Julväder av Börje Lindström

Huvvaligen! Snön yr utanför fönstren och min gamle far har kommit till stan med en granne. Bilen och stugan där han nu bor är helt insnöat. Nu är det skottning som gäller! Det är precis en sån här dag i juletid man skall läsa Börje Lindströms bok Julväder.

Detta är en gastkramande spökhistoria från Lillvargbyn i Lappland. Där bor Börje. Det är någon gång i början av 60-talet. Bröderna Cartwright rider på TV, tjejerna sprayar håret och man äter kalaspuffar till frukost och sjunger Tom Dooley.

Det är några veckor före jul. Börje går fortfarande i skolan, där deras magister, den märkliga sörlänningen med bockskägg och som liknar Gammel-Erik (det namn man sätter på hin håle själv så man slipper säga svärord) regerar. Familjen bor i villa Snedablick som under snötyngd och blåst jämrar sig som ett gammalt skepp i storm. "Villa Snedablick vart som den vart. Gick man på fel lösbräda ute på sågspånsvinden började västerväggen i finrummt att gunga nere vid golvet. Slog man igen dörren till sitt rum för hårt flög det murbruk ut ur ventilen i köket." Tillsammans med kusinerna Agnetha och Bibbi och Svenny (som kommer uppresande från Uppsala) blir julen detta år inte som andra jular i Lillvargbyn.

Allt börjar med elektriciteten. Den som alltid läser av elmätaren heter Volter (haha) och han dyker plötsligt upp mitt i vintern och påstår att det är något konstigt med elektriciteten. Någon tjuvtar ström så det sviktar i ledningarna tror han. Och visst är det något konstigt med ljusskenet över himlen. Förebådar det något?

Bit för bit vecklar Börje Lindström upp en hiskelig spökberättelse. Att bygdegården höll på att rasa in när Börje var liten, det som han läst om så många gånger i ett gulnat tidningsurklipp från Västerbottens folkblad, kan det ha något att göra med den gamla händelsen farmor berättat om, när många lappar blev innebrända för att någon stängt dörren utifrån? I magisterns röda bok finns mystiska inlägg och Börje och Svenny och de andra inser snart att mörka krafter är i antågande. I svindlande, mustiga och väldigt välskrivna kapitel följer vi äventyret ut på Lapplands myrar där blå olycksbådande knastrande spindlar springer längs kraftledningarna. Boken slutar "filmiskt" med action till sista bokraden - precis som i Börje Lindströms enormt bra bok Vitterväder som Julväder är en fristående fortsättning på. I den boken har Börjes farfar en viss betydelse - i den här boken ligger han begravd på kyrkogården. Död är också farbror Lennart - vars kropp man aldrig hittat sen han försvann utåt myrarna. Ja, ni förstår upplägget. Många trådar snos elegant och mästerligt ihop på slutet och man ryser ända in i märgen.

Börje Lindström heter även bokens huvudfigur. Man undrar ju vad som är sant och vad som är påhitt. Jag läser på Börje Lindströms hemsida att när han fått korrekturet och skrev om första meningen i boken "Den natten drömde jag att Svenny dog" så gick strömmen och det började blåsa våldsamt. Då bestämde han att inte ändra ett ord. Efter en kort stund kom strömmen tillbaka. Att Börje också är något av en mystisk person själv, både osynlig och synsk, kan man läsa på hans hemsida. (se länk nedan). Han har skrivit flera böcker för alla åldrar. Som dramatiker har han skrivit ett flertal pjäser. Hans bilderbok Gunnar i granskogen är en av de få riktigt bra norrlandsskildringarna i bilderboksformat. Vi saknar nämligen böcker från våra breddgrader för barnen att känna igen sig i.


Börje Lindströms hemsida!

Alla har ett hungrigt hjärta av Björn Sortland

Everybody has a hungry heart .... sjunger Bruce Springsteen. En vacker strof och en vacker titel på en bok. Visst hungrar vi efter att bli sedda, älskade, bekräftade.

Ina är 16 år och hon VET att något hänt henne. I henne växer ett nytt liv och hur skall hon kunna berätta det för Erik? Killen som hon träffat för sju veckor sen och som dessutom redan är ihop med en annan tjej. Den enda hon kan tänka sig att anförtro sig åt är den lite äldre kompisen Synnöve i Oslo. Men dit är det långt. Då infinner sig en räddare i nöden som kan skjutsa henne hela vägen dit. Erik!

Det här är en poetisk och finstämd bok där vi får ta del av Ina och hennes tankar men också följa hennes och Eriks dialog om allt det som nu händer i deras unga liv. Inkännande skrivet om en ung flicka av en manlig författare.

Berättelsen lämnar inga lösningar - bara ett "här och nu". Boken är utgiven av det lilla förlaget xpublishing som drivs av två tjejer. Två andra bra böcker av Sortland är; Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn och 12 saker man måste göra innan världen går under.

Dödsmässa av Bertil Köhler

Mina barnbarns far skriver så tangenterna glöder i sin fantastiskt välmatade blogg och i sina artiklar för att lyfta fram de bortglömda norrlandsförfattarna.

Ett blogginlägg i det han kallar Norrlandsgotiken fångade min uppmärksamhet särskilt - eller rättare sagt - han sa till mig - den här boken borde du läsa.
Så kommer det sig att jag sitter och läser i denna fina utgåva (som jag lånat av honom för biblioteket har den inte) från 1959. Vänder försiktigt de sprättade bladen, lirkar ibland för att komma emellan de fransiga sidorna och känner lukten av bok.

Jag har inte så mycket att tillägga till det han själv skrivit om verket mer än några personliga reflektioner. Språket är fantastiskt. Målande, poetiskt, metaforiskt. Det suger tag och för en ibland nästan totalt filmiskt in i handlingen.

Hela berättelsen handlar om döden. Den gamla Albertin ligger för döden och vi får göra henne sällskap över gränsen, samtidigt som sorgen och ångesten drabbar hennes Alfons och flera andra i byn, Ulrika som rider på dödsskräcken och underblåser den, Fia, Ellen och så Hjalmar - på många olika sätt gör de alla upp med sina tankar på livet, döden och synden. De möter sig själva i ladugårdens doftande halvmörker, på myrens diminslutna gungfly. Albertin är den som ligger stilla i sängen och vänder de sista orden inåt och blicken utåt på det vardagliga tingen i hennes rum denna hennes sista tid.

I ett underbart avsnitt cyklar vi med Hjalmar genom en by som redan börjat drabbas av avfolkning, där döden eller urbaniseringen dragit med sig människorna och lämnat husen tysta och förfallna. Jag ser för min inre syn allt i svart-vitt som vore det ett rörligt panorama av Sune Jonsson-bilder.

Alfons ser med ny blick på allt omkring honom som är en del av det jordiska som Albertine kommer att lämna efter sig. För hur länge skall de finnas kvar som ett materialistiskt minne över någon som vandrat genom rummen.

"Han tittar sig omkring och ser på de virkade dukarna. De är kärleksfullt - eller omsorgsfullt bara - flätade vid varandra med hårda knutar. Knut vid knut, som drömmar vid varandra [...} Bara en enkel svart kam. Den är instucken i en svart hårborste på byrån. Bredvid den ligger ett sidenband, hårnålar och en finkam. Det är inte så mycket att utplåna, tänker han."

Det är vackert så det gör ont. Men jag känner också hur texten hugger tag och vemodet tar plats. Jag vänder tankarna till de jag själv mistat och det jag skall mista. En märklig bok.

Tack Erik för att du lyfter fram dessa skatter ur min historiska norrländska mylla till läsupplevelser jag aldrig skulle hittat själv.

Läs Eriks egen artikel om Bertil Köhler.

Eriks blogg:

Integration

Svenhammeds journaler av Bečević, Zulmir

Om en smart, svenskfödd kille med despotisk far som vänder ut och in på sig själv för att passa in någonstans. En otroligt fin skildring om att växa upp i Sverige, helt rotlös. Förstår ni.

