söndag 14 oktober 2012

Paus

Hej därute! 

Nu tar jag paus från bloggandet. Jag har helt enkelt brist på tid och motivation. Skall i stället försöka hinna skriva mer för minabibliotek.se

Jag återkommer om och när lusten faller på igen och tiden är på min sida. 

Det råder ju ingen brist på bra bokbloggar så ni får liksom jag njuta av de som finns att läsa. Jag fortsätter så klart att läsa god och utmanande litteratur, inte minst barn- och ungdomsböcker, och se massor med bra film. 

söndag 9 september 2012

Babels torn i Bojtikken av Björn Löfström

Ett myller av människor har underhållit mig en del av sommaren när jag läst Björn Löfströms bok Babels torn i Bojtikken med underrubriken Jojkar från Västerbottens lappmark. Berättare är en pojke i 9-årsåldern och allt utspelar sig under den stora vårhelgen 1960 - en helg som firas i byn Bojtikken med omnejd helgen efter midsommar, med tivoli, dragkamp, dans och med Levi Pethrus besök i pingsttältet.


Allt som händer iakttar den unge berättaren och delger oss med en öppen, rapporterande och nyfiken röst - inte ofta med stor förundran inför vuxenvärldens förehavanden. I centrum står själva byn med sina invånare, släktingar, grannar, näringsidkare, byoriginal och de som är lite eljest som tattarna på udden och samerna. Till byn kommer också besökare, den store predikaren Levi Pethrus och t o m kungen besöker ju trakten kring Tärna men hit kommer även denna helg folk från byarna runt omkring vilket inte alltid är så lyckat när struparna kallnat av syndiga drycker. Ett vakande öga håller den lilla men engagerade polismakten - särskilt när det drar ihop sig till råkurr framåt kvällen.

Men på de 350 sidor som boken utgör så får vi blicka ut över byns historia över tid för pojken minns alla de berättelser han vuxit upp med och hört och det han själv minns från sitt barndoms 50-tal. Här redovisas om faderns övertygelse som byns sanne kommunist vilket ändras i den mån man stundtals måste hålla låg profil vartefter som världshistorien ändras. Det är mustigt, roligt, sorgligt och fyllt med händelser som Björn Löfström absolut måste upplevt delar av själv. Jag skrattar högt under läsningen och utsatte mina vänner för högläsning under de sommarveckor jag läste boken - för den måst läsas långsamt - det är ett sådant myller av berättelser och personer så man får skynda långsamt. Dessutom är stora delar skrivna på dialekt.

Redan i bokens början redogör den unge berättaren för skillnaden mellan Bojtikken och Vilhelminamålet och t ex Tärnabymålet - där man i den förra säger "E hennen" och "E dennen" medan man i fjällkommunen Tärna säger "Hänna" och "Dänna". Stor skillnad är det också på språket när man skall vara lite högtidlig - då kommer lätt Stockholmskan in och denna Stockholmska är nog helt enkelt rikssvenskan. Skillnad görs också på folks hemvist med utgångspunkt av deras tandstatus. Löständer är icke för Stockholmare och andra storstadsbor. Pojken betecknar ofta människor han möter utifrån om det är deras egna eller landstingets tänder som sitter i mun på dem.

Pojken vandrar genom byn denna helg och iakttar allt. Stolt är han över den höga koja han byggt, Babels torn, varifrån man ser hela bygden och där han tänker sig äta en gräddtårta alldeles själv av pengar han under kvällen, på diverse olika sätt, kommit över. Skatterna han kommit över genom sina möten förvarar han i byxfickorna och skörden växer vartefter boken och berättelserna fortskrider.

Det är nästan omöjligt att göra något nedslag i det stora persongalleriet men här finns allt från Verje Holmberg, byns ende kriminelle, som varje sommar rymmer från fångvårdsanstalten för att åka hem på lite semester under polismaktens tålmodiga övervakning, de låter honom njuta några veckor och hjälpa till med höbärgningen, till Valle som med sin I F A, bilen där dörrarna öppnas bakvänt, skjutsar runt sin blinda mor så hon kan lukta sig till folk och platser. Här finns Porjus-Pelle, Buffalo Bill, Barruk-Ujma, den vackra Katja och den pråliga Paulina Påfågel, men också tant Augusta och den snälle farbror Erhard som hållit pojken med bräder till kojbygget - och många många fler.

Det saknas inte dramatik. Nere i pannrummet i pojkens hem avhandlas stora saker och när så en livs levande mördare kommer på besök så förstår man att små öron hör allt - med bävan och förnöjsamhet.

Jag tänker tillbaka på alla mina egna minnen från de vuxnas förunderliga liv under barndomen i Bullmark, Flarken, Lycksele och Umeå i en tid då barn inte hängde framför TV och datorer utan fanns - i lek och allvar- runt vuxenvärlden och själva livets glädjeämnen och fasor.

Boken fick Norrlands litteraturpris 2012.

Mycket nöje, kära läsare!

onsdag 25 juli 2012

Sommarboken av Tove Jansson

Jag har läst en riktig klassiker i sommar. Ett kapitel om dagen - högt för mig själv - för jag måste smaka på språket. Älskade Tove Jansson - ingen kan som hon med värme, finurlighet, humor och vasshet skriva om det helt vardagliga. I Sommarboken får vi tillbringa en hel sommar med Sophia, hennes pappa och hennes farmor. En farmor som jag hela tiden läser in Tove i - men hon kan faktiskt lika mycket vara en Sophia.

Vi hade en gång en sommarstuga på en ö. Trutön i Bottenviken. Där vandrade får varje sommar och ön var inte större än att man lätt gick runt den på en dag. Trutön var överblickbar och för ett barn var den hela världen. Där skrev mina föräldrar in sina namn i ett hjärta i barken i ett träd som många år senare hittades liggande i mossan av min pappa. Då tog han fram sin kniv och skar ut brädbiten och den pryder numera en vägg i mitt hem. När jag läste Sommarboken var det Trutönsomrarna som jag minns dem som blandade sig i läsningen och förgyllde den. Så är det ofta med böcker för mig. En enda mening för mig in i egna minnen, erfarenheter och olika åldrar.

Men tillbaka till Sophia på ön i Finska viken. Pappan bara jobbar och jobbar i bakgrunden, ibland tar han sig tid att lägga lite nät eller göra en liten utflykt så mest är det farmor och barnbarnet Sophia som tar ön i besittning. Farmor har tillbringat många somrar i stugan på ön och kan varje tuva och sten, vet var allt växer och har sett ön i både sol och storm. För Sophia är allt nytt och därför finns det mycket att fråga om, mycket att upptäcka, mycket att ifrågasätta. De är ute på flera äventyr, inte bara på hemmaön utan ute till havs och på andra öar. Det är en fin vänskap där farmor har tålamod och ibland inte, hon berättar och visar och lämnar ut hemligheter, bannar och förklarar och har alltid tid att lyssna.
Hon går omkring i spökskogen och täljer små figurer som hon sen placerar tillbaka i deras rätta element.
 "De satt fasthakade eller gränsle i träden, vilande mot stammen eller nersjunkna i marken, med sträckta armar sjönk de i kärrvattnet eller låg lugnt hoprullade och sov vid en rot." "Vad är det du håller på med? frågade Sophia. Jag leker, svarade farmorn."
En dag kommer en lekkamrat till ön för att hälsa på Sophia. Hon är försiktig och blyg (ett litet knytt). Hon är inte van vid ö-livet men har vackra lockar som Sophia beundrar. Pipsan kallas hon men i hemligt samförstånd byter farmor och Sophia namn på henne. Hon får heta Berenice. Sophias farmor är den som kan locka ut Berenice ur hennes blyghet på sitt eget luriga vis.

En dag vill Sophia titta på utsikten och klättrar högt upp i ett sjömärke till farmorns förskräckelse. Högt där uppe slår skräcken till och farmor får användning av allt lock och pock hon kan komma på för att förmå flickan att klättra ner igen. Då tänker farmor upproriskt:

"Jävla unge, tänker farmorn, förfärliga barn, men så går det när de förbjuder en allt som är roligt. Dedär som är i rätt ålder".
Jag tänker med värme på Toves svenska författarsyster Astrid och på Ronja - som tränade sig att göra allt som var så farligt under Mattis omsorger eller Skorpan som fått lära sig att vågar man inget är man bara en liten lort.

Ja, det händer mycket på sommarön. I 22 kapitel får vi läsa om 22 små vardagsäventyr - om gagelhönor och schlafrocken på vinden, skurkbåtar och stormar och om en mycket egensinnig katt. I det sista kapitlet har vi hunnit fram till augusti och man packar ihop för att åka till fastlandet igen. Farmorn städar ön för att den skall bli fri och ren från människor och få vila sig i sitt eget majestät där ute i havsbandet. Men om det kommer en stackare i sjönöd så har hon även förberett det med varma kläder, ljus och t o m gästcigaretter.

Så mycket levnadsvisdom i en liten bok. Farmor har en gudstro som är enkel och okonstlad - när Sophia frågar om allt stort och märkvärdigt, t ex om att Gud borde ha en sekreterare som kan hålla reda på alla som ber runt om i världen eller om änglar kan flyga ända ner i helvetet säger farmor med enfas:

"Han skulle aldrig hitta på något så dumt som att göra ett helvete. [...] Du kan väl begripa att livet är tillräckligt besvärligt utan att man ska bli straffad för det efteråt. Man blir tröstad, det är ju hela idén."
Så klokt!

Många fina teckningar finns i boken. Av Tove Jansson förstås!




 

lördag 21 juli 2012

Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg

Nordisk naturmagi, folktro och spänning i Amanda Hellbergs första ungdomsroman. Ett förtätat poetiskt språk för oss från ljuvliga sommardagar i Timmersby till helvetesdjup och ont mörker. Vad är det som vilar under mossan?

Tilda är på sitt årliga besök hos morfar som bor utanför Timmersby i Sverige. I vanliga fall bor hon med sina föräldrar i England och talar själv bara engelska, även om hon förstår en hel del svenska. Nu har föräldrarna åkt på en Norgesemester på tu man hand och Tilda skall stanna hos morfar i hans stuga. Morfar är änkling, Tildas mormor dog när hennes mamma var liten flicka.

Tilda och Morfar gör precis allt sådant som man skall göra härliga sommardagar, badar och gör utflykter, men något anar Tilda ändå tidigt. Något utomvärldsligt ligger på lur i allt det sommarvackra. Naturen lever,sjuder av allt det som bebor den, från minsta myra på marken till höken som svävar över skogen. Och kanske något mer .... När så Tilda en dag tar en egen simtur trappas den obehagliga känslan upp och hon känner att något vilt, främmande och ondskefullt vilar över trakten, särskilt kring den lilla ön som ligger mitt i sjön, Fästningen kallad.. Av en journalist som morfar besöker inne i Timmersby får hon en bok om alla de magiska figurer som finns i vår folktro och så börjar hon än mer förnimma dessa väsen i verkligheten. Men är det möjligt? Mitt i vår tid av mobiler och datorer? Hon får också kännedom att de stenar som finns under mossan vid hennes morfars stuga är en gammal husgrund. Vem bodde en gång där?

Bit för bit för oss Amanda Hellberg in i naturens hemligaste rum och bär läsaren på ett språk som pulserar och lever. Hon befolkar berättelsen med Näcken, mylingar, häxor och skogsrån men mitt i det gröna, varma och vackra lurar ondskan. Att Tilda är utvald anar man så småningom men inte förrän det drar ihop sig mot slutet förstår man till vilket hon är ämnad. I berättelsen möter hon också Emil och hans kuf till morbror som bor granne i ett stort märkligt hus nära morfars stuga och deras spirande känslor för varandra för Tilda ut från barndomens trygghet och kärleken blir en drivkraft som är bärande i hela boken.

Och, så har jag nu åter en bok att lägga till samlingarna där en bibliotekarie inte är den rara lilla tanten med glasögon på näsan...... (läs här!)

Det är en magisk och underbar bok som jag hoppas får många läsare. Själv skall jag ge mig i kast med hennes tre vuxenböcker, även de uppmärksammade. Styggelsen, Döden på en blek häst och Tistelblomma.


tisdag 17 juli 2012

Råttfångaren

Jag blir alltid så fascinerad över engelsmännens konst att göra realistisk film med fantastiska skådespelare (var hittar de alla begåvningar?) något som jag annars håller ryska filmskapare för. I Lynne Ramsays gripande film Råttfångaren kastas vi direkt in i skotsk underklass i början av 70-talet.

