Pojken i soffan

Jag läste Pojken i soffan av Sonya Hartnett - 2008 års ALMA-pristagare.

Den var seg inledningsvis. Jag var säker på att pojken var döden. Jag var säker på att Matilda, den gamla kvinnan, skulle berätta en långrandig livshistoria. Jag hade fel i båda avseendena.

Jag tyckte mycket, mycket om berättelsen. (Trots att den utspelade sig vid och på havet- jag har som bekant ingen fling med detta mörka och olycksbådande djup. Tryggheten för mig finns bland granarna i den milsvida skogen.) Det finns några fantastiska citat som jag tyvärr inte kan återge eftersom jag lämnat tillbaka boken på biblioteket. Det vackraste handlade i alla fall om när man går- då kan man lämna mycket. Men det allra viktigaste det tar man med sig. Det är rösten och skrattet, sina händers mjukhet när man stryker sitt barn över kinden, hur man håller huvudet när man lyssnar uppmärksamt och allt man tänkt, allt man lärt.

Jag blev återigen påmind över det som är viktigt i livet.

Det var en fantastisk liten bok.

Litteraturfest

Ja, nu har man fröjdat sig i dagarna två med böcker och författare och roliga föreläsningar samt avverkat en alldeles egen gruvsam dito. Jag tycker det är himla roligt att det här med littfest verkar bli en tradition. Gillar också lite av det lokala. Här beblandas alla i Umeås lilla kulturella ankdamm och alla känner alla eller känner nån som känner nån osv. Kanske är det lite av charmen. Pratade med D-O om detta - att det skulle vara kul om vi blev lite som Norrlands bokmässa men han tyckte att det skall vara precis så här litet. Det är viktigt att våra små förlag, bokhandlare m fl slipper de stora drakarna.

Hur som helst så tycker jag att det var ett väl blandat program - synd bara att en del krockade och att det knappt fanns tid för lunch när det bara var en kvart emellan. Men å andra sidan behöver man inte karta och kompass och löparskor för att som i Göteborg på bokmässan ta sig 1,5 km mellan föreläsningarna girande mellan bokbord och bok-kändisar - ja, för de är ju snart det - våra kära författare.

Då är det skönt med Umeå där man känner flera författare utan att det är det minsta märkvärdigt. Då kan man träffas på Lottas över en öl efteråt och allt känns precis som vanligt.

Jag var i alla fall på några riktigt bra föreläsningar; Carina Fast pratade om barns språkvärldar INNAN förskola och skola, om barnkulturens språkreferenser och så mycket språk de fått i sig innan vi i skolan ens börjar abc:a dem. Mycket bra. Hennes bok Literacy - i familj, förskola och skola ligger nu på mitt bord. Verkar väldigt intressant. Jag har alltid tyckt att vi så lätt har sett ned på barns egen kultur av leksaker, spel, filmer mm. Som pedagoger skall vi inte förkasta utan intressera oss och ge nya och flera alternativ. Inte för att de prompt är bättre utan för att det finns så otroligt många vägar och alternativ in i böcker, sagor och film. Spiderman är en hjälte som gärna kan hänga med Jonathan Lejonhjärta på äventyr.

Elisabeth Rynell, underbara människa, läste med sin magiska röst ur sin nya bok Hitta hem. Jag vet att hon hållit på ett tag med den boken och gjort en hel del research. Det känns så kul att nu hålla den i sin hand - och vilket vackert omslag, gjort av konstnären Johan Ask. Say no more. Skall skriva om den här sen när jag läst den. Det är återigen en historia om två kvinnor i två tidsperspektiv - som i Hohaj. Elisabeths språk är lyrikerns - det går inte att ta miste på. Hennes romaner är bara poesin som söker sig nya vägar i prosalandskapet. Min svärson Erik skrev om hennes framträdande i VK i måndags (23/2) för er som vill läsa mer ingående om hennes samtal med Dan-Ove Willman. Jag kan bara säga - oh, vad jag längtar in i hennes bok.

Mian Lodalen, vilken galet härlig kvinna. Men det var nog lagom att njuta henne i en 45-minuters portion. Hon hade energi så det räckte till hela Idun. Hennes bok Dårens dotter köpte jag också. Kände att där fanns det mycket att känna igen från min egen kära stora älskade släkt. Det pratades en hel del om döttrar-skriver-om-fäder-trenden och jämförelsen med Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen står ju nära till hands. Hur som helst - en tjock bok till att läsa under kommande veckor.

Självklart lyssnade jag också på Fausta som läste ur sin bok Sista kulan sparar jag åt grannen. Den boken har jag läst redan och den är så fruktansvärt bra och gripande. Man förstår inte vad den kvinna varit med om. Det känns så långt från ens egen verklighet. Mitt i 90-talet, mitt i Europa, mitt i ens eget normala vardagliga liv så har hon levt parallellt i ett helvete. Tanken är inte långt borta - tänk om ........ det skulle hända här! Det ofattbara - att vänner och grannar skulle bli ens fiender och se det egna landet styckas sönder. Bokens starkaste delar är just de där bokens huvudperson, Faustas alter ego, sakta men säkert ser sitt vanliga liv monteras ned, subtilt i början - så småningom handgripligt. När det egna hemmet invaderas av tjuvar och soldater och man får packa några få ägodelar och bege sig till fronten som soldat själv för att rädda en av sina söner för att sedan fly till de övriga barnen som man knappt vet om de lever och har det bra sen man i krigets inledning skickat dem över gränsen. Jag har hört Fausta berätta brottstycken tidigare men nu - i hennes bok - blir jag stum och fylld med respekt för vad hon klarat av.

Sist - men dock icke minst - var jag och min kompis Kerstin och lyssnade på några häftiga tjejer som jobbade med gömda flyktingar. Det handlade om Mänskliga rättigheter - eller Omänskliga rättigheter som föreläsningen hette. Hur flyktingpolitiken bedrivs i det här landet och under vilka förhållanden flyktingar som väntar på uppehållstillstånd lever - många gånger gömda av rädsla för att skickas tillbaka. Hur flyktingar skickas tillbaka, med dubbla polisvakter och i handbojor som brottslingar, tillbaka till en oviss framtid var hårresande. Hur får man en fängelseläkare att skriva ett intyg på att man blivit torterad så att den svenska rättsapparaten skall tro på vederbörande när inte brännmärken och sargade kroppar talar sitt eget språk?

Ja det blev en hel del upplevelser - mycket kaffe och fika och en väldans massa kramar och hej hej och småprat. En bra helg med avslut på Lottas och sista bussen hem på lördag kväll. Gott är att leva ibland.

Foto (utom bokomslag): Vicky

Ny fantasyserie för yngre - Beast Quest

Drakens vrede heter första delen i en ny fantasy-serie av Alan Blade för yngre läsare. Här får vi möta den unge föräldralöse pojken Tom som i ett försök att rädda sin by från de faror som hotar deras land Avantien får i uppdrag att be kungen om hjälp. Listigt tar sig Tom in i slottet och får träffa Avantiens härskare. Där får han veta att sex vidunder alltid skyddat deras land - vidunder som folk bara trott fanns i sagorna. Nu har en ond trollkarl, Malvel, drabbats av den värsta farsoten av alla - avundsjukan - och lyckats vända alla vidundren mot det land de satts att skydda. I det första uppdraget - som Tom får av kungen själv - skall han befria draken Ferno från hans ondska i form av ett halsband som sitter runt drakens hals. En av kungens bäste riddare har redan misslyckats med detta och dött i striden men efterlämnat en nyckel, en nyckel som kan befria draken från det halsband han bär.