R O T L Ö S.

Vi kan bara skrapa lite på ytan av den desperation Svenhammed känner inför denna rotlöshet och att han ens bemödar sig att stiga upp om morgnarna - det är ett kraftprov. Våldsam stundtals, kvinnosynen många gånger knapphändig men öppen och man tillåts verkligen känna med pojken.

Språket är helt fantastiskt och känns helt genuint. En annan bok av samma författare som jag också tyckte mycket om är Resan som började med ett slut, om flykt från Bosnien till Sverige. Svenhammeds journaler var dessutom nominerad till Augustpriset och hade varit en värdig vinnare.

Towelhead av Erian, Alicia

Om en trettonårig brådmogen ung kvinna som tvingas flytta till sin far eftersom modern säger att hon inte kan "kontrollera" henne längre. Fadern är från Libanon men lever ett helt igenom amerikaniserat liv och dessutom religionsfritt. Han behandlar Jasira gammeldags och mycket strängt, utan respekt för hennes integritet. Jasiras mamma (som skickade iväg henne efter att moderns pojkvän visat intresse för Jasira) förstår inte förvirringen hos sin dotter efter ett svek, en kulturchock, ett sexuellt uppvaknande.

Humoristisk ibland, men ofta tragisk med tanke på hur enormt många problem en mycket ung människa kan ställas inför.

Den har filmats.

Den Lindgrenska andan

Nej, jag menar inte Astrid den här gången, utan den oefterhärmeliga Barbro. Lindgren alltså, en av mina favoriter bland barnboksförfattarna. Jag glömmer aldrig när min då 8-åriga dotter fick mig att äntligen se tjusningen i Loranga, Mazarin och Dartanjang - något jag tyvärr missade som barn. Många omläsningar blev det när poletten väl trillat ner. Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner är också riktiga höjdare. De säger som det är, utan att gulla till det.
Den Lindgrenska andan: att varken huka eller väja för vuxenvärldens förväntningar på hur en barnbok ska uppföra sig.

Vilka fler finns då som skriver i samma anda, om jag nu ska drista mig till att gå efter min egen definition? Jag har läst flera goda kandidater på sistone och jag ska här nämna ett par stycken: först och främst den strålande Den där Lisa som nyss recenserades här, av Vicky. Jämarns, vilken bra bok! Och så många svordomar - i en Hcg!
Nå, det var nu inte svordomarna i sig som gjorde den bra, men om man ska beskriva vad en tonårig, arg storasyrra säger, då blir det lätt så. Då kan man inte eufemismera till det och till exempel skriva jämarns.
För övrigt bor författaren, Moa-Lina Croall, i Umetrakten, lärde jag mig idag. Coolt!

Lite lättare i tonen kanske, eller skrivna för en aning yngre barn, är Frida Nilssons böcker om Hedvig och Max-Olov. Jag skrattar på var och varannan sida, för människor är generellt sett verkligen underbart fåniga och det vet Frida Nilsson hur man förmedlar.
Kuriosa: vår barnläseklubb Boktornet skrev till Frida när hennes Umebesök blev inställt pga sjukdom. Tillbaka kom ett underbart brev där hon berättade att det var hennes hund som blivit sjuk och att veterinärerna hade plockat ut en halvsmält handske ur magen på hundstackarn. Handsken förvarar Frida numera i en burk, för den luktar illa.
Barnen skrev omedelbart tillbaka och utsåg henne till hedersmedlem i klubben. Det förstår jag.

Många andra kandidater finns förstås, men det här kanske räcker för nu.

Hunger - stark debutfilm av Steve McQueen

Filmen Hunger är en av de filmer som lämnat dokumentärfilmens verkliga bilder men ändå lyckats överföra verkligheten till en otroligt närgången och bra spelfilm.

Historien handlar om IRA-medlemmen Bobby Sands som tillsammans med 9 medfångar i Mazefängelset, Nord-Irland, hungerstrejkade sig till döds i maj 1981 i protest mot att de inte accepterades som politiska fångar. De vägrade också att bära fångkläder och gick därför nakna.

