Kalla fakta om is av Lena Sjöberg

"Tänk att jag kan gå på havet" uttryckte min då 5-årige son för många år sen när vi promenerade på Bottenvikens istak. En stormig vinternatt gick ett fartyg på grund i det isiga vattnet utanför vår sommarstuga, alla ombord omkom i det kalla vattnet. Is kan vara mäktigt och skrämmande men också vackert och magiskt. Till vardags skrapar vi våra bilrutor och mitt i sommaren lägger vi isbitar i saften. Is finns runt om oss utan att vi tänker på det!

Någon som tänkt mycket på is är Lena Sjöberg. I hennes spännande bok Kalla fakta om is får vi lära oss mycket om detta naturfenomen. Fruset vatten döljer många hemligheter och kan bilda de mest fantastiska formationer, låta och lysa i olika färger och utmana vår fantasi. I boken får vi lära oss hur istappar bildas, hur våra glaciärer rör sig, vilka djur och människor som lever på och nära isar och vilka upptäckare som gett sig iväg över Arktis och Antarktis isar för att nå jordens nordligaste och sydligaste punkt.

Visste ni att det finns isnålar, pannkaksis och t o m marängis? Att man kan köpa cd-skivor med is-musik, att isbjörnens hår är ihåliga och att världens största isglass skapade trafikkaos i New York. Det är många frågor som besvaras i boken. Vi får också lära oss om hur mycket vi kan lära av isen eftersom den bevarar allt som hänt tusentals år tillbaka i tiden inte bara på jorden utan även ute i rymden. Sen finns ju mycket roligt att göra med is, spela hockey och curling eller kanske göra ett lasersvärd med en ficklampa och en istapp eller laga ischoklad.
Nyttigt är också att veta hur tjock isen måste vara för att bära en människa och om olyckan är framme - hur man tar sig upp ur en isvak. Slutligen får vi veta lite om hur vi kan ta vara på vår miljö så inte isar och glaciärer smälter för fort. Isarna är helt enkelt jätteviktiga på vår jord.

Lena Sjöberg, vars underbara bok Tänk om augustnominerades i år, har gjort fina bilder som vilar i blåa, gröna och vita nyanser. På bokens framsida ser vi ett jätteisberg och ett litet fartyg. Kanske är det Titanic, som krockade med ett isberg 1912? Vad passar bättre att läsa en smällkall vinter som denna om inte den här boken och nästa gång du ser en "skräckis" på TV så vet du att när blodet fryser till is så är det ingen fara! Det är bara som man säger!

Passionen av Jeanette Winterson

Alltid denna Jeanette Winterson. Varje bok jag öppnar av henne fängslar mig från första stund, det magiska luckorna man får titta in i, hennes målande språk som måste läsas högt så orden når öronen likaväl som ögonen, hennes karaktärer, som man alltid får ett sådant särskilt förhållande till. En författare värd sitt nobelpris. Hennes Fyrväktaren klassar jag som en av de bästa böcker jag läst!

I Passionen befinner vi oss i den Bonapartiska eran - avstamp i början av 1800-talet - i del ett och två närmare bestämt det för Sverige magiska året 1805. Den unge bondesonen Henri har anslutit sig till den franska armen under sin stora hjälte, som han hyser passionerad kärlek till - Napoleon Bonaparte. De befinner sig inledningsvis i Bologne men snart börjar den långa plågsamma marschen mot Ryssland, den ryska förlamande vintern, i sig ett effektivt vapen tillsammans med "den brända jordens taktik". Henri slipper de värsta slagfälten då hans uppdrag är att vara Napoleons egen kycklingslaktare. Icke desto mindre får han på nära håll uppleva en annan slakt, den av unga franska bondsöner. Döden i alla skepnader blir plågsamt närvarande i Henris dagliga liv. I Napoleons närhet finns också vännerna Patrick (skarpseende f d präst) och hästpojken Domino.

Samtidigt, i Venedig finns en ung och mycket märkvärdig ung kvinna, vacker dotter till en gondoljär. Att gondoljärer har särskilda hemligheter som ger dem magiska förmågor får vi veta, men att denna egenskap, nämligen att födas med simhud mellan tårna, bara ges till män genom en ritual av mödrarna innan födseln kommer på skam när Villanelle föds. Det är därför hon aldrig tar av sina kängor. Villanelle börjar vid spelborden när hon växer upp och lär sig hasardspelens alla knep och konster. Där lyfter en gift kvinna en dag kortet spader dam och Villanelle förlorar sitt hjärta.

Dessa två, Henri och Villanelle spinner sen Winterson en fantastisk historia kring. Villanelle kommer att hamna i Napoleons armé som vivandiére och tillsammans med Henri flyr de till fots genom ett fruset öst-Europa mot Venedig. Men där väntar nya överraskningar. Passionen är ett tveeggat svärd - den förleder och driver oss till oväntade handlingar.

Det magiska förhöjer hela tiden berättelsen och det understryks genom romanen genom berrättarens röst "Jag berättar sagor. Tro mig! " Jag måste verkligen nämna översättaren, Lena Fries-Gedin som lyckats så bra med den svenska översättningen. För er som vill lyssna på boken så är inläsaren Reine Brynolfson en mästerlig berättare.

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring

Det här är en bok som gör mig lycklig - fast den egentligen bär inom sig en stor sorg hos en liten kille. Jag blir också glad av att tänka på min lilla drakflicka Dragilla som så många barn hos oss har ett förhållande till - just för att hon kan prata. Att ha en pratande drake delar jag också med Nisse, huvudpersonen i Anna Ehrings fina bok Syltmackor och oturslivet.


I oturslivet kan en mamma dö fast hon har två barn, Nisse 11 och lillebror Nodi, 2. Det är ändå tur att pappa finns, om än arbetslös och lite vilsen i sin egen sorg så är det ändå en pappa som hela tiden är varm och kärleksfull och som verkligen försöker hålla ihop sin lilla familj, med viss hjälp av en robust farmor som rycker in nu och då. Men i oturslivet kan också pappor ställa till det för sig. Som om det inte räckte med mamma.

Nisse har en ödla som mamma gett honom en gång, en sån där geckoödla som kan spänna ut halskragen och skrämma vettet ur folk. Men Harry, som ödlan heter, är egentligen en drake och kan dessutom prata, och det gör den på ett mycket klokt, förnumstigt och väldigt roligt och slagfärdigt sätt.

Skolan är inte världens roligaste plats för Nisse, men där finns läraren Benke, kompisen Tage och några till som gör allt lättare. Bandet Drakhjärta bildas och genom boken skriver Nisse på en egen låt, en låt som förändras då oturslivet sakta vänder. Allt utspelar sig från höst till tiden efter jul och en snowboard och några trumpinnar är också ledtrådar till handlingen.

Syltmackorna då? Ja, vem gillar inte det? Harry och Nisse älskar dem och så fort något känns extra tungt så hjälper alltid varm choklad och syltmackor.

Anna Ehring är en ny och lovande bekantskap och den här boken utgör första delen i serien "Drakhjärta". Nästa del heter Kickflippar och farligheter och jag tror att vi där får veta mer hur det går för Nisse när snowboarden lagts på hyllan och pappas gamla rullbräda plockats fram när vår övergår till sommar.

Den ensamma av Håkan Nesser

Den ensamma av Håkan Nesser är en långsamt berättad tegelsten som växer ju längre man läser och ju djupare in i karaktärernas historia man når. Två till synes självklara olycksfall, eller självmord, visar sig ha flera gemensamma nämnare. Samma plats, ett stup i skogen, men med 35 års mellanrum. Kan allt detta vara ett sammanträffande eller hör det ena ihop med det andra? Klart är i alla fall att offren en gång var ett par.

Vi får följa sex ungdomar som träffas under tidigt 70-tal. Teologstudenten Richard hans vän Tomas och dennes syster Maria, hennes vän Germund och så Gunilla och Anna. Richard gör först lumpen och träffar så Tomas men sen träffas alla vartefter i Uppsala och börjar bilda par. De startar också ett bussprojekt som tar dem ut i Öst-Europa där det vid 70-talet fortfarande råder ett hårt politiskt klimat och där de unga fråntas sin naitivitet och ställs inför mörka krafter.

Allt detta som händer de sex under de kommande åren får vi bitvis insikt i och när så det nya fallet från Gåsaklippan sker i september 2010 så kopplas kommissarie Gunnar Barbarotti in på fallet tillsammans med kollegan Eva Backman. Den polis som utredde det första "fallet" är nu död men hans utredning plockas nu fram och Barbarotti ställs inför två mystiska sammanträffanden. Men är det mord? Har brott begåtts? Själv drabbas även Gunnar Barbarotti av egna privata existensiella frågeställningar.

Det här är som sagt en historia som växer. Jag lyssnade till Nessers egen uppläsning och han läser bra men ibland kan dialogen kännas lite tröttsam och upprepande särskilt när frågor ofta replikeras med själva frågan. Detta kanske man tänker mindre på när man läser i stället för lyssnar. Men berättelsen vinner i längden och det blir riktigt spännande och man vill läsa nästa kapitel direkt - men det är en tjock bok och man får ha lite tålamod i början. Insprängd i texten finns också Marias (Sparvens) inlägg, i övrigt växlar berättelsen mellan personerna och mellan då och nu. Den är lika mycket en studie i människans natur som en deckare. Det vinner den på. Detta är Nessers fjärde bok om Barbarotti och min första deckare jag läst av honom. Kanske jag måste backa till den första. Jag blir onekligen nyfiken!

