Mina barnbarns far skriver så tangenterna glöder i sin fantastiskt välmatade blogg och i sina artiklar för att lyfta fram de bortglömda norrlandsförfattarna. Ett blogginlägg i det han kallar Norrlandsgotiken fångade min uppmärksamhet särskilt - eller rättare sagt - han sa till mig - den här boken borde du läsa.
Så kommer det sig att jag sitter och läser i denna fina utgåva (som jag lånat av honom för biblioteket har den inte) från 1959. Vänder försiktigt de sprättade bladen, lirkar ibland för att komma emellan de fransiga sidorna och känner lukten av bok.
Jag har inte så mycket att tillägga till det han själv skrivit om verket mer än några personliga reflektioner. Språket är fantastiskt. Målande, poetiskt, metaforiskt. Det suger tag och för en ibland nästan totalt filmiskt in i handlingen.
Hela berättelsen handlar om döden. Den gamla Albertin ligger för döden och vi får göra henne sällskap över gränsen, samtidigt som sorgen och ångesten drabbar hennes Alfons och flera andra i byn, Ulrika som rider på dödsskräcken och underblåser den, Fia, Ellen och så Hjalmar - på många olika sätt gör de alla upp med sina tankar på livet, döden och synden. De möter sig själva i ladugårdens doftande halvmörker, på myrens diminslutna gungfly. Albertin är den som ligger stilla i sängen och vänder de sista orden inåt och blicken utåt på det vardagliga tingen i hennes rum denna hennes sista tid.I ett underbart avsnitt cyklar vi med Hjalmar genom en by som redan börjat drabbas av avfolkning, där döden eller urbaniseringen dragit med sig människorna och lämnat husen tysta och förfallna. Jag ser för min inre syn allt i svart-vitt som vore det ett rörligt panorama av Sune Jonsson-bilder.
Alfons ser med ny blick på allt omkring honom som är en del av det jordiska som Albertine kommer att lämna efter sig. För hur länge skall de finnas kvar som ett materialistiskt minne över någon som vandrat genom rummen.
"Han tittar sig omkring och ser på de virkade dukarna. De är kärleksfullt - eller omsorgsfullt bara - flätade vid varandra med hårda knutar. Knut vid knut, som drömmar vid varandra [...} Bara en enkel svart kam. Den är instucken i en svart hårborste på byrån. Bredvid den ligger ett sidenband, hårnålar och en finkam. Det är inte så mycket att utplåna, tänker han."
Det är vackert så det gör ont. Men jag känner också hur texten hugger tag och vemodet tar plats. Jag vänder tankarna till de jag själv mistat och det jag skall mista. En märklig bok.
Tack Erik för att du lyfter fram dessa skatter ur min historiska norrländska mylla till läsupplevelser jag aldrig skulle hittat själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar