måndag 28 mars 2011

Johannes och Mohammed - bokträff!

Så var det dags igen - efter ett vinterupphåll - att träffas på café Schmäck och prata böcker. Den här gången skulle vi ta med en bok vi verkligen gillat att läsa under tiden som gått och då inträffade det lustiga att två av oss valt samma bok - Djurvänner av Anton Marklund som handlar om Johannes uppväxt i en by i norra Västerbotten (bloggad om tidigare  - se tidigare inlägg!

Maria hade valt boken Sändebudet av Kader Abdolah som är en roman om islams historia. Den handlar om Zayed som är Mohammeds krönikerskrivare och som skall dokumentera alla hans uppenbarelser och handlingar i det som så småningom skall bli Koranen. Vi får följa i Mohammeds fotspår och det är människan Mohammed som framträder - mannen som skapade en av våra stora världsreligioner.
Det här är en mäktig berättelse och den lär oss mycket om en religion som är så aktuell idag. Kader Abdolah berättar själv i en intervju i UR:s serie En bok - en författare om sin roman. Lyssna gärna!







En annan bok som fascinerat Vicky var Elin Ruuths Fara vill. Här berättar Elin med små sentenser, funderingar, iakttagelser om livet i Malmö (efter flytten från Luleå) med skärpa, humor och svärta i en underbar poesibok - där enradingar blandas med kortare poetiskt välformulerade och drastiska texter. Vi rör oss mellan hennes lilla lägenhet till hela universum.

"Ibland ringer jag till Fröken Ur, vi pratar mest om tiden.

Jag kan ana en desperation i hennes röst"

Detta är en bok att äga så man kan slå i den närhelst andan faller på!

Vi hann också prata om några bra filmer vi sett som den fantastiska Winters Bone (musiken är helt underbar - väl värt att köpa soundtracket). Mother and child, The kids are alright och I rymden finns inga stjärnor var andra filmtips.

torsdag 24 mars 2011

Mitt liv som detektiv av Malin Axelsson och Magdalena Cavallin

Under mitt politiska 70-tal hade vi ofta barnvakter som ställde upp när vi skulle på möten kvällstid. Det var frivilliga mer eller mindre barnkära kamrater som utgjorde vår barnvaktskader vilket ofta betydde att det kunde vara olika gång från gång. Min äldsta dotter minns än killen som var barnvakt och spelade fiol för henne på kvällen. Detta drar jag mig till minnes när jag läser den konstnärliga bilderboken Mitt liv som detektiv med spännande bilder av Magdalena Cavallin och bråkspråkig text av Malin Axelsson.

Lilla Dädä behöver en barnvakt. Lite utelämnad kan man känna sig när det kommer en ny och spännande dam till den lille. Tur att alla gosedjuren och dockorna finns närvarande. Men förstår hon sig på barn - egentligen? Sådana där små! Hon kommer in med ett - Hallå! Men Dädä kan inte svara henne. De når inte fram till varandra. Dädä är tyst och avvaktande. Bättre då att slå sig ner med en deckare och låta den lille vara, tänker barnvakten och försjunker i brottets värld med ett - Godnatt! till ungen.

Men tiden går och små barn bör sova. Dädä närmar sig med ett förstoringsglas. Vad nu? En ny lek? Så börjar detektivleken i huset och genom popkonst och collage i mättade färger och utmanande konstbilder närmar sig de två varandra genom språket som bryts upp i alla de lekfulla språkljud som ett barn förstår men är gåtfullt för den vuxne - till en början. Till slut förenas de bägge i både ett "kackakooo" och "pappa muuu" och barnvakten kan lättad konstatera, genom förstoringsglaset, att lilla Dädä sover tryggt. Mission completed!

En härligt utmanande bok att utforska tillsammans. Inte den mest lättillgängliga för den som vill snabbläsa till kvällen för sin telning men urhäftig att ta sig tid med att "detektiva" sig igenom i lugn och ro. Och gåtor som inte får sin lösning är de mest roliga för de håller längst!

Malin Axelsson är dramatiker vilket märks på texten! Magdalena Cavallins bilder har hög konstnärlig kvalitet precis som i hennes förra bok, Gå inte fel kamel, där maken Mikael rimmat texten. I den lilla fina boken med fin blank papperskvalitet och olika uppslag i färger som anger olika platser hittar vi nära djur som vargar och kaniner men också exotiska pandor och elefanter och läskiga fladdermöss och krokodiler.

Den nordliga natten är svart och vargspåren skuggar snön över uppslaget. Fjällbjörkar står kala och i den svarta vargkroppen lyser två gula ögon. En människoboning vilar tryggt på ett berg.

"Snöknarr,
granbarr.
Varför så arg,
broder varg?
Saknar du din flock om kvällen,
när du lämnar ensamma spår över fjällen?
När du ylar i natten
och söker dina vänner
svarar endast den vinande vinden
som du inte känner."

Bägge böckerna är utgivna på det lilla nya intressanta förlaget Bladslottet. Håller tummarna att det kommer mer utmanande bilderböcker framöver!

måndag 7 mars 2011

Djurvänner av Anton Marklund

Som en kramp om hjärtat håller den här boken mig i sitt grepp. Det stillastående, oförlösta, de stängda dörrarna, svårigheterna att komma vidare, vissheten att ingen ser och hör en som är utsatt. Oskuldfullheten och ondskan. Och vad är egentligen ondska? Är det att slå ihjäl ett lidande djur? Är det inte barmhärtighet - när man är djurvän?

Johannes växer upp med sina föräldrar Mona och Lennart i en by, Strömfors, i norra Västerbotten. Han är ett stort barn i en komplicerad värld. Han har autism och är inte som andra, kan inte avgöra nyanser och läsa mellan raderna. Han är lättmanipulerad och därmed också ett lätt offer för sina uppfinningsrika klasskamrater. Han möter Nils, en annan utsatt pojke och deras möte får katastrofala följder.

I samhället har tiden liksom stannat av, nedläggelse är ett välbekant ord för många inlandsbor. Nedläggelse av butiker, skolor, industrier. Stannat av har också på något sätt livet för Lennart och Mona. Den inneboende vreden hos Lennart krockar med Monas gudstro men man håller ihop, för i grunden finns kärleken som de också delar när det gäller det enda barnet, Johannes.

Det är dessa tre röster som får tala i egna kapitel i romanen, som är Anton Marklunds debut. Det är en återhållen prosa, inte överlastad utan snarare sparsmakad. I små kapitel, episoder, får vi följa Johannes skoltid under några år där vissa händelser blir de spikar som fogar ihop korset. Romanen reser också frågor. Vad kan man förvänta sig av skolan och lärarna? Hur skall man upptäcka det sublima spel som pågår på skolgårdar och i skolkorridorer? Hur definieras skuld? Vem för ens talan när man inte själv har verktygen?

Jag tyckte mycket om boken för den berörde både med ämne och stil. Att Anton Marklund själv arbetat med personer med autism och andra begåvningshandikapp märks. Det var också ett nöje att lyssna till Anton vid hans besök på Bokcafé Pilgatan. Han utstrålade ödmjukhet och stillsam humor. Han kan vara stolt över sitt förstlingsverk!

Ett extra plus för en mycket vacker bok där omslagets pojke uttrycker precis min bild av Johannes. En vemodig oförstående blick. Oskulden!

Foto: Vicky Uhlander