Filmens lilla stjärna är den unge James (spelad av William Eadie). I Glasgows utkanter lever familjer under tuffa villkor och särskilt nu - det är nämligen sopstrejk och soporna hopas på gatorna och där det finns sopor finns det råttor. Bland allt detta leker barnen som vanligt. I närheten finns också ett sunkigt vattendrag som också är en farlig lekplats. Där blir James vittne till hur en yngre kamrat drunknar - han vet att han skulle ha kunnat rädda honom och detta plågar honom. Som ytterligare börda får han av den förtvivlade modern ärva pojkens nya skor vilka skaver både fötterna och själen.

James familj kämpar tappert. Faderns (Tommy Flannagan) drickande påverkar alla men trots allt håller familjen ihop och det finns en kärleksfull ton mellan föräldrarna och mellan föräldrar och barn. Hoppet om ett bättre liv får vi glimtar av när James åker till ett område nära landet, där gula vidsträckta åkrar blir symboliska fält av frihet. Där byggs nu nya fina hus långt från gatan där de nu bor. Det är här James drömmar växer om ett nytt och bättre liv. Den här sopstrejkssommaren träffar han också den betydligt mer utvecklade och försigkomna flickan Margret Anne som också blir rätt utnyttjad av de andra killarna på gatan. De två blir sakta vänner och kanske mer ändå. Kanske är det James första spirande förälskelse innan barndomen tar slut.

Filmens skådespelare är suveräna och miljön så otroligt bra fångad och kontrasterna mellan skiten och råttorna som både jagas och fångas, som både är paria och husdjur, och den blå himlen över åkerfälten är vackert mitt i all bedrövelse. En film att bli glad över just för att den är så hoppfull! En fint skildrad utvecklingshistoria.


fredag 13 juli 2012

Upplevelser från norra norrland - från 1906 till idag

Min f d svärfar var flottarbas och flottningen av timmer var en vardagssyn när jag växte upp. Så småningom kom jag att ett kort tag arbeta som lönekontorist vid Umeå Flottningsförening. Sen har årtiondena passerat och en hel yrkeskår har gått i graven. Detsamma gäller rallarna - de som byggde inlandsbanan och de som byggde "jernbanan" som Sara Lidman skrev sina fantastiska böcker kring. Den här DVD-samlingen är en kulturell liten pärla om företeelser i Norrlands historia.


I små korta filmer görs nedslag i historier, berättelser och händelser från Västerbotten och Norrbotten. Den stora översvämningen i Spöland 1932 som så många berättat om - särskilt aktuell idag då Smålands åar svämmar över sina bräddar - eller filmen om de Sista säljägarna. Varje gång jag besöker Båtmuseet i Umeå så tänker jag på dem som tog sig ut på isarna för att för en ringa penning skjuta sälar. Det här var ju inga vanliga jakter utan man tog sig ofta ut på svaga isar med båtarna och levde sen ute på isarna veckor i sträck. Själv har jag nog mina sympatier hos själva sälarna - så jag är glad att filmen skildrar den sista säljakten 1964.

Här finns också filmer från något min pappa ofta berättat om (han låg inkallade under kriget) - hur man kunde se husen brinna på finska sidan under andra världskriget. Min mormor var en av alla dem som tog emot finska barn under kriget - om detta vittnar bl a en hög med brev som hittats på en vind i ett hus i Finland som min mormor skrivit till de barn som åkte tillbaka och som nu kommit i släktens ägo. Men många var de barn som aldrig återsåg sina föräldrar. Det är ett litet rörande klipp under rubriken Krigsvindar från öst som också finns i samlingen.

Här finns också små filmer om mer moderna inslag som invigningen av Shoppingcentret i Luleå 1955 - där jag för övrigt gick vilse en gång då jag fick följa min handelsresande pappa under ett lov till Luleå. För den tiden en unik tilldragelse - faktiskt världens första inbyggda köpcentrum. Även den stora hyresstrejken i Umeå 1971 då studenter gick ut i vild strejk och barrikaderade sig i trappuppgångarna i några hus på Gluntens väg i Umeå - där nu mina barn och barnbarn bor. I sanning en historisk gata ur perspektiv av vänstervågens röda Umeå.

Tillsammans med ytterligare några små filmer från svunnen tid är det ett litet men roligt dokument att ta del av. Bonusmaterialet har en mer nationell karaktär - t ex om Nudiströrelsens genombrott 1933 eller om svenskarnas första charterresor.

Filmerna kommer från svenska folkets egna samlingar och från SVT:s arkiv. Motsvarande filmer ur Svenska folkets historia finns om andra delar av Sverige.  Citaten läses upp av skådespelare och det kan ju kännas lite tråkigt att man inte får höra originalröster men av många olika skäl har det säkert gjorts omöjligt. Trots detta en nöjsam samling dokumentärfilmer från ett svunnet Norrland. Filmen finns bl a att låna på bibliotek.


tisdag 10 juli 2012

Känslan av ett slut av Julian Barnes

Den här boken hittade mig i stället för tvärtom. Vissa böcker hamnar under ens händer och man vänder och vrider på dem - öppnar och läser första raderna och är fast. Så var det med Julian Barnes bok. Den skulle sen komma att förbrylla mig mer än någon annan bok jag läst på länge. Den börjar med ett minne.


Jag landar i min egen ungdomstid - 60-talet - men i England och tillsammans med fyra unga män. Det är Tony som berättar. Som minns sin ungdomstid och studieåren med vännerna Colin, Alex och så den fjärde, Adrian, som kom med i gänget sist och som boken delvis kretsar kring.

I bokens första del är det uteslutande ungdomstiden som skildras, de unga vännernas väntan på att livet skulle börja - utan att inse att det redan börjat. Deras samtal, eskapader och upplevelser av internatskolan, kamrater och tjejer. Deras förväntningar och planer. Men som vi alla vet - livet låter sig inte planeras.

"Hur skulle vi kunna veta att livet faktiskt hade börjat, att vissa fördelar redan hade vunnits, att vissa skador redan tillfogats oss? Eller att vår befrielse bara innebar att vi skulle komma in i en ny och större fålla, vars gränser till en början inte skulle gå att skönja."
Adrian är begåvad, intellektuell och särskild på många sätt även om alla fyra är rätt pretentiösa och vill framåt i livet och skaffa sig positioner. Så träffar Tony Veronica och han får sin första flickvän och träffar hennes familj. Det är här - till familjen Ford - som minnet kommer att återvända i bokens andra del. Då är det nutid och Tony är en pensionerad, frånskild man och far till en vuxen dotter. Han har ett gott förhållande till sin exfru som han till och från träffar över en lunch. En dag får han ett brev på posten som helt kommer att kasta om livet. Minnena, som han sett dem, visar sig vara bedrägliga och smärtsamt får han åter möta sin ungdomstid. I den här andra delen blir det så otroligt spännande att man fullkomligt slukar sidorna.