Den tredje grottans hemlighet av P O Enquist

Det finns något av gammal hederlig äventyrshistoria över P O Enquists fortsättning på hans förra (och första) barnbok De tre grottornas berg, när nu fortsättningen, Den tredje grottans hemlighet, släppts under året.
Jag läser och känner mig som en läshungrig tolvåring blandad med en vuxen läsare som älskar P O:s språk och sätt att skriva. Detta är "enquistliskt" litterärt på ett alldeles för honom typiskt vis.

Morfar, som är författare och heter P O, och som i Katarina Strömgårds bilder, är otroligt lik författaren P O, har tillsammans med sin Gunilla åter fått besök av alla barnbarnen. En ny expedition skall företas denna sommar för att söka spåren efter björnen och vargungen (som nu måste vara vuxen) från den tidigare berättelsen (som ju morfar redan skrivit om i sin förra bok). Men först måste allt följa den kronologiska händelseutvecklingen som börjar med morfars hund Mischas död. Varsamt förs Mischa över till andra sidan av veterinären och Marcus, en av de äldre barnbarnen. Så småningom kommer en ny valp till huset, Pelle, vilkens förmåga att stråla budskap uppfattas av ovanstående Marcus på ett mycket subtilt sätt. Marcus som har många gåvor, t ex att utföra enhandsapplåder.

Nåväl, alla barnbarn, kusiner som de ju egentligen är, är nu samlade i en by i den Värmländska trakten nära Norge och efter ett litet fiskeäventyr med båten på sjön Vällen upptäcker gruppen med morfar i spetsen ett övergivet tält som ger dem onda aningar, så pass att den värmländska polismakten måste inkallas för en närmare undersökning. Att detta fynd kommer att få konsekvenser för deras senare strapatsrika färd mot de tre grottornas berg anas inte i förstone. Men morfars förkärlek för kartor har en viss betydelse.

Det här är en spännande men också stundtals rolig berättelse med härlig gammal äventyrsbok-känsla. Vi dras in i en riktigt actionfylld historia med ryska maffian, droger och en natur som i sin värmländska vildhet vet att ta ställning för rätt sida av lagen i form av en björn, en varg och en svart snok. Och så hunden Pelle förstås.

Befriande fri från små moralkakor. Här finns en över hövan röksugen morfar som får säga helvete, trots att hans mamma i Hjoggböle i mycket unga år varnat honom för svordomarnas ödesdigra konsekvenser.

Paradisets döttrar av Anna Westberg

Vilken underbar roman - av en våra författare som alltför tidigt gått bort. Vilka oskrivna böcker har vi gått miste om just därför. Anna Westberg avled 2005 endast 59 år gammal. Paradisets döttrar är Westbergs debut och ett tidsdokument och en inkännande kvinnoskildring i efterkrigs-Sverige men också en roman fylld med humor.

Redan i inledningen lyfts vi in i det historiska skedet och får en orientering i Sverige och världen tiden efter andra världskriget. Det är flickan Ines vi får följa genom några decennier fram mot den framtid som anades vid 70-talets början. Då har Ines fått en egen dotter och börjat sitt vuxenliv.

Ines växer upp i Södra Norrland, i en liten ort kallad Åsen. Där bor hon med sin pappa Nils och så småningom med pappas nya hustru Margit och lillasyster Mimmi. Här finns också Sara, Nils ogifta syster och Ines farfar. Runt dessa personer spinner Anna Westberg en historia om en ung flickas liv och drömmar, bort från Åsen och kanske det sociala arvet men också om att bli sedd och älskad. I växelgång följer vi såväl den lilla flickan som den vuxna unga kvinnan och i de olika tidsperspektiven skymtar Sveriges utveckling från de små samhällenas, industriernas och småskalighetens land till urbanisering och snabbköp, bilism och sexuell frigörelse.

Boken är skriven med schwung, vilket känns som ett precist ord för min upplevelse. Rappt och stundvis roligt men där det tunga och svåra för den skull inte förminskas utan blir en del av det tuffa liv som många av samhällets gräsrötter får prova på. Ines starka kamratskap med finnpojken Jormar är otroligt fint skildrad och likaså porträttet av fadern Nils, som är en komplex och sammansatt person, änkeman efter Ines mor Elin som går bort i unga år.

Nu är jag nyfiken på att läsa mer av Anna Westberg. Hennes romaner Gyllene röda äpplen och hennes genombrottsroman Walthers hus förstås och kanske hennes självbiografi Vargtagen.

Läs mer på Anna Westberg-sällskapets hemsida!

Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Ett ögonblick och allt är förändrat. Ett glas faller till marken och bitarna sprids. De stora kanske går att plocka upp, de små försvinner i gruset men glaset kan aldrig någonsin bli helt igen. Ungefär så ser jag Therése Söderlinds roman Norrlands svårmod. Som ett brustet glas!

Anna söker genom romanens sidor efter svaret på frågan vad som egentligen hände den där höstdagen för 17 år sedan. Dagen då hennes storebror Charlie försvann för att aldrig återfinnas. Men det är inte bara brodern som försvinner - Anna förlorar hela sin familj, sin trygghet och sitt fundament som hon skulle haft som grund för sitt växande.

I omväxlande kapitel i bokens första del får vi följa Anna när hon är 7, 13 och 23 år. På så vis får vi titthål till de händelser som vävs samman tills en dag, Anna som vuxen, möter någon som får henne att återvända till den plats där allt en gång började. Det är en bok som på många sätt följer ett grekiskt drama där blodsband, svartsjuka, avund, lögner och skuld är komponenter i en tragisk familjeväv. Jag har själv bott och levt i en ångermanländsk liten by och vet hur nära människor lever på gott och ont. Hur allas liv kan tråcklas ihop på det mest besynnerliga vis, hur släkter, byar, jaktmarker, ägor utgör inrutade områden där gränser kan överskridas med dramatiska följder.

Anna växer upp hos sin moster Erika efter den stora katastrofen. Hon får en trygg uppväxt, en ny syster att förhålla sig till men minnet av det som hänt skaver som en sten inuti henne. När hon träffar kyrkans ungdomsledare Petter väcks hennes pubertala sexualitet och hon söker sig till honom för att få ömhet fast på ett självdestruktivt sätt. Den vuxne Petter kan inte motstå frestelsen att ta emot henne. Det mötet blir också romanens andra vändpunkt.

Men livet kräver svar och obevekligt och tålmodigt får man som läsare lägga pusselbit till pusselbit till detta familjedrama som utspelar sig mot mörka skogar och långa vägar mot enstaka hus bebodda av ensamma själar. Det är verkligen svårmodets innersta väsen som skildras. Söderlind använder sig av mycket dialog och jag läste en recension som tyckte den förlorade på sin "pratighet" men jag kan tycka att den behövs för att lägga alla kort på bordet. Det är skickligt och naket, kanske ibland lite snårigt att följa med alla växlingar mellan tid och personer, men som många bra böcker kräver det fokuserat och långsamt läsande. Miljöskildringen är lysande och det är verkligen lätt att befinna sig på de platser vi får besöka, vare sig det är i köket där allt börjar eller på vägen mot Umeå - där även ett nedslag görs ett stenkast från mitt hus -Stipendiegränd på Ålidhem.

Allt drivs mot svaret - vad var det egentligen som hände? Det är drivkraften och svaret blir hon oss inte skyldig men vägen dit är en tung men läsvärd resa på norrländska vägar mot en sanning som befriar.

En lovande debut!

Foto: Vicky Uhlander

Såld på skräck

Jag som alltid varit mörkrädd och inte klarar av att se något otäckare än När lammen tystnar har totalt fastnat för John Ajvide Lindqvists böcker. Bäst är det att lyssna på hans egna inläsningar.

Den första trillade jag liksom över av en slump. Det var Hanteringen av odöda och var en liten spelare som jag lånade på biblioteket bara för att prova. Det var bara att sätta i hörlurar och lyssna. Den fick följa mig överallt, särskilt i bilen och på promenader och helt plötsligt blev jag väldigt osocial. Han har en fantstisk röst för den här typen av böcker så trots att det är äckligt, otäckt och rysligt så vill jag bara lyssna mer. Handlingen rör sig runt tre personer, Gustav, Elvy och David. Gustav är en pensionerad journalist vars barnbarn begravdes alldeles nyligen. Elvy är nybliven änka som vårdat sin senile make tills han gick bort och begravningen skall ske om två dagar. David är en medelålders man med fru och barn men hustrun omkommer i en bilolycka. Det är förutsättningarna när ett elektriskt fält lägger sig över staden. Det får till följd att inga lampor kan släckas och inga elektriska apparater kan stängas av. Invånarna får till slut extrem huvudvärk innan det blixtrar till och är över. Efter elutbrottet blir det kaos på bårhuset där de döda har vaknat. Davids hustru vaknar i sängen där hon nyss slutat andas. Elvys man kommer och knackar på dörren för att komma hem igen och Gustavs barnbarn tar sig upp ur sin grav. De döda återvänder och vill tillbaka till sina hem men det utbryter kaos. Det är många äckliga detaljer och rysliga scener men det är otroligt spännande och fängslande. Existentiella frågor stöts och blöts och det är fruktansvärt bra.

