Uppfylld av poesi - Bruno K Öijer

Hemkommen efter en magnetisk afton med Bruno K Öijer. Fylld av ord och bilder. Utmattad. Glad. Vemodig. Min svärson Erik som hängde med sa att han är som en "poesins Mick Jagger". Samma årgång. Faktiskt snarlik. Tänk er att lyssna på poesi i nästan två timmar och vara helt andlöst lyssnande. Flera av dikterna han läste var från hans senaste diktsamling Svart som silver - många gamla från 70-talet och framåt. Vackra, skira och kaxigt vassa.

Han har en stark misstro mot etablissemanget och makten men en tro på livet och barnet, sanning och äkthet. Samtidigt som han håller ett avstånd från den mainstreamlevande dussinmänniskan så har han en otrolig förmåga att skildra den allra största närheten till en älskad. Hans dikt där han ringer upp sig själv som sjuåring är underbar. Många dikter handlar om mötet mellan natur och stad, betong och granskog men också om mötet med de döda som lever inom oss. Lite svårt att återge - ni förstår säkert allting bäst genom att läsa hans poesi. Att se husen slita sig från sina grunder och rulla runt i gräset är en väldigt frigörande bild som fastnat i mitt huvud - eller blåsipporna som växer så högt att de lyfter ett omkullvräkt lok upp på rälsen igen .....

" ..... skyskrapans behov av ensamhet

av att få komma undan

och rulla sej på ett fält

skaka av sej allt gift

skaka av sej alla kontor och företag

som en jättelik gråsvart hund

skakar vattnet ur sin päls."

ur Här utanför i Svart som silver

Han avslutade med dikten Aldrig (som också avslutar diktsamlingen Svart som silver). Vilken epilog på en fantastisk kväll!

Bruno, du äger!!! Oh Yeah!!!!!!!!!

Kolla in hans hemsida! http://brunok.se/

Om: två läbbiga ungdomsböcker och om en trend

Två läbbiga:

Brevvännen av Ally Kennen: en ung kriminell pojke i England tycker att det verkar spännande att brevväxla med en dödsdömd fånge i USA. Breven är obehagliga och sätter en del skräck i Chas, samtidigt som han inte kan avbryta brevväxlingen, bl a för att han vill imponera på sina vänner. Plötsligt är fången i England och han är en verklig psykopat, som dras till området där han själv växte upp och till sin barndoms plågoandar, dvs till Chas kvarter och Chas pappa och hans vänners fäder...

Jagad av Kevin Brooks: Robert tror att han är en helt normal kille, bara han slapp ha ont i magen, men det är nog bara magkatarr... Han blir inlagd för en gastroskopi och där upptäcker läkarna - stressade och irriterade till en början - att allt inte står rätt till. Plötsligt vill de tillkalla specialister och hålla Robert nedsövd så länge som möjligt, inte ens hans fosterföräldrar får tillkallas. Robert vaknar ur narkosen, med vidöppen buk och chockade läkaransikten runt britsen. Robert är inte en människa, han är... ja, vad? Om identitetssökande och frågor om det är möjligt att bryta sig ur predestinerade liv.

En trend:

Båda dessa böcker, och en del andra med dem (Darkside-böckerna t ex, av Tom Becker): är (nästan) lite för läskiga. De går (nästan) över gränsen, och i alla fall jag känner mig (nästan) böjd att säga att de faktiskt redan gjort det. Det är obeskrivligt äckligt med Roberts maginnehåll och det är mycket obehagligt

Gränsen är framflyttad för vad man kan berätta i ungdomsböcker? Eller? Kanske flyttas gränsen hela tiden, som en trögflytande massa som är omöjlig att stoppa? Gör det något, klarar vi och våra barn av detta? (Det kommer fram i böcker för yngre barn också, Spiderwick t ex, som tar läsaren till en annan nivå än vad tidigare Hcf-böcker gjort. Till en niva av. Ska vi säga. Skräck?)

Christina Wahldén som var på besök på Ersängskolan förra veckan hävdar att vi inte ska dölja så mycket om livet för unga. Skyla över och gömma, det behövs inte. Eftersom ungdomar redan vet att livet inte är rosenrött och att de ska vara beredda på annat än räksmörgåsar. Jag håller med henne, till viss del. Men det där frossandet, på kanten till det surrealistiska, när man blir verkligt RÄDD... Är det nödvändigt?

