Min kamp av Karl Ove Knausgård

Jag tänkte - den här boken skall jag inte läsa. Tusentals sidor som handlar om ett jag, jag, jag. Karl Ove Knausgårds jag. Men något - kanske nyfikenhet av det mer vulgära slaget - avgjorde det hela. Jag lånade boken, öppnade och började läsa, och var ohjälpligt fast.

Det är något magiskt med hans berättarteknik, mening efter mening med uppställda sanningar, detaljer - och jag menar in i minsta detalj. Detta blir till slut nästan suggestivt. Man blir otroligt närvarande!

Boken växlar i tid, mellan livet nu och livet i olika skiften tidigare i livet - det egna faderskapet, författarmödor, den nya familjen, faderns död, tonårstiden. Allt börjar med den biologiska döden, när hjärtat stannar och kroppens funktioner upphör. Några sidor senare, första barnets födelse. Detta sätter ned foten för berättelsen. Allt pendlar mellan detta, döden och livet, nuet och minnen. Allt hör ihop!

Faderskapet är ett kaos med flikar av stor lycka. En kamp mot små barns starka viljor och vardagslivets öar av tristess och hållhakar, längtan efter frizoner och skrivandets glädje mitt i äktenskap, dagishämtningar och tvätt.

Den egna barndomen rymmer också en pappa, som påtagligt sätter sin prägel på berättarens uppväxt, ja, vars energi påverkar hela husets andning. Faderns död i vuxen ålder blir en gränsöverträdelse, en befrielse men också gråt långt inifrån. Berättarjaget, som är författarens röst, redogör för varje detalj i det nedsmutsade hemmet som fadern levde i den sista tiden. Med brodern vid sin sidan skuras allt bort. Fadern är död. Oåterkalleligt.

I den första delen får vi också följa Karl Oves tonårstid, fyllorna, förälskelserna och livet som begynnande vuxen samtidigt som föräldrarna bryter upp från varandra. Det är naket och utelämnande, ärligt och rent.

Jag läser och lyssnar på intervjuer med Knausgård där han säger att litteraturen inte fått ställa sig i vägen för hans skrivande. Han måste lämna alla stilgrepp och alla medvetna litterära knep. Inte ändra, bara skriva på. Detta märks tydligt och det förunderliga är att just detta gör boken så intressant. Man känner igen sig och tänker; precis så kan det vara! Precis så var det för mig. Det är både befriande och vemodigt! Om detta räcker för 5 volymer till återstår att se!

Minnen av Torgny Lindgren

Minnet är en gäckande företeelse. Man skapar sina minnen i lika stor utsträckning som det verkliga minnet återskapar sanningen. Jag försöker minnas detaljer ur min barndom, t ex glaskrukan med stenkulor i morfars affär, de åtråvärda. Men fanns de verkligen?

I Torgny Lindgrens senaste lilla roman Minnen så funderar han kring minnets väsen. Detta gör han både i inledningens diskussion med sin förläggare som i överlämnandet av manuskriptet i slutet - den nu föreliggande boken - över en middag med densamma. Däremellan minns han - eller försöker minnas - eller fabulerar och låter minnet spela sig spratt. Vem vet detta? Vad är sanning?

Här finns ingen sammanhängande tråd mer än själva författarens nedslag i sitt liv. Minnen från barndomens Raggsjö, vilka är för mig den starkaste delen. Vi får möta morfadern, den långe oppsjungaren och tillika boutredningsmannen som flyttade in i Björkås. Farbror Hjalmar som visste allt om allting och även gick i svaromål mot självaste uppslagsboken och var förtalets mästare. Moster Hildur som försvann i Amerika men en dag återuppstod och till och med flyttade tillbaka till Norsjö och levde tills hon blev över nittio.

