Genom att följa hundens äventyr får vi samtidigt en bra utblick över människor och miljöer, arbetarklass, i västra Australien. Även Vicky har läst denna lilla pärla bland böcker.

Vidare hade Anna-Lena läst en bok av en för oss andra helt ny bekantskap av australiensiska författare. Tim Winton har skrivit en bok som utspelar sig i ett fiskarsamhälle, även det på västkusten. Boken heter Glömskans musik och är en roman om några människor och deras inbördes relationer. I centrum står en kvinna, George, som lever i ett kärlekslöst äktenskap med en av fiskarna (änkling med 2 pojkar), hennes liv är grått och hon vakar på nätterna med vodkaflaskan som enda sällskap. Men så småningom inleder hon ett förhållande med en i byn av alla känd tjuvfiskare. En bok med ett stramt men målande och innerligt språk och en bra miljöbeskrivning.

Anna skriver om Sonya Hartnett (se hennes eget blogginlägg nedan) som i fjol fick Astrid Lindgren Award. Hennes böcker är ofta mörka men med ett magiskt språk. Hon skriver bl a om barn och unga som inte har det lätt i livet. Anna har läst Jag är djävulen.

Anna-Karin var så inne i sin Stepen King-serie Det mörka tornet så hon hade inte hunnit med Australien denna gång. Men eftersom hon nu var helt uppslukad av del två i denna eminenta och garanterat Kings bästa böcker nånsin så måste vi bara skriva om den också. Den här serien liknar inget annat menar Anna-Karin. Det är en blandning av fantasy, skräck, science fiction och äventyr. Hjälten heter Roland och handlingen utspelar sig i en parallellvärld till vår egen tid - en sorts västernmiljö där vårt moderna samhälle nu ligger i spillror i förfluten tid. Rolands uppdrag är att finna det mörka tornet. Serien består av sju delar och första delen heter Revolvermannen.

Jag är djävulen av Sonya Hartnett

Har precis fällt ihop pärmarna på en roman av Sonya Hartnett. Den heter: Jag är djävulen och skrevs 1996 men kom ut i Sverige år 2006. Vi hade till den här träffen valt Australien som tema och som skolbibliotekarie var valet lätt att hitta en bok av ovan nämnda författare. Hon fick Astrid Lindgrens pris alldeles nyligen och nu förstår jag varför.

Handlingen utspelas i ett förortsområde med villor och där bor en dysfunktionell familj bestående av en handikappad farfar och en kökstjänstgörande äldre kvinnlig släkting samt bokens huvudperson Kitten.
Det flyttar in en ungt par i huset bredvid. Kitten sitter och spanar i rummets fönster på deras inflyttning och beger sig sen ner till farfar som ligger helt stel i sjuksängen och väntar på att dö. De har en speciell relation, först nu kan Kitten slugt och djävulskt terrorisera gamlingen som inte kan försvara sig mer än halvhjärtat verbalt. Det visar sig att Kitten lämnats av sina bägge föräldrar hos farfadern som tillsammans med farmodern har sörjt för hans uppväxt men sedan hon dog var han helt i den gamles våld.

Det uppstår en relation mellan grannens unga fru och Kitten som ingen runt omkring tycker om och sedan bär det verkligen hän. Här har vi igen den verkliga diskussionen om ungdoms- och vuxenlitteraturens gränssättning. Det finns så fantastiskt mycket bra ungdomslitteratur som likaväl vänder sig till de vuxna. Den här boken är ett lysande ex. och vänder sig från alla mellan litteraturintresserade åttondeklassare till läsintresserade vuxna. Under bokens gång förstår läsaren att det verkligen inte står rätt till med Kitten, ett så sött namn på en så sjuk yngling. Är det omständigheterna som har format honom, föräldrarnas frånvaro eller finns det en djävul i oss som när som helst kan dyka upp?

Den verkligt intressanta diskussionen handlar om ansvar och eftersom jag samtidigt läser Ann Heberleins bok: Det var inte mitt fel, om konsten att ta ansvar, så kan denna bok halta i det avseendet, den svaga grannkvinnan och den demoniska pojken, dömd av sin uppväxt men döm själva, dvs. läs boken och ta del av ett fantastiskt författarskap. Nu går jag och lånar nästa av henne.

VI läser - godis för lässugna!

Jag har börjat prenumerera på en superbra tidskrift. Snygg och fylld med härliga reportage som har med läsning ur alla synvinklar att göra. Det är tidskriften VI - den gamla klassikern - som nu börjat ge ut VI läser. Den kommer ut med fyra nummer per år så man hinner verkligen längta. Lagom slant för mycket läsning.

