Jakten mot nollpunkten

Fruktanvärt rolig. Självutlämnande. Kritisk. Allt detta och mer därtill är Carl Johan de Geers självbiografi "Jakten mot nollpunkten".

Han kommer själv från en gammal nederländsk adelssläkt och gör tidigt revolt mot sitt ursprung. Den fattiga bohemiska konstnärstillvaron under 60-70/talet skildras både ömsint och komiskt. Upptäckten att hans farmor var riktig nazist och prenumererade på nazistiska tidskrifter och när han blev konstnär skänkte farmodern honom de tyska konsttidskrifterna från det tredje riket hon sparat på. De Geer har även gjort en film som handlar om detta kluvna, den snälla farmodern som visade sig vara nazist.

Revolten mot ursprunget och en vägran att betala medlemsavgift till Riddarhuset, där släktvapnet finns. Upptäckten att släkten förmodligen sysslade med slavhandel och en allt igenom avståndstagande hållning.

Det roligaste avsnittet i boken tycker jag är när han beskriver arbetet på teatern under 60/70-talen och hur man kom på knep att få teaterns ekonomi att gå ihop. Potten för vidareutbildning av personalen användes flitigt med alltmer konstigare och konstigare kurser, som "Stockholmssyndromet som spegling av samtiden, eller den symbiotiska befrielsen" eller "Stanislavskijsyndromet. Om den alltför långt gångna inlevelsen som beroendefenomen".

Boken är en sprudlande upplevelse, roliga och utlämnande upplevelser kombinerat med en reflektion över släktens ursprung.

Läs den!

Sågverksungen av Vibeke Olsson

Året är 1879, platsen Svartvik utanför Sundsvall, den dramatiska händelsen som är romanens motor är den stora strejken bland sågverksarbetarna, berättaren är den 11-åriga ströflickan kallad Bricken.

Det är Bricken som berättar allt som händer omkring henne och det gör hon naturligtvis genom en flickas ögon. Men Bricken är, som många barn på den här tiden, redan på väg in i vuxenlivet. Man kan med fog säga att den här försommaren blir hennes farväl till, om än en tuff men ändå mer aningslös barndom.

Brickens mamma är djupt religiös och detta kommer att prägla mycket av hennes uppväxt men Bricken möter också livets mörkare sidor utanför det trygga hemmet (rätt ovanligt trygga föräldrahemmet för att vara en roman som speglar den här tiden). Hon har kloka och kärleksfulla föräldrar vilket känns både befriande och samtidigt ibland lite för tillrättalagt. Familjen har det svårt men ändå snäppet över den riktiga "fattigdomen".

Vi får följa dels händelserna som förebådar strejken och själva strejken samt efterverkningarna. Men runt sågen får vi även inblick i flera andra familjer och flera av Brickens vänner. Jenny, som kallas förrädare för att hennes far räknas som strejkbrytare och som grymt utsätts av de andra barnen och Oskar, som plötsligt försvinner, kanske på en båt till fjärran land. Här finns barnadödlighet och dopfester - denna tunna skillnad mellan liv och död som var så vanlig "förr i tiden".

Boken kan stundvis kännas lite för "pratig" och långsam men romanens stora förtjänster är ändå för mig personligen inte bara klass-och arbetarskildringen utan tidsandan och miljön. De små detaljerna som skildrar ett arbetarhem under den här tiden. T o m jag minns både utedass, slaskhink och järnspisens värme även om jag inte direkt själv vuxit upp med det - men många av mina gamla släktingar levde långt in på 1900-talet med dessa företeelser. Trots att romanen utspelar sig under slutet av förra seklet så väcker den minnen från min barndoms 50-tal hos mormor och morfar i Bullmark. Svängandet med mjölkhämtaren när jag gick över bron till farmors hemställe, kaffedoften i köket när morfar "kom upp för lunch från affärn" och Missionskyrkan som vakade över oss alla i vår lilla by.

Porträtt av ett mycket litet barn

Det här är en av mina absolut bästa böcker. Kerstin Thorvall skrev den 1965 och när jag under trötta stunder med många vab-dagar, stora högar med tvätt, syskonbråk och legobitar i hålfoten - tenderar att fundera på om det verkligen var en fiffig idé att skaffa tre barn. Då läser jag den här lilla boken igen. Och då känns det igen som om det faktiskt är det bästa jag gjort, att skaffa tre ungar.

Det är en underbar skildring med ett litet barn (från riktigt späd till ungefär koltålder, jag vet inte riktigt vilken ålder som är den exakta koltåldern faktiskt men eftersom jag aldrig fått använda ordet hittills tror jag att det passar bra nu), och där barnet finns i ett absolut centrum och världen roterar omkring barnet.