Julian Barnes skriver en underbar, lättflytande och direkt prosa (och väl översatt) men handlingens växlingar gjorde att jag var tvungen att backa och läsa om. Vad var det EGENTLIGEN som hände där och då på sextiotalet? Läsaren får lägga pussel och Barnes tar endast på sig att ge oss pusselbitarna. Jag kommer även att tänka på Torgny Lindgrens bok Minnen. Vad är ett minne? Hur omtolkar vi våra upplevelser, friserar dem, väljer bort och lägger till? Vårt eget minne delas kanske inte alls av vår familjs, våra vänners, arbetskamraters syn på saken. Inte undra på att barn uppvuxna i samma familj har så olika upplevelser.

Julian Barnes bok bär på en gåta och det gör att boken knappt går att lägga ifrån sig efter läsningen. Kanske man skulle läsa den en gång till tänker jag och sneglar på mitt exemplar från biblioteket som ligger på mitt hallbord - inte riktigt redo att lämnas tillbaka än.

Boken fick Bookerpriset 2011.


fredag 6 juli 2012

Jordens medelpunkt av Anneli Furmark

Den här grabben i Furmarks serieroman Jordens medelpunkt - han känner jag igen. Att som barn tvingas in i sociala kontakter, nära kontakter, som man inte riktigt  accepterar. Det svåra med att få ihop en ny familj, alla val, omval och bortval. I Jordens medelpunkt skall alla bitar fogas ihop på sagornas ö - Island.


Axel är precis så lite tonåring så han inte får stanna hemma och så mycket tonåring att han redan luktar på vuxenlivet - med förväntan och bävan.  Han har inget val - han får hänga på morsan och hennes nya kille Rickard (Toralf som han vill kalla sig - Islandsnörd som han är). Toralf vill visa allt om Island. Åka på de ställen som man som Islandsturist måste uppleva och uppfylld och entusiastisk som han är så vill han övertyga både Axel och hans mamma om Islands fascinerande historia och landskap.

Mamman slits mellan sin nya kärlek och sin son. Hennes oro och omtanke ses med distans av hennes nya kille som tycker att hon överbeskyddar Axel. Väl på Island avlöser deras turer ut i det fantastiska isländska landskapet deras liv på och kring hotellet i stan - troligen Reykjavik. Axels tankar är så på pricken en sextonårings. Han ser på det magnifika landskapet med sina ögon - typ "sagan om ringen - men kallt". Toralf gör sina försök att nå Axel och när de tillsammans skall tillbringa en kväll utan mamman så ställs de mot varandra. Axel prövar vingarna och hans flygtur rubbar allas positioner - om än bara för ett tag. Så fortsätter resan mot en oväntad vändning ......

Anneli tecknar det isländska landskapet precis som jag - som en ickebesökare av Island förväntar mig - det stora magiska landskapet, ödsligheten, den mytiska historiens närvaro i bergen, slätterna och de tomma vägarna. En perfekt bakgrund till tre människor som alla reser av olika skäl. Allt målat i dova toner som även återkopplas till interiörbilderna. Vackert och vemodigt. Kanske är det just därför vi människor konfronteras med oss själva i det ödsliga, vare sig det är isvidder, fjäll, öknar eller hav. Där naturen härskar och tar kommando måste vi vända oss in mot oss själva.

söndag 1 juli 2012

En tid för mirakel av Karen Thompson Walker

Jag hade en gång en riktig mardröm. Jag vaknade på natten och steg ut i vardagsrummet och fram till fönstret. Allt var som vanligt, min lägenhet såg ut som den alltid hade gjort, men när jag tittade ut genom fönstret fanns inget där. Tomt. Bara ett stort mörker.


Den här drömmen kom för mig när jag läste Karen Thompsons Walkers roman. Jag känner alltid ett hugg i magen när jag läser dystopier. Böcker som Vägen av Cormac McCarthy som är en pro-apokalyptisk berättelse om tiden efter undergången var så bra, så välskriven men jag vred mig som en mask under läsningen. Parallellt med litteraturen läser man ju hela tiden nyhetsmagasinens och tidningarnas små subtila varningar och lyssnar på de onyanserade radiorösterna som läser telegrammen - klimatet, överbefolkningen, krigen, maten, de döende arterna ...

Det här är snarare en pre-apokalyptisk roman. Vi får vara med om den stora förändringen - insaktningen av jordens rotation - men inte tjuvtitta på slutet. En morgon vaknar Julia till en till synes helt vanlig dag. Men allt förändras när mamma kommer hem med frukostbrödet och har hört nyheten på bilradion, rusar in och ropar till alla att sätta på tv:n och glömmer nycklarna i låset - där de sen kommer att sitta hela dagen. Den där nyckelknippan är precis en sådan vardaglig markör som författaren låter dingla mitt i allt det fruktansvärda - jorden har börjat sakta in.

Genom barnet Julia får vi följa det som sedan händer, hur allt ställs på ända, hur tiden och klockorna upphör att fungera, hur mörker och ljus inte längre följer gängse lagar, hur djuren, växterna - allt förändras när dagarna blir längre och längre. Till slut inser världen att vi måste hålla fast vid tiden, att oavsett gryningar och skymningar, dagar och nätter måste klockorna ticka vidare, sekund för sekund.

Det här är ingen hemsk undergångsroman. Samtidigt går livet vidare i Kalifornien där Julia bor. Folk vänjer sig vid allt det nya samtidigt som det hela tiden förekommer förskjutningar av det normala. Julia är mest upptagen med sina relationer, sitt växande och sina tankar om framtiden - som vilken elvaåring som helst. Det är just detta som gör berättelsen så stark. Det normalas avvägning mot det katastrofalt onormala.

Välskrivet, spännande och gripande och mycket mycket tänkvärt och inte alls science fiction. Bara en berättelse i vår tid.

fredag 13 april 2012

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Till den babyloniske guden Molok offrades barn på det mest grymma sätt. I Åsa Larssons femte roman om Rebecka Martinsson går blodsoffren tillbaka i en familj från tidigt 1900-tal och får sin upplösning i nutidens Kiruna.