En sortsfortsättning av avslut på den finns med i novellsamlingen Pappersväggar

som var nästa Ajvide-bok jag lyssnade på. Det är tio stycken berättelser och här finns faktiskt någon som inte är lika bra som de andra men på det hela taget håller de hög klass allihopa. Han har ett härligt språk och persongalleriet är det jag tycker allra bäst om. Människor i Ajvides böcker förskönas inte på något sätt utan är väldigt vanliga och jag flyttas raskt tillbaka till 80-talet då jag växte upp. Han fångar stämningar väldigt bra och det tycker jag mycket om. På bokmässan berättade han att när han ska börja skriva en bok väljer han först en låt som karaktäriserar stämningen han vill ha i boken och sedan spelar han den låten på repeat tills boken är färdig. Uppenbarligen är det framgångsrikt för stämningen är väldigt tydlig och driver på handlingen. Den absolut bästa novellen i boken handlar om en kvinna som en dag hittar ett lik i en sommarstuga. Hon blir alldeles besatt av denna manskropp och återkommer till den och sommarstugan hela tiden. Det är suggestivt och mycket spännande. De här berättelserna innehåller inte lika mycket äckel vilket är lite av en lättnad.

Sedan var jag naturligtvis tvungen att läsa Låt den rätte komma in eftersom den nyligt kommit på bio när jag läst klart Pappersväggar. Den handlar dels om en pojke vid namn Oskar och dels om en äldre man som tvingas mörda människor för sin älskades skull. Oskar är en väldigt mobbad pojke. Han försöker passa in och slippa ifrån mobbingen men det går inte så bra. En dag träffar han en nyinflyttad flicka, Eli, på gården utanför hyreshuset. Oskar tycker att hon är otroligt vacker och mystiskt, annorlunda. De blir så smått vänner och Oskar blir förälskad i Eli, men det visar sig vara farligt. Den äldre mannen fortsätter mörda men har fruktansvärd ångest över vad han gör och till slut blir situationen ohållbar. I den här är det en hel del äckliga detaljer igen men det vävs in väldigt bra i berättelsen och det blir en del av stämningen, men man kanske inte ska äta när man läser/lyssnar. Samtidigt är det på flera sätt en härlig kärleksberättelse också och om att hitta sig själv och sin självkänsla. Väldigt bra. Som parentes kan tilläggas att filmen inte var tillnärmelsevis var lika bra som boken.

Den bok som jag gillade allra mest är dock Människohamn. Handlingen

kretsar runt människorna på den lilla ön Domarö i Roslags skärgård. Anders och hans fru Cecilia är i stugan på Domarö tillsammans med sin sexåriga dotter Maja. En vacker vinterdag ger de sig ut på utflykt och det som inte får hända händer, Maja försvinner spårlöst. I sorgen efter Maja klarar inte Anders och Cecilia av att leva tillsammans längre och Anders flyttar ut till stugan på domarö. Där har han även sin farmor Anna-Greta och låtsasfarfar Simon. Två år efter Majas försvinnande får Anders ett meddelande från Maja, det är han säker på och jakten efter vad som hänt börjar. Berättelsen lindar sig runt Anders barndom och Domarös förslutna och det är mörkt, kusligt och mystiskt men inte lika otäckt och vidrigt som i de andra. Ajvides berättarkonst blir här fulländat och det är ofantligt bra. Det blir så levande och nära att jag sörjer när boken är slut.

Den senaste som kommit, Lilla stjärna har jag bara hunnit läsa halva och den har Vicky redan skrivit om så det behöver inte jag.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Jag tänkte - den här boken skall jag inte läsa. Tusentals sidor som handlar om ett jag, jag, jag. Karl Ove Knausgårds jag. Men något - kanske nyfikenhet av det mer vulgära slaget - avgjorde det hela. Jag lånade boken, öppnade och började läsa, och var ohjälpligt fast.

Det är något magiskt med hans berättarteknik, mening efter mening med uppställda sanningar, detaljer - och jag menar in i minsta detalj. Detta blir till slut nästan suggestivt. Man blir otroligt närvarande!

Boken växlar i tid, mellan livet nu och livet i olika skiften tidigare i livet - det egna faderskapet, författarmödor, den nya familjen, faderns död, tonårstiden. Allt börjar med den biologiska döden, när hjärtat stannar och kroppens funktioner upphör. Några sidor senare, första barnets födelse. Detta sätter ned foten för berättelsen. Allt pendlar mellan detta, döden och livet, nuet och minnen. Allt hör ihop!

Faderskapet är ett kaos med flikar av stor lycka. En kamp mot små barns starka viljor och vardagslivets öar av tristess och hållhakar, längtan efter frizoner och skrivandets glädje mitt i äktenskap, dagishämtningar och tvätt.

Den egna barndomen rymmer också en pappa, som påtagligt sätter sin prägel på berättarens uppväxt, ja, vars energi påverkar hela husets andning. Faderns död i vuxen ålder blir en gränsöverträdelse, en befrielse men också gråt långt inifrån. Berättarjaget, som är författarens röst, redogör för varje detalj i det nedsmutsade hemmet som fadern levde i den sista tiden. Med brodern vid sin sidan skuras allt bort. Fadern är död. Oåterkalleligt.

I den första delen får vi också följa Karl Oves tonårstid, fyllorna, förälskelserna och livet som begynnande vuxen samtidigt som föräldrarna bryter upp från varandra. Det är naket och utelämnande, ärligt och rent.

Jag läser och lyssnar på intervjuer med Knausgård där han säger att litteraturen inte fått ställa sig i vägen för hans skrivande. Han måste lämna alla stilgrepp och alla medvetna litterära knep. Inte ändra, bara skriva på. Detta märks tydligt och det förunderliga är att just detta gör boken så intressant. Man känner igen sig och tänker; precis så kan det vara! Precis så var det för mig. Det är både befriande och vemodigt! Om detta räcker för 5 volymer till återstår att se!

Minnen av Torgny Lindgren

Minnet är en gäckande företeelse. Man skapar sina minnen i lika stor utsträckning som det verkliga minnet återskapar sanningen. Jag försöker minnas detaljer ur min barndom, t ex glaskrukan med stenkulor i morfars affär, de åtråvärda. Men fanns de verkligen?

I Torgny Lindgrens senaste lilla roman Minnen så funderar han kring minnets väsen. Detta gör han både i inledningens diskussion med sin förläggare som i överlämnandet av manuskriptet i slutet - den nu föreliggande boken - över en middag med densamma. Däremellan minns han - eller försöker minnas - eller fabulerar och låter minnet spela sig spratt. Vem vet detta? Vad är sanning?

Här finns ingen sammanhängande tråd mer än själva författarens nedslag i sitt liv. Minnen från barndomens Raggsjö, vilka är för mig den starkaste delen. Vi får möta morfadern, den långe oppsjungaren och tillika boutredningsmannen som flyttade in i Björkås. Farbror Hjalmar som visste allt om allting och även gick i svaromål mot självaste uppslagsboken och var förtalets mästare. Moster Hildur som försvann i Amerika men en dag återuppstod och till och med flyttade tillbaka till Norsjö och levde tills hon blev över nittio.

Värnplikten, studieåren, debuten, författarkollegorna, resorna, talen och stolen i akademien - allt sveper han över i minnet och alla nedslag är som små singulära pärlor. Torgny Lindgren delar med sig av innerligheter som samtalet med modern på dödsbädden och det finstämda minnet av en fiskekväll med fadern på arken där de ankrat utanför "Dalins grönna". Här finns också minnet av kroppen, den som sviker och trilskas, av själens tomhet och meningen med livet - om den överhuvud taget finns. Är allt bara likgiltighet?

Humorn finns som alltid hos Lindgren - t ex i inslaget om Sovjets kransnedläggning till Thomas Manns begravning vars enorma hög av med tiden multnade blomster blev till grund för en ny restaurang där ett glas vin kunde tömmas tillsammans med en tjeckisk författarbroder. Eller vem minns inte exakt vad man gjorde när Palme sköts till döds? Är inte minnet väldigt exakt just då? Torgny var på Island och samtalet från Sverige skrämde nästan vettet ur honom men mot bakgrund av allt hemskt som han förväntade sig höra visade sig mordet snarare vara blott och enbart en bagatell.

Mat avhandlas genom decennierna och här förstår vi att en sann gourmet lurar. Nog står sig pölsans fröjdefulla smaker fortfarande mot tafelspitzen. Hundarna, som varit författarens förtrogna avhandlas med kärlek och saknad. Musikens betydelse likaså, där redan tolvåringen kom att dyrka Mozart som den fulländade men där farbror Hjalmar bara bortförklarar de sköna tonerna som ljudvågor - inget mer.

Så är det själva språket. Det är som alltid mustigt, ibland vackert ibland brutalt ärligt, men varje ord är ditsatt med tanke och mening. Torgny Lindgrens bok har också en annan verkan än att läslusten tar glädjesprång. Man minns själv!