Värnplikten, studieåren, debuten, författarkollegorna, resorna, talen och stolen i akademien - allt sveper han över i minnet och alla nedslag är som små singulära pärlor. Torgny Lindgren delar med sig av innerligheter som samtalet med modern på dödsbädden och det finstämda minnet av en fiskekväll med fadern på arken där de ankrat utanför "Dalins grönna". Här finns också minnet av kroppen, den som sviker och trilskas, av själens tomhet och meningen med livet - om den överhuvud taget finns. Är allt bara likgiltighet?

Humorn finns som alltid hos Lindgren - t ex i inslaget om Sovjets kransnedläggning till Thomas Manns begravning vars enorma hög av med tiden multnade blomster blev till grund för en ny restaurang där ett glas vin kunde tömmas tillsammans med en tjeckisk författarbroder. Eller vem minns inte exakt vad man gjorde när Palme sköts till döds? Är inte minnet väldigt exakt just då? Torgny var på Island och samtalet från Sverige skrämde nästan vettet ur honom men mot bakgrund av allt hemskt som han förväntade sig höra visade sig mordet snarare vara blott och enbart en bagatell.

Mat avhandlas genom decennierna och här förstår vi att en sann gourmet lurar. Nog står sig pölsans fröjdefulla smaker fortfarande mot tafelspitzen. Hundarna, som varit författarens förtrogna avhandlas med kärlek och saknad. Musikens betydelse likaså, där redan tolvåringen kom att dyrka Mozart som den fulländade men där farbror Hjalmar bara bortförklarar de sköna tonerna som ljudvågor - inget mer.

Så är det själva språket. Det är som alltid mustigt, ibland vackert ibland brutalt ärligt, men varje ord är ditsatt med tanke och mening. Torgny Lindgrens bok har också en annan verkan än att läslusten tar glädjesprång. Man minns själv!

En antydan om det sista verket avslutar boken. Må hans förläggares påminnelse om hans livsprogram ge en fortsatt knuff till hans vidare skrivande. Eller har han låtit den dödsmask som hantverkaren, gipsmakaren han träffar på ett café, låtit gjuta över de dödas anleten, vara den mask han gjuter över författarskapet, minnet. Låtit allt framträda intill minsta rynka, fryst i gipsen, i ögonblicket. Avslut. Nej, jag vill inte tro det!

Till sist ett personligt minne. Jag står i ett solbelyst fönster på vandrarhemmet i Trysunda hamn. Nyss har vi suttit på verandan och spelat gitarr, samtalat, gonat oss i försommarsolen. Det är den 6 juni och vi firar en alternativ nationaldag några vänner och jag. Plötsligt måste vi utrymma verandan - den store författaren Torgny Lindgren med sällskap skall få förtäring på verandan. Han har fyllt jämt. Vita dukar läggs fram och blommor ställs upp på varje bord. Jag står där uppe i fönstret och ser dem nedanför sätta sig till bords. Nu står det minnet mot en bekännelse av samme man i boken. Han går i ödmjuk beundran, ja t o m i "rädsla och skräck" i galleriet på akademin med Lars Lönnroth. Där ger han Lönnroth svaret på vad han representerar. "Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien."

Språket och berättelsen och läsaren är den som ger författaren storhet och tillmäter denne betydelse. Allt annat är intet.

Fiskarna i havet av Anneli Furmark

Högarna med mina dagböcker växer och växer. Ibland händer det att jag tar ned några från gångna tider och läser om en särskild händelse eller söker något jag försöker sätta fingret på i minnet. I Annelis bok Fiskarna i havet är det Helen som bläddrar i gamla dagböcker och minns tiden som ung sökande konststudent i början på 90-talet.

