söndag 18 oktober 2009

Råttfångerskan av Inger Frimansson

Urrk - jag öppnade kylskåpet på morgonen och stirrade förskräckt på en korv med risgrynsgröt som jag köpt till min son som ibland sover över och gillar denna tomtefrukost. Jag fick nästan kväljningar. Tänkte ta korven och slänga den i soporna när jag besinnade mig och tänkte att jag faktiskt befinner mig i den verkliga världen. Hela förnatten och morgonen har jag sträckläst en bok och befunnit mig i Inger Frimanssons universum av sjuka själar. Hon har en enastående förmåga att beskriva den till synes vanliga människans djupa mörker.

Här spelar gröten en viss roll tillsammans med råttor av alla storlekar.


Växelvis får vi följa kvinnorna Rose och Ingrid - två kvinnor som har det gemensamt att de älskar Titus - en förläggare som vid bokens inledning ligger dödssjuk på sjukhus. Rose är den kvinna han lämnat för att istället gifta sig med den runda bokhandlerksan Ingrid. Hans två döttrar har aldrig kunnat acceptera henne och minns mycket hellre faderns tidigare liv tillsammans med Rose och hennes son Tomas som hon ensam fostrat efter ett one-night-stand med en engelsman. Tomas befinner sig på en för ungdomar typisk rundresa i Asien på obestämd tid. Själv lever Rose ensam i en backstuga och frilansar som bl a lektör och korrekturläsare. Det är ett ensam liv men som tur är har hon sina råttor som är vilda och lever i husets källare.

Vi har själva haft råttor och att de är överlevare vet jag av erfarenhet - även att de är kloka och lätta att dressera men även att de är personligheter. Råttorna är de enda som kan komma under Rose skal av ensamhet. Men en dag knackar det på dörren och utanför står Ingrid - den förhatliga. Hon har ett budskap från Titus.

Detta är upptakten. Frimansson skriver om brott utan brottsutredare, hon skriver istället om det psykologiska förloppen som gör en vanlig människa till brottsling. En isande triller som samtidigt är som ett kammarspel med få men välbeskrivna miljöer. Inger Frimansson har skrivit om källare tidigare i När djävulen håller ljuset. Jag minns dessa källare själv från min barndom - luckan i golvet som doldes av en matta och där inunder mörker, mörker.

Inga kommentarer: