Människoätande människor i Märsta av Aase Berg

Vilken himla bra bok detta är. Jag åker i raketfart tillbaka till 60-talets ungdomsår och tiden flyter plötsligt. Aase Berg har skrivit en poesibok som snarare är en kortroman i poetisk kostym för ungdomar men som med lika stor behållning kan läsas av vuxna.

Den som berättar för oss om livet är Tove, ca 16. Vi får följa henne från en sommar och fram till nästa års påsklov. Hon och hennes två kompisar Britta och Klara är tillsammans den trekroppade monsterödlan som allt kretsar kring. Om vänskapen - men också om vänskapens vedermödor, svek, utfrysningens mekanismer, avundsjuka. Under det knappa året får vi följa Toves väg in och ut i kärlek och bekräftelse, oförstående föräldrar, en urtråkig skola som suger allt och fasan för att hamna på vuxentåget jobbajobbajobba, och "rullarullarulla i de sega spåren (...) mot dödentunneln." Men här ryms också förtroligheten, snacket om livet, de första fyllorna, den vedervärdiga spegeln, sommarläger och skidresor och om det stora undret - kärleken.

Titeldikten handlar om de förutfattade meningar föräldrarna har om Märsta där Leon bor - han som ändrar allt - där

"är det lika råslummigt som

alla andra ställen

där de aldrig satt sin fot

men sett i reportagen

om gangsters

på Rapport:

huliganer

pyromaner

kleptomaner

narkomaner

kriminalfall

pitbullterrierägare

och människoätande människor.

Som taget om mitt älskade Ålidhem - stället där ingen kan bo för där bor ju bara ovanstående. Så jäkla fel!

Poesin är ofta på pricken - rå och slängd i käften, uppgiven och nyordsskapande men också otroligt känslig och sensuell - vacker, glödande;

"... jag följder tungans

mjukt sugande glidande

och glömmer bort

att grubbla över

hur man ska göra,

bara sjunker in i

kyssens köttmussla

och alla muskler

i ett starkare

och starkare

dåsigt och

pumpande

blodrött

slinger.

När höstterminen börjar har Tove redan gjort många erfarenheter och fler kommer snabbt och obönhörligt. Det är tufft att släppa taget och nalkas vuxenhetens inskränkthet och tråkliv - motståndet är starkt - ändå - plötsligt kan t o m ett förhållande mellan vilda vackra galna tonåringar fastna ..... strålen som förband henne med hennes älskade hotar att brista

"stark som en trädgren borde den vara -

men den är spröd som gammalt bröd,

torkar ihop till pulver

och går av

mellan mina fingrar

Jag har inte sett

det nya läget komma

men nu är det här

och jag blir rädd:

Jag ser att vårt liv

är exakt så tråkigt

som de vuxna jobbar på

att deras liv ska vara."

Jag kände så starkt för denna underbara bok - just för att jag åldern till trots - smärtsamt minns precis hur det kändes, hur jag tänkte och hur jag stred med allt, mot allt. En bok som många kommer att ta till sitt hjärta. Den sammanhållna berättelsen tror jag kan locka flera ovana poesiläsare att ta till sig boken och få ta del av ett nytt uttryck. Aase Berg har delat in boken i kapitel som löper längs höger- och vänstersidorna med namn som: Skärpningsuppdrag I: Bli fri, Ökenhöst och Kratern blommar. De ger en vägledning genom ett år av rosenblad och taggtråd. Och - den slutar underbart starkt och hoppfullt:

"Det är jag som bestämmer

över mitt liv.

Om det inte blir som jag vill

så ska jag vilja

att det blir

som det blir.

Vad som än händer."