Filmen utspelar sig i stort innanför fängelsemurarna och i den inledande delen följer vi nära den hårda diciplinen och övergreppen mot fångarna. Det är nästan outhärdligt att se filmscener som känns så brutalt verkliga. I en mellandel av filmen följer ett längre samtal som Sands har med en präst och detta utgör filmens vändpunkt. Samtalet handlar om moral och martyrskap och vad man egentligen kan uppnå för politisk vinning med att dö för en politisk sakfråga. Men det handlar också om ansvar. Utöver att scenen utgör en välbehövlig vila från de mer våldsamma scenerna är den snyggt filmad som en avskalad teaterakt med blå cigarettrök som inramar de två som med ord försöker övertyga varandra om det de anser vara det rätta.

Filmen tar inte upp de långa historiska politiska förvecklingar som handlar om kampen för Nord-Irlands frihet - bara som en vag bakgrund hör vi uttalanden från Margaret Thatcher som var premiärminister vid den här tiden. Filmens avslutande del handlar om själva hungerstrejken. Det är nästan otroligt hur skådespelaren Michael Fassbender måste ha gått ned i vikt för att kunna övertyga i sin roll som Bobby Sands.

Det är en "tyst" film där den enda längre dialogen förs mellan prästen och Bobby. Känslomässig musik saknas likaså. Det är bilderna, en del frusna som stilleben, några scener utdragna och monotona, några symbolfyllda, några vackra, som utgör en stark och gripande bakgrund till denna skildring av en ung man som idag är hågkommen som hjälte och martyr.

Filmen skildrar också vakterna och hur både rädsla och makt samverkar till den brutalitet och avhumanisering som de genomgår men ger också en nyanserad bild av det våld som en del i vaktstyrkan inte klarar av. Flera av vakterna blev också mördade utanför fängelset. Man kommer osökt att tänka på hur människor i grupp kan bli en kollektiv våldsmaskin - inte bara fångvaktare utan även poliser, soldater, lynchmobbar m fl.

Frågor om moral och politisk övertygelse, etik och det rätta med att nå sina mål med endast sin kropp som vapen väcks i filmen och jag och min kompis diskuterade detta länge efter filmen. Det är med andra ord en film som man inte kan undgå att bli berörd och upprörd av.

Skådespelarinsatserna är fantastiska - i synnerhet Fassbender som Sands men även Stuart Graham som fångvaktaren Lohan. Filmen har fått stor uppmärksamhet och flera priser.

Den verklige Bobby Sands har en minnessida på Internet: http://www.bobbysandstrust.com/

Juno: Cool film utan floskler

De ska såklart vara Kanada till att producera en sådan här film - cool, jordnära och varm: Jag talar om Juno. Filmen kom för ett par år sen och jag hade sånär missat den, men den stod på film för ungdom på biblioteket och åkte med hem. En film att se med halvstora döttrar, tänkte jag. Och jag hade rätt, men bara delvis.

Juno (Ellen Page, suverän skådis) är 16 år och har ännu inte gått ut skolan. Hon bestämmer sig för att ha sex med Paulie Bleaker (Michael Cera, helt underbar han med) som råkar vara hennes bästa vän. Det blir barn. Hittills inget häpnadsväckande, alltså. Juno bestämmer sig för att vare sig göra abort eller behålla barnet - istället vill hon hitta de perfekta föräldrarna till det. Fortfarande inget chockerande nytt kanske, men det är fint, det är roligt, det är inte särskilt förutsägbart och det är framför allt väldigt mänskligt. En film som gör att man inte skäms över att vara människa, som ger hopp om framtiden. Är inte det något att värma sig med i vintermörkret?
Vad menar jag då med att det bara delvis är sant att det är en film att se med halvstora döttrar? Jo, att ingen borde vara för gammal för denna film, ungdomsklassningen till trots. Sista scenen, där Juno och Paulie sjunger tillsammans borde få våren att spira i det mest förhärdade vinterhjärta ...

