Decembergatans hungriga andar

Av Ulrika Lidbo har det kommit en ungdomsbok: Decembergatans hungriga andar.

Boken är lättläst och med tempo, trots att det "enda" som händer är att huvudpersonen, Jenny, håller på att svälta sig till döds. Jag grät flera gånger eftersom jag tror att det här är första gången jag läst något så djuplodande om denna sjukdom (anorexi? bulimi? hetsätning? tvångsbeteende?) och för att denna bok tydligt fokuserar på den psykologiska tvångsmässigheten, inte bara kroppens förfall.

Det börjar på sommarlovet innan åttan. Jenny ska bli smal. Smal som alla populära, som sina kompisar, som fotomodellerna och skådisarna. Då kommer allt att vända, alla kommer att ångra allt taskigt de utsatt henne för, hennes föräldrar kommer att älska henne mer och hon kommer att få en pojkvän.

Under hela lovet läser hon om hur hon ska gå tillväga och sakta men säkert går hon ner i vikt. Hon kör powerwalk i två timmar varje morgon men tillåter sig inte att äta. Hon står på vågen med jämna mellanrum varje dag och hon gömmer måttband i badrummet för att kunna mäta sin kropps omkrets. Hon umgås inte alls med sina kompisar.

Hon har ett par föräldrar, som länge inget märker. Jenny klär sig i bylsiga tröjor- hon fryser förstås, men vill också dölja sin allt magrare kropp. Först när hon fyller år och hennes föräldrar kramar om henne i sängen börjar de ana- de kantiga spetsarna från ryggraden som sticker ut under nattlinnet.

Till Jennys fördel (tycker hon själv alltså) hör hennes nya kompis: Betty. De bor en bit från varandra men har aldrig umgåtts. Betty är tre år äldre än Jenny och har hoppat av gymnasiet för att kunna arbeta som modell i Köpenhamn. Betty kan alla knep omkring hetsätning och lär Jenny de mest effektiva metoderna för snabb viktminskning. Bland annat dukar de upp ett helt köksbord fullt med mat, gass, godis, bullar och kakor, pizza: och vräker i sig det. För att, när det tar stopp, gå till badrummet och kräkas.

Efter mötet med Betty tycker Jenny äntligen att hon kommer någonstans: nu får hon det bästa av två världar- både äta och gå ner i vikt. Och det går fort. När Betty hamnar på sjukhus går Jenny dit och avkräver henne löftet att inte dö. Betty kan inte lova det. Jenny får sig en tankeställare men går hem igen. Och äter. Och kräks. För det som hände Betty händer inte henne, Betty hade bara otur, det har inte hon. Jenny har kontroll över det här.

Nu uppdagas även för Jennys föräldrar vad det är som händer. Eftersom de faktiskt är två vuxna och kärleksfulla föräldrar lyfter de resolut ut Jenny till bilen och kör henne till närmsta klinik för ätstörda barn. Jenny hamnar på sjukhus efter en kollaps och får ligga med dropp. Vi får följa med i sjukdomstermer och sjukdomsförlopp.

När hon kommit hem från sjukhuset börjar det om igen. Hennes hungriga vargar river i hennes kropp - hon lugnar dem med mat - hon ger "renhållningsarbetaren" jobb genom att gå på toa och rensa upp efter vargarna - och sedan börjar det om igen.

Om man som läsare inte vore så nära Jennys person hade det blivit långrandigt med alla turer. Hon klarar inte av att bryta sig ur detta och mantrat blir "du bestämmer" - läkare och psykologer och föräldrar - det är bara Jenny som kan bestämma över detta. Men det är inte lätt när miniräknaren i huvudet summerar kalorier på löpande band...

Jag tar med mig boken som förälder för att mina döttrar (flickor drabbas eftersom denna prestationspress väger tyngst på deras axlar) ska slippa. Som högläsning i en klass? Som lästerapi för anhöriga? Allt mot en större förståelse av hur mycket som sitter i knoppen när man drabbas av denna självpåtagna sjukdom.

Ofrivilligt indragen i De ofrivilliga

Ibland ser man en film som drabbar en på ett djupare personligt plan än andra. Att se film är att vara en betraktare av yttre skeenden som ofta berör en känslomässigt men ändå står som tablåer som man ser på utifrån, trygg i att vara biobesökaren eller den som sitter trygg i hemmasoffan. "Det är ju bara på film"!

Filmen De ofrivilliga av Ruben Östlund medverkar man i samtidigt som man är åskådare. Det är igenkänning i små glimtar från det egna livet och det är obehagligt och otroligt bra. Jag tänker bl a på filmen Short cuts när jag ser filmen. Små korta filmer som vävs in i varandra. Fem människor som hamnar i olika situationer där de som individer handlar på olika sätt men alltid i förhållande till gruppen som kan vara familjen, arbetskamraterna, gänget eller helt enkelt en hop människor sammanförda av en händelse - ofrivilligt.

Jag känner igen allt - och det värsta av allt - jag känner igen mig själv. Hur en grupp människor subtilt påverkar ens handlingar och sätt att utrycka sig. Östlund har med små medel närmat sig några vardagssituationer där varje ord väger tungt trots att de oftast utsägs i ett sammanhang som är svårt att uppfatta om man inte lyssnar in vad som verkligen sägs. Kameran behöver inte ens gå nära utan avståndet, rösterna, den beskurna bilden där man ibland bara ser fötterna, ibland en bit av ett bord är talande nog. Avlägsna eller nära ljud gör att man förstår precis vad som händer eller är på väg att hända.

Vi får följa två unga tonårstjejer en kväll med förberedelser framför en webcam och in i en av de första - kanske den allra första - fyllan, en födelsedagsfest där föremålet för firandet obekymrat håller masken trots att han skadas tidigt under festen, ett gäng av unga män som har en återträff som vuxna men där gränser tangeras, en lärare som inte kan hålla tyst när en elev blir utsatt av en kollega och en buss där en kränkt busschaufför tar ut sin frustration på sina passagerare.

Fem nedslag i den svenska sommaridyllen som ger en gåshud! Bra skådisar. Skickligt och snyggt och väldigt tänkvärt men framför allt otroligt bra.