En antydan om det sista verket avslutar boken. Må hans förläggares påminnelse om hans livsprogram ge en fortsatt knuff till hans vidare skrivande. Eller har han låtit den dödsmask som hantverkaren, gipsmakaren han träffar på ett café, låtit gjuta över de dödas anleten, vara den mask han gjuter över författarskapet, minnet. Låtit allt framträda intill minsta rynka, fryst i gipsen, i ögonblicket. Avslut. Nej, jag vill inte tro det!

Till sist ett personligt minne. Jag står i ett solbelyst fönster på vandrarhemmet i Trysunda hamn. Nyss har vi suttit på verandan och spelat gitarr, samtalat, gonat oss i försommarsolen. Det är den 6 juni och vi firar en alternativ nationaldag några vänner och jag. Plötsligt måste vi utrymma verandan - den store författaren Torgny Lindgren med sällskap skall få förtäring på verandan. Han har fyllt jämt. Vita dukar läggs fram och blommor ställs upp på varje bord. Jag står där uppe i fönstret och ser dem nedanför sätta sig till bords. Nu står det minnet mot en bekännelse av samme man i boken. Han går i ödmjuk beundran, ja t o m i "rädsla och skräck" i galleriet på akademin med Lars Lönnroth. Där ger han Lönnroth svaret på vad han representerar. "Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien."

Språket och berättelsen och läsaren är den som ger författaren storhet och tillmäter denne betydelse. Allt annat är intet.

Fiskarna i havet av Anneli Furmark

Högarna med mina dagböcker växer och växer. Ibland händer det att jag tar ned några från gångna tider och läser om en särskild händelse eller söker något jag försöker sätta fingret på i minnet. I Annelis bok Fiskarna i havet är det Helen som bläddrar i gamla dagböcker och minns tiden som ung sökande konststudent i början på 90-talet.

Helen Larsson är ung och vilsen. Hon har blivit lämnad av H. Hon försöker hitta sin konstnärliga nisch, sitt kall, sin konstnärliga väg. Samtidigt längtar hon efter stadga, någon att älska, att få en rottråd att växa neråt och få fäste.
Hon bor hos en äldre dam någonstans vid västkusten, umgänget med de andra konststudenterna är vagt, endast på fredagspuben släpper hon taget litet och söker kontakt. Den betydligt mer karismatiska och målstrukturerade Irene blir hennes vän och deras vänskap utvecklas sakta. Samtidigt börjar en ny konstlärare på skolan, Lauri. Han är gift trebarnsfar men Helen längtar efter närhet och hon inleder en sexuell relation i största hemlighet med honom. Hon börjar också jobba inom äldreomsorgen - för att få pengar och därmed mer frihet att göra sina val.

Helens liv på konstskolan skildras mot en andlöst vacker bakgrund av västkustnatur. Annelis dämpade färger följer årstiderna och ibland läggs stora helsidor upp som små minikonstverk i denna grafiska, stillsamt berättade roman. Jag tyckte mycket om den. Den är så rakt och enkelt berättad om ett kaotiskt år i en ung människas liv. De stämningsfulla dova bilderna är så otroligt fina och skildrar på pricken stämningar och uttryck.

Anneli Furmark är ju både prisbelönt och en av våra mest omtalade serietecknare. Hon har tidigare skrivit böcker som Labyrinterna, Jamen förlåt då och August och jag, för att nämna några. Seriefrämjandets pris Urhunden fick hon både 2005 (Amatörernas afton) och 2008 (Jamen förlåt då). Hon är utbildad vid konsthögskolan i Umeå och bördig från Luleå.

(Bild: Vicky Uhlander, bokmässan 2010)

Skjut apelsinen av Mikael Niemi

Niemis nya bok drabbar mig, utmanar mig och får mig att minnas skoltiden, växandet, utsattheten, de vuxnas främmande världar och det egna inre kaoset.

Det här är en bok om en pojke, 16 kanske, som går i gymnasiet och bor med en ensamstående mamma som är undersköterska. Han har delat in skolans elever i skitar och idioter. Skitarna är de som blir läkare och advokater, idioterna är de som anpassar sig och de som vet att hur mycket de än pluggar kan de aldrig bli som skitarna.

Pojken, för namnet får vi aldrig veta, befinner sig definitivt på idiotnivån, dessutom är han obemärkt, osedd och ointressant. Alla on i världen kan man sätta som ett prefix framför honom. Men han tänker inte finna sig i regelsystemet. Han protesterar på sitt eget galna sätt. Går i städrock till skolan, låter en snorkuse hänga kvar på kinden. Han lever sina liv flera gånger om mellan de två bokpärmarna. Störtar och börjar om.

Där finns också andra som framträder. Pålle som lever i sitt eget mörker. Plågad från alla håll. Med en enda tillflykt - en bunker och ett växande hat. Lavendel som går på estetiska och som bär en attityd som ställer henne utanför de andra tjejerna. Leonardo som inte förmår stå själv. Mamma som inte ser under huden på sin son.

Men pojken har orden som sitt svärd mot allt och alla. Det är orden som skall välta den trista och kala skolan, orden som skall nå in till Lavendel och orden som skall få honom att stå ut med sin framtid. Orden är ett vapen och ett hopp. Han skriver poesi som han gömmer undan och i hemlighet sätter upp på skolans anslagstavla.

Så vrids sakta skruvarna åt och vi förs mot ett slut som förebådar en katastrof. Trots att boken är utifrån en killes perspektiv och kan kännas lite grabbig - tjejerna (utom Lavendel) och även killarna för den delen, är bara betraktade som några som är fast i ett mönster av yta, så har jag inga problem att identifiera mig med pojken. Allt det förbjudna, snuskiga och otillåtna skrivs ut.

Det är en rappt skriven bok, tempo hela vägen, stundvis motbjudande, stundvis väldigt rolig (typiskt niemisk) allt mot en mörk botten med ett stort ljus i slutändan.

Jag förstår verkligen varför litteraturen och poesin en gång räddade mig.

Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt

Det är alltid spännande när Inger Edelfeldt kommer ut med en ny bok. Hon är en av mina favoriter och dessutom bred, hon skriver ungdomsböcker (Skuggorna i spegeln är en riktig höjdare), seriealbum och underfundiga bilderböcker för barn.

Det här är en liten snabbläst roman höljd i ett vackert omslag. Två tekoppar ger redan här vid handen att det handlar om samtal.
Två kusiner, som inte träffats sen de var i 15-årsåldern och nu är över 50, träffas av en händelse på ett tåg. När de sist sågs var det som testosteronstinna grabbar som redan då var fångna i frikyrklighetens gissel av synd, skuld och skam. Det slutade den gången blodstänkt och den ene, då vid namn Isak, kom att förskjutas av släkten då han visade sig vara homosexuell.

Den andre, Paul, är den som frusit in och paketerats i ett kärlekslöst äktenskap med en dotter som i tonåren tagit sitt liv. Det är i honom det förkrympta livet blivit den demon han slåss emot. Isak, som nu tagit sig namnet Asger, har levt ett utsvävande dionysiskt liv med många män och mycket alkohol. Numera är han vit och jobbar som diakon i svenska kyrkan medan kusinen Paul varit sin frikyrka trogen.

Deras tågsamtal utmynnar i en kort brevväxling och en inbjudan till Paul att komma till Asgers familjs stuga - samma stuga som de två femtonåringarna sist sågs i. Det är där samtalen mellan de båda männen börjar och Inger Edelfeldt låter dessa samtal få terapeutiska dimensioner. Men hon skriver på en ren prosa och frågorna ställs lika mycket till oss som läsare - om ondskans sanna väsen, om skuld och förlåtelse. Handlingen utspelas under fyra dagar och avslutas med ett post scriptum.

En annan liten svart bok kommer för mig - Ann Heberleins lika faktabok En liten bok om ondska. Kanske kan man - efter att ha läst dessa två förstå lite mer av ondskans grund i en människa. Jag tyckte om boken. Edelfeldt är fena på att skildra människor inifrån - i detta fall två äldre män.

Tvillingsmycket - en syskonlegend av Linnea Axelsson

I en tung arkaisk öppningsscen vandrar ett ungt par med ett huvud mellan sig. De är på väg från skogslandet upp mot fjällvärlden. Tiden är historisk, kanske 200 år, kanske mer. De heter Jüri och Anja och de skall i bokens början ge liv åt ett tvillingpar.

Linnea Axelsson, uppvuxen i Porjus och Norsjö debuterar med en norrländsk berättelse, själv kallar hon det en legend vilket anger en religiös helgonberättelse.
Jüri och Anja bosätter sig bland ett folk vid fjällryggen och där tar historien sin början med födseln av de två barnen Lucinea och Eskil. Eskil är den som föds fram först men när Lucinea skall fram har Anja dött i barnsäng och barnet förlöses ur den döda kroppen.

" [...] födandet tar kroppen i beslag och den tömmer ur sig flickan som om den på nytt tagit liv, hon rinner fram i kroppshettan, blodshettan, Anjas kropp som ligger förstörd blir plötsligt mycket stor, en outsagd form, em överväldigande vikt - så upptäcker de vuxna flickan som spytts därur likt ett frånstötande, likt fördrivna yngel, självlysande i sitt eget skinn."

