Sommarboken av Tove Jansson

Jag har läst en riktig klassiker i sommar. Ett kapitel om dagen - högt för mig själv - för jag måste smaka på språket. Älskade Tove Jansson - ingen kan som hon med värme, finurlighet, humor och vasshet skriva om det helt vardagliga. I Sommarboken får vi tillbringa en hel sommar med Sophia, hennes pappa och hennes farmor. En farmor som jag hela tiden läser in Tove i - men hon kan faktiskt lika mycket vara en Sophia.

Vi hade en gång en sommarstuga på en ö. Trutön i Bottenviken. Där vandrade får varje sommar och ön var inte större än att man lätt gick runt den på en dag. Trutön var överblickbar och för ett barn var den hela världen. Där skrev mina föräldrar in sina namn i ett hjärta i barken i ett träd som många år senare hittades liggande i mossan av min pappa. Då tog han fram sin kniv och skar ut brädbiten och den pryder numera en vägg i mitt hem. När jag läste Sommarboken var det Trutönsomrarna som jag minns dem som blandade sig i läsningen och förgyllde den. Så är det ofta med böcker för mig. En enda mening för mig in i egna minnen, erfarenheter och olika åldrar.

Men tillbaka till Sophia på ön i Finska viken. Pappan bara jobbar och jobbar i bakgrunden, ibland tar han sig tid att lägga lite nät eller göra en liten utflykt så mest är det farmor och barnbarnet Sophia som tar ön i besittning. Farmor har tillbringat många somrar i stugan på ön och kan varje tuva och sten, vet var allt växer och har sett ön i både sol och storm. För Sophia är allt nytt och därför finns det mycket att fråga om, mycket att upptäcka, mycket att ifrågasätta. De är ute på flera äventyr, inte bara på hemmaön utan ute till havs och på andra öar. Det är en fin vänskap där farmor har tålamod och ibland inte, hon berättar och visar och lämnar ut hemligheter, bannar och förklarar och har alltid tid att lyssna.
Hon går omkring i spökskogen och täljer små figurer som hon sen placerar tillbaka i deras rätta element.

 "De satt fasthakade eller gränsle i träden, vilande mot stammen eller nersjunkna i marken, med sträckta armar sjönk de i kärrvattnet eller låg lugnt hoprullade och sov vid en rot." "Vad är det du håller på med? frågade Sophia. Jag leker, svarade farmorn."

En dag kommer en lekkamrat till ön för att hälsa på Sophia. Hon är försiktig och blyg (ett litet knytt). Hon är inte van vid ö-livet men har vackra lockar som Sophia beundrar. Pipsan kallas hon men i hemligt samförstånd byter farmor och Sophia namn på henne. Hon får heta Berenice. Sophias farmor är den som kan locka ut Berenice ur hennes blyghet på sitt eget luriga vis.

En dag vill Sophia titta på utsikten och klättrar högt upp i ett sjömärke till farmorns förskräckelse. Högt där uppe slår skräcken till och farmor får användning av allt lock och pock hon kan komma på för att förmå flickan att klättra ner igen. Då tänker farmor upproriskt:

"Jävla unge, tänker farmorn, förfärliga barn, men så går det när de förbjuder en allt som är roligt. Dedär som är i rätt ålder".

Jag tänker med värme på Toves svenska författarsyster Astrid och på Ronja - som tränade sig att göra allt som var så farligt under Mattis omsorger eller Skorpan som fått lära sig att vågar man inget är man bara en liten lort.

Ja, det händer mycket på sommarön. I 22 kapitel får vi läsa om 22 små vardagsäventyr - om gagelhönor och schlafrocken på vinden, skurkbåtar och stormar och om en mycket egensinnig katt. I det sista kapitlet har vi hunnit fram till augusti och man packar ihop för att åka till fastlandet igen. Farmorn städar ön för att den skall bli fri och ren från människor och få vila sig i sitt eget majestät där ute i havsbandet. Men om det kommer en stackare i sjönöd så har hon även förberett det med varma kläder, ljus och t o m gästcigaretter.