Rebecka väcks en söndagmorgon av grannen Sivving som oroar sig för en annan av byborna - Sol-Britt - som inte kommit till jobbet som vanligt. När hon hittas brutalt mördad och hennes barnbarn är försvunnet så är det bara början på en långt mer komplicerad historia. För historien gör sig också påmind - varvat i boken läser vi om den unga lärarinnan Elina som kommer till Kiruna 1919 för att börja undervisa gruvarbetarnas ungar. Där träffar hon gruvbolagets disponent och även hans unga hushållerska, kallad Flisan, som hon också får dela bostad med. Med Elina får vi del av en kvinnohistoria, strax innan kvinnor drivit igenom rätten att rösta, där kvinnor ofta var dubbelt utsatta, om de dessutom tillhörde underklassen. Vi får också en inblick i det framväxande Kiruna där det mesta kretsade kring gruvan.

Rebeckas kolleger från tidigare romaner dyker även upp här, Anna-Maria Mella, Stålnacke, chefen Björnfot och den hämndlystne von Post. Men här finns också den sen barndomen brännskadade och vanställde hundföraren Krister som hyser ett särskilt gott öga till Rebecka, trots att han vet att hon har sin pojkvän Måns kvar vid den fashionabla advokatbyrån nere i Stockholm. Men Kristers hundar är inte de enda som tassar på fyra ben genom hela romanen. Rebeckas och Kristers hundar har verkligen huvudroller i detta norrbottniska morddrama på mer än ett sätt. Hela romanen börjar också tragiskt i prologen med en hund som rivs till döds av en Björn.

Jag har lyssnat på boken och det är Åsa Larsson själv som läser och det är mycket bra. Hennes dialekt ger romanen en prägel som höjer läsupplevelsen. Här finns mycket fin vardagsdialog och just blandningen av att få dimpa ner kring köksbordet hemma hos Anna-Maria eller i bastun hos Rebecka eller i det lilla huset hos Elina och Flisan blandat med den allvetande berättarens iakttagande öga gör det hela så spännande. Underbart är också att Åsa Larsson så fantastiskt lyfter fram hundarnas "språk". För alla som har eller haft hund är det så på pricken beskrivet.

Efter två på varann lästa böcker (se Alsterdals bok nedan) om Norrbotten som bägge rymmer både en historisk bakgrund och ett nutida brott så är jag inte mätt. Jag vill bara läsa mer om den del av världen som jag känner bäst. Ja, t o m lite mellanlandning i Umeå finns med i bägge böckerna.
De böcker som har sin utgångspunkt i det norrländska har en särskild ton som jag tycker mycket om när det är bra berättat. Naturen, människorna, de långa avstånden, kontrasterna mellan ljus och mörker, kanske vemodet, ger berättelser från våra breddgrader en för mig särskild känsla. Kanske av att känna sig jordad. Hemma.

måndag 9 april 2012

I tystnaden begravd av Tove Alsterdal

En mörk släkthistoria, ond död och rysk maffia sammanflätas i en av vårens mest läsvärda romaner hittills. Med en ung journalists resa in i sin släkts hemligheter har Alsterdal skapat en hybrid mellan spänningsroman och deckare. Skådeplats: Tornedalen.

Katrine, radiojournalist som precis förlorat jobbet och bor med psykoterapeuten Alastair i London, får meddelande hemifrån Sverige och brodern att modern drabbats av Alzheimer och förts till sjukhus. I moderns lägenhet i Stockholm ligger flera dagars post och bl a ett flertal brev från en mäklare. Att modern flyttade som barn från Tornedalen visste hon, men inte mycket mer för om den tiden pratade sällan hennes mamma, men att hon ägde ett hus däruppe i Kivikangas, det visste ingen av barnen. Budet på huset är högt och Katrine bestämmer sig för att åka upp till Norrbotten och titta på huset innan de bestämmer sig för att sälja. Hon hamnar vid nystanets trådände och när hon börjar dra i tråden rullar en lång, komplicerad och dold historia fram i ljuset.

Samtidigt begås ett grymt mord på en av invånarna i samhället Kivikangas, den ensamme och udda f d skidåkaren Lars-Erkki Svanberg, kallad Lapp-Erik, som bosatt sig i sin aitta på fädernegården Rauhala. I byn bor också den pensionerade polisen Thore Palo, som har svårt att hålla sina gamla kunskaper inne när ett mord sker i hans hemtrakt. Men detta är inte nog - invävd i romanen finns också en annan historia - den om Aleksej Sjaporin. En iskall ryss vars öde kommer att sammanflätas med Katrines på de mest märkliga sätt.

Tove Alsterdal, som själv har rötter i Tornedalen, har lyckats skriva en otroligt läsvärd roman med fantastiskt beskrivna karaktärer mot bakgrund av ett vintrigt kallt Norrbotten. Att det ligger ordentlig research bakom är helt uppenbart. När berättelsen tar vägen in i  Karelen kommer vi i kontakt med en nästan bortglömd historia om alla de som tog sig in i dåvarande Sovjet på 30-talet i hopp om att hjälpa Stalin att bygga det nya paradiset. Många var de som aldrig kom tillbaka.

Tove Alsterdal är själv journalist och dramatiker vilket märks på språket som ibland är reportagets när hon kommer in på det mer historiska berättandet. Här blandas fakta och fiktion på ett ypperligt sätt med svavelosande trovärdig dialog och meänkieli. Det här är Alsterdals andra bok. Debuten, Kvinnorna på stranden, som jag inte läst än, men som utspelar sig i metropoler som New York och Paris och handlar om människohandel, har alltså en helt annan ingång. Även den i deckargenren. Ett författarskap som bådar gott med andra ord. 
Inslag från Nordnytt - intervju med Tove Alsterdal 

söndag 1 april 2012

Nader och Simin - en separation av Ashgar Farhadi

I Teheran lever Nader och Simin med sin elvaåriga dotter Termeh och Naders alzheimersjuka pappa. Men Simin vill flytta utomlands och när inte Nader vill lämna fadern begär hon skilsmässa - detta är utgångspunkten för denna fantastiskt välspelade iranska film om en familjs sönderfall.

Det ena ger det andra och likt ett halsband som slits av så är filmen fylld av pärlor som faller en efter en framför ens ögon. Mellan föräldrarna står dottern, hon som skall välja vem hon vill bo hos. Ett universellt tema som säkert många känner igen som själva gått igenom en separation. Hon väljer fadern, mest med förhoppningen att Simin då skall komma tillbaka och familjen bli hel igen.

För att lösa problemet med den åldrade och demente fadern så måste nu Nader anställa en hushållerska, Razieh, som skall sköta honom dagtid. Hon har även en liten dotter som får följa med - men det hela kompliceras av att hennes man inget får veta - att hon jobbar hos en ensamstående man och till råga på allt med att sköta om en man med allt vad det innebär. Det blir en mer och mer komplex historia när hennes man får reda på allt och Razieh anklagar Nader att ha knuffat henne vilket i sin tur lett till missfall.