Och tänk. Glädjen i vårsolens obarmhärtiga sken som strilar rakt in i ett dammigt rum: den hade jag hunnit glömma sedan jag läste den sist. Lycka behöver inte vara inslagen i stora förpackningar, den kan finnas i en liten hand som hänger utanför spjälisen. I en fjunig bejbisnacke.

Eller i en liten vit bok med streckteckningar.
Jag sörjer Kerstin Thorvall.

Littfest i Umeå dag 2

Succè! Ja, så kan man nog sammanfatta dessa två litteraturfestdagar 2010. Ett sådant mingel det var idag med all ledig allmänhet. Det märktes direkt att kulturfolket var uppblandat med övriga umebor vilket känns så bra!

Jag ser fram emot hur littfesten skall växa till en folkfest och en manifestation för litteraturer i många år framöver och inte med ett stopp vid 2014. Kultur kommer alltid att behövas - det är andlig hälsa!

Idag började jag morgonen efter att springande i sista sekunden hinna med bussen och pustande slå mig ner inse att jag glömt katten utelåst på balkongen. Panik! Men som tur var så finns en dotter på gångavstånd med extranyckel - så hon räddade situationen. Tack Lii! Nu kunde jag ge mig hän till dagens fröjder.

Jag missade tyvärr Yvonne Hirdman live som berättade om sin bok Den röda grevinnan men föreläsningen kunde ses på storbildsskärm. Hon har skrivit en bok om sin mor - ett fantastiskt spännande kvinnoöde som även sammanfaller med Europas historia mellan krigen. Föreläsningen kommer förhoppningsvis att kunnas ses på Littfestens hemsida en kortare tid. Själv tar jag tillfället i akt att lyssna på henne på Pilgatan den 21 april - men då skall hon berätta om Alva Myrdal.

Sen hade man kastat om programmet så istället för att lyssna om författarbyn Hjoggböle (där jag ju har släkt) så fick jag i stället höra om Torgny Lindgrens Raggsjö. Är det inte fantastiskt med denna del av Västerbotten - det fullkomligt kryllar av författare i byarna runt Burträsk.

Om litteraturkritiken kunde man höra en debatt före lunch. Ingalill Mosander (känd från Gomorron Sverige där hon tipsar om böcker), vk:s kulturredaktör Sara Meidell, bloggaren Béatrice Karjalainen och Katarina Mazetti samtalade. Bör kritiken fokusera mer på text än på själva författaren? Är kritik detsamma som tyckande? Får man tycka vad man vill? Har nya kommunikations- och informationsmedia öppnat mer för allmänhetens åsikter om litteratur? Tar folket över kulturarenan? Skapar nedskärningar inom pressen mindre bredd på kultursidorna? Ja, det var många stora frågor som avhandlades och inte vet jag om jag fick några svar som var att bita i.

Katarina satt som företrädare för författarna förstås och det var ju något uppfriskande i en annars rätt lamslagen debatt. Det hettade till något. Det är ju alltid spännande med diskussioner om finkultur visavi den folkliga (läs lägre) kulturen. Själv tycker jag om att läsa både litteraturkritik i de stora drakarna OCH bloggar. Litteratur bör sättas i sin tid och sitt sammanhang om man vill förstå den rätt men den bör också läsas för lust just här och nu. När man jobbar med böcker dagligen behövs bägge infallsvinklarna.

Efter lunch satt jag för min andra förening - Krumelur. En skön timme med återigen flera goda möten och samtal. Det är det bästa med att sitta vid ett bokbord under en sådan här tilldragelse. Man sitter där stilla och folk kommer fram, vi byter några ord, allmänt eller mer intellektuellt, och så dyker nästa upp.

Dagen avslutade jag med dagens bästa föreläsning. Erik Jonsson berättade om författaren Elfrid Berggren, som svårt sjuk på Österåsens sanatorium skrev sin enda roman Robotarnas Gud och som sen kom ut postumt efter hans död. Ett fascinerande öde och en otroligt intressant förhistoria till en roman som verkligen stack ut för sin tid och förebådade vår egen - handlingen förlagd till 1975 och romanen skrevs 1932. Upphöjd på sin tid av ett flertal författare och andra men sen bortglömd tills Erik hittade fram till Elfrid när han forskade i Österåsens arkiv, som innehåller flera andra kända konstnärers och författares liv. Som sagt - en kulturgärning av en ung litteraturforskare som också - helt förtjänt - erhöll applåder som en estradör och artist snarare än en föreläsare. Robotarnas Gud finns att läsa på projekt Runebergs hemsida. Erik har nu fått till stånd ett forskningsarkiv för Elfrid Berggren. Om andra - varav flera bortglömda författarskap - finns att läsa på Eriks blogg dagarnasskum.se

Sen missade jag Jennys paneldebatt med Anders Öhman och några till kring vampyrer -ett av mina favoritämnen och även Anna-Lena som blev intervjuad av Anna Holmström Degerman om sin helt underbara bok Min första världssensation (läs min tidigare recension)

Dagens ledsammaste nyhet - författaren Kerstin Thorvall har avlidit. En häftig författare har gått ur tiden.