Helen Larsson är ung och vilsen. Hon har blivit lämnad av H. Hon försöker hitta sin konstnärliga nisch, sitt kall, sin konstnärliga väg. Samtidigt längtar hon efter stadga, någon att älska, att få en rottråd att växa neråt och få fäste.
Hon bor hos en äldre dam någonstans vid västkusten, umgänget med de andra konststudenterna är vagt, endast på fredagspuben släpper hon taget litet och söker kontakt. Den betydligt mer karismatiska och målstrukturerade Irene blir hennes vän och deras vänskap utvecklas sakta. Samtidigt börjar en ny konstlärare på skolan, Lauri. Han är gift trebarnsfar men Helen längtar efter närhet och hon inleder en sexuell relation i största hemlighet med honom. Hon börjar också jobba inom äldreomsorgen - för att få pengar och därmed mer frihet att göra sina val.

Helens liv på konstskolan skildras mot en andlöst vacker bakgrund av västkustnatur. Annelis dämpade färger följer årstiderna och ibland läggs stora helsidor upp som små minikonstverk i denna grafiska, stillsamt berättade roman. Jag tyckte mycket om den. Den är så rakt och enkelt berättad om ett kaotiskt år i en ung människas liv. De stämningsfulla dova bilderna är så otroligt fina och skildrar på pricken stämningar och uttryck.

Anneli Furmark är ju både prisbelönt och en av våra mest omtalade serietecknare. Hon har tidigare skrivit böcker som Labyrinterna, Jamen förlåt då och August och jag, för att nämna några. Seriefrämjandets pris Urhunden fick hon både 2005 (Amatörernas afton) och 2008 (Jamen förlåt då). Hon är utbildad vid konsthögskolan i Umeå och bördig från Luleå.

(Bild: Vicky Uhlander, bokmässan 2010)

Skjut apelsinen av Mikael Niemi

Niemis nya bok drabbar mig, utmanar mig och får mig att minnas skoltiden, växandet, utsattheten, de vuxnas främmande världar och det egna inre kaoset.

Det här är en bok om en pojke, 16 kanske, som går i gymnasiet och bor med en ensamstående mamma som är undersköterska. Han har delat in skolans elever i skitar och idioter. Skitarna är de som blir läkare och advokater, idioterna är de som anpassar sig och de som vet att hur mycket de än pluggar kan de aldrig bli som skitarna.

Pojken, för namnet får vi aldrig veta, befinner sig definitivt på idiotnivån, dessutom är han obemärkt, osedd och ointressant. Alla on i världen kan man sätta som ett prefix framför honom. Men han tänker inte finna sig i regelsystemet. Han protesterar på sitt eget galna sätt. Går i städrock till skolan, låter en snorkuse hänga kvar på kinden. Han lever sina liv flera gånger om mellan de två bokpärmarna. Störtar och börjar om.

Där finns också andra som framträder. Pålle som lever i sitt eget mörker. Plågad från alla håll. Med en enda tillflykt - en bunker och ett växande hat. Lavendel som går på estetiska och som bär en attityd som ställer henne utanför de andra tjejerna. Leonardo som inte förmår stå själv. Mamma som inte ser under huden på sin son.

Men pojken har orden som sitt svärd mot allt och alla. Det är orden som skall välta den trista och kala skolan, orden som skall nå in till Lavendel och orden som skall få honom att stå ut med sin framtid. Orden är ett vapen och ett hopp. Han skriver poesi som han gömmer undan och i hemlighet sätter upp på skolans anslagstavla.

Så vrids sakta skruvarna åt och vi förs mot ett slut som förebådar en katastrof. Trots att boken är utifrån en killes perspektiv och kan kännas lite grabbig - tjejerna (utom Lavendel) och även killarna för den delen, är bara betraktade som några som är fast i ett mönster av yta, så har jag inga problem att identifiera mig med pojken. Allt det förbjudna, snuskiga och otillåtna skrivs ut.

Det är en rappt skriven bok, tempo hela vägen, stundvis motbjudande, stundvis väldigt rolig (typiskt niemisk) allt mot en mörk botten med ett stort ljus i slutändan.

Jag förstår verkligen varför litteraturen och poesin en gång räddade mig.