PS. Det kanske bara är jag som har blivit gammal.

Tam - tiggarpojken av Jo Salmson

Det här gillar jag - fast jag är vuxen (nåja - vuxen och vuxen). Klassperspektiv och drakar i en lättläst fantasy för unga läsare. När jag ser bilden av berget där fem ringmurar skiljer invånarna åt - där kungen bor på toppen och de fattiga längst ned så ser jag en gammal tavla som jag har nånstans i gömmorna med de olika klasserna fördelade i en pyramid. Nog så aktuellt då jag menar att klassamhället fortfarande finns - även om klassbenämningarna förändrats. Tillbaka till Tam som är en fattig föräldralös tiggarpojke som drömmer om ett annat liv och mest om att bli drakryttare när han om kvällarna ser landets åtta drakar flyga in innanför den översta ringmuren.

Det är en förändringens tid - på många sätt. Vintern närmar sig och Tam måste försöka hitta något att försörja sig på för att få ihop till brödfödan. Men han både plågas och lockas av en inre röst som lockar till något annat ......

Härliga mangaliknande bilder av Åsa Ekström. Den här boken kommer ungarna att gilla och vad passar bättre på ett drakbibliotek som vårt om inte den här spännande första delen som lovar en spännande fortsättning.

Duddwig och Bamseflor

Ett inlägg från bloggen Grannfrun, till vilken jag hittade via min läsande dotters läsande lärare.

Jag har länge förfärats över att olikheter verkar måsta finnas. Att man ska slå knut på sig själv för att man ska vara mycket ovanlig. Man måste tydligen sticka ut.

Personligen tycker jag att det känns typiskt tonårsosäkert det där. Att man måste visa sig vara något som inte alla andra är. Eller så var det så jag själv upptäckte att jag blivit vuxen- det var plötsligt skönt att inte sticka ut utan bara "go with the flow".

Man kan vara en fantastiskt bra människa ändå, och spännande på alla vis och klok och respektingivande.

En bok om Duddwig och Bamseflor, som jag för några veckor sedan fick till biblioteket och som lånades ut så fort jag läst den (ståendes vid disken). Jag reagerade på den och frågan är om de läsande barnen kommer att fundera över den.

En bok om "De ovanligaste barnen i världen" - dvs en bok om varje unikt barn och ändå inte. Av Inger Edelfeldt. Med Emma Adbåge som illustratör. Det kan nästan inte bli bättre.

Om att göra slut - med en bokserie

Det finns få företeelser som får mig så modstulen som när en högt älskad bokserie helt enkelt tar slut. Karaktärerna, deras personligheter som man haft i huvudet sedan första boken- bara borta!

Sommaren -07 var jag barnledig. Vi hade köpt ett hus och eftersom bokläsning i precis vartenda fall går före renovering satt jag således i en hög av bråte och ouppackade kartonger och läste den sjunde och avslutande delen om Harry Potter som lämpligt nog anlänt från AdLibris exakt på inflyttningsdagen och jag tvingade min man att köra extrasvängen över OK med fullastat släp, bara för att jag skulle få hämta ut den.

Jag läste den på engelska såklart eftersom jag föredrar att få förstahandsinfo (även om Lena Fries-Gedins översättningar varit mycket, mycket bra i dessa böcker) och samtidigt som jag läste simultanöversatte jag väl valda delar för min äldsta dotter (då nio år) som hängde över mig i fåtöljen: "Vad händer nu? Säg då mamma. Vad gör han? Kommer han?".

Efteråt var vi båda tomma och tysta, det tog en bra stund innan vi kommit över slutstriden med alla dess förluster och vinster. När vi kommit till stadiet då vi kände oss mogna för att prata så gjorde vi det och det var skönt att få vädra sin sorg och lycka över bokvännernas öden.

För några månader sedan läste hon den sista delen själv (på svenska) och då fick vi anledning att återkomma till hur det känns när man lämnar dessa vänner bakom sig. Det känns helt enkelt tomt. Och man tror inte att någon annan kommer att kunna fylla denna plats. I min dotters fall tror jag faktiskt inte att någon någonsin kommer att fylla ut Harrys plats med någon annan (och jag håller med henne): han var i en klass för sig. Dessa böcker var dessutom de böcker som min läsande dotter tog till för att skapa jag vill ha mer-känslan: hon blev en bokslukare tack vare dessa. Det är hennes första stora läsupplevelse.

