Ja till Liv! av Liv Strömquist

ABC-bok för tonåringar och vuxna, finns det? Visst kan man med glädje läsa sin Hellsing oavsett ålder och glädjas åt att ALLT går att skriva om. Men en så befriande käftsmäll som Liv Strömqvists Ja till liv! gör en läsare rent ut sagt lycklig.

Jag har ju tidigare skrivit om hennes senaste album (se under serier) vilka kan användas och återanvändas - därför bör de ägas. Passar perfekt på festen som samtalsämne för heta och livliga diskussioner. Samma med hennes senaste album - Ja till Liv!


På framsidan en nästan trollungelik flicka ordentligt och propert klädd med uppsträckt hand - i förgrunden kunskapens symbol nr ett - äpplet - här föreligger en skolbok i politisk analys och skärskådande av vår värld idag. Uppfriskande och galet roligt, ibland nästan hemskt (kan man skriva så - om svenska helgon som Niklas Strömstedt och Robert Gustavsson?) - ibland med djupt allvar. Som en furie far hon fram mellan bokstäverna och blandar friskt sitt konstnärliga serieuttryck och spränger in pratbubblor, collage, bilder och källhänvisningar i en enda röra. Ibland seriestrippar med myrbokstäver ibland helsidesbilder.


Allt från bokstaven A och moderaternas Arbetslinje taget i en tillbakablick från en framtida konferens fram till Ö då vi genom att skärskåda två moderaters liv på en Öde Ö får svaret på varför de till slut dog ut. 
Däremellan allt från hur vi får veta att Barn egentligen är kristdemokrater, via Kulturtanter, Manshoror, Liberalfeminister och exempel på tio Tröttsamma Typer. Här skildras vårt samhälle ur alla synvinklar - politiskt, religiöst och ur köns- och klassperspektiv. Ingen går fri från hennes häcklande penna - vare sig man heter Eva Braun, David Hellenius eller Barbapappa.


Samtidigt som det är grymt underhållande så är det lärorikt. Man tänker till! Reflekterar! Men inte länge - för vips så har Liv lämnat en bokstav med en liten sista ruta som "Slut på information" eller "Lycka till!" och snabbt tagit en vidare till något nytt ämne att avhandla. Hela 28 underhållande kapitel!

"Aldrig har jordens undergång varit så vacker" står det på omslaget till Lars von Triers film Melancholia. Sant! Det är förödande vackert och förödande känslomässigt. Jag var helt slut när filmen slocknade.

Med ett humoristiskt anslag får vi följa brudparet Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) som i en låååååång limousine anländer till bröllopsfesten på Justines systers  och svågers gods i en matematiskt planterad park med tillhörande golfbana. Festen blir en parodi i bästa von Trier-anda där glädjen och festruset är som isflak som flyter på de bråddjup som familjen och släkten egentligen bär på. Justines mor Gaby spelas vasst av Charlotte Rampling - en skådespelerska jag personligen beundrar. 

Filmen är tudelad mellan de två systrarna. Medan första delen skildrar den helt absurda bröllopsfesten och  Justines mörka sida så är det systern Claire (Charlotte Gainsbourg) som låter sin ångest prägla del två. Hon är också den som försöker hålla ihop det kaos hon är omgiven av.

Handlingen är i korthet i del två; en planet hotar att krascha mot jorden men Claires man John (Kiefer Sutherland) försöker lugna den lilla familjen  med beräkningar och teleskop (Justine bor nu hos dem och deras lille son). Medan planeten Melancholia närmar sig jorden spelar von Trier på alla instrument - vackra bilder, stark symbolik och nattsvart ångest.

Det här är en film som är både märklig, lite svårtolkad (vilket bara kan vara inspirerande) och otroligt vacker. Fotot och musiken är ett ramverk som bidrar och förstärker filmens starka kraft på betraktarens känslor. Skådespelarkonst när den är som bäst. Det ordval jag vill välja att använda om filmen är att den är drabbande om än kanske lite överlastad. Det är som om von Trier som en rasande placerar filmen i knät på oss med ett underfundigt leende och ett stort antal nycklar och där han och endast han sitter inne med nyckeln som passar låset. Det gör den både intressant och utmanande. Det kan inte hjälpas att man tänker på Ingmar Bergman i vissa scener. När filmen är slut måste jag sitta stum och djupandas ett långt tag.

Evig natt av Michelle Paver

Vad passar bättre att läsa i januari än en arktisk spökroman? Utöver tre män och ett antal hundar är det den arktiska naturen i Spetsbergen och de två motpolerna Mörker och Ljus som har huvudrollen i denna utmärkta lilla roman.

Året är 1937 och engelsmannen Jack åker tillsammans med två kollegor, Gus och Algie, till det fiktiva Gruhuken i Spetsbergen (en av öarna i ögruppen Svalbard) i Norra Ishavet för att dels studera biologi och geologi dels göra meteorologiska mätningar.

Än har inte den arktiska vintern börjat. Det är höst och ljuset dröjer sig kvar men solen försvinner minut för minut för att i oktober försvinna helt från himlen. Redan tidigt i berättelsen anar man att historien lämnat spår i Gruhuken som är en isolerad plats vid kusten. Här har tidigare funnits en gruva och halvt raserade skjul och rester av hus finns kvar. Man bestämmer direkt att riva ut och bygga ett nytt läger på den gamla platsen. När sen båten lämnar de tre männen ensamma kvar avlöser händelserna varandra och när två av dem måste lämna lägret för en längre tid så lämnas Jack ensam kvar med hundarna. Allt är planterat för en riktigt läskig historia.

Michelle Paver, som bland annat skrivit den fantastiskt uppskattade ungdomsserien Vargbröder, låter verkligen miljön ta plats i historien. Likväl som hon insiktsfullt beskriver den arktiska vintern och havets, isens och ljusets olika skiftningar så skildrar hon väl det inre landskap som genom ensamhet och mörker kan hota en människas förstånd. Men hon ger också plats för manlig vänskap och vänskapen mellan människa och vår urgamla kamrat hunden. Romanen är till huvuddelen skriven i dagboksform.

Inför skrivandet har Michelle Paver företagit flera resor till Svalbard vilket hon berättar om i ett efterord.

En sträckläsningsbok man ogärna läser innan man släcker lampan. Tänker också ofrivilligt på hur den kvinnliga författaren skriver om Jack i jagform och drar mig till minnes min svenskafröken från grundskolan som inte ville tro att jag skrivit en uppsats därför att huvudpersonen var man. Hon skulle ha fått läsa Michelles bok och begrunda sina förutfattade meningar.