Bokmässa 2011

Jag lägger nu min sjunde bokmässa till handlingarna. Det är alltid en utmaning med logistiken men det blir för varje gång också lite lättare att hitta. I år tyskspråkigt tema representerat av de tre länderna Tyskland, Schweiz och Österrike.

Jag måste säga att jag inte är så hemma i  tyskspråkig litteratur. Men min favoritförfattare bland barn- och ungdomsböcker fanns på plats, nämligen Cornelia Funke. Jag har också gillat deckarna av Andrea Maria Schenkel - men hon besökte inte mässan. Jag har också bestämt mig för att läsa Thomas Manns Bergtagen som kommer i nyupplaga på Bonniers i år.

Men min första föreläsning hade inga tyska förtecken - den handlade om skolbibliotek. Det är ju mycket på gång just nu p g a nya skollagen. Jag fick nog inte veta mer än vad jag redan visste men ändå intressant att höra diskussioner kring t ex skolinspektionens promemoria. Jag har själv reagerat på att det ingenstans i den står något om yrkeskompetenser utan inspektionen utgår från lagtexten som enbart talar om själva biblioteket. Men vad är ett bibliotek utan personal? Att en aktiv skolledning är avgörande - det vet vi ju också, men det tål att höras igen - helst av rektorer och  inte av oss redan frälsta. På frågan om skolbiblioteksutbildningar så svarade Margareta Lundberg Rodin (prefekt bibliotekshögskolan i Borås) att utbildningen syftar till bredd. Spetskompetenser skaffar man sig beroende på vilken typ av bibliotek man hamnar på senare i yrkeslivet.

 Cornelia Funke var en fantastisk berättare. På perfekt engelska berättade hon om sitt skrivande och om tankar kring fantasy, den tyska skulden och om sin kärlek till Astrid Lindgren. Det var första gången hon besökte Sverige så det kändes särskilt kul. Jag fastnade för henne när jag läste Tjuvarnas herre. Miljön i Venedig är precis så där fantastisk som man tänker sig staden - bara Jeanette Winterson har möjligtvis gjort det bättre. Sen kom ju hennes underbara fantasy-trilogi Bläckhjärta. Det var kul att höra henne berätta om hur hon ser på sitt skrivande - "an incredible adventure". Hon upplever det som att gå in i en labyrint. Ibland hittar man öppningar - då går man nyfiket vidare, ibland möts man av en vägg och måste backa. Hon framhöll fantasyns och berättandets magi. "Storytelling is about life and death .... fantasy deals with the big questions of our life". Hennes liknelse att en författare är som en fiskare var också fin. I vårt stora mytologiska hav är det bara att kasta ut reven som författare.

Bläckhjärta handlar om en hemlighet som göms i en bok hos Meggis faster Elinor. Det är Meggies far Mo som en dag får besök av en gammal vän, Sotfinger, som varnar honom att någon som heter Carpricorn är ute efter en särskild bok. Men vad är det som står i den boken som är så hemligt att den måste gömmas i fasters stora bibliotek? Är det något om Meggis försvunna mamma? Det som är så häftigt med den här boken är det som händer varje gång man läser - fantasierna blir bilder i huvudet. Men om även karaktärerna får kött och blod och kliver ur boksidorna - då har man gått ett steg längre. Efter Bläckhjärta kom Drakryttaren som jag också tog till mitt hjärta. Hon har skrivit flera böcker om spöken och några böcker om barnen i Fjäderklubben - som jag inte blev lika förtjust i. Det är fantasyn som är hennes genre. Självklart köpte jag en bok med dedikation till barnbarnet Nora.



Det var roligt att lyssna till Per Nilsson och Susanna Alakoski som pratade om hur man kan blanda allvar med humor och hur man kan skriva om egentligen vad som helst för barn bara man gör det med respekt. Ett tabubelagt ämne i barns bokvärldar är t ex att leva i en familj där det finns drogmissbrukare - och då menade Susanna narkotika och inte alkohol. Detta trots att det är så många barns vardag. När man skriver om svåra ämnen kan humorn vara ett grepp. Att använda humorn som vapen trodde Susanna var typiskt för Finland. Bägge författarna har nu kommit ut med böcker för yngre barn (ca 9-12 år). Susanna Alakoski med Dagens Harri och Per Nilsson med sin andra bok om Extra - En ängel har landat (fortsättning på En morgon stod hon bara där). Böckerna handlar om vanliga barn där det i Per Nilssons fall dyker upp ovanliga händelser för huvudkaraktären Pim-Pim. I Alakoskis bok får vi träffa Tia som bor ensam med sin pappa och som dessutom är jättealergisk. Fortsättning följer om både Pim-Pim och Tia.