För att återvända till sommaren -07: jag packar upp några kartonger till. Min man bygger upp billybokhyllorna mot vår fyrametersvägg i vardagsrummet (man kan köpa mycket praktiska extrahyllor till den hyllan att bygga på höjden) och jag trycker in böcker i denna. Och hittar en Elizabeth George som jag glömt bort att jag inte läst! Det måtte ha varit samtidigt med allt som händer i huvudet när man får ett barn, jag hade förmodligen ställt in den i hyllan och sedan glömt bort den. Nåja, jag läser den och packar upp med ena handen och sedan ställer jag mig på kö på nästa del: När ingen ser (With no one as witness). Det passar utmärkt tycker jag eftersom jag varje sommar i några års tid läst just George, ett par- tre stycken sådär. (Sommar=läsa deckare, många med mig där?)

Jag visste uppenbarligen inte vad jag gjorde. Jag skyller på min barnledighet igen: jag var bortkopplad från mitt jobb som bibliotekarie, jag hade inte läst andra bokrecensioner är VKs och några enstaka på nätet och var alltså lite lost i den litterära världen. Jag hade ingen aning om vad som kommer att ske i slutet av denna deckare som jag kastade mig över samtidigt som jag skickade mina barn (tillsammans med sin mormor) till en jättehet Noliamässa.

Och kanske blir det för mycket personligt i När ingen ser? Det blir relationer och dopklänningar och kvaliteten åker lite upp och ner. Kanske är det därför det måste sluta som det gör?

Och det som händer på slutet gjorde mig precis lika tom som när vi läst ut böckerna om Harry Potter. Jag kände mig helt blank inuti. Jag kunde bara sitta och stirra framför mig, en lång lång stund.

Visst led jag med Thomas Lynley och det han utsattes för, den stackars saten. Men den stora frågan i detta läge var naturligtvis: hur ska hon kunna skriva en bok till, efter detta?

Sakta sjönk det in, samtidigt som jag accepterade att det nu var slut. Inget mer gnabb mellan Lynley och Havers, inga mer hållatummarna för Nkata, inget mer StJames och Deborah (och självfallet inget mer Lynley och Helen). Inga fler sandiga och vattenskrynklade sidor i sommardeckaren av George...

Men nu! Nu håller jag i min kära George igen! Hon gjorde det! Jag läser de sista sidorna i Stråk av rött (Careless in red). Lynley som luffare i början av boken, Havers som räddande ängel (otippat). Fokus på ett mord som (kanske) blir Lynleys väg upp till ytan dit han från och med nu måste hålla näsan.

För att vi ska få några till!

(Innan döden kom, delen mellan dessa, utsågs förresten till årets bästa kriminalroman i USA 2006. På engelska What came before he shot her.)

Sagan om klanen Otori

Min moster Åsa älskar böcker och filmer om dynastier och Kina. Jag kommenterade på hennes mat- och filmbogg hennes senast sedda film (fö Flying Daggers, Kina under Tang-dynastin):

Du borde också läsa böckerna av Lian Hearn, de finns i pocket, om en familj i Japans medeltid: "Sagan om klanen Otori".

Den var helt fantastisk och jag har just läst sista delen som de facto fick mig att genast ställa mig på kö på bibblan för att få läsa första delen igen: den är nämligen skriven i en cirkel av tid och där sista boken slutar, tar den första vid:

1) Över näktergalens golv
2) På kudde av gräs
3) Under lysande måne
4) Vid hägerns skarpa skri
5) Och himlens vida väv (sista eller första alltså)

PS.
Personligen tycker jag att många fler vuxna borde närma sig ungdomsböckerna. Det finns ett mellanland ungdom - vuxen där gränsen är så flytande, och till detta ingenmans-läsland hör just denna bokserie. Lästekniskt krävande, tjocka, i pocket med liten text, men så oerhörda i sin litterära kvalitet att de matchar alla, oavsett ålder.

Sista delen i Sagan om klanen Otori: Och himlens vida väv

Prequel - utspelar sig före originalet. Prequelen är alltså en efterföljare i verkligheten, men en föregångare i fiktionen. Ordet är ett nyord och är en sammansättning av det latinska prefixet pre- (före, innan) och det engelska ordet sequel. Källa: Wikipedia

Skuggporten

I fredags satt jag med två fantasifulla killar från Skugg-teatern - och gissa vad vi diskuterade? Parallellvärldar och alla de märkliga sätt man kan passera på när man vill ta sig från nutid till en magisk och hinsides äventyrsvärld. Via dörrar, brunnar, speglar, spel och skåp träder man in i en annan värld i barn- och ungdomslitteraturen. Eller en alldeles särskild perrong! Därför var det ganska kul att jag precis nu i helgen läste Lene Kaaberböls bok Skuggporten. Jag gillar den här danska författarinnan jättemycket. Har läst allt hon skrivit som översatts till svenska - Skämmar-serien och böckerna om Silverhästen och Katriona. I de böckerna - precis som den här - är det kaxiga flickor som är huvudpersoner.

Skuggporten börjar dramatiskt och grymt när Anna som är stum, övermannas av en hel hop av ligamedlemmarna i Hajarna. De bär henne, trots hennes förtvivlade motstånd ner i skolans pannrum där de binder henne med ståltråd och lämnar henne ensam i mörkret. Hon har ingen röst att ropa på hjälp med bara en pockande röst inne i huvudet - en röst som liksom hon själv ropar på hjälp. Oh, vad jag älskar när böcker börjar så här spännande och Lene skriver så himla bra och suggestivt.

Hur som helst. Så här är det. Anna är 14 år och bor med sin pappa väldigt provisoriskt i växthuset. För sju år sedan försvanna hennes mamma spårlöst och pappan har sedan dess låst huset och låtit allt förfalla. Han vägrar envist att svara henne var mamman tagit vägen. Har hon övergivit familjen? Är hon död? Anna är säker på att svaret finns inne i huset. En dag bestämmer hon sig för att ta nyckeln som öppnar dörren till det förbjudna huset från sin far. Förnimmelserna av rösterna blir inne i huset starkare. När hon återvänder för andra gången så är det med sin nye vän Aian (som också är den som befriat henne från pannrummet). På den övre våningen finns en fastspikad matta och när ungdomarna frigör mattan finner den en märklig inskription. Det kommer att visa sig vara Skuggporten - nedgången till en fördold och mörk värld fylld med skuggvarelser. Äventyret kan börja.

Det här är en jättespännande och läskig bok och väldigt välskriven. Perfekt att läsa högt hemma med hela familjen som åhörare. Men inget för mörkrädda!! Jag tycker Anna är en liten Lisbeth Salander. Tuff, orädd och tatuerad - med en spindel i handflatan. Boken handlar också om barns utsatthet - om längtan och kärlek och viljan att finna svar - på vem man egentligen är.

Kate Winslet X 2

Jag har:
1) ett barnbarn som fullkomligt älskar Kate Winslet sen flera år tillbaka
2) en kompis som jag har ett "span" tillsammans med

Därför har jag nu sett två Winslet-filmer på raken för att kunna föra uppdaterade diskussioner med Linn och samtidigt har jag satt på mig genusglasögonen. Det är nämligen så att min kompis span går ut på att även om kvinnor har huvudrollen i många filmer som gestaltas de med manlig blick.

Jag har sett The reader och Revolutionary road - två otroligt bra filmer för övrigt - bägge baserade på välkända böcker - The reader (Högläsaren på svenska) av Bernhard Schlink och Revolutionary road av Richard Yates.

The reader är ett gripande kvinnligt personöde. Samtidigt handlar det om en ung pojkes första möte med kärleken - en kärlek han aldrig riktigt kommer över. När de träffas är det stor åldersskillnad - Michael är fortfarande en grabb i tonåren - Hanna (Kate Winslet) en vuxen kvinna med mörka hemligheter i bagaget. Deras kärleksmöten innehåller mycket sensualism och efter kärleksakten läser Michael högt för henne ur världslitteraturen. Handlingen utspelar sig i Tyskland under 60-talet när den tyska skulden över förintelsen är tung för det tyskar som försöker möta en framtid. Paret skiljs hastigt åt och när de återser varandra uppdagas Hannas förflutna. Boken är otroligt bra och i den får man ju också tillgodogöra sig det vackra språket.

Men nu till spanet; joodå - nog sjutton är det genom Michaels ögon vi upplever Hanna. Hennes tankar och reflektioner finns inte med i filmen även om hon är den som står i fokus. Kate Winslet är urbra i rollen och åldras trovärdigt medan den unge Michael spelas av en likaså duktig ung skådis som jag inte känner igen (David Kross) - den äldre upplagan är snyggingen Ralph Fiennes som jag aldrig glömmer efter filmen Den engelska patienten. Se filmen - läs boken!! Kate fick en oscar för rollen i år. Grattis Kate - jag gillade din oförställda glädje när du fick guldgubben - det var du värd!

Revolutionary road är också en stark film om ett ungt par - Frank (Leonardo Dicaprio) och April (Kate Winslet). De är nygifta och har flyttat in på Revolutionary road fast beslutna att inte bli ett mainstream-couple och fastna i förortstristessen - jobb, ungar, grillpartyn med grannen osv. De har redan i filmens början fått två barn, April har gett upp sitt skådespelande och fördriver tiden hemma med grannfruarna och Frank vantrivs med sitt jobb. April står för förändring och vilja att bryta sig loss och drar sin man med sig mot filmens branta stup. Bra skådisar i bägge rollerna - särskilt Leonardo tycker jag. Men spaningen då? Visst - samma här - det är - utan att föregripa slutet för er som inte sett filmen och skriva en spoiler - bäst om besvärliga fruntimmer som trilskas med både det ena och det andra straffas. Kan man inte stänga in dem på vinden så finns det väl andra sätt. Men en mycket sevärd film. Boken har jag tyvärr inte läst än - vi köpte in den på bibblan och vips försvann den runt i systemet på en gång. Men jag har läst mycket om boken och förstått att den skall vara klart läsvärd.


It´s a mans world - but it wouldn´t be nothing without a woman in it ...... eller hur?

Anna-Karin! Jag håller med dig på alla punkter ang Låt den rätte komma in. En film att äga och se många gånger. Jag älskar att det ser ut som om filmen spelats in på mitt Ålidhem. Alfredsson har verkligen fångat det djupa vemodet i boken. John Ajvide måste vara nöjd. Skulle by the way gärna stöta på en vampyr "modell -du-vet-han-i-true-blood" i tvättstugan.
(Bilderna från flickr)

Låt den rätte komma in

Som den skräckälskande bibliotekarien i sällskapet måste jag förstås skriva lite om den omtalade filmen "Låt den rätte komma in"!

Ni som har läst Johan Ajvide Lindqvists böcker förstår med vilken spänning jag väntade på filmpremiären - skulle filmen motsvara boken?

Man ska ju egentligen inte jämföra boken med filmen, för då blir man ofta besviken (mina erfarenheter).

Men....filmen är helt fantastisk! Det kan ha att göra med att Ajvide även har skrivit manus till filmen och den står helt i klass med boken.

I början av filmen är det alldeles tyst, bioduken är svart och plötsligt ser vi ett stilla snöfall. Sedan kommer förtexterna. Inledningen är magisk och anger temat i filmen : ensamhet och utsatthet. Eli är såklart en vampyr, men framför allt ensam. Oskar, den 12-årige pojken som är mobbad i skolan, är också ensam. Och alla andra personligheter är också ensamma på sina vis - allt utspelat i ett vintertäckt Blackeberg.

Som skräckfilm är den inte SÅ skrämmande, men som film helt underbar! Och vemodig.

För att få en klassisk skräckkänsla rekommenderar jag hans övriga böcker; "Hanteringen av de odöda", "Människohamn" och novellsamlingen "Pappersväggar".

Snart kommer även filmatiseringen av "Hanteringen av de odöda" och ni kan räkna med att jag är en av de första som ser den på bio :)

Anna-Karin

Hungerspelen

Collins, Suzanne; Hungerspelen (Hce,u)

Det var ett tag sedan jag läste den här boken, men den var så väldigt spännande att jag blir tvungen att skriva om den- den fastnade i min hjärna och eftersom slutet var öppet så kommer jag på mig själv att titt som tätt tänka på berättelsen- och hoppas att det kommer en uppföljare.

Katniss heter huvudpersonen, och hon lever i USA (nu: Panem) om ett hundratal år. Hela Nordamerika har haft inbördeskrig och samhället som det ser ut nu är utplånat. Istället har man byggt upp en huvudstad som är mycket rik och välmående, människorna i den är ytliga och har på tok för mycket tid och pengar för att det ska vara nyttigt för den mentala hälsan. Man har lärt sig allt som finns att kunna inom läkekonst och manipulering av människors och djurs gener.