Så mycket levnadsvisdom i en liten bok. Farmor har en gudstro som är enkel och okonstlad - när Sophia frågar om allt stort och märkvärdigt, t ex om att Gud borde ha en sekreterare som kan hålla reda på alla som ber runt om i världen eller om änglar kan flyga ända ner i helvetet säger farmor med enfas:

"Han skulle aldrig hitta på något så dumt som att göra ett helvete. [...] Du kan väl begripa att livet är tillräckligt besvärligt utan att man ska bli straffad för det efteråt. Man blir tröstad, det är ju hela idén."

Så klokt!

Många fina teckningar finns i boken. Av Tove Jansson förstås!

 

Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg

Nordisk naturmagi, folktro och spänning i Amanda Hellbergs första ungdomsroman. Ett förtätat poetiskt språk för oss från ljuvliga sommardagar i Timmersby till helvetesdjup och ont mörker. Vad är det som vilar under mossan?

Tilda är på sitt årliga besök hos morfar som bor utanför Timmersby i Sverige. I vanliga fall bor hon med sina föräldrar i England och talar själv bara engelska, även om hon förstår en hel del svenska. Nu har föräldrarna åkt på en Norgesemester på tu man hand och Tilda skall stanna hos morfar i hans stuga. Morfar är änkling, Tildas mormor dog när hennes mamma var liten flicka.

Tilda och Morfar gör precis allt sådant som man skall göra härliga sommardagar, badar och gör utflykter, men något anar Tilda ändå tidigt. Något utomvärldsligt ligger på lur i allt det sommarvackra. Naturen lever,sjuder av allt det som bebor den, från minsta myra på marken till höken som svävar över skogen. Och kanske något mer .... När så Tilda en dag tar en egen simtur trappas den obehagliga känslan upp och hon känner att något vilt, främmande och ondskefullt vilar över trakten, särskilt kring den lilla ön som ligger mitt i sjön, Fästningen kallad.. Av en journalist som morfar besöker inne i Timmersby får hon en bok om alla de magiska figurer som finns i vår folktro och så börjar hon än mer förnimma dessa väsen i verkligheten. Men är det möjligt? Mitt i vår tid av mobiler och datorer? Hon får också kännedom att de stenar som finns under mossan vid hennes morfars stuga är en gammal husgrund. Vem bodde en gång där?

Bit för bit för oss Amanda Hellberg in i naturens hemligaste rum och bär läsaren på ett språk som pulserar och lever. Hon befolkar berättelsen med Näcken, mylingar, häxor och skogsrån men mitt i det gröna, varma och vackra lurar ondskan. Att Tilda är utvald anar man så småningom men inte förrän det drar ihop sig mot slutet förstår man till vilket hon är ämnad. I berättelsen möter hon också Emil och hans kuf till morbror som bor granne i ett stort märkligt hus nära morfars stuga och deras spirande känslor för varandra för Tilda ut från barndomens trygghet och kärleken blir en drivkraft som är bärande i hela boken.

Och, så har jag nu åter en bok att lägga till samlingarna där en bibliotekarie inte är den rara lilla tanten med glasögon på näsan...... (läs här!)

Det är en magisk och underbar bok som jag hoppas får många läsare. Själv skall jag ge mig i kast med hennes tre vuxenböcker, även de uppmärksammade. Styggelsen, Döden på en blek häst och Tistelblomma.

Råttfångaren

Jag blir alltid så fascinerad över engelsmännens konst att göra realistisk film med fantastiska skådespelare (var hittar de alla begåvningar?) något som jag annars håller ryska filmskapare för. I Lynne Ramsays gripande film Råttfångaren kastas vi direkt in i skotsk underklass i början av 70-talet.

Filmens lilla stjärna är den unge James (spelad av William Eadie). I Glasgows utkanter lever familjer under tuffa villkor och särskilt nu - det är nämligen sopstrejk och soporna hopas på gatorna och där det finns sopor finns det råttor. Bland allt detta leker barnen som vanligt. I närheten finns också ett sunkigt vattendrag som också är en farlig lekplats. Där blir James vittne till hur en yngre kamrat drunknar - han vet att han skulle ha kunnat rädda honom och detta plågar honom. Som ytterligare börda får han av den förtvivlade modern ärva pojkens nya skor vilka skaver både fötterna och själen.