Gillar alla Pippi? Ja, det var frågan till flera tyskspråkiga författare som Rachel van Kooij (Österrike),Gabrielle Alioth (Schweiz), Nadia Budde och Cornelia Funke (Tyskland) och Cecilia Östlund (Svenska barnboksinstitutet). Alla var överens om att Pippi är en ikon och en symbol för en rebellisk pojkflicka som vägrar växa upp - skulle hon göra det skulle hon bergis bli pirat trodde Cornelia.

Däremot handlade nästa seminarium om blyga flickor. Emma Adbåge, Maja Hjertzell och Ann Caroline Håkans diskuterade om vikten att även blyga tjejer måste få plats i litteraturen. Bara för att man är blyg så kan man vara en helt annan i ett annat sammanhang (hemma t ex) och även om man är tyst så kan man vara iakttagande, lyssnande och fylld av viktiga tankar.

Ett väldigt bra seminarium var där det samtalades kring Ulf Starks bok Pojken, flickan och muren. Ulf Stark, K G Hammar och Anna Höglund (som illustrerat Starks bok) diskuterade om kraft och hopp i barnlitteraturen när det gäller svåra ämnen. Alla tre hade varit i Palestina och förmedlade bilder därifrån. Barn leker vid muren samtidigt som israeliska soldater patrullerar. Alla murar tenderar att rivas - det visar historien menade K G Hammar. Det värsta tyckte Ulf Stark var att när man frågade barn om deras framtid hade de inga svar. Barn som känner hopplöshet kan också bli farliga som vuxna. Därför är poesi och berättelser viktiga för det finns en sådan kraft i litteraturen. Boken handlar om en pojke och en flicka - en pojken som vill lära sig hoppa höjdhopp och en flicka som skriver poesi.

Jag hann med flera föreläsningar om barn, bibliotek och delaktighet och en viktig diskussion med Ulla Rhedin, Ulf Stark, Oskar K och Timo Parvela om den politiskt inkorrekta barnboken. Får man skriva om vad som helst i barnböcker? Hindren finns oftast hos de vuxna. Barn har egna hinder. Förstår de inte boken tycker de den är tråkig och lägger igen den. Barn kan inte överskrida sina egna gränser för förståelse. Men bildspråket är starkare menade Ulla. Ett annat budskap var; om du som vuxen inte gillar boken - läs den inte.

Våra duktiga författare från Västerbotten, Anna-Lena Hedman, Anna Holmström Degerman berättade tillsammans med Åsa Grenholm, bibliotekarie i Robertsfors om hur de arbetat kring sina böcker Min första världssensation och Modighetsprovet. Barnen fick lyssna på böckerna utan att få se vare sig omslag eller författare. Efter att böckerna lästs avslöjades de hemliga författarna. Barnen fick också jobba utifrån olika teman som passade in i skolans ämnen - ett lustfyllt sätt att skolarbeta.

Jag och min kollega i Krumelur hann också presentera de nya nationella bilderbokspris som vår förening nyligen instiftat - Snöbollen - Årets svenska bilderbok. Vi delade ut flyers och lät hundra små snöbollar spridas som konfetti samtidigt som vi bjöd den lilla men entusiastiska publiken på godis i form av minisnöbollar. Priset kommer att vara på 50 000 kronor och skall delas ut första gången på Littfest i mars 2012. Jag torde få anledning att återkomma till det längre fram. (Se även Krumelurs hemsida)

Jag avrundade med en rolig timme tillsammans med Ulrika Knutsson, Åsa Moberg aktuell med Kärleken i Julia Anderssons liv och Väninnorna och jag och Karin Thunberg som skrivit boken En dag ska jag ta mig någon annanstans. Rubriken på seminariet var Kärlek, karriär och kasslergratäng. Vi förflyttades till 70-talet som såg så olika ut för präktiga flickhustrun Karin och unga journalisten Åsa. Någon måste skriva om oss som inte stod på barrikaderna och skrek slagord utan som satt under våra oranga lampor i våra små hem och lagade kasslergratäng menade Karin Thunberg. Många skratt och igenkännanden för oss som var med och minns den här tiden.

Avslut blev en diskussion mellan Karl Ove Knausgård och Aris Fioretos om att skriva med sig själv i centrum med anledning av att hans andra bok i serien Min kamp kommit ut på svenska.

Som vanligt mycket folk, kändisträngsel, bokfrestelser och långa långa köer till allt från inplastade ostmackor till toaletter. Precis som det skall vara. Det som inte hör till är ryggskott. Inte att rekommendera på bokmässa.

Brighton Rock

Brighton Rock är en snygg film baserad på Graham Greenes gamla 30-talsklassiker. Det är tidigt 60-tal, mods och rockers bildar två gäng som drabbar samman och mitt i allt utspelar sig en mörk kärlekshistoria.        

Konflikten mellan mods och rockers var verkligen ett problem den här tiden. Modsen körde sina scotrar och bar sina gröna jackor och Rockers hade sina svarta läderjackor och bakåtkammade hår. Jag var själv mods i mitten på 60-talet men den rena modskulturen var inte densamma här som i England där kulturen uppstod. Men visst fanns det spänningar mellan olika gängbildningar även här där raggare och knuttar utgjorde motpolerna.

Här har regissören Roland Joffé valt att förlägga konflikten från Greenes roman mellan dessa 60-talsgäng som i södra England under den här tiden hade våldsamma sammandrabbningar och som utlöste moralpanik bland vuxna. Historien handlar om Pinkie (Sam Riley), en mods med gangsterfasoner som slår ihjäl en från det motsatta gänget i filmens actionfyllda inledning. Rose (Andrea Riseborough), en blyg servitris blir indragen och Pinkies enda sätt att hindra henne från att vittna är att gifta sig med henne. Men Rose har en hemlig beskyddarinna i Ida (Helen Mirren), som egentligen är hennes arbetsgivare men också älskarinna till den man Pinkie dödat. Dramat utspelar sig mot Brightons egna karakteristiska profil - piren!

Filmen är snyggt gjord i lite noirstil med många spännande vinklar och snygga scener t ex vid den dramatiska kusten där Dovers klippor stupar brant ner i havet. Sam Riley spelar här en tillbakahållen karaktär som i mångt och mycket påminner om hans fantastiska roll i Corbijns film Control där han spelar Ian Curtis i Joy Division. Men det räcker inte att titta på en snygg film, man vill också sugas in i storyn och det lyckas den inte riktigt med. Klart sevärd med bra skådespelare och estetiskt tilltalande men inte mycket mer.

Bilagor och poddar

Ettans linje, min livslinje (för att den passerar huset jag växte upp i, skolan, UG, kompisar, jobb, universitet mm) går inte längre mellan bibblan och mitt hem. Nu skall det bytas och väntas och passas! Grrr! Tur då att det finns Pod-radio!

Jag kan inte nog utbrista i lyriska ordalag om denna fantastiska uppfinning. Att få välja och vraka på massor av intressanta program som du sen kan höra precis när du vill är lyx. Jag håller mig uppdaterad om litteratur och kultur, politik och samhälle, psykologi och filosofi. Förra sommaren läste jag Blonde av Joyce Carol Oates tillsammans med Åsa Linderborg, Jan Guillou, Carin Manheimer och Marie Lundström vilket sen ledde till att jag läste allt jag kom över om Marilyn Monroes liv http://www.minabibliotek.se/default.aspx?id=124447. Biblioteket, klassikern, Kulturradion, Kino - alla håller mig uppdaterade om litteratur och film. Länge leve Public service och Sveriges Radio. Allt fritt från reklam!

Jag kan också avslöja att jag har ett lässystem för att hålla mig à jour med litteraturen. Lokaltidningen läses på morgonen, DN:s kulturbilaga på lunchen och varje månad står jag och bläddrar ur SvD:s kulturbilagor några veckor bakåt för att ta hem till stunder när det är tidningstorka. Vi läser (Tidningen VI:s litterära satsning) och Opsis och Barnboken (barnkultur/litteratur) är tidskrifter som känns som lyxkarameller när de dunsar ner i brevlådan.