Så kommer det sig att flickan Lucinea som fötts ur en död blir den ljusgestalt som hjälper byns kvinnor med födandet, samtidigt som hon bär ett stort mörker inom sig, medan pojken Eskil blir den som sveper och begraver byns döda. Vi får följa de två barnen, som snart även förlorar sin far och uppfostras av hans syster Helga, genom livet. Byns invånare skymtar fram i berättelsen men ingen får riktig skärpa. Åren går, årstiderna växlar, barn föds och gamlingar dör, man fiskar i sjön, eldar i stugorna, vandrar längs fjällsidorna.

Det som pågår är en inre kamp i människorna. Livet framstår också som en kamp. Naturen, vädret är kamp. Även orden kämpar. Det är ett poetiskt, stramt och stilistiskt vackert språk som Linnea Axelsson använder. Man får ibland läsa om, låta orden ta plats. Det kan ibland bli ansträngande när orden staplas på varandra i ovana vändningar. Språket är också väldigt kroppsligt och naturen tränger hela tiden in i texten. Det är mycket blod och ben, mycket sten och berg.

Romanbygget består av fyra delar som inleds av olika citat från litterära storheter. Vilhelm Ekelund citeras enligt följande: "Att bära en själ genom världen som naturen danat för upptagandet av det ljuvaste harmonier, är en vansklig uppgift". Det sammanfattar väl romanens kärna. En vandring med döden, mot döden både inleder och avslutar boken. Detsamma gäller ju våra egna jordeliv. Men frågorna varifrån, hur och varför får läsaren själv ställa sig. Några svar ges inte och det kan ibland kännas frustrerande som läsare.

Kritiken tycker att romanen är för överlastad och kanske kan jag ibland också känna att den ibland välter av tyngden, men å andra sidan älskar jag den här typen av berättelser där orden kliver in i mig med tunga stora kliv. Den är dock ett välkommet bidrag till den berättarstil som brukar utmärka det norrländska litterära arvet och jag ser fram emot Axelssons fortsatta författargärning för det är ett förstlingsverk som bådar gott.

Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

Det här är en bok som börjar riktigt läskigt. En mördare smyger runt med en kniv. En hel familj utplånas - men ett litet barn har ovetande om farorna lyckas smita från sin spjälsäng, krupit nerför trappan och ut genom den öppna dörren. Men Jack, som mördaren heter, springer efter.

Neil Gaiman har skrivit en bok som tagit honom år att göra klar. Den har skrivits på flera platser i världen och han började med kapitel fyra. Han berättar att han inspirerats av Kiplings Djungelboken, vilket också kan avläsas i bokens titel. I Djungelboken tas pojken Mowgli om hand av djuren, i Gaimans bok tas pojken hand om av spöken. För det är till kyrkogården det lilla barnet kryper och det är där han får två nya fosterföräldrar, nämligen paret Owens, döda sen länge. De ger honom namnet Ingenman men han kallas oftast för Ingen.

På kyrkogården vimlar det av omtänksamma döingar, Silas, som blir hans förmyndare och läromästare och som kan vistas både bland levande och döda och på så sätt skaffa mat till den lille, Caius, som är kyrkogårdens äldste, sen romarnas tid i England och flickan Elizabeth som dränkts som häxa för länge sedan. Men där finns också läskigare typer, t ex nere i den gamla kryptan och vid en gammal mossig gravsten där inga namn längre kan läsas - där finns själva Gastporten. Författaren varnar:

"Om det finns en grav på kyrkogården som ser ut att bara vänta på klottrare och gravskändare, då är det den som är gastporten. Om den graven får en att vilja skynda långt därifrån, då är det den som är gastporten. Det fanns en på Ingens kyrkogård. Det finns en på varje kyrkogård"

Den här berättelsen handlar om ett övergivet och ensamt barn som blir vuxen. Vi får följa Ingen hela vägen. Men hans liv på kyrkogården är fyllt med magiska möten, de dödas berättelser men också möten med livet utanför. På något sätt är kyrkogårdslivet det normala, människolivet utanför murarna det onormala och det som Ingen hela tiden är nyfiken på. För han är ju själv en riktig levande människa men med särskilda gåvor som möjliggör hans liv bland spöken och gastar. Han har fått ett fribrev. Han kommer även att få träffa en av dessa, liksom honom själv levande i flickan Scarlett. Men där ute väntar också mördaren Jack på att få slutföra sin onda gärning.

Det är inte en gastkramande bok som Gaimans Coraline, men den är spännande och otäck på ett långsammare sätt och det är fascinerande att följa Ingen och hans möten med alla udda karaktärer i Gaimans galleri. Han har ett helt fantastiskt språk, fyllt med märkliga ord och roliga namn (alla presenteras med vad som t ex står på deras gravsten) och den är underbar som högläsningsbok från åk 5-6. Översättningen sitter som en smäck av Kristoffer Leandoer. Varje kapitel inleds med bilder av Chris Riddell och avsnitten markeras med kors, vad annars.

Det här måste ju vara något för en sån som Tim Burton att sätta filmtänderna i!

Fjäril av Sonya Hartnett

Bara genom att välja att läsa ytterligare en bok av Sonya Hartnett stålsätter jag mig. Jag vet på förhand att jag kommer att möta någon eller några som inte har det lätt i livet. Mycket riktigt. På första sidan får jag träffa Plum, snart 14 år.

Plum heter egentligen Ariella och är en flicka med dålig självbild. Hon befinner sig även långt ned på populäritetsskalan som så ofta grymt graderas i våra skolor. Hennes s k vänner är inte särskilt sjyssta men Plum försöker ändå svälja och hantera sina känslor gentemot dem. De är ju trots allt hennes vänner.

Plums familj är av det mer ordinära slaget, medelklass, något som hon också har problem med. Däremot verkar den unga gifta grannkvinnan Maureen betydligt mer spännande. Hon blir den vuxenförebild hon saknar även om man som läsare snarare tycker att Maureen själv verkar vara en förvuxen tonåring som har svårt att handskas med sin tillvaro. Plum har också två äldre bröder, där hon särskilt dyrkar den äldre, Justin. Den andre brodern Cydar är en mer komplex person, lite udda, tillbakadragen. Men Justin bär på en hemlighet. Det gör även Plum. Under hennes säng finns en väska med små saker, en ABBA-knapp, en prydnadssak, en jojo mm. Ibland tar hon fram sakerna och rör vid dem, de har alla en särskild betydelse.

Berättelsen kretsar tidsmässigt kring Plums fjortonde födelsedag och den närmar sig samtidigt som Hartnett mästerligt förtätar historien och när den dagen är inne då fjärilen skall bryta sig ut ur den förhatliga tonårstidens puppa och lämna det otursförföljda året tretton, då vuxenlivet väntar, då den fula och finniga Plum skall bli den som Maureen sagt - vacker och speciell, kanske t o m en modell, då briserar också katastrofen.

Det är en bra bok, jag har tyckt om alla Hartnetts böcker, men den är obönhörlig. Inget "happy end" är att förvänta. Det är också det som flera recensenter värjt sig mot. Vilken tonåring mår bra av att läsa den här boken? Är den mer till för vuxna? Jag tror att Hartnett vågar närma sig en obevekliga sanning - att alla liv inte rymmer lyckliga slut. Det är kanske den vissheten som kniper åt kring hjärtat vid läsningen. Jag såg filmen Sebbe nu i sommar. Den lämnade mig i samma tillstånd av hjälplöshet.

Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

Den amerikanska författaren och regissören Sonya Sones har skrivit två böcker om ung kärlek i prosalyrisk form. I den ena är det Sophie som berättar, i den andra Robin. Det är gripande, komplicerat och underbart - precis som kärlek skall vara.

Sophie är ihop med Dylan men allt känns inte helt rätt, trots att Dylan har allt man kan önska. Han är snygg och cool, ändå förstår inte Sophie varför hon hela tiden kastar blickar och får fantasier kring skolans omtalade nörd, den inte särskilt snygge Robin, av alla kallad Murphy. Hennes förtrogna är kompisarna Rachel och Grace. Men för dem kan hon inte berätta allt. Sophies föräldrar bråkar och hon har ett dubbelt förhållande till sin mamma som kulminerar på en skoldans och maskerad. Det är på den dansen hon får dansa med en maskerad främling som får hela hennes kropp att bara vilja fortsätta och fortsätta vara i hans armar. Men främlingen försvinner som en Fantom på operan. En dag bestämmer hon sig för att gå till sin älsklingstavla på stans museum och allt förändras.

I Vad min flickvän inte vet är det Robin/Murphy som är berättaren och vi får följa hans upplevelser av utsatthet i skolan (de går i nian i Highschool) och hans längtan efter att bli sedd av den enda som han drömmer om - Sophie. Robins konstintresse och begåvning för teckning för honom till en teckningskurs där han träffar nya vänner, som inte ser honom som ärketönt utan ser honom för den han verkligen är. När han så äntligen träffar Sophie är frågan - kommer hon att våga visa sig med honom? Är hon stark nog att vara hans vän? Vågar hon ta emot hans kärlek?

Jag kommer direkt att tänka på två andra böcker när jag läser Sones parböcker, nämligen Aase Bergs fantastiska poesiroman Människoätande människor i Märsta (som jag recenserat här tidigare) och Katarina Kuicks bok Den första gång jag såg dig. Bergs bok för att hon också i lyrisk form, med luftiga verser men ändå med vikt vid varje ord beskriver tre tonårstjejers liv och resa ut på det oberäkneliga hav som måste korsas innan man blir vuxen, Kuicks bok för greppet att låta två personer komma till tals kring samma tema - mötet dem emellan. I den senare dock koncentrerat till en enda liten pärla till bok.

Sonya Sones lyckas väldigt väl ge de bägge ungdomarna var sin röst. Texten vibrerar av kärlek, smärta, ja t o m hat ibland - och inte så lite sensualism. Ta bara dessa korta citat ur handlingen om den klänning hon bär på dansen, en klänning som mamma tycker är allt för vulgär.

"Och något kommer
att hända.
I kväll.

Jag känner att det närmar sig.
Och jag kommer att ha den här klänningen på mig
när det händer.

Ibland bara vet jag saker."

Senare ....

"Min mamma
snor runt,
hugger mig
med knivarna
som glimmar i hennes ögon
och viskar med mörk
såpoeraröst:

- Den klänningen!"

Den sista läsaren av David Toscana

Den sista läsaren är en bok med vackert omslag. En avokado hänger på sin gren, den är vackert grön och slät som en ung kvinnas hud. Avokadoträdet i boken är en symbol för liv i motsats till bokens dödstema. I ett förtorkat ökenlandskap får trädet vatten ur den enda brunn som fortfarande ger några droppar men också näring av liket av en flicka som ligger begravd vid dess stam. Således en vacker bok med en ruskig handling.

När jag tänker på Mexico, där handlingens lilla by Icamole ligger, så tänker jag just på torra, heta små byar omgivna av kaktusar, getter och små stenkyrkor, på mariachimusik, tacos och vackra indianer. Men jag tänker också på Mexicos blodiga historia, droghandel, försvunna flickor och en av världens mest hårdbevakade gränser.

David Toscana ger oss en tätt skriven roman. Texten är kompakt och handlingen likaså. I byn Icamole bor bibliotekarien Lucio. Biblioteket är egentligen stängt, men Lucio fortsätter att packa upp sina lådor med böcker trots att knappast någon kommer för att låna. Inte många böcker hamnar dock på hyllorna för Lucio censurerar dem hårt och de som inte finner nåd inför hans läsande ögon hamnar direkt i helvetet - ett rum fullt med kackerlackor som sakta tuggar i sig de utstämplade böckerna.

En dag hittar Lucios son Remigio en död flicka i sin brunn, den enda som i den förtorkade byn fortfarande har lite vatten i botten. Efter att ha rådgjort med sin far bestämmer han sig för att begrava henne under sitt avokadoträd, för att slippa anklagelsen att ha mördat henne. Mycket riktigt - en dag kommer polisen till byn och dessutom flickans mor.

Lucio läser hela tiden fram historien och dess handling i sina böcker. På så vis är berättelsen en hyllning till litteraturen. Allt vad vi människor gör, all historia och framtid, finns inskriven i litteraturen. Kanske kan han också skriva fram sin älskade Herlinda, Remigios mor med den avokadosläta hyn, med hjälp av valda ord ur olika böcker. Allt är möjligt i denna ibland makabra historia.

Jag älskar sydamerikansk litteratur för där finns hos Allende, Marquez m fl magin ofta så självklart inskriven i berättelserna men också Sydamerikas många gånger hårda och grymma historia och på så sätt en kontinent där ord kan vara ett vapen mot förtryck. Däremot tyckte en läsare att det var en knepig kvinnosyn i boken och visst - historien är komplex - men den kan även tolkas som en kritik mot ett land där flickor ständigt utsätts, försvinner, mördas, i ett land med starka patriarkala traditioner.

Av David Toscana finns även hans första till svenska översatta bok, Klagosång över Miguel Pruneda, som även den fått flera recensenter att skriva med glöd i pennan.

Paganinikontraktet av Lars Kepler

Lars Kepler, alltså pseudonymen för paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, har precis kommit ut med sin andra bok mitt i sommarsemestern. Paganinikontraktet kommer att lägga på sig en ansenlig kö på biblioteken. Jag tog hem den över helgen och sträckläste den (egentligen skummade jag vissa avsnitt om jag skall vara ärlig).

Man misstänker att boken samtidigt som det är en bestseller i kriminalgenren också är ett halvt skrivet filmmanus - så filmiskt ser man den för sin inre syn. Kommer på mig själv med att undra över vilken skådis som skulle passa bäst i rollen som den coola kommissarien Joona Linna. Linna är en riktig hjälte, men vid sin sida har han i den här romanen säpo-kvinnan i rakt nedstigande led från John Baur, Saga Baur (bara namnet) och joodå, hennes hår är som prinsessan Tuvstarrs. Paret Ahndoril måste ha haft väldigt roligt när de skrev ihop hela historien. Men de är också pålästa och har gjort mycket research - om vapen och vapensmuggling, om ovanliga sjukdomar och om musik.

Paganinikontraktet är ett luftkontrakt skrivet med döden som insats. Hela historien börjar när tre unga människor blir överfallna när de är ute i skärgården med sin båt. Samtidigt hittas en generaldirektör hängd i sin våning på Östermalm (självmord?). Så vävs skickligt och ibland väldigt våldsamt en intrikat historia där vapensmuggling till Sudan utgör den röda tråden.

I sommar-Stockholm härjar en yrkesmördare, en problemlösare, och Linna och Bauer har fullt upp, inte bara med att lägga pussel med allt som händer utan också med att övertyga en byråkratisk polisledning och säpo om allvaret och sammankopplingarna högt upp i Sveriges ledning för vapenexport. På så sätt har boken också ett politiskt budskap. En av bokens huvudpersoner är också aktiv i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Hur Paganinis fioler har ett finger med i spelet avslöjas inte här, men allt vävs ihop i slutändan. Vad jag tyckte? Helt okey sommarläsning, spännande med driv - men vissa delar känns nog ändå lite väl skruvade. Trots våldet, som ibland känns väl sadistiskt, så log jag överseende ibland. Klart läsvärd - men den når inte upp till Lehanes eller Billlinghams nivå och även för all del Sjöwall/Wahlös tio romaner om ett brott - som står sig bra i den accelererande svenska deckarutgivningen.

Utan ett ord av Linwood Barclay

En natt på 70-talet drömde jag att jag vaknade och när jag tittade ut genom fönstret fanns där ingenting. Världen var borta. Min lägenhet svävade i "ingentinget". Jag kom att tänka på den drömmen när jag började läsa den nya bekantskapen Linwood Barclays thriller Utan ett ord.

Cynthia är en tonårstjej som blivit hämtad av sin far kvällen innan. Pinsamt nog utdragen ur pojkvännens bil och dessutom rejält överförfriskad. Nu är det morgon, hon är spak och bakis. Men när hon kommer ner till köket är det något som inte stämmer. Allt är tyst. Märkligt tyst! Inte ett spår av varken hennes föräldrar eller brodern Todd. Inget kaffe som puttrar, ingen disk efter frukosten, inte ett ljud. Hon ger sig iväg till skolan och funderar på flera olika anledningar till att familjen gett sig iväg tidigare än vanligt, men när hon ringer från skolan och inte får något svar anar hon oråd och ger sig iväg hem igen.

Det hon inte vet är att hon inte kommer att återse sin familj den här dagen, eller nästa eller nästa. När kapitel 2 börjar har det förflutit 25 år och Cynthia har bildat en egen familj. Hon har en liten dotter och det är hennes man, Terry, som är bokens berättarröst. Cynthia har ställt upp på ett dokumentärprogram om gamla olösta fall, i hopp om att något spår skall uppenbara sig och kanske någon skall höra av sig. Mycket riktigt - hon får ett samtal - samtidigt börjar det hända den ena märkliga saken efter den andra - och historien drar igång.

Barclay har inte skrivit någon större litterär berättelse men den är spännande och absolut inte förutsägbar vilket gör att man hänger med ända till slutet. Det är inte polisens utredningsarbete som ligger i förgrunden utan Terry som börjar nysta i olika lösa trådar. På så vis liknar den t ex Harlan Cobens böcker, där polisarbetet också enbart är en kuliss i bakgrunden.

Faustas pärlor

I en kåkstad uppe på en hög kulle utanför Lima i Peru bor Fausta med sin mamma. Deras språk utgörs ofta med sång. Modern har sjungit sina smärtsamma minnen från terrorns tid då hon på det grövsta tänkbara sätt utsatts för våldtäkt och övergrepp då Fausta fortfarande låg i moderlivet. Fausta har sjungit tillbaka tröst och förståelse. Genom bröstmjölken anses flickan fått alla onda minnen överförda till sitt eget liv. Hon blöder ofta näsblod när hon utsätts för starka känslor så när modern dör blir det för mycket. Hon förs till sjukhus där man upptäcker att den unga dottern i ren skräck och på ett bisarrt sätt försökt skydda sig för våldsamma män.