James familj kämpar tappert. Faderns (Tommy Flannagan) drickande påverkar alla men trots allt håller familjen ihop och det finns en kärleksfull ton mellan föräldrarna och mellan föräldrar och barn. Hoppet om ett bättre liv får vi glimtar av när James åker till ett område nära landet, där gula vidsträckta åkrar blir symboliska fält av frihet. Där byggs nu nya fina hus långt från gatan där de nu bor. Det är här James drömmar växer om ett nytt och bättre liv. Den här sopstrejkssommaren träffar han också den betydligt mer utvecklade och försigkomna flickan Margret Anne som också blir rätt utnyttjad av de andra killarna på gatan. De två blir sakta vänner och kanske mer ändå. Kanske är det James första spirande förälskelse innan barndomen tar slut.

Filmens skådespelare är suveräna och miljön så otroligt bra fångad och kontrasterna mellan skiten och råttorna som både jagas och fångas, som både är paria och husdjur, och den blå himlen över åkerfälten är vackert mitt i all bedrövelse. En film att bli glad över just för att den är så hoppfull! En fint skildrad utvecklingshistoria.

Upplevelser från norra norrland - från 1906 till idag

Min f d svärfar var flottarbas och flottningen av timmer var en vardagssyn när jag växte upp. Så småningom kom jag att ett kort tag arbeta som lönekontorist vid Umeå Flottningsförening. Sen har årtiondena passerat och en hel yrkeskår har gått i graven. Detsamma gäller rallarna - de som byggde inlandsbanan och de som byggde "jernbanan" som Sara Lidman skrev sina fantastiska böcker kring. Den här DVD-samlingen är en kulturell liten pärla om företeelser i Norrlands historia.

I små korta filmer görs nedslag i historier, berättelser och händelser från Västerbotten och Norrbotten. Den stora översvämningen i Spöland 1932 som så många berättat om - särskilt aktuell idag då Smålands åar svämmar över sina bräddar - eller filmen om de Sista säljägarna. Varje gång jag besöker Båtmuseet i Umeå så tänker jag på dem som tog sig ut på isarna för att för en ringa penning skjuta sälar. Det här var ju inga vanliga jakter utan man tog sig ofta ut på svaga isar med båtarna och levde sen ute på isarna veckor i sträck. Själv har jag nog mina sympatier hos själva sälarna - så jag är glad att filmen skildrar den sista säljakten 1964.

Här finns också filmer från något min pappa ofta berättat om (han låg inkallade under kriget) - hur man kunde se husen brinna på finska sidan under andra världskriget. Min mormor var en av alla dem som tog emot finska barn under kriget - om detta vittnar bl a en hög med brev som hittats på en vind i ett hus i Finland som min mormor skrivit till de barn som åkte tillbaka och som nu kommit i släktens ägo. Men många var de barn som aldrig återsåg sina föräldrar. Det är ett litet rörande klipp under rubriken Krigsvindar från öst som också finns i samlingen.

Här finns också små filmer om mer moderna inslag som invigningen av Shoppingcentret i Luleå 1955 - där jag för övrigt gick vilse en gång då jag fick följa min handelsresande pappa under ett lov till Luleå. För den tiden en unik tilldragelse - faktiskt världens första inbyggda köpcentrum. Även den stora hyresstrejken i Umeå 1971 då studenter gick ut i vild strejk och barrikaderade sig i trappuppgångarna i några hus på Gluntens väg i Umeå - där nu mina barn och barnbarn bor. I sanning en historisk gata ur perspektiv av vänstervågens röda Umeå.

Tillsammans med ytterligare några små filmer från svunnen tid är det ett litet men roligt dokument att ta del av. Bonusmaterialet har en mer nationell karaktär - t ex om Nudiströrelsens genombrott 1933 eller om svenskarnas första charterresor.

