Oh, vad jag känner för Lisa i Moa-Lina Croalls fina och nära bok om en stark flicka.Lisa bor med sin pappa, sin storasyster Anna och farmor. Pappa jobbar jämt, ibland tar han med flickorna på bio, ibland gråter han på nätterna. Lisa gråter för att pappa gråter. Kanske är han ensam tänker hon. Precis som Lisa. En gång hade hon en kompis men nu känner hon sig ensammare än någonsin. Saknaden efter en kompis gör kanske inte lika ont som saknaden efter mamma, som är fotograf och jobbar utomlands och som kanske, kanske kommer hem till jul. Det är svårt att prata med någon om den saknaden. Anna saknar nog hon också, trots att hon är skolans populäraste. Det förstår man när Anna blir arg och skriker till mamma i telefonluren när hon ringer på knastrig linje från andra sidan jorden. Farmor kan man prata med - när hon är som vanligt - men ibland verkar hon helt virrig och kommer inte ens ihåg att Lisa är Lisa.
Men så en dag kommer en cirkus till stan och där finns Nova och allt förändras för Lisa.
Det här är en bok om vänskap och saknad och om den stora ensamheten som kan drabba en fast man bara är 10 år. Men det är också en bok om stor lycka. Under ett år får vi följa Lisa och hennes familj, hemma och i skolan. Hennes tankar på stort och smått i livet gör att man kommer Lisa inpå livet. På ett mycket direkt och varmt språk lever man sig lätt in i Lisas situation. Det är en stark och klok flicka och fast ens hjärta gråter när hon får känna på ord som svider och ligger kall under en gran och aldrig mer tänker gå hem så andas man ut när allting vänder och man får följa henne till skolan när en ny hösttermin börjar.
Den här tjejen vill jag veta mer om. Undrar om Moa-Lina tänker skriva en till. Hoppas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar