Flod av Carolina Fredriksson

Flod är en bok som jag lägger ifrån mig berörd och samtidigt lättad. Jag har under läsningen levt med två utsatta barn, Alka och Kappen, vid en flod någonstans i något land i en tid som inte är vår men ändå känns nära inpå. Kan det vara Sverige? Är det en dystopi? Är det en dröm? 

Eller är floden en metafor för den gräns vi ständigt drar upp mellan vi och De andra? Den vi kliver över lika lätt som vi vänder blad i tidningen eller byter kanal på TV:n när vi gläntar till den utsatthet andra kan leva i.

Alka, en flicka, ännu inte tonåring men med ansvar för lille Kappen, en pojke med nyfiken blick och fullt förtroende för Alka, lever i en husbil vid en flod under en bro. Bron känns gigantisk, uppburen av pelare, där livet till synes susar fram som vanligt med bilar som är på väg till andra sidan där staden finns. Ibland, inte ofta, dyker Ina upp med lite mat och omtänksamhet men snart är hon borta igen. Vem är hon? Vart tar hon vägen när hon lämnar barnen? När hon en dag inte kommer tillbaka känns sveket på samma sätt som när en myndighet byråkratiskt följer sina regler och överger, överlämnar och blundar för människor i nöd.

Trots att vi hela tiden rör oss i den leriga, ödsliga flodbanken så är historien så förtätad att man andlöst läser vidare. Barnen gör sina kryss i en gammal kalender och låter så tiden gå och i husbilens förarhytt sitter de med sin kartbok och reser över världen. Kappen njuter, Alka styr säkert färden. Fantasin förlöser. Som när Kappen drar runt på sin "hund" - en båtfender. Det händer inte så mycket, dagarna länkas till varandra, men några dramatiska punkter höjer temperaturen och man anar hela tiden ett hot. Själva staden och bron i sig är oöverstigliga hinder för liv. Men det finns fler än Ina som dyker upp. Det rycker i husbilens handtag, även det en hotfull handling. Det är som om barnen är klämda mellan två världar utan möjlighet att välja riktning. Förfallet börjar och ur katastrofen föds kraft. När jag vänder sista sidan är det med både hopp och vemod.

Carolina Fredriksson är debutant och har fått enormt lysande recensioner och hennes bok har jämförts med Mare Kandré, Becket, Lotass och Kafka. Inte illa för en ung studentska i Göteborg. Imponerande!

Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson

Vad hjälper det att flytta, att försöka undkomma sitt förflutna, att lämna något bakom sig? Oavsett vilka grunderna är för  resan bort, ut, så finns alltid platsen du lämnat kvar inom dig. Detta gäller även i Ola Nilsson tredje bok i sin triptyk kring en by någonstans i norra Sverige.

Stefan, Mirjam och Arvid har redan lämnat byn för staden. "En obönhörlig rörelse av trafik, konsumtion och kollaps". Arvid tycker det påminner om honom själv när han ser sig i spegeln. De tre vännerna har återsamlats för att bevista en begravning. Det är Eskils, konstnärsvännens kropp, som skall sänkas i jorden.

I byn finns också en annan kista, den innehåller ingen kropp men några få ägodelar från en släkting till Stefan som anslöt sig till SS under kriget för att komma närmare sin älskade som då befann sig i Finland. Han bränner kistan, på sin farmors uppmaning, tillsammans med det träd han lovat fälla.

De tre vännerna förenas kort. Minns något. Fragment. Det som håller ihop dem förutom byn är spriten, som här liksom i de två första romanerna är det som förlöser men också stänger till. Det känns som om spriten är det enda som dövar i en mörk och hopplös tillvaro. Det är svart, svart och tungt men vackert utskuret i Ola Nilssons prosa.

Från begravning till ett vernissage förs vi genom den korta romanen. Vi får inte veta mycket. Mirjams skrivande har gått i stå och litegrann känns det också som om Ola Nilssons roman stannat upp. Det finns inget som håller ihop vare sig i den här boken eller något som förbinder till de andra böckerna mer än utsattheten, brännvinet, hopplösheten. Men det är som sagt ett språk som tar grepp om mig och kanske behövs det inte mer än dessa titthål in i byn, platsen utanför och långt borta. Jag blir märkbart gripen och då behövs kanske inte någon röd tråd att hålla fast vid. Men av de tre romanerna kommer den inte upp i den första, Hundarna, som jag blev otroligt berörd av. Hur som helst - Ola Nilsson är en författare som jag tänker läsa i fortsättningen också.