Här finns många moraliska, existensiella och religiösa hinder att ta sig över liksom de som även handlar om kön och klass. Det gamla och det nya Iran krockar, liksom det rika och fattiga och när man försöker lösa sina konflikter genom att enligt iransk lag gå till en domare som skall lyssna, ge råd och döma så är filmens skådespelare helt otroligt bra när de öppet bemöter varandra i den allt mer förtätade och till synes svårlösta konflikten som de dragits in i.

Att filmen fått flera priser, bl a vinnare av Golden globe, Golden Bear och Guldbaggen för årets bästa utländska film är inte förvånande. Nader spelas av Peyman Moaadi och Simin av Leila Hatami. Mycket sevärd! Att de sedan inte är lätt att göra en sån här pass kontroversiell film om en iransk familj gör den särdeles viktig.

onsdag 28 mars 2012

Flod av Carolina Fredriksson

Flod är en bok som jag lägger ifrån mig berörd och samtidigt lättad. Jag har under läsningen levt med två utsatta barn, Alka och Kappen, vid en flod någonstans i något land i en tid som inte är vår men ändå känns nära inpå. Kan det vara Sverige? Är det en dystopi? Är det en dröm? 

Eller är floden en metafor för den gräns vi ständigt drar upp mellan vi och De andra? Den vi kliver över lika lätt som vi vänder blad i tidningen eller byter kanal på TV:n när vi gläntar till den utsatthet andra kan leva i.

Alka, en flicka, ännu inte tonåring men med ansvar för lille Kappen, en pojke med nyfiken blick och fullt förtroende för Alka, lever i en husbil vid en flod under en bro. Bron känns gigantisk, uppburen av pelare, där livet till synes susar fram som vanligt med bilar som är på väg till andra sidan där staden finns. Ibland, inte ofta, dyker Ina upp med lite mat och omtänksamhet men snart är hon borta igen. Vem är hon? Vart tar hon vägen när hon lämnar barnen? När hon en dag inte kommer tillbaka känns sveket på samma sätt som när en myndighet byråkratiskt följer sina regler och överger, överlämnar och blundar för människor i nöd.

Trots att vi hela tiden rör oss i den leriga, ödsliga flodbanken så är historien så förtätad att man andlöst läser vidare. Barnen gör sina kryss i en gammal kalender och låter så tiden gå och i husbilens förarhytt sitter de med sin kartbok och reser över världen. Kappen njuter, Alka styr säkert färden. Fantasin förlöser. Som när Kappen drar runt på sin "hund" - en båtfender. Det händer inte så mycket, dagarna länkas till varandra, men några dramatiska punkter höjer temperaturen och man anar hela tiden ett hot. Själva staden och bron i sig är oöverstigliga hinder för liv. Men det finns fler än Ina som dyker upp. Det rycker i husbilens handtag, även det en hotfull handling. Det är som om barnen är klämda mellan två världar utan möjlighet att välja riktning. Förfallet börjar och ur katastrofen föds kraft. När jag vänder sista sidan är det med både hopp och vemod.

Carolina Fredriksson är debutant och har fått enormt lysande recensioner och hennes bok har jämförts med Mare Kandré, Becket, Lotass och Kafka. Inte illa för en ung studentska i Göteborg. Imponerande!

lördag 10 mars 2012

Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson

Vad hjälper det att flytta, att försöka undkomma sitt förflutna, att lämna något bakom sig? Oavsett vilka grunderna är för  resan bort, ut, så finns alltid platsen du lämnat kvar inom dig. Detta gäller även i Ola Nilsson tredje bok i sin triptyk kring en by någonstans i norra Sverige.

Stefan, Mirjam och Arvid har redan lämnat byn för staden. "En obönhörlig rörelse av trafik, konsumtion och kollaps". Arvid tycker det påminner om honom själv när han ser sig i spegeln. De tre vännerna har återsamlats för att bevista en begravning. Det är Eskils, konstnärsvännens kropp, som skall sänkas i jorden.

I byn finns också en annan kista, den innehåller ingen kropp men några få ägodelar från en släkting till Stefan som anslöt sig till SS under kriget för att komma närmare sin älskade som då befann sig i Finland. Han bränner kistan, på sin farmors uppmaning, tillsammans med det träd han lovat fälla.

De tre vännerna förenas kort. Minns något. Fragment. Det som håller ihop dem förutom byn är spriten, som här liksom i de två första romanerna är det som förlöser men också stänger till. Det känns som om spriten är det enda som dövar i en mörk och hopplös tillvaro. Det är svart, svart och tungt men vackert utskuret i Ola Nilssons prosa.

Från begravning till ett vernissage förs vi genom den korta romanen. Vi får inte veta mycket. Mirjams skrivande har gått i stå och litegrann känns det också som om Ola Nilssons roman stannat upp. Det finns inget som håller ihop vare sig i den här boken eller något som förbinder till de andra böckerna mer än utsattheten, brännvinet, hopplösheten. Men det är som sagt ett språk som tar grepp om mig och kanske behövs det inte mer än dessa titthål in i byn, platsen utanför och långt borta. Jag blir märkbart gripen och då behövs kanske inte någon röd tråd att hålla fast vid. Men av de tre romanerna kommer den inte upp i den första, Hundarna, som jag blev otroligt berörd av. Hur som helst - Ola Nilsson är en författare som jag tänker läsa i fortsättningen också.

måndag 27 februari 2012

Gengångare av Jo Nesbö

Bussen hade precis bromsat in vid hållplatsen till mitt jobb när jag slog ihop boken till Jo Nesbös bok Gengångare. Jag hade svårt att koncentrera mig, världen var plötsligt väldigt grå och trist och jag kände bara en stor tomhet. Sakta ryckte jag upp mig från Oslos undre värld av knarkligor, korrupta snutar och stinkande råtthål i risiga kvartar och återvände sakta till verkligheten och tänkte; Skärp dig! Det här är ju bara en bok! Men som ni vet -  ibland överträffar ju som bekant dikten verkligheten.
Den här gången träffar vi åter Harry Hole som återkommit efter flera år i Hongkong. Han är fortfarande nykter alkoholist, ärrad men fit for fight igen. Enda orsaken till att han nu åter dimper ner i Oslo är att hans älskade Rakel har problem - hennes son Oleg, som Harry tagit till sitt hjärta men svikit genom att flytta till andra sidan jorden, har hamnat i klorna på en rysk knarkliga och står nu anklagad för mord på sin bästa vän Gusto.  
I Oslo härjar flera knarkgäng men de som verkar dra det längsta strået, med hjälp från inte helt överraskande håll, är den mystiske gamlingen kallad Dubai som likt en gengångare dyker upp lite varstans i stan. En ny drog har lanserats. Den heter Fiolin och är något långt utöver det vanliga heroinet och dessutom misstänker man att det tillverkas i Norge.
Jo Nesbö inleder boken raffinerat genom en råttas ögon som i ett underifrånperspektiv tar sig fram över en död kropp som spärrar ingången till hennes ungar som skriker på sin mor. Det är en helt passande bild till det skitiga och skrupellösa knarkhelvete som Nesbö beskriver och låter oss ta del av. Harry Hole är sig lik, bara lite mer ärrad, bara lite mer sorglig men obeveklig när det kommer till rättvisa. Men han jobbar undercover då han inte längre har sin polisbricka uppdaterad men dock fortfarande har många gamla kontakter till sin hjälp. 


Det är socialrealism så det stänker om det. Det är stundtals grymt men drogvärlden är inte vacker och det är inte heller världen utanför de skitiga bakgatorna, för där det finns makt och pengar där finns också gott om råttor och råtthål att gömma sig i. Men kärleken finns också i den här berättelsen - uttryckt på så många olika sätt.

Det är ohyggligt spännande och han knyter skickligt ihop händelserna till en väv där man som läsare aldrig riktigt säkert vet vad det ena skall leda till men allt mynnar ut i ett slut som är oväntat och ändå kanske inte. Det var precis då som bussen stannade och jag ensam klev av vid ändhållplatsen. 

fredag 10 februari 2012

Tigern av Kate Dicamillo

När Kate Dicamillo låter en pojkes sorg förenas med en flickas ilska över ett svek blir en tiger, fången i sin bur, den förlösande faktorn.

Rob, 12 år, bor med sin far vid ett sjaskigt motell, Kentucky Star, i Florida. Modern, vars namn inte får uttalas, är död och redan på begravningen täpptes Robs sorg igen av en örfil från fadern med orden "det hjälper inte att gråta". Sen dess är sorgen inkapslad. Som om inte det räckte är Rob hårt mobbad i skolan, inte minst för sina såriga ben som hela tiden måste smörjas. Enligt hemhjälpen Willie May har han dock fått förklaringen till varför hans kliande utslag på benen inte vill läka. Det är sorgen efter hans mor som inte når upp till hjärtat, säger hon.

En dag stiger en ny och annorlunda flicka upp i skolbussen och drar genast till sig de andra barnens uppmärksamhet. I rosa volanger ser hon docklik ut men hon är arg och vresig och hon råkar illa ut direkt men är inte den som lägger sig platt inför sina antagonister. Hon heter Sixtine - som i Sixtinska kapellet, som Rob vet en hel del om. Rob måste vara hemma från skolan p g a sin ben (som kan smitta menar rektorn, den fege uslingen) men han och Sixtine utvecklar en vänskap som kommer att befrukta dem bägge.

Till saken hör att Rob vid ett av sina strövtåg i skogen fått se en märklig syn. Hos den vresige Mr Beauchamps står en stor bur och i buren finns en vankande inlåst magnifik och vacker tiger. Rob tar den direkt till sitt hjärta och han och Sixtine börjar smida planer.

Det här en underbar bok om vänskapens styrka och inneboende kraft, om förlösning av starka känslor och om ordens betydelse som nycklar till försoning med det förflutna. Kapitlen är korta och berättelsen leder oss elegant via Rob direkt till det dramatiska slutet.

tisdag 7 februari 2012

Mats kamp av Mats Jonsson

Mats Jonssons serieroman Min kamp flirtar kanske titelmässigt med Knausgårds romaner men där upphör likheten. På knappt 200 sidor gör vi ett nedslag i Mats liv - före och efter att han blivit pappa.

När livet går från författarsuccé med serieromanen Hey princess och ungkarlsfrihet med tid över till - ja faktiskt kamp - och föräldraliv så skildras det i tung svärta av Mats penna. Utelämnande och naket får vi följa den lilla familjen och deras försök att få tiden att räcka till för jobb, familjeliv och stunder av kärlek. Byten av bostad, ska lånen vara rörliga eller låsta, dagisplats på föräldrakooperativet Tok-Klok som bara utökar bördan av "måsten", löften om stora pengar och filmkontrakt som förbyts i kassakris, en resa till Japan som ger distans - ja, det är bara några av kapitlen i boken. Förhållandet till Victoria, NO-lärare med långa dagar som inte slutar för att skolgrinden stängts knakar trots att man försöker jämlikt stötta varandra, arbetet på Galagos redaktion som skall hinnas med och så faderskapet till den lilla dottern Ellen - allt beskrivet nära och stundtals mörkt. Det är smärtsamt att följa Mats i kravspiralens allt snabbare rotation. Men mörkret är en kontrast till det ljusa - kärleken till dottern överskuggar allt. Det gör även kärleken till konsten och att få utöva den.

Det är säkert många som känner igen sig i hans beskrivning - men det är inte bara en narcissistisk självutlämnande egotripp. Här finns också kritik mot vårt samhälle idag som sätter konsumtion och framsteg före ett mänskligare och humanare samhälle. Sex timmars arbetsdag är inte ouppnåeligt menar Mats Jonsson och ställer sig frågan hur en medelklassfamilj med ett enda barn kan få det så svårt att gå ihop. Även svenska skolan får sig en rättmätig analys med friskolereformen som dränerar den kommunala skolan och ökar segregeringen samtidigt som nedskärningar och ökade krav sliter ut lärarkåren.

Hans teckningar är kompakta och svärtade - lite naivistiska men med många fina detaljer som ibland tyvärr drunknar bland textrutorna. Jag får stanna upp och läsa om mer koncentrerat för att hänga med. Men det känns äkta och både bild och text går rakt in - särskilt i den del som följer på Ellens födelse. Han är en av våra främsta serietecknare och jag hoppas Mats Jonsson får mer tid i framtiden att skriva och teckna så vi inte behöver vänta alltför länge på fortsättningen.

lördag 21 januari 2012

Ja till Liv! av Liv Strömquist

ABC-bok för tonåringar och vuxna, finns det? Visst kan man med glädje läsa sin Hellsing oavsett ålder och glädjas åt att ALLT går att skriva om. Men en så befriande käftsmäll som Liv Strömqvists Ja till liv! gör en läsare rent ut sagt lycklig.