I sin fattigdom har hon inte råd att begrava sin mor på ett värdigt sätt och när släktingarna i byn, en morbror och en moster, samtidigt skall gifta bort sin enda dotter så vill man inte samtidigt ha den döda liggande. Men Fausta har bestämt sig för att göra allt för att få ihop till en begravning och till slut får hon jobb i "stora huset" där en rik och känslomässigt kall och kreativt tom kvinna bor. En dag hör hon flickans sånger och när ett dyrbart pärlhalsband går sönder vill hon byta varje pärla mot en sång.

Detta stillsamma drama utspelar sig mot bakgrund av det stundande bröllopet. Fest och död samspelar. Det hårt tillslutna huset markerar klasskillnaden mot det öppna bylivet. Det i dukar inrullade liket i det skumma sovrummet kontrasterar mot det färgsprakande bröllopsförberedelserna. Bildspråket är fantastiskt med den brända jorden, prunkande trädgårdar, och rosa plastskedar till den överbelastade tårtan. Filmen berättas sakta så man hinner känna in varje scen. Den peruanska flickans stumma skönhet berör verkligen, inte bara åskådaren utan även husets omtänksamma trädgårdsmästare. En poetisk och gripande film om en flickas återerövring av sin framtid.

Filmen är regisserad av Claudia Llosa och vann Guldbjörnen i Berlin 2009. Fausta spelas av Magaly Solier.

Just kids av Patti Smith

60-talet var för mig tonårsvånda, modskultur och raggarbilar och ett begynnande uppvaknande av politisk insikt. Men det var också musik. Jag föddes liksom alla i min generation in i rockens decennium och fick uppleva att sitta vid radion och lyssna på Dylan, Beatles och Stones första låtar som frälste oss med ömsom mjuka popballader ömsom hårda rockriff. Allt kom från England och USA. Själv var jag lyrisk att få träffa Tommy Körberg på uppdrag av Västerbottens folkblad där jag pryade 1968 när han sjöng Somebodys taken Maria away i gruppen Tom, Mick and the Maniacs på stadens ungdomsgårdar. Men detta var enbart en pust i de rockvindar som blåste då.

I äpplet New York stötte den unga Patti Smith på betydligt för framtiden mycket mer tunga namn än Tommy Blom och Svenne Hedlund. I den underbara boken Just Kids njuter jag varje sida av hennes berättelse om hennes möten med den tidens uppåtgående stjärnor som Janis Joplin, och Jimi Hendrix, stjärnor som även hinner slockna innan Patti ens hunnit bilda sitt första band.

Vi får följa henne som tonåring hemma i Jersey, till New York dit hon söker sig för att hitta ett jobb som servitris. Med poeten Rimbaud och knappt några pengar på fickan kommer hon till en stad som vid den här tiden är en smältdegel för den tidens konstnärer, poeter och musiker. Hon möter tidigt den unge Robert Mapplethorpe, katolik och bi/homosexuell sökare. Han lever "on the edge" med droger och prostitution. Men deras möte blir avgörande för hela deras kommande liv (hans kortare då han dör i aids 1989) och det är löftet till honom, att skriva deras berättelse, som utgör grunden för Just kids.

Patti är en formidabelt bra berättare. Hennes bok bygger vad jag förstår på noggranna dagboksanteckningar - därför får vi detaljerat följa henne från att hon slår sig ihop med Robert och de bokstavligen lever på vatten och bröd till hennes första jobb och Roberts trevande fotograferande och bildskapande tills de får råd och möjlighet att flytta in på Chelsea Hotel - detta legendariska ställe där dåtidens konstnärer och musiker bodde. Det är där hon stöter ihop med Dali och Hendrix, Janis Joplin och Sam Shepard. Men runt dessa människor finns även musikklubbar, pubar, teatrar och restauranger där de träffas och så förstås det stora konstnärliga kollektivet The Factory med Andy Warhol i spetsen. Vi får också följa hennes och Roberts konstnärliga utveckling fram tills de första utställningarna, poesiuppläsningarna och bildandet av hennes första band och skivinspelning Horses som självklart Robert fotograferat omslaget till.

Hela tiden susar kända namn förbi och man blir grymt avundsjuk på någon som fick leva mitt i allt detta men också tacksam att hon liksom Dylan i sina memorarer kan ge den bakgrund som en annan bara drömde sig bort till via Bildjournalen i sin egen lilla hemstad här i norr. Hon gör även resor till Europa den här tiden - till Paris med sin syster men sedan ensam för att besöka Rimbauds hemstad och grav och även Jim Morrisons gravplats i Paris.

Det här är en bladvändare och en bok att äga. Med boken ges även hennes dikter och en skiva ut. Patti som förutom att hon är musiker är också en driven författare, poet och konstnär. Robert hade precis fått sina första stora utställningar när han gick bort men hans konst lever idag sitt eget liv och han har skrivit in sig bland de stora kända fotograferna och hans verk ställs fortfarande ut.

Jag beställde omgående hennes debutalbum och den enda film som gjorts om henne - Dream of life av Steven Sebring. Hennes största hit blev Because the night som hon skrev tillsammans med min andra ikon i livet - Bruce Springsteen (som kom ut 78 på hennes platta Easter). Lyssna på den på youtube! Jag håller också henne högt för hennes värderingar och för att hon opåverkad av decenniernas ström håller sin stil och värdighet. I sitt långa mörka hår och sina mörka kavajer står hon fortfarande på scen vid 63 års ålder - nu senast på Love & Peace-festivalen i Borlänge i år. Gissa vem som var i Dalarna då men missade rubbet? Just det! Jag!!!

"Jesus died for somebody's sins but not mine" är mitt favoritcitat ur hennes stora textarkiv (från låten Gloria).


Pattis hemsida!

Robert Mapplethorps hemsida

Blodets röst av Magnus Nordin

Varulvarna tågar in...

På vampyrseminariet på Littfest hoppades någon att varulvarna inte skulle bli nästa stora trend i litteraturen. Någon spådde änglar. Andra spådde visserligen varulvar, även om man inte hoppades på det. (Nedan kan man också läsa om Lilla stjärna av Ajvide Lindqvist.)

Hur som helst. Har ni läst Magnus Nordins Skuggvarelser (2002)? Det hade inte jag. Men det gick bra ändå att läsa Blodets röst, som är en uppföljare.

Daniel har i tre år försökt att skapa sig ett liv efter det att Kira lämnat honom. Kira, som är varulv och från en gammal ansedd lykantropsläkt, är i Skuggvarelser i händerna på onda varulvar som vill tvinga henne att blanda blod med en av dem. Hon blir däremot förälskad i en helt vanlig människa, nämligen i den sextonårige gotlänningen Daniel. Och det blir de två som blandar blod i den lilla flickan Alea, som kommer att födas och tillbringa sina första år i sin flock i en bergskedja någonstans i Östeuropa.

Parallellerna är flertalet med vampyrtemat i litteraturen: varulvarnas släkte, det sk Blodet, har funnits sedan urminnes tider och existerat parallellt med människan. Man gör sitt bästa för att hålla sams med människorna, och inte många vet om deras existens (även om det finns en specialgrupp inom polisen som specialiserat sig på lykantroper). Varulvarna är inte heller på något vis beroende av människan, de klarar sig bra i vildmarken utan människans inblandning (eller människan som föda). Blodet har också egna lagar, egna makthavare och en egen religion (vampyrers religion, om de bekänner sig till någon, är däremot oftast densamma som människans).

Kira lämnade Daniel för att skydda sitt ofödda barn. Hon kan inte heller stanna hos honom när de väl ses igen: hon är av de högstes råd dömd att antingen lämna bort din dotter, ett halvblod, till människor eller vandra som en fredlös utan rättigheter, dvs ett villebråd för vilken lykantrop som helst att döda. Nu är hennes mål att låta Alea växa upp hos Daniel, eftersom de lagar som gäller bland varulvarna säger att ingen får röra ett halvblod när hon väl finns hos människorna. Dessutom kommer Kira att kunna åtnjuta beskydd hos sin flock. Men ingenting blir som hon har tänkt sig. Eftersom det pågår ett politiskt spel på hög nivå bland lykantroperna i Östeuropa, där mord och svek är mer regel än undantag, skakas hela varulvssamhället av det nya onda som växer fram bland fränderna. Inte ens de äldste är säkra på spelreglerna längre.

Boken är spännande och lättläst, precis som Magnus Nordins andra böcker. Varulvarna skildras ingående och visst känner man sympatier med vissa av dem. Kulmen är skildrat på ett filmiskt sätt, då Daniel, hans halvsyster och Alea låst in sig i badrummet för att undkomma varulvsattacken, men där badrumsfönstret splittras och en av de gigantiska varulvarna försöker att kränga sig in...

Det finns en del lösa trådar i boken, och det känns väldigt tydligt att det borde komma en fortsättning. Jag gillade den, och det känns inte helt oävet att läsa ännu mer om varulvar.

Tänk om av Lena Sjöberg

Årets favorit alla kategorier hittills! Jag älskar'n!