Filmerna kommer från svenska folkets egna samlingar och från SVT:s arkiv. Motsvarande filmer ur Svenska folkets historia finns om andra delar av Sverige.  Citaten läses upp av skådespelare och det kan ju kännas lite tråkigt att man inte får höra originalröster men av många olika skäl har det säkert gjorts omöjligt. Trots detta en nöjsam samling dokumentärfilmer från ett svunnet Norrland. Filmen finns bl a att låna på bibliotek.

Känslan av ett slut av Julian Barnes

Den här boken hittade mig i stället för tvärtom. Vissa böcker hamnar under ens händer och man vänder och vrider på dem - öppnar och läser första raderna och är fast. Så var det med Julian Barnes bok. Den skulle sen komma att förbrylla mig mer än någon annan bok jag läst på länge. Den börjar med ett minne.

Jag landar i min egen ungdomstid - 60-talet - men i England och tillsammans med fyra unga män. Det är Tony som berättar. Som minns sin ungdomstid och studieåren med vännerna Colin, Alex och så den fjärde, Adrian, som kom med i gänget sist och som boken delvis kretsar kring.

I bokens första del är det uteslutande ungdomstiden som skildras, de unga vännernas väntan på att livet skulle börja - utan att inse att det redan börjat. Deras samtal, eskapader och upplevelser av internatskolan, kamrater och tjejer. Deras förväntningar och planer. Men som vi alla vet - livet låter sig inte planeras.

"Hur skulle vi kunna veta att livet faktiskt hade börjat, att vissa fördelar redan hade vunnits, att vissa skador redan tillfogats oss? Eller att vår befrielse bara innebar att vi skulle komma in i en ny och större fålla, vars gränser till en början inte skulle gå att skönja."

Adrian är begåvad, intellektuell och särskild på många sätt även om alla fyra är rätt pretentiösa och vill framåt i livet och skaffa sig positioner. Så träffar Tony Veronica och han får sin första flickvän och träffar hennes familj. Det är här - till familjen Ford - som minnet kommer att återvända i bokens andra del. Då är det nutid och Tony är en pensionerad, frånskild man och far till en vuxen dotter. Han har ett gott förhållande till sin exfru som han till och från träffar över en lunch. En dag får han ett brev på posten som helt kommer att kasta om livet. Minnena, som han sett dem, visar sig vara bedrägliga och smärtsamt får han åter möta sin ungdomstid. I den här andra delen blir det så otroligt spännande att man fullkomligt slukar sidorna.

Julian Barnes skriver en underbar, lättflytande och direkt prosa (och väl översatt) men handlingens växlingar gjorde att jag var tvungen att backa och läsa om. Vad var det EGENTLIGEN som hände där och då på sextiotalet? Läsaren får lägga pussel och Barnes tar endast på sig att ge oss pusselbitarna. Jag kommer även att tänka på Torgny Lindgrens bok Minnen. Vad är ett minne? Hur omtolkar vi våra upplevelser, friserar dem, väljer bort och lägger till? Vårt eget minne delas kanske inte alls av vår familjs, våra vänners, arbetskamraters syn på saken. Inte undra på att barn uppvuxna i samma familj har så olika upplevelser.

Julian Barnes bok bär på en gåta och det gör att boken knappt går att lägga ifrån sig efter läsningen. Kanske man skulle läsa den en gång till tänker jag och sneglar på mitt exemplar från biblioteket som ligger på mitt hallbord - inte riktigt redo att lämnas tillbaka än.

Boken fick Bookerpriset 2011.

Jordens medelpunkt av Anneli Furmark

Den här grabben i Furmarks serieroman Jordens medelpunkt - han känner jag igen. Att som barn tvingas in i sociala kontakter, nära kontakter, som man inte riktigt  accepterar. Det svåra med att få ihop en ny familj, alla val, omval och bortval. I Jordens medelpunkt skall alla bitar fogas ihop på sagornas ö - Island.

Axel är precis så lite tonåring så han inte får stanna hemma och så mycket tonåring att han redan luktar på vuxenlivet - med förväntan och bävan.  Han har inget val - han får hänga på morsan och hennes nya kille Rickard (Toralf som han vill kalla sig - Islandsnörd som han är). Toralf vill visa allt om Island. Åka på de ställen som man som Islandsturist måste uppleva och uppfylld och entusiastisk som han är så vill han övertyga både Axel och hans mamma om Islands fascinerande historia och landskap.