Jag har ju tidigare skrivit om hennes senaste album (se under serier) vilka kan användas och återanvändas - därför bör de ägas. Passar perfekt på festen som samtalsämne för heta och livliga diskussioner. Samma med hennes senaste album - Ja till Liv!


På framsidan en nästan trollungelik flicka ordentligt och propert klädd med uppsträckt hand - i förgrunden kunskapens symbol nr ett - äpplet - här föreligger en skolbok i politisk analys och skärskådande av vår värld idag. Uppfriskande och galet roligt, ibland nästan hemskt (kan man skriva så - om svenska helgon som Niklas Strömstedt och Robert Gustavsson?) - ibland med djupt allvar. Som en furie far hon fram mellan bokstäverna och blandar friskt sitt konstnärliga serieuttryck och spränger in pratbubblor, collage, bilder och källhänvisningar i en enda röra. Ibland seriestrippar med myrbokstäver ibland helsidesbilder.


Allt från bokstaven A och moderaternas Arbetslinje taget i en tillbakablick från en framtida konferens fram till Ö då vi genom att skärskåda två moderaters liv på en Öde Ö får svaret på varför de till slut dog ut. 
Däremellan allt från hur vi får veta att Barn egentligen är kristdemokrater, via Kulturtanter, Manshoror, Liberalfeminister och exempel på tio Tröttsamma Typer. Här skildras vårt samhälle ur alla synvinklar - politiskt, religiöst och ur köns- och klassperspektiv. Ingen går fri från hennes häcklande penna - vare sig man heter Eva Braun, David Hellenius eller Barbapappa.


Samtidigt som det är grymt underhållande så är det lärorikt. Man tänker till! Reflekterar! Men inte länge - för vips så har Liv lämnat en bokstav med en liten sista ruta som "Slut på information" eller "Lycka till!" och snabbt tagit en vidare till något nytt ämne att avhandla. Hela 28 underhållande kapitel!

onsdag 18 januari 2012

"Aldrig har jordens undergång varit så vacker" står det på omslaget till Lars von Triers film Melancholia. Sant! Det är förödande vackert och förödande känslomässigt. Jag var helt slut när filmen slocknade.

Med ett humoristiskt anslag får vi följa brudparet Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) som i en låååååång limousine anländer till bröllopsfesten på Justines systers  och svågers gods i en matematiskt planterad park med tillhörande golfbana. Festen blir en parodi i bästa von Trier-anda där glädjen och festruset är som isflak som flyter på de bråddjup som familjen och släkten egentligen bär på. Justines mor Gaby spelas vasst av Charlotte Rampling - en skådespelerska jag personligen beundrar. 

Filmen är tudelad mellan de två systrarna. Medan första delen skildrar den helt absurda bröllopsfesten och  Justines mörka sida så är det systern Claire (Charlotte Gainsbourg) som låter sin ångest prägla del två. Hon är också den som försöker hålla ihop det kaos hon är omgiven av.

Handlingen är i korthet i del två; en planet hotar att krascha mot jorden men Claires man John (Kiefer Sutherland) försöker lugna den lilla familjen  med beräkningar och teleskop (Justine bor nu hos dem och deras lille son). Medan planeten Melancholia närmar sig jorden spelar von Trier på alla instrument - vackra bilder, stark symbolik och nattsvart ångest.

Det här är en film som är både märklig, lite svårtolkad (vilket bara kan vara inspirerande) och otroligt vacker. Fotot och musiken är ett ramverk som bidrar och förstärker filmens starka kraft på betraktarens känslor. Skådespelarkonst när den är som bäst. Det ordval jag vill välja att använda om filmen är att den är drabbande om än kanske lite överlastad. Det är som om von Trier som en rasande placerar filmen i knät på oss med ett underfundigt leende och ett stort antal nycklar och där han och endast han sitter inne med nyckeln som passar låset. Det gör den både intressant och utmanande. Det kan inte hjälpas att man tänker på Ingmar Bergman i vissa scener. När filmen är slut måste jag sitta stum och djupandas ett långt tag.

söndag 15 januari 2012

Evig natt av Michelle Paver

Vad passar bättre att läsa i januari än en arktisk spökroman? Utöver tre män och ett antal hundar är det den arktiska naturen i Spetsbergen och de två motpolerna Mörker och Ljus som har huvudrollen i denna utmärkta lilla roman.

Året är 1937 och engelsmannen Jack åker tillsammans med två kollegor, Gus och Algie, till det fiktiva Gruhuken i Spetsbergen (en av öarna i ögruppen Svalbard) i Norra Ishavet för att dels studera biologi och geologi dels göra meteorologiska mätningar.

Än har inte den arktiska vintern börjat. Det är höst och ljuset dröjer sig kvar men solen försvinner minut för minut för att i oktober försvinna helt från himlen. Redan tidigt i berättelsen anar man att historien lämnat spår i Gruhuken som är en isolerad plats vid kusten. Här har tidigare funnits en gruva och halvt raserade skjul och rester av hus finns kvar. Man bestämmer direkt att riva ut och bygga ett nytt läger på den gamla platsen. När sen båten lämnar de tre männen ensamma kvar avlöser händelserna varandra och när två av dem måste lämna lägret för en längre tid så lämnas Jack ensam kvar med hundarna. Allt är planterat för en riktigt läskig historia.

Michelle Paver, som bland annat skrivit den fantastiskt uppskattade ungdomsserien Vargbröder, låter verkligen miljön ta plats i historien. Likväl som hon insiktsfullt beskriver den arktiska vintern och havets, isens och ljusets olika skiftningar så skildrar hon väl det inre landskap som genom ensamhet och mörker kan hota en människas förstånd. Men hon ger också plats för manlig vänskap och vänskapen mellan människa och vår urgamla kamrat hunden. Romanen är till huvuddelen skriven i dagboksform.

Inför skrivandet har Michelle Paver företagit flera resor till Svalbard vilket hon berättar om i ett efterord.

En sträckläsningsbok man ogärna läser innan man släcker lampan. Tänker också ofrivilligt på hur den kvinnliga författaren skriver om Jack i jagform och drar mig till minnes min svenskafröken från grundskolan som inte ville tro att jag skrivit en uppsats därför att huvudpersonen var man. Hon skulle ha fått läsa Michelles bok och begrunda sina förutfattade meningar.