Panik av Jeff Abbot

En av dessa nätter som slutar i vargtimmen - ni vet, när man inte kan somna om och ligger och stirrar i taket och tänker på allt möjligt som inte har med sömn att göra som t ex skolbiblioteksutveckling(04.37 typ), då tog jag i panik fram min mp3-spelare som jag laddat med några nya deckare. För att skingra tankarna och bli trött igen (att lyssna kan ju var så himla sövande) så tryckte jag på startknappen och började lyssna på Jeff Abbots åttonde bok - Panik.

När väckarklockan så småningom ringde och talade om att det var dags att stiga upp var det med en vredgad blick jag tittade på urtavlan och snozade en stund till - för boken var så otroligt spännande. Jag gillar verkligen böcker som suger tag i en på en enda gång och kastar läsaren in i handlingen.

Vet vi allt om vårt förflutna, våra föräldrar och deras liv? Det gör inte Evan Casher, en ung prisbelönt och oscarsnominerad dokumentärfilmare. Han väcks tidigt en morgon av sin mamma som bor en timmes bilresa bort (handlingen är förlagd till Texas) och som ber honom komma på en gång. Hon vill inte berätta varför men hon är så angelägen att han inser att det är något som är på gång, hans mamma är sig inte lik, så han drar iväg på en gång och lämnar bara ett meddelande till sin nyfunna flickvän.

När han kommer fram så finner han sin mamma brutalt mördad och i sin stora förtvivlan hinner han inte agera förrän han själv utsätts för ett mordförsök där han i sista sekunden räddas av någon för honom okänd. När polisen kommer till platsen så kan man definitivt inte andas ut - för boken har precis börjat. Nu händer allt slag i slag och snart befinner Evan sig i en mardröm där han plötsligt jagas av alla.

Vad var det för hemligheter hans mamma bar på? Var är hans pappa? Vem kan han överhuvud taget lita på? Flickvännen? CIA? FBI? Polisen? I panik försöker han förstå vad som händer och inser till slut att han är helt ensam om att fatta de rätta besluten.

Spännande och medryckande och inget man helst lägger ifrån sig för att stiga upp och gå till jobbet.

Det är jag som är Lisa av Moa-Lina Croall

Oh, vad jag känner för Lisa i Moa-Lina Croalls fina och nära bok om en stark flicka.

Lisa bor med sin pappa, sin storasyster Anna och farmor. Pappa jobbar jämt, ibland tar han med flickorna på bio, ibland gråter han på nätterna. Lisa gråter för att pappa gråter. Kanske är han ensam tänker hon. Precis som Lisa. En gång hade hon en kompis men nu känner hon sig ensammare än någonsin. Saknaden efter en kompis gör kanske inte lika ont som saknaden efter mamma, som är fotograf och jobbar utomlands och som kanske, kanske kommer hem till jul. Det är svårt att prata med någon om den saknaden. Anna saknar nog hon också, trots att hon är skolans populäraste. Det förstår man när Anna blir arg och skriker till mamma i telefonluren när hon ringer på knastrig linje från andra sidan jorden. Farmor kan man prata med - när hon är som vanligt - men ibland verkar hon helt virrig och kommer inte ens ihåg att Lisa är Lisa.

Men så en dag kommer en cirkus till stan och där finns Nova och allt förändras för Lisa.



Det här är en bok om vänskap och saknad och om den stora ensamheten som kan drabba en fast man bara är 10 år. Men det är också en bok om stor lycka. Under ett år får vi följa Lisa och hennes familj, hemma och i skolan. Hennes tankar på stort och smått i livet gör att man kommer Lisa inpå livet. På ett mycket direkt och varmt språk lever man sig lätt in i Lisas situation. Det är en stark och klok flicka och fast ens hjärta gråter när hon får känna på ord som svider och ligger kall under en gran och aldrig mer tänker gå hem så andas man ut när allting vänder och man får följa henne till skolan när en ny hösttermin börjar.



Den här tjejen vill jag veta mer om. Undrar om Moa-Lina tänker skriva en till. Hoppas!