Runtom huvudstaden har man byggt upp sk distrikt- tolv stycken, som alla har setts ut att förse huvudstaden med olika förnödenheter: en för jordbruk, en för fiske, en för lyxvaror mm. I det tolfte disktriktet bor Katniss och deras distrikt förser huvudstaden med kol. Hennes far är död i en gruvolycka sedan länge och Katt har ansvaret för att familjen (en mor och en lillasyster, Primrose) ska överleva.

Det har också funnits ett trettonde distrikt. Detta distrikt utplånades för sjuttiotvå år sedan, efter ett uppror. Sedan dess vill regeringen visa folket att det är de som bestämmer över distrikten, och ge exempel på hur världen skulle se ut om ingen styrde landet. Därför har man skapat Hungerspelen.

Hungerspelen går ut på att två ungdomar, en flicka och en pojke, väljs från varje distrikt genom lottning, och skickas till tävlingen. Hungerspelen kan bara vinnas av en person- alla andra dör. Spelledarna kan gå in och styra upp spelet när de behagar men inne på arenan- ett vidsträckt landskap- är det alltså livet som gäller om man vill träffa sin familj igen. Katniss har sedan barnsben följt sin far (och sedan sin gode vän) i de förbjudna områdena utanför distriktet och jagat och snarat, lärt sig hantera pil och båge och blivit van att klara sig på minimalt med näring.

Problemet är bara att många av de andra ungdomarna, från de välbärgade distrikten, har tränats att bli uttagna till Hungerspelen i många år. Och den unge man som lotten väljer ut från Katts distrikt är Peeta- förälskad i Katt och en av hennes få vänner genom den hårda väg genom livet hon hittills gått. Dessutom direktsänds allt i TV över hela Panem, allas ögon riktas mot tävlingen och varje drag spelarna gör ser media till att göra det mesta möjliga av. Umbärandena är fruktansvärda och deltagarna grymma. Spelledarna ser till att ingenting går lätt, de styr allt från väder till muterade monster.

Hur långt kan man gå innan världen kollapsar, och man måste börja om på nytt? Vilka rättigheter har en styrande makt? Hur stort influtande har egentligen media på människor? Hur långt kan man gå när allt ställs på sin spets- kan man döda när den enda man älskar är det som hindrar en från att återse sitt hem?

Hungerspelen är en spännande bok, som läsare kommer man nära Katt och hela tiden, trots att man vacklar emellanåt, har man ett litet, litet hopp om att det kanske ordnar sig på slutet.

Boken väcker tankar.

Jag hoppas att vi får läsa mer om Katt (som alla nu förstår har överlevt tävlingen, sorry. Men på vilket sätt avslöjar jag icket).

Bekväma nutidsmänniskors obekväma liv

Å, kul att läsa allt som skrivits här ... Ja, Vicky - livet är som en lång, oförutsägbar film (eller var det tvärtom?) men periodvis är handlingen inte så spännande - på ytan i alla fall ...

Jag har läst två böcker om medelålders människor med I-landsproblem som befinner sig i skeden av livet då allt tycks gå runt runt i det berömda ekorrhjulet. Böckerna är Vi i villa av Hans Koppel (som egentligen heter...?) och Så fick vi se slutet av Joshua Ferris.

Hur kan en trygg, välbärgad tillvaro bli ett plågsamt bekvämt fängelse, en utmärkt grogrund för galenskap? Och hur bryter man sig ur ett polerat paradis som man själv strävat efter att landa i?
Huvudpersonen i Vi i villa försöker överleva genom att spela sina grannar - som han hemligen hatar - små spratt, som till en början är ganska oskyldiga, men som alltmer spårar ur... Fasader rämnar till höger och vänster! Grannen Martin är en underbar karaktär som jag älskar att hata - en riktig "livscoachen Peter Nilsson"!

Så fick vi se slutet utspelar sig på en reklambyrå i Chicago och är en uppmärksammad debut som jämförts med både Kafka och The Office. Handlingen utspelar sig i vi-form: gruppen är "som Gud - vi visste allt, vi hade ohyggliga krafter, vi skulle aldrig dö".
"Vi" hyser en hatkärlek till jobbet, där kärleken mest handlar om rädsla för att bli nästa person som måste "gå på spanska genom korridoren" (dvs få kicken). Även här är mer eller mindre djävulska spratt en strategi för att klara av vardagens mördande tristess.

Underligt nog är båda dessa böcker väldigt roliga!
Tanken som dröjer sig kvar hos mig efter läsning - Låt oss inte slösa bort våra liv!

Att leva baklänges ........

Sitter här hemma och försöker lägga ifrån mig jobbet och släppa taget om alla måsten. Lyssnar på Bright eyes - som just nu bara går och går tillsammans med Frida Hyvönen, Bruce Springsteen och A camp. Musiken gör mig levande på ett alldeles särskilt påtagligt sätt. Måste spela högt, högt så jag omsluts av toner och text. Satte mig med några gamla kulturbilagor från DN och SvD (jag samlar på mig dem från bibblan innan vi slänger tidningarna för att läsa i mina luckor vid köksbordet när inget annat finns till buds). Såg en "understreckare" om F Scott Fitzgerald vars novell nu filmats, Benjamin Buttons otroliga liv.

Den skrevs för över 80 år sen av en man som levde fort och förverkade livet - om inte baklänges så kort och intensivt. Ibland känner jag igen mig i det baklängeslevande. I stunder kan jag allt oftare återkalla bitar av barndom och ungdom. Det jag hört så många prata om av mina äldre släktingar börjar nu uppdagas även för mig. Är det så att ju längre man distanserar sig ju närmare kommer man kärnan och det förflutna hinner upp varje människa och att man - när man blir riktigt gammal - springer i gräs och sol med knubbiga två-årsfötter? Igen! I så fall kanske man på något sätt lever baklänges.

Jag har inte läst originalnovellen om Benjamin Button av F Scott Fitzgerald men tyckte mycket om The great Gatsby fast det är nog 20 år sedan jag läste den. Var lite kult i min ungdom. Men filmen Benjamin Buttons otroliga liv med Brad Pitt i huvudrollen var en sevärd film. Långsam och lååååång men fantasifull och tänkvärd. Vacker! Den utspelar sig från 20-tal till 2000-tal. Åren svindlar. Vi är så fixerade vid ungdom och glömmer lätt alla faser i ett liv. Det som var eggande i filmen var att kärleken som skildrades mellan de två - han som levde baklänges och hon som naturligt åldrades blev så tydligt. En kort tid i livet var de jämspelta - i övrigt som två tåg som möttes och sen försvann i fjärran. Livet är en märklig resa. Filmen en märklig film. Brad Pitt må vara en Hollywoodsnygging men han är en bra skådis (även i t ex Babel) och Cate Blanchett lyfter också filmen ett extra snäpp. Jag blev berörd och gripen och satt en stund i eftertänksamhet över detta korta och ändå så innehållsrika liv vi lever dagligen.

Idag fyller min äldsta dotter 38 år! Hur är det möjligt? Vart tog den lilla handen som höll så krampaktigt i min vägen, den jag hade i min när vi gick i våra Vietnamdemonstrationer på 70-talet? Då allt var småstad och Vilse i pannkakan och Hoola Bandoola? Jisses! Vänder mig om och ser att livet är redan som en väldigt lång film - och i och för sig rätt otroligt!

Tema: Jane Austen - Stolthet och fördom

Jag läste Stolthet och fördom i vårt lilla Jane Austen-tema. Det är ju en av hennes mer kända böcker och jag såg även filmen i lördags. Jag gillar boken, vacker i engelsk utgåva - mycket tack vare Lizzy. Hon är en tjej med skinn på näsan och som vågar gå sina egna vägar på tvärs mot vad seden bjöd vid den här tiden (som man kan anta är tidigt 1800-tal). Det var inte lätt att lotsa sig igenom seder och bruk, artighetsfraser och ritualer vid dåtidens dejting och romanser.