Men som sagt - man hinner inte allt - och det är väl också meningen. Man får plocka några russin och med det sagt att när kakan är för stor och god så får man njuta av en bit och vara måttlig. Det sa alltid min mamma!

Litteraturfest i Umeå

Så var det äntligen dags igen! Littfesten i Umeå ! Jag älskar minglet av typ "alla är där" - kulturfolket, kollegor, vänner, författare och föreläsare som man alla på något sätt känner - för så är det i vår lilla stad.

Jag var där med med mitt äldsta barnbarn Linn vilket var extra roligt. Hon är just nu oumbärlig ungdomsjobbare på vårt bibliotek. Vi lyssnade, tittade på bokbord, pratade med folk, jag satt på pass två timmar för Skolbibliotek Norr vilket var kul med alla som stannade och pratade. Möten, människor. Jag viskade till Linn -"Där är den och den som gjort det och det och som jobbar där och där". Snurrigt, galet och roligt.

Bland alla borden fanns Jenny som gjort en sådan kulturgärning med att ge ut Folke och Frida av Frida Åslund igen på eget förlag. Där fanns Din bok, Mingus, Pilgatan (underbart att detta ställe finns) och Hströms förstås. Bokbindare Åsa Bergqvist som gjort världens vackraste drakbok i skinn (som man bara vill ha, men nej - ej till salu), En bok för alla (tack och lov att de räddades till eftervärlden), föreningar som de jag själv är med i som Krumelur och Skolbibliotek Norr och ett flertal andra.

Vi lyssnade på duktiga barnbibliotekarier som pratade böcker som handlar om familjen, genus och svåra grejer. Noterade att vår Var är mamma av Julia Donaldson är bortgallrad till sista ex för att de är sönderlästa av små fingrar och måste köpas in igen. En riktigt hjärtknipande historia. Adbåges nya böcker och Kurt och Kio som är så fantastiskt bra och Gro Dahles vågliga böcker om det allra svåraste. Så många bra bilderböcker det finns!

Lyssnade med stor respekt på Lena Kåreland som föreläste kring barnboken som pedagogiskt verktyg eller estetisk upplevelse, en DN-debatt som rasade förra året. Det är kanske inte så lätt att polarisera - vad som är konstnärligt och vad som är instrumentellt. Tur att det finns sådana som Lennart Hellsing som tycker att böcker skall vara vägar till glädje, vägar ut ur sorgen eller bara kittla fantasin och tilltala alla barnets sinnen. Jag läste Kåreland när jag gick fritidspedagoglinjen i början på 90-talet. Roligt att se att hon fortfarande ger ut böcker. Hennes nya heter Barnboken i samhället.



Sen var det dags att sitta vid Skolbibliotek Norrs bord. De timmarna bara flöt bort av trevligt småprat med besökare men också allvarliga diskussioner om skolbibliotekens viktiga roll i skolan. (På bilden Anna) Under tiden hann Jonas Karlsson läsa ur sin senaste novellsamling Den perfekte vännen (men som tur var så såg jag honom på Pilgatan kvällen före och hann även köpa hans bok och få den signerad) men jag hörde ändå med ett halvt öra för en storbilds-TV stod uppsatt i övre hallen. Sen var det novellprisutdelning och DÅ SÅG JAG att den som vunnit det stora priset var ingen mindre än Hanna Hindriks - som jag känner via min vän Anna B men inte hade en aning om att hon skrev - hur hon nu hunnit med det - trebarnsmamma som hon är. Så roligt! Grattis, grattis! Nu skall jag läsa hennes novell med det vackert klingande namnet Hjortronskor ikväll.

Därefter en träff mellan Anders Öhman, littvet och författaren Kjartan Flögstad med rubriken Litteratur som motstånd och hans bok Grense Jakobselv. (recension i DN) Den handlar om hur nazismen inte tog slut med kriget utan hur nazister tog plats i samhället på olika sätt efter krigsslutet. Mycket intressant - särskilt som jag kvällen innan lyssnat på dels ett program om den norske motståndsmannen Leif Schanche som berättade om sitt spännande och gripande liv - han dömdes
bl a till döden bara drygt ett dygn innan Tyskland kapitulerade. Samma kväll lyssnade jag på en dokumentär om sprängningen av Norrskensflamman i Luleå - bägge dessa ämnen avhandlades. Flögstads roman finns ännu ej översatt till svenska men norska är ju inte svårläst. De påminde oss också om att precis idag - den 9 april 1940 - så invaderad Tyskland både Danmark och Norge. (Sveriges Radio, dokumentären, podradio - underbar uppfinning)










Till sist berättade P-O Erixon och Erik Jonsson (tillika svärson och litteraturfrände) om Thorsten Jonssons och Birger Vikströms novellkonst, bägge med rötter i Västerbottnisk mylla men med olika utgångspunkter och olikheter i både språk, stil och innehåll. Thorsten Jonsson har överlevt in i vår tid men det har också Birger med god hjälp av Erik som även skrivit efterordet till den nya utgåvan av De lyckliga åren (recension SvD och Eriks blogg) som är Birgers berättelse om hembyn och dess människor. Thorsten Jonsson skrev utöver sin lyrik och sina noveller även romanen Konvoj som också utspelar sig mot bakgrund av andra världskriget. Bägge väl värda att läsas igen. På sidan, ifyllande ett och annat, satt den långe f d Hjoggbölaren, PO Enquist. En arvtagare till ovanstående.

En fullmatad dag - även om jag missade Lena Kjersén Edman och Katarina Kieri - men i morgon nytt program!
Då kan alla ni som jobbat hela dagen idag passa på - en hel lördag späckad med program. Föreläsningarna sänds även online. Littfestens hemsida!
Jag och Linn har haft en bra dag konstaterade vi - jag åkte hem till TV-kultur och hon gick på West Side Story.

Vampyrer - det drar ihop sig

Vampyrer på Littfest. Kan de' va' nå't?


Läckra bilden, som vi sett tidigare, från tv-serien True Blood.

Även om mitt mission är mer att prata om sådant här:

Utrensning av Sofi Oksanen

Ibland drabbar en roman ens innersta med full kraft. Man kan inte värja sig med mindre än att man stänger boken - och inte ens då. För det man hunnit läsa bränner sig fast och vill inte släppa taget. En sådan bok är Sofi Oksanens bok Utrensning.. Precis när jag hunnit till mitten fick jag höra på radion att hon fått Nordiska rådets pris. Bravo!

Berättelsen tar sitt avstamp 1992. Vi befinner oss i Estland. Muren har fallit och ett sargat land, ockuperat som det varit av både tyskar och ryssar, reser sig, rådbråkat, tappert och på vacklande ben in i ett nytt skede, en ny tid. Från kommunismens famntag rakt in i den nya eran - som stavas kapitalism.

Vi rör oss fram och tillbaka från 40-tal och framåt till det 1992 som är bokens öppning. En gammal kvinna, Aliide Truus, går runt i sitt hus med en flugsmälla och jagar en försmädlig och gäckande fluga då hon blir uppmärksam på ett bylte som ligger utanför. Byltet visar sig vara en ung kvinna, Zara. Zara har lyckats fly från sin hallick. Hon är ett offer för den nya tidens gissel, trafficking. Men i sin barndom bodde hon i Vladivostok med sin mamma och mormor. Varför har hon sökt sig till detta hus? Är det en slump? Icke alls. Zara bär på ett fotografi av två flickor och den ena är just Aliide.

Runt dessa två kvinnor växer så en mörk och smärtsam historia fram, böljande fram och åter mellan nutid och dåtid. I huset finns ett hemligt rum. I Aliide finns också ett hemligt rum där obesvarad kärlek, lidande, utsatthet och svek bor. Vi får glänta på den dörren. Där finns Aliides syster och systerdotter som deporterats till Sibirien, där finns systerns make Hans och där finns Martin. I det gamla huset finns ett mörkt förflutet inneslutet. Vi anar en gåta redan från början i en anteckning från en gammal dagbok som handlar om Estlands frihet.

Oksanens bok är spännande och gripande. Ett helt lands öde visas oss genom de två kvinnornas berättelser, för deras liv är obönhörligt länkade samman med historien. Det värsta besparas oss. Här finns inget frosseri i detaljer men där vissa meningar slutar vid sin punkt infinner sig en tyngd över bröstet och man lägger ned boken en stund och begrundar tomheten efter den punkten. Den säger allt!