Mamman slits mellan sin nya kärlek och sin son. Hennes oro och omtanke ses med distans av hennes nya kille som tycker att hon överbeskyddar Axel. Väl på Island avlöser deras turer ut i det fantastiska isländska landskapet deras liv på och kring hotellet i stan - troligen Reykjavik. Axels tankar är så på pricken en sextonårings. Han ser på det magnifika landskapet med sina ögon - typ "sagan om ringen - men kallt". Toralf gör sina försök att nå Axel och när de tillsammans skall tillbringa en kväll utan mamman så ställs de mot varandra. Axel prövar vingarna och hans flygtur rubbar allas positioner - om än bara för ett tag. Så fortsätter resan mot en oväntad vändning ......

Anneli tecknar det isländska landskapet precis som jag - som en ickebesökare av Island förväntar mig - det stora magiska landskapet, ödsligheten, den mytiska historiens närvaro i bergen, slätterna och de tomma vägarna. En perfekt bakgrund till tre människor som alla reser av olika skäl. Allt målat i dova toner som även återkopplas till interiörbilderna. Vackert och vemodigt. Kanske är det just därför vi människor konfronteras med oss själva i det ödsliga, vare sig det är isvidder, fjäll, öknar eller hav. Där naturen härskar och tar kommando måste vi vända oss in mot oss själva.

En tid för mirakel av Karen Thompson Walker

Jag hade en gång en riktig mardröm. Jag vaknade på natten och steg ut i vardagsrummet och fram till fönstret. Allt var som vanligt, min lägenhet såg ut som den alltid hade gjort, men när jag tittade ut genom fönstret fanns inget där. Tomt. Bara ett stort mörker.

Den här drömmen kom för mig när jag läste Karen Thompsons Walkers roman. Jag känner alltid ett hugg i magen när jag läser dystopier. Böcker som Vägen av Cormac McCarthy som är en pro-apokalyptisk berättelse om tiden efter undergången var så bra, så välskriven men jag vred mig som en mask under läsningen. Parallellt med litteraturen läser man ju hela tiden nyhetsmagasinens och tidningarnas små subtila varningar och lyssnar på de onyanserade radiorösterna som läser telegrammen - klimatet, överbefolkningen, krigen, maten, de döende arterna ...

Det här är snarare en pre-apokalyptisk roman. Vi får vara med om den stora förändringen - insaktningen av jordens rotation - men inte tjuvtitta på slutet. En morgon vaknar Julia till en till synes helt vanlig dag. Men allt förändras när mamma kommer hem med frukostbrödet och har hört nyheten på bilradion, rusar in och ropar till alla att sätta på tv:n och glömmer nycklarna i låset - där de sen kommer att sitta hela dagen. Den där nyckelknippan är precis en sådan vardaglig markör som författaren låter dingla mitt i allt det fruktansvärda - jorden har börjat sakta in.

Genom barnet Julia får vi följa det som sedan händer, hur allt ställs på ända, hur tiden och klockorna upphör att fungera, hur mörker och ljus inte längre följer gängse lagar, hur djuren, växterna - allt förändras när dagarna blir längre och längre. Till slut inser världen att vi måste hålla fast vid tiden, att oavsett gryningar och skymningar, dagar och nätter måste klockorna ticka vidare, sekund för sekund.

Det här är ingen hemsk undergångsroman. Samtidigt går livet vidare i Kalifornien där Julia bor. Folk vänjer sig vid allt det nya samtidigt som det hela tiden förekommer förskjutningar av det normala. Julia är mest upptagen med sina relationer, sitt växande och sina tankar om framtiden - som vilken elvaåring som helst. Det är just detta som gör berättelsen så stark. Det normalas avvägning mot det katastrofalt onormala.

Välskrivet, spännande och gripande och mycket mycket tänkvärt och inte alls science fiction. Bara en berättelse i vår tid.