Nu har jag tillbringat två dagar med senaste numret och som behandlar allt möjligt som författarintervjuer med t ex Kristina Lugn och Etgar Keret. Här finns reportage om spökskrivare, berömda författarcaféer i Europa, att skriva skönlitterärt om döda "riktiga" människor, bokcirklar, högläsning mm. Självklart massor med boktips - både tematiskt, från författare och andra läsare, analyser och krönikor - och sist men inte minst - ett härligt korsord, självklart i litteraturens tecken. I slutet finns samtliga boktips i det aktuella numret listade under olika rubriker.

Fyra nummer har hittills kommit ut. Finns också på facebook!
http://www.vilaser.se/

Johanna

Nu har jag läst alla fyra album i den s.k Johanna-sviten. Det är fyra seriealbum skrivna av Li Östberg och Peter Rochling och består av delarna Johanna, Hjärtat brinner, Skaparens folk och Pusselbitar. Det samlade omdömet är Väl Godkänt men det finns bättre och det finns sämre delar i sviten. Alla handlar om kretsen runt Johanna, en gymnasietjej som söker sig själv men har svårt att hitta. Hon är otroligt egoistisk, vilket jag retar mig enormt mycket på, och jag försöker hela tiden tillrättavisa henne i huvudet samtidigt som jag läser. Av den anledningen tycker jag allra bäst om boken Skaparens folk som fokuserar på Klara, en f.d. flickvän till Johanna. Det är socialrealism med starkt fokus på homosexuella tjejer i en småstad och det är verkligen jättebra när det är som bäst men ibland går det i stå. Tecknarstilen är klar tusch typ Daniel Ahlgren och dem tycker jag jättemycket om. Det är det som gör att jag läser även den mindre bra boken som är den sista i serien, Pusselbitar. Det hade räckt med tre.

Sorgesång av Siri Hustvedt

I vissa stunder i livet samlas tankarna på de som levat och de som fortfarande lever omkring mig. Trådarna söker sig inåt och bakåt och hakar fast vid släktingar och vänner i den tid som förflutit och knyter ihop sig med nutiden till en väv som drabbar en med en insikt om livets komplexitet. Minnena är kittet som håller fast det förflutna med nutiden.

Precis så känns det att läsa Siri Hustvedts bok Sorgesång. Bokens berättarjag, Erik, går efter fadern Lars Davidsens död igenom hans kvarlämnade anteckningar och brev tillsammans med systern, Inga. Fördolda hemligheter, en människas okända djup och tankar uppenbaras och fadern för sina barn tillbaka till sin ungdom som soldat under kriget, vidare till sin egen uppväxt och knyter så trådarna till Erik och Ingas farfar och farmor. Vidare, vidare, djupare och djupare.

Inga har dubbel sorg, hennes man, den kände författaren Max har också dött med hemligheter som brister i ljuset av mötet med nya människor. Ingas och Max dotter Sonia bär också en sorg - inte bara efter fadern - utan i skuggan av 11 september faller fortfarande människor som brinnande kometer till marken i hennes tankar och drömmar.

Erik, som är psykoterapeut, möter boken igenom sina patienter bara angivna med sina begynnelsebokstäver. Deras trauman och problem blandas med Eriks eget letande efter sitt eget jag. Så finns där Miranda, den unga jamaicanska kvinna som hyrt in sig i Eriks hus och som han blir förälskad i. Även hennes liv tråcklar sig fast med Eriks, bland annat genom den lilla dottern Eggy. Det är också Eggy som symboliskt med ett nystan knyter fast Erik med hans möbler och tillhörigheter i slutet på boken - en tydlig bild av livets oregelbundna virrvarr men med fasta punkter där vi obönhörligt sitter fast i livsväven.

Det här är en stor läsupplevelse men också en bok som man bör läsa sammanhängande över tid. Många trådar skall knytas ihop och det gäller att hålla isär alla skeenden och personer.

Jag blir djupt gripen av de sista sidorna som får mig att tänka på mitt eget liv - allt det som hänt och finns registrerat djupt inom en och där allt kan spelas upp - som på en teaterscen - med alla inblandade människor som på ett eller annat sätt berört mig i livet.

I boken görs en jämförelse med människan som en sekretär, taget ur filosofen Sören Kirkegaards bok Antingen eller. Sekretären med sina lönnlådor är som en människa med sitt dolda innehåll och inre röst. "Vi har alla hemliga fack [...] och för det mesta hittas de aldrig"

Författaren Siri Hustvedt bor i Brooklyn tillsammans med maken och författaren Paul Auster. Hon är född i USA men har norska rötter.