Lizzy, eller Elizabeth Bennet som hon egentligen heter, bor i Hertfordshire, en liten by, med sin familj bestående av en vänlig och tålmodig far, en hysterisk mor och fyra systrar. Själv är hon den näst äldsta och tillsammans med storasyster Jane de av fadern mest avhållna. En dag får familjen vetskap om att en rik yngling, Mr Bingley, skall flytta in i det närbelägna godset Netherfield. Lizzys mor ser genast en blivande måg i den nyanlände och när de blir inbjudna till den första balen till Mr Bingley försitts ingen tid att få alla döttrarna presenterade - i synnerhet de äldsta. Mr Bingley har en vän med sig - den tystlåtne Mr Darcy. Det är nu pardansen börjar mellan den unge Lizzy och den från början så inbundne Darcy. Men Lizzys fördomar om den unge snygge mannen växer i takt med att historien vecklar ut sig och deras stolthet sätter likaså käppar i hjulet - men som läsare följer man författarens skickligt upplagda passionshistoria och man bara VILL att de skall falla i varandras armar.

Det är lite enklare nu för tiden när man bara kan lägga ut ett kort och skriva en häftig presentation på en dejtingsajt så är saken biff - nåja för en del i alla fall. Dåtidens engelska etikett är närmast att likna vid en orrspel i Norrland en arla vårmorgon.

Filmen var helt okey och följer boken väl. Det finns ju massor med filmversioner men TV-serien från 1995 med Colin Firth som Darcy är snäppet vassare. Jag såg filmversionen från 2005 med Keira Knightley och Matthew Macfadyen. Donald Sutherland spelar fadern övertygande och alla scenerier känns väldigt autentiska. Sen är det ju massor med ängar och dimmor och fladdrande hår och caper förstås. Både boken och filmen skildrar även klassamhällets olika skikt även om de riktigt fattiga lyser med sin frånvaro. Lizzys familj är väl vad man idag skulle kalla för medelklass. Men tuffast är nog ändå att Jane Austen skildrat en kvinna som går sina egna vägar och gör sina egna medvetna val i en tid då ingen knappt ens kunde stava till jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Hjälp!!!

Herreminje - jag föll baklänges när jag loggade in och tänkte; var har jag nu hamnat? Njae - bättre layout - men färgen .... ihhhhh. Jag skriver inte vad jag tycker den liknar i färghänseende. Svart och rött - det skulle sitta som en schmäck. För övrigt satt jag och lekte med våra profiler i svart och syrenlila igår kväll.

Goodbye med det då. Men som sagt - snyggare layout! Bra tänkt, Jenny.

Apropå Schmäck så var det trevligt igår - även om vi var halv styrka. Nu saknar vi er andra.

Vi måste hitta nytt datum och kanske en idé till nytt bokval. Varför inte en en filmad bok - det finns ju så många. Då får vi anledning att jämföra och leva upp till namnet. Fundera och kom med förslag. En fredag em på Schmäck - förslagsvis 3 april kl 15.00- alt 15.30

Högläsningstips

Jag, Vicky, Anna-Karin och Annalena träffades i söndags på Schmäck och saknade er andra.

Vi skriver/har redan skrivit om våra Jane Austen. Däremot pratade vi högläsningböcker och kanske glömde jag någon, då får ni komplettera, okej? Anna-Karin hade också med sig filmtips för skolan- de kommer i ett eget inlägg.

Hedman, Annalena: jag som läst (nästan hela) kan varmt rekommendera en bok som man som vuxen också kommer att ha stor behållning av att läsa. Rolig och underfundig, med de mest igenkännande biblioteksvärldsskildringarna ever, jag lovar! Utkommer våren 2010, vi får ge oss till tåls. (Och grattis Annalena till det nya jobbet, vi är så glada över att vi kommer att få träffa dig oftare än idag!)

Bergquist, Milena: Modiga Millan, Mycket mera Millan, Millans äventyr
Jag har inte läst dem, men både Vicky och Annalena rekommenderar dem varmt- roliga och utspelar sig i Norrland.



Östlund, Helena: Joy och önskeburken, Joy och snigelriket
Dessa har jag läst för min femåring! Jag frustade spott på boksidorna när jag fnissade och Ingrid (min dotter) fick lov att stryka av det med pyjamasärmen och be mig skärpa mig så att jag kunde läsa ordentligt. Joy går i skolan och berättar om högt och lågt, vänner och ovänner och om sin fantastiskt galna familj. Hennes pappa (som är svart och som svettas mycket) och hennes mamma (konstnär och krokimodell), sina småsyskon (som är chokladbruna, vilket inte Joy är) och om grannar som skriver hatbrev till Joys familj som valde att måla sitt trädgårdsskjul himmelsblått istället för samma färg som alla andra.