Det enda litterära programmet på TV är ju Babel. Tur att det finns något i burken också men oj vad jag saknar Röda rummet och Gunilla Kindstrand! Här ett klipp med Bruno K Öijer http://www.youtube.com/watch?v=nyri15piXcA Ja, man blir nostalgisk när man tänker på alla de intelligenta och intressanta samtal som fördes där.

Sen är väl det allra bästa sättet att uppdatera sig fortfarande samtalet med alla litteraturälskare som finns bland kollegor och vänner. Och så finns ju Pilgatan! Men av alla media är nog ändå min Mp3-spelare oslagbar. På tåg, hotellrum, promenader och under grå vargtimmar så kan man lyssna på Maarja Talgres omisskännliga röst när hon djupdyker och analyserar någon gammal goding.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Den här boken har varit en inre personlig resa för mig i sommar. Minnen av min egen släkts historia har stigit fram. Den utspelar sig i Örnsköldsvik 1938-1939 och handlar om Maj. 

Maj kommer från Östersund till Örnsköldsvik där hon börjar jobba på ett café. Hennes känslor är fortfarande starka för Erik - kärleken hemma i Jämtland som svikit. En dag träffar hon Tomas, en äldre frånskild man från en borgarklassfamilj i stan. Det är inte den stora kärleken, det är en tröst för stunden, men det leder till att Maj blir gravid. Medan Majs mage växer kämpar hon med sitt hemmafruliv i våningen ovanför svärmodern vilken inte hyser ett särskilt gott öga till sin nyingifta servitris till svärdotter. Samtidigt försöker Tomas nå fram till sin unga hustru men i sitt missmod tar han till flaskan allt oftare.

Om detta handlar denna fina roman om en kvinnas dilemma - och ett inte alltför ovanligt sådant för många kvinnor från de här åren. Årtiondena som föregick vår tid med barnbidrag, daghem och fri abort. Många kvinnor tvingades välja kärlekslösa äktenskap istället för att stå där med skammen och en "oäkta" unge. Det här är en historia som doftar av mat och såpa och kropp och allt skrivet i ett flöde som påminner om Joyce litterära stil "stream of consciousness". Vi följer texten in och ut i Majs huvud samtidigt som författaren själv ibland griper in i handlingen och har ett direkt tilltal till läsaren.
Kriget står för dörren när Maj föder sitt barn och iklädd sin nya moderskapsroll går hon sin framtid till mötes. Mot slutet mörknar tonen och när vi lämnar Maj är hon ställd inför nya utmaningar. Detta är första boken i en tänkt trilogi. Jag längtar verkligen till nästa bok!

I tidskriften Provins, nr 3 2011, finns en intervju jag gjort med Kristina i sommar. Dessutom kan jag med glädje konstatera att Provins i år är en av de nominerade till Årets kulturtidskrift! Jag håller alla tummar för denna eminenta tidskrift. Jag vet vilket gediget jobb som ligger bakom (barnbarnens pappa är nämligen dess redaktör). Det här  numret är dessutom snyggt illustrerat av Åsa-Maria Jonsson.

En sommar har gått ........elegi över en bokcirkel!

Det var en gång sex kaxiga proffsiga och helt fantastiska bibliotekarier som startade en bokcirkel.
Vi ville diskutera böcker och film - och vad vi har diskuterat! Och fikat! Bloggen startade vi för att dela med oss! Men med tiden har det fötts barn, två har gift sig, två har bytt jobb - ja, det är helt enkelt livet som pågått och likt en Agatha Christie-deckare så är det nu bara en kvar. Nämligen jag! Det känns tomt och dammigt här på bloggen. Jag saknar mina litterära vänner här inne - men som tur är så träffar jag dem alla där ute - i RL.

Jag skall försöka fortsätta bloggen som nu legat nere hela sommaren för lusten tröt! Läser gör vi ju hela tiden - vi som jobbar på litteraturens barrikader - skolbibliotek,  folkbibliotek, mediacenter - men det är också jobb som kräver mycket tid. Jag försöker se bloggen som ett verktyg i mitt arbete, ett sätt att sätta ord på mina tankar kring böcker, filmer, tidskrifter, mässor och andra litterära företeelser.

Alltså - nystart! Eller snarare - "keep on going"!