tisdag 12 april 2011

Till sista andetaget av Anne Swärd

Sommaren 1969. En gravid kvinna sitter i solen med sin mage. Hon har suttit där på altanen hela sommaren och läst Anais Nins erotiska romaner. Män finns omkring henne, bröder till barnafadern, svärfadern. Men också kvinnor. En "späckhuggarbebis" skall födas. Det är Lo.

Sen byts perspektivet och vi lyssnar till jagberättaren själv. Lo. Ett lyckligt barn med en lycklig barndom. Omgiven av två stora familjer - på mödernet och fädernet, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, farmor, farfar, mormor, morfar. Två familjer som hållit ihop redan uppe i Norrland men som nu tillsammans flyttat från vinterns mörker och kyla och sommarens myggplåga till Skåne, i ett jättehus man investerat i tillsammans. 

I två stora delar berättar Lo om sin barndom och mötet med Lukas och om sitt vuxna vilsna vagabondliv, utan Lukas. Lo är sju år när fälten brinner. Längs järvägsspåret som löper vid kornåkern sprider sig elden. Det är första gången hon möter Lukas, han kämpar i branden tills han stupar. En sotig hjälte. Han är redan en gänglig tonåring. Mellan de två växer en stark vänskap fram som de vuxna inte blir kloka på, ja, rädda för. I en dråplig episod i husets källare dras allt till sin spets och barnen hittar sin tillflykt till ett övergivet hus långt inne i snårskogen. Men snart är inte Lukas längre ett barn. Har knappt varit. Lukas bor med sin far, modern vet man inget om, men Lukas har det svårt hos fadern. Ändå är han allt han har. De är flyktingar från östeuropa och lever ett ensligt liv.

Berättelsen böljar mellan Lo och Lukas och den stora kollektivfamiljen. Modern svingar sin yxa genom berättelsen, som för att mejsla ut sitt öde medan flickan Lo växer upp till en ung kvinna, varnad för kärleken av mamman som på något sätt ändå går vid sidan om. I romanens andra del söker hon sig bort med Yoel, en tolk som kommer in i handlingen per annons, ur hans famn till nya famnar runt om i världen. Men som i så många berättelser så landar allt i hemkomst och som för oss alla, när åren gått, så har barndomen blivit en historia, ett fotografi där färgerna bleknat.

Det här är en väldigt välskriven roman på en prosa som jag njuter av att läsa. Vilken otroligt driven författare Anne Swärd är. Det bästa jag läst på länge. Suggestivt och filmiskt. Vackert. Hon har verkligen lyckats bygga upp en tidstypisk stämning. Jag måste läsa hennes två tidigare romaner, Polarsommar och Kvicksand. Bokens titel anspelar på Godards Nya vågen-film Till sista andetaget från 1960 med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo.