Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt

Det är alltid spännande när Inger Edelfeldt kommer ut med en ny bok. Hon är en av mina favoriter och dessutom bred, hon skriver ungdomsböcker (Skuggorna i spegeln är en riktig höjdare), seriealbum och underfundiga bilderböcker för barn.

Det här är en liten snabbläst roman höljd i ett vackert omslag. Två tekoppar ger redan här vid handen att det handlar om samtal.
Två kusiner, som inte träffats sen de var i 15-årsåldern och nu är över 50, träffas av en händelse på ett tåg. När de sist sågs var det som testosteronstinna grabbar som redan då var fångna i frikyrklighetens gissel av synd, skuld och skam. Det slutade den gången blodstänkt och den ene, då vid namn Isak, kom att förskjutas av släkten då han visade sig vara homosexuell.

Den andre, Paul, är den som frusit in och paketerats i ett kärlekslöst äktenskap med en dotter som i tonåren tagit sitt liv. Det är i honom det förkrympta livet blivit den demon han slåss emot. Isak, som nu tagit sig namnet Asger, har levt ett utsvävande dionysiskt liv med många män och mycket alkohol. Numera är han vit och jobbar som diakon i svenska kyrkan medan kusinen Paul varit sin frikyrka trogen.

Deras tågsamtal utmynnar i en kort brevväxling och en inbjudan till Paul att komma till Asgers familjs stuga - samma stuga som de två femtonåringarna sist sågs i. Det är där samtalen mellan de båda männen börjar och Inger Edelfeldt låter dessa samtal få terapeutiska dimensioner. Men hon skriver på en ren prosa och frågorna ställs lika mycket till oss som läsare - om ondskans sanna väsen, om skuld och förlåtelse. Handlingen utspelas under fyra dagar och avslutas med ett post scriptum.

En annan liten svart bok kommer för mig - Ann Heberleins lika faktabok En liten bok om ondska. Kanske kan man - efter att ha läst dessa två förstå lite mer av ondskans grund i en människa. Jag tyckte om boken. Edelfeldt är fena på att skildra människor inifrån - i detta fall två äldre män.

Tvillingsmycket - en syskonlegend av Linnea Axelsson

I en tung arkaisk öppningsscen vandrar ett ungt par med ett huvud mellan sig. De är på väg från skogslandet upp mot fjällvärlden. Tiden är historisk, kanske 200 år, kanske mer. De heter Jüri och Anja och de skall i bokens början ge liv åt ett tvillingpar.

Linnea Axelsson, uppvuxen i Porjus och Norsjö debuterar med en norrländsk berättelse, själv kallar hon det en legend vilket anger en religiös helgonberättelse.
Jüri och Anja bosätter sig bland ett folk vid fjällryggen och där tar historien sin början med födseln av de två barnen Lucinea och Eskil. Eskil är den som föds fram först men när Lucinea skall fram har Anja dött i barnsäng och barnet förlöses ur den döda kroppen.

" [...] födandet tar kroppen i beslag och den tömmer ur sig flickan som om den på nytt tagit liv, hon rinner fram i kroppshettan, blodshettan, Anjas kropp som ligger förstörd blir plötsligt mycket stor, en outsagd form, em överväldigande vikt - så upptäcker de vuxna flickan som spytts därur likt ett frånstötande, likt fördrivna yngel, självlysande i sitt eget skinn."

Så kommer det sig att flickan Lucinea som fötts ur en död blir den ljusgestalt som hjälper byns kvinnor med födandet, samtidigt som hon bär ett stort mörker inom sig, medan pojken Eskil blir den som sveper och begraver byns döda. Vi får följa de två barnen, som snart även förlorar sin far och uppfostras av hans syster Helga, genom livet. Byns invånare skymtar fram i berättelsen men ingen får riktig skärpa. Åren går, årstiderna växlar, barn föds och gamlingar dör, man fiskar i sjön, eldar i stugorna, vandrar längs fjällsidorna.

Det som pågår är en inre kamp i människorna. Livet framstår också som en kamp. Naturen, vädret är kamp. Även orden kämpar. Det är ett poetiskt, stramt och stilistiskt vackert språk som Linnea Axelsson använder. Man får ibland läsa om, låta orden ta plats. Det kan ibland bli ansträngande när orden staplas på varandra i ovana vändningar. Språket är också väldigt kroppsligt och naturen tränger hela tiden in i texten. Det är mycket blod och ben, mycket sten och berg.

Romanbygget består av fyra delar som inleds av olika citat från litterära storheter. Vilhelm Ekelund citeras enligt följande: "Att bära en själ genom världen som naturen danat för upptagandet av det ljuvaste harmonier, är en vansklig uppgift". Det sammanfattar väl romanens kärna. En vandring med döden, mot döden både inleder och avslutar boken. Detsamma gäller ju våra egna jordeliv. Men frågorna varifrån, hur och varför får läsaren själv ställa sig. Några svar ges inte och det kan ibland kännas frustrerande som läsare.

Kritiken tycker att romanen är för överlastad och kanske kan jag ibland också känna att den ibland välter av tyngden, men å andra sidan älskar jag den här typen av berättelser där orden kliver in i mig med tunga stora kliv. Den är dock ett välkommet bidrag till den berättarstil som brukar utmärka det norrländska litterära arvet och jag ser fram emot Axelssons fortsatta författargärning för det är ett förstlingsverk som bådar gott.