Tänk om av Lena Sjöberg är en rimmad (känns aldrig krystat) tänk om-saga, men ett nytt tema på varje uppslag. Ramberättelsen är att en stor läser för en liten (förutom sista uppslaget), och inleder varje textstycke med "Tänk om jag var en - - - och du var mitt/min - - -".

Tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn
Du skulle stilla gunga i mitt mjuka spindelgarn
Vi skulle bygga kojor i badrummets ventiler
Och gömma oss i kranar och i leksakskrokodiler

Bilderna är mjuka i färgen men ändå innehållsrika och uppdaterade (en mobiltelefon som ligger på en stol med laddaren i, en sönderrostad bil på en äng, grafitti sprayad på väggen i ett rivningshus osv).

Åh, om jag bara finge lägga ut fler bilder och fler texter här på bloggen! Jag nöjer med mig med att länka till någon som gjort det: Tänk om av Lena Sjöberg, och det enda jag vänder mig mot i recensionen är att det är 'mamman' som är utgångspunkten: någon 'stor' ser mer feminin ut är de andra, medan någon annan ser mer maskulin ut. Och flera går faktiskt inte avgöra, vare sig på bild eller i texten, om det är en 'mamma' eller en 'pappa'.

Jag har läst den i en veckas tid för min lille fantasirike treårspojke, som i ett halvårs tid redan låtsas att vi är olika djur när vi ska sova, och gissa om den funkar. Läs! Låna! Köp! Ge bort!

Blodläge av Johan Theorin

Här kommer den tredje boken från Johan Theorins Öland! Blodläge. Jag har längtat. Och jag funderar på om jag ska orka ta mig till Öland denna sommar, och delta i denna "litterära turism" som blivit så populär. Det skulle vara för Theorins skull i sådana fall.

Gerlof är tillbaka i sin stuga i Stenvik, där han tänker tillbringa sin sista tid (hur lång tid det nu är). Han vet att man exploaterat marken nära havet och det gamla stenbrottet genom att bygga lyxvillor. Människorna som flyttat in i lyxvillorna har sina egna demoner, men det ser i alla fall vackert ut jämfört med de sjaskiga små hus som stått där i generationer.

Den som känns som bokens mesta huvudperson är Per Mörner, som ärvt sin sjaskiga stuga. Han brottas med mestadels stora problem som en väldigt sjuk dotter, svårigheter att kommunicera med sin tonårsson, en uppslitande skilsmässa från barnens mamma och en strokedrabbad far som verkligen inte varit någon förebild för sonen. Just denna pappa är också den som rör till Pers liv ordentligt, och det just när han åkt ut till Öland för att vila upp sig. Han skumma och föga tilltalande förflutna som porrfilmsproducent har bäddat för att hans liv ska sluta riktigt illa, och Per blir inblandad mer än önskvärt.

Precis som i Skumtimmen och Nattfåk balanserar personerna i boken på den tunna linjen mellan det verkliga och det övernaturliga. Theorin ger i alla fall mig (som är av det mer jordnära slaget) en möjlighet att välja vad jag vill fylla denna gråzon med - hä bli rent ut sagt kuseligt (som mormor skulle ha sagt).

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

Första riktiga sommardagen. Solen gassar från en klarblå himmel. I bakgrunden musik från en radio någonstans. Fågelkvitter. Enstaka bilar som passerar. Men jag fryser där jag sitter - inkapslad i det mörker som John Ajvide Lindqvist skapar med sin nya roman.

Det är väl precis så här han vill att vi skall känna oss. Naivt trygga i vår vardagsvärld så att han utan förvarning kan öppna hålen ned till människans ondaste tillhåll.

Allt börjar när den mer eller mindre avdankade svensktoppssångaren Lennart beger sig på ett utflykt i skogen för att plocka svamp och hittar ett barn. Nyfött, med blå djupa ögon och en röst som kan skrika i ett klockrent E. Barnet tar han hem och tvingar den kuschade hustrun att dölja barnet i källaren. Ja, ni förstår! Flickan, för det är en flicka, växer upp i familjens hägn, utan beröring och knappt med ett språk. Men musik får hon lyssna på för det är hennes röst som avgjort att Lennart tagit henne under sina lömska vingars beskydd. I familjen finns även Jerry, en son som flyttat hemifrån men som också han bär på sitt sociala arv från den dysfunktionella familjen.

I en annan del av landet växer en annan flicka upp samtidigt som den "lilla" i källaren. Hon har en alldeles normal familj och borde därmed vara garanterad en trygg uppväxt - men livet spelar på många planhalvor och alla spelare lirar inte innanför de domäner där kloka vuxna kan stötta och ge vägledning.

Så korsar så småningom de två flickornas livsvägar varandra och det är internet och poesin som sammanför dem. De är som vargar, vilda och fria, men vargar lever i flock och snart samlas fler, alla flickor.

Det här är en mycket mörk historia. Jag värjde mig faktiskt en hel del. Det blev helt enkelt för mycket av allt. Boken dräneras med ett smygande våld, man vänder varje blad förberedd på det som underliggande signalerar det ondaste i människan. Genom hela boken refereras till musik, poesi och kända svenska tidsmarkörer som TV-programmet Idol, artister och det svenska 2000-talssamhället, och det mest sommriga - Allsång på Skansen - kommer att ha en betydelse för handlingen.

Jag känner mig kluven. Å ena sidan är det en stark skildring av tonåringars rotlöshet i ett samhälle som alienerar och där det gäller att se rätt ut, ha rätt föräldrar och en klar bana utstakad i förväg. Den försöker besvara frågan; vad är ondska? Hur uppstår den? Vad är det som utlöser och triggar en människas handlingar. Det är ingen skön bild av vuxensamhället som ges. Håller vi på att svika en hel generation? Men å andra sidan tycker jag John Ajvide Lindqvist tagit i för mycket och därmed tappar den i trovärdighet. Jag hade önskat mer av det övernaturliga inslagen, de mörka makternas mer smygande skräck. Nu blir det stundtals mer äckel än skräck.

Jag lägger ihop boken och känner mig lågmäld och illa berörd. Sommarkvällen är så varm så varm och på radion säger de att nu har den 21-årige, till synes normale unge mannen som snart skulle ta studenten, erkänt mord på nästan hela sin familj. Boken blir plötsligt glödande het.

Vill ha djur!

På min gata i stan - där jag växte upp - bodde det tanter och farbröder med hundar. På deras dörrar ringde man på och frågade: Får jag gå ut med hunden? Det var ganska vanligt bland gårdens ungar. Själv hade vi egen hund större delen av min uppväxt så med taxen Berry och schäfern Clay (joodå - döpt efter boxaren Cassius Clay) så hade jag mest fullt upp med egen hund.

Hundar har jag också haft senare i livet och den här våren har jag blivit mattemormor till en underbar liten brun buse, en flatcoated retriever, som heter Giro. Annars är jag numera sambo med flurkmarkskatten Sabina (döpt efter Stefan Sundströms musa) sen åtta år tillbaka. En kelen och emanciperad rätt lat katt i sina bästa år. Men när barnen växte upp så klättrade takråttor på våra axlar, vandrande pinnar och ödlor tittade på vår lägenhetsvärld genom terrariets fönster, guldfiskar blubbade i glasskålar, små ökenråttor födde barn stup i kvarten, kaniner bet sönder sladdarna och fåglar flög fritt och pickade på våra ögonfransar - så jag är en luttrad mamma som alltid sagt ja när barnen frågat; Vill ha djur!


Lisen Adbåges nya bok Kurt och Kio vill ha djur handlar om just detta. Nästan alla har djur utom Kurt och Kio. Men en spindel som bits är inte särskilt kul och en häst som man inte ens får ta in i hissen funkar heller inte så bra. Men när man kan byta hästen mot en flickas gulliga gosedjur som heter Montana så verkar det lösa sig.

Men det finns andra som också gillar gosedjur. En orm på annons sväljer Montana lätt som en plätt och Kio gråter otröstligt. Jakten på ett djur fortsätter sedan sida efter sida med dessa underbara små figurer med sina "korvhattar". Allt slutar med en riktig vinstlott och slutet gott allting gott - sen får andra avundsjuka barn gasta "Jag vill också ha ett djur!" bäst de vill. En lyckträff till om Kurt och Kio av en av våra yngsta och bästa illustratörer.




Eva Lindström berättar om två barn som brukar ringa på hos Ingalill och fråga om de får gå ut med Mops, en "sorts" vinthund, stor, med mycket hår. I boken Mops får vi med Emma Virkes ljusa och uttrycksfulla bilder följa den vådliga promenaden. Mops bajsar ordentligt och självklart måste man plocka upp de små stinkbomberna men sedan tar promenaden fart ned mot den halkiga bryggan nere vid den höstkalla sjön. En stor hund är vådlig att ha på en hal brygga och lilla Arja och Mops faller bägge i. Som tur är så är bokens berättare Maja en rådlig flicka - hon räddar upp hela situationen - men en långhårig blöt hund törs man ju inte visa Ingalill. Den ser ju helt annorlunda ut. Bäst att gå hem i värmen först och försöka få hunden torr - kanske en hårtork skulle funka? Vardagligt och inkännande och med mycket humor får vi följa flickorna och hunden Mops tillbaka till Ingalill som oroligt väntar hemma.