Det här är en spännande fantasy-berättelse med alla dess ingredienser - riddare, drakar, hiskeliga vidunder, magiska föremål och modiga små hjältar och hjältinnor. Till sin hjälp har den unge Tom sin häst Storm och en vän, flickan Elenna och hennes varg Silver. Lättläst med många bilder. Det är så roligt att det kommer spännande fantasifulla böcker för unga fantasyälskare. Böcker man klarar att läsa själv. Första boken slutar med en cliffhanger - ett nytt uppdrag väntar. Kom ihåg - det vara inte bara ETT vidunder som trollkarlen lyckats förvända godhet till ondska på.

Med Harry Hole blir livet en thriller!

Nu har jag bara en kvar - alltså en Harry Hole-deckare. Har precis läst ut Frälsaren av Jo Nesbö (med norskt ö). Min deckarådra får näring av det mer hårdkokta och samhällskritiska - Roslund & Hellström i Sverige, Åsa Larsson och Sjöwall Wahlös tio deckare om Martin Beck (de håller än idag). Dennis Lehane är en av mina favoriter från det stora landet i väst som tillsammans med England är storproducenter av deckare. Men nu åter till norske Jo - f d rockartist och börsmäklare och en fenomenal deckarförfattare. Jag förstår barnen på biblioteket som trånar efter nya böcker när de läst ALLT av Martin Widmark och ALLA 20 delar av en älskad mangaserie - vad skall man läsa sen??? Nu går jag in för att sakta läsa Nesbös senaste (gud förbjude sista) bok om kriminalaren och antihjälten Harry som kämpar mot underjordens värsta kräk och sina egna spritdoftande demoner.

Den första boken, Fladdermusmannen utspelar sig i Australien dit Harry kommer för att följa upp ett mord på en norsk flicka. Han får sällskap av en aboriginkollega och de dras in i ett mer och mer komplicerat fall. Samtidigt får man sig till livs en hel del av Australiens historia och i synnerhet ursprungsbefolkningens. I nästa bok - Kackerlackorna - befinner han sig i Thailand för att reda ut (och mörka) en norsk ambassadörs död men också förbindelser med barnsexhandel.

Övriga böcker om Harry Hole utspelar sig med basen i Oslo. Detta till trots gör han utflykter både geografiskt och historiskt. Utredningarna tar oss med till Sydamerika och Leningrad under andra världskriget. De tre närmast följande - Rödhake, Smärtans hus och Djävulsstjärna hänger i hop - i alla tre figurerar även en av hans norska kolleger Tom Waaler - en i Harrys ögon tvivelaktig snut med skumma kopplingar till undre världen. I dessa tre böcker får vi även lära känna både flera av hans kolleger, Ellen, Beate och Halvorsen och hans kärlek Rakel. Frälsaren tar vid när dessa tre böcker nått sin kulmen i Djävulsstjärnan. Frälsaren har ett Knutby-scenario så till vida att i de frommaste leden kan man hitta de mörkaste hemligheterna.

Alla Nesbös böcker är helt oförutsägbara. De är fyllda med listiga och i förväg svårlösta pusselbitar som han elegant knyter ihop på slutet. Utöver det direkta polisarbetet får man följa Harrys privata vedermödor - han är till sin person sammansatt och komplex men omöjlig att inte tycka om - även om han verkligen inte flirtar med läsaren. Man kan bli smått galen på honom ibland. Men i böckerna blottläggs också många intressanta och dolda samhällsproblem. Det är inte bara mord och bankrån utan böckerna handlar också om människors skupellösa utnyttjande av andra och hur makt kan korrumpera, men även dubbelbottnade och falska fasader i samhällstoppen som döljer både ondska och beräkning. Men där finns också de vanliga människorna som kämpar med sina vardagliga liv på gott och ont och han väjer inte för att lyfta fram Norges mörkare sidor i ljuset.

Fantastiskt bra, välskrivna, mångbottnade och otroligt spännande. Jag hoppas de aldrig blir filmade för jag vill ha kvar böckerna precis som de växt fram i min fantasi. Börjar man läsa dem är man fast - och för er som tycker att hans första bok stapplar lite så ha tålamod - de blir bara bättre och bättre. Och Snömannen sägs skall vara den bästa - och den har jag kvar att läsa. Yes!!!

Bilden på Jo Nesbö är en pressbild från Piratförlaget!

Rabbit proof fence - en roadmovie från Australiens mörka historia.

Just nu brinner Australien och vi har väl alla läst om de tragedier som utspelar sig down under. Människor som förlorar allt de äger men också släktingar, grannar, vänner. 1971 var det nära att jag flyttade med mitt första barn och henns pappa till Australien - det var då ett land dit många emigrerade - ett löftenas och drömmarnas kontinent. Märkligt vad våra val är ödesmättade. Idag är jag glad för att just mitt liv blev som det blev - precis här och precis nu. Min far reste också som ung till Australien - blev erbjuden del av en fårfarm av en rik kvinna men valde att åka tillbaka samma väg - till Sverige där han något år senare träffade den kvinna som blev min mamma. Återigen ett ödesval.

Jag har sett en hel del filmer från Australien - dels därför att det är en relativt ung nation men med en urgammal historia, dels för att nybyggartiden i Australien är lika intressant men mer bortglömd än den i USA. De nyanländas liv var hårt och många gånger våldsamt liksom det var tragiskt för urinnevånarna, indianer som aboriginer. En kulturkrock som bär sina sår in i modern tid.

I filmen Rabbit-proof fence får man följa tre barn (fantastiskt gestaltade av aboriginbarn) som tillhör det man i Australien kallar för den "stulna generationen". Under 30-talet och i rashygientänkandets spår bestämmer de vita i Australien att alla halvblodsbarn, nästan uteslutande de med vit far och infödd mor, skall tas ifrån sina mödrar och uppfostras i särskilda uppfostringsläger där de skall lära sig att bli civiliserade vita. Deras hudfärg skall assimileras in bland vita för att efter några generationer få helt vit avkomma. Filmen baseras på en verklig historia. Underlaget är en bok skriven av filmens verkliga Molly, Doris Pilkington. Hon rymde tillsammans med sin lillasyster och en kusin och tog sig otroliga 200 mil tillbaka till sin verkliga mamma i Jigalong i norra Australien längs med det stängsel man byggt för att skydda åkerjorden från kaniner - därav filmens titel. Stängslet var för övrigt världens längsta stängsel. De jagas såväl av poliser som av en infödd skicklig spårare.

Filmen är otroligt gripande och väldigt bra och den bärs helt upp av de unga skådespelarna som regissören handplockat. Som överprotektorn Neville ser vi Kenneth Branagh. Jag rekommenderar även att man ser extramaterialet där vi får följa regissören Phillipe Noyce när han till slut hittar de tre barn som får rollerna. Det är roligt att se med vilken varsamhet de tre barnen tas om hand av filmteamet. Det är också traumatiskt att gestalta vissa av scenerna och både barn och filmarbetare blir väldigt berörda. Phillip Noyce är själv från Australiens outback. Det går inte att ta miste på vilken tillit han sakta bygger upp till sina tre adepter.

Sådana här filmer är viktiga och jag tycker den här filmen är betydligt bättre och sannare mot historien än t ex storfilmen Australia som nu går på biograferna i skrivande stund. Filmen skildrar mötet mellan vita och aboriginer på många olika sätt - både vad gäller kön, sociala skillnader som kulturella. En bra film att visa t ex för högstadieelever.

Tema Jane Austen - Mansfield Park

Helgen som gick gav en besatthet av Mansfield Park som få böcker i mitt liv är förunnat just nu. Jag har så många andra som pockar på min uppmärksamhet men ändå lyste den lite småmesiga Fanny Price så pass starkt att jag ville vidare, jag ville veta vad Jane Austen beslöt för öde åt denna bleka och orkeslösa flicka.

Jag läste med Stolthet och Fördom (tv-serien) som en ridå bakom boken. Jag såg England som det var då och visst hade Fanny en del drag av Elizabeth Bennet. Utseendemässigt främst, blott de sista hundra sidorna kan man låta de två unga kvinnorna vara någotsånär jämbördiga vad gäller sättet och att låta Fanny tala öppenhjärtligt som Elizabeth- det skulle inte gå an.

Fanny, som kommer till sin mosters (lady) familj: en ingift morbror (sir), två döttrar och två söner. Hon är tio när hon kommer och hon blir väl emottagen av alla, även om ingen (utom kusin Edmund på sjutton jordsnurr) lägger ner större engagemang i den förkrossade lilla flickan som från och med nu ska lära sig at vara till lags, foga sig och leva på tacksamhetesskuld. Inte ta plats, inte låta, inte synas annat än när hon kan göra en familjemedlem en tjänst.

Edmund blir hennes förtrogna (vilket i dagsläget kan tyckas förvånande- jag har svårt att tänka mig den sjuttonåring som lägger ner så mycket tid på en tioårig osnuten och osäker flicka idag) och med honom kan hon vara sig själv. Till honom törs hon yppa sin längtan efter familjen och främst efter William, den ett år äldre brodern, som hon alltid stått närmast i syskonskaran. Kort sagt: med Edmund kan hon vara sig själv. Och Edmund är ingalunda någon som sviker utan den som är mest lik morbrodern, men utan det patriarkaliska allvar som denne besitter. En rättvis och mycket god man som vill sin familj det allra, allra bästa.

Den som gör livet surast för Fanny, trots hennes hängivenhet inför att vara tacksam, är den barnlösa mostern som bor i närheten, Mrs Norris, som ser till att grundlägga de två andra flickornas åsikter om Fanny ("Hon borde vara mer tacksam").

Fanny läser ihop med sina kusiner (i hemmet naturligtvis, med en guvernant) och hon är klipsk och vetgirig. Hon brevväxlar med sin bror som efter några år hamnar inom flottan (men som klarar det utmärkt och stiger i graderna). Hon hamnar i bakvattnet ständigt, alla är vackrare och mer försigkomna än hon, hon är ytterst osäker på sig själv och som läsare vill man ruska om henne och proppa i henne lite jävlaranamma. Hon saknar inte bundsförvanter (Edmund, sir Thomas, William) och de tror på henne.

Det är konvenans och tradition och artighet, krusiduller, omskrivningar, blekhet och annat så att man, i romanfigurernas ställe, lätt hade tappat tråden och inte haft den blekaste aning om den riktiga betydelsen i ett samtal då det mesta måste kringgås och/eller skrivas om. Man blir som läsare smått galen av längtan efter något rejält i ramberättelsen, och lite småtrött på omskrivningar och insinuationer. Jag kommer inte Fanny inpå livet och kanske beror det på att hon är så politiskt korrekt. På att hon symboliserar det jag idag inte tror finns, eller som jag hoppas inte finns- en flicka som har en exakt mall för hur hon vill leva och avviker inte en tum från denna, ens för att bli förälskad. Jag behöver inte säga att hennes oklanderliga leverna belönas. Slutet är väldigt präktigt och hon blir lycklig. Tack vare (på grund av?) att hon varit:

-undergiven
-tacksam
-tyst och blyg
-kysk

Mansfield Park må handla om den blekaste och näpnaste av Jane Austens romanfigurer. Jag sympatiserar inte med bokens andemening, inte på minsta vis. Och ändå. Ändå! Måste jag läsa vidare och jag håller Fanny lika kär som sir Thomas.

Även som sagt. Jag ville tuta i henne lite sprit och en snus och klappa henne på axeln och säga: Schlappen å. Hä ordna sä.

Ondskan finns - inte bara i sagorna!

Har läst en sagosamling där Marie Louise Ramnefalk återberättat gamla klassiska sagor som Snövit, Askungen och Hans och Greta. Texterna är anpassade för att vara lättlästa och det är bra att vi har LL-böcker men visst saknar man det blommande eggande språket som många sagor rymmer. Det går man lätt miste om när man skall skriva i lättläst form. Men jag tycker ändå Ramnefalk lyckats hyggligt bra.

Däremot har jag alltid svårt för Riddar Blåskägg. Jag älskar sagor och kan inte nog övertyga alla - vuxna som barn - att läsa sagor. De skär rätt igenom tid och säger något om hur det är att vara människa - både i glädje och sorg. Sagans balans mellan det goda och onda, svart och vitt, liv och död, fattig och rik, den lilla människan som besegrar det stora ludna monstret - alla dessa motsatser är klassiska i folksagorna. Vad som skrämmer mig med Riddar Blåskägg är att han lever i allsköns välmåga och i många former världen över. Mannens som stänger in, hotar, våldför sig och förgör sin kvinna är dagsaktuellt. Fler kvinnor dör till följd av våld än i bilolyckor, krig och malaria - för att ta några exempel. Jag känner i alla fall stark olust när jag läser sagan och har aldrig berättat den för barn även om det går Blåskäggs unga hustru väl till slut - med hjälp av hämnande bröder (känns motivet igen??) Jag skulle personligen själv helst velat stänga in Blåskägg för tid och evighet i en av hans fängelsehålor.

I sagosamlingen finns också sagan om Enbusken. Här är det en våldsam styvmor som hugger huvudet av sin makes lille son och kokar en pölsa att bjuda den intet ont anande fadern på och begraver benen som fadern slänger under bordet vid det träd där den riktiga modern ligger begravd. Vad säger ni om det? Ja, det är i vart fall ingen saga jag läser för mitt barnbarn Nora, 5 år. Jungfru Malin blir instängd i ett torn av sin far kungen? Så sent som i fjol kunde vi läsa den groteska historien om fadern som låst in sin dotter och barnbarn i källaren. Ett torn i vår tid.

Sagorna lever och är dagsaktuella. Familjen kan vara den farligaste platsen för ett barn. Ondskan har många ansikten. Men som kvällsläsning? Jag skulle nog inte låta mina telningar somna med Blåskägg i alla fall. Nog får man vara i skolåldern för att ta till sig detta urval. Helst kanske vid högläsning så man får en chans att prata om sagorna efteråt. I övrigt en vacker bok med många suggestiva bilder av Peter Bergting.

Flicka möter pojke av Ali Smith

Jag har alltid älskat sagor och myter. De är så universella och säger så otroligt mycket om oss människor. För ett antal år sedan köpte jag en bok av Karen Armstrong som heter Myternas historia. Hon bekräftar vad en annan författare som jag gillar, Rollo May, skrivit; att det största hotet i vår nutid är att vi håller på att tappa kontakten med våra myter. Vi klarar oss inte utan myter säger Karen Armstrong. Myterna är inte bara urberättelser om alltings uppkomst och människans innersta väsen - de skär också rakt igenom vår historia, våra religioner och genom alla kulturer. De är filosofiska och psykologiska. De har blivit enastående litteratur när de upptecknats och författats.

30 olika förlag över hela världen ger nu ut olika myter omtolkade av olika kända författare. Jag har läst några av dem; Penelopiaden av Margaret Atwwod - som är Odyssén omskriven ur ett feministiskt perspektiv, Tyngd av Jeanette Winterson som tar upp Atlasmyten och nu senast Flicka möte pojke av Ali Smith som är en personlig omtolkning av Ovidius metamorphoser. Ovidius skriver om flickan som föds men inte får leva - fortfarande en världsomspännande aktuell tragedi - ca 60 miljoner flickor dör varje år bara p g a sitt kön (http://www.womankind.org.uk/). Ovidius flicka Iphis får växa upp som en pojke för att överleva men när han(hon) till slut skall gifta sig ber hon gudarna om hjälp och de förvandlar henne till en ung man. Detta är queer i antiken, könsglidningar och överskridanden.

I Ali Smiths bok får vi träffa två systrar från Inverness i Skottland vars farfar växte upp som en flicka. Själva jobbar de på ett företag, Pure, som vill bli världsledande på att sälja vatten på flaska. Den ena systern Imogen trivs rätt bra och håller på att avancera till en chefspost inom företaget. Hennes syster Anthea är inte lika beredvillig att köpa konceptet som företaget jobbar efter. Hon anar konsumtionens vilda odjur som lurar bakom de glättiga orden. En dag står en man/kvinna utanför företagets vägg och sprayar feministiska och antikommersiella slagord - det blir ett passionerat möte för Anthea och så drar historien i gång. En underbar liten bok som handlar både om könens gränslöshet som om kommersialismens girighet.

Läs om hela mytserien så långt den nu har kommit att översättas till svenska: http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Mytserien/

Jag tänkte göra ett tillägg till föregående bloggare. Vi som blev kvar på slutet tänkte också att vi skulle byta dag för nästa träff till söndag istället för fredag!? 1/3 kl. 15.00.

Dagarna rinner iväg och jag har ju ännu inte redogjort för en av mina gamla favoriter bland läsupplevelser, en avdammad sådan i pocketversion som nästan har fallit sönder. Många rusade iväg precis som jag och köpte boken efter att ha fängslats av filmen "Varats olidliga lätthet" som kom...var det i början på 90-talet (?) med oemotståndlige Daniel Day Lewis i en av huvudrollerna. Boken har jag läst om både en och två och tre gånger (minns inte riktigt hur många gånger). Det är egentligen ganska mångbottnad filosofisk/politisk berättelse som även tar upp stora teman som kärlek och livets förgänglighet. Den utspelar sig under Pragvåren 1968 under Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien. Boken är tidlös och fortfarande aktuell för den som befinner sig i grubblerier om livet, tiden och kärleken. Åh vad jag vill se filmen igen!
I övrigt vill jag läsa Northanger Abbey av Austen till nästa gång

Tema Jane Austen

Vi som blev kvar på Mekka bestämde att vi nästa gång skulle läsa varsin bok av Jane Austen. Jag valde Stolthet och fördom och Anna-Lena Mansfield Park. Ni andra kan ju välja fritt (självklart får man ta vilken man vill även om två läser samma) men det är ju roligt om vi läst lite olika. Detta kan lätt bearbetas med filmen Jane Austen bookclub om man känner för det. Dessutom kan jag rekommendera denna temasida på en av mina favvosajter: http://www.dagensbok.com/specialer/austen.asp


Sen måste jag bara säga att finns det någon som kan gestalta Mr Darcy i vår tid så är det absolut Colin Firth. Allt annat går fetbort. För övrigt sitter jag just nu och tröstdricker KAFFE (märk väl) och sörjer över att Silvias burk fått ett hål. Fundera på den ni!!!

I gränslandet .....

Som sagt - nu är vi snart ute bland de stora elefanterna så det är väl bäst man vässar tangenterna ...... med små och stora bokstäver ........

Igår såg jag en verkligt aktuell film - Citronlunden av regissören Eran Riklis. Vilken underbar film även om den handlar om djupt allvarliga ting. En änka, Salma, har ärvt en citronlund som är hennes enda utkomst. Hon är arabiska och bor alldeles vid gränsen till Israel. En dag flyttar försvarsministern in i ett hus alldeles på andra sidan gränsen. Eftersom han befarar att terrorister kan gömma sig bland citronträden så bygger han först ett vakttorn, sätter därefter upp ett stängsel - så inte ens Salma kommer åt sina älskade träd och därefter vill han genomdriva att alla träd skall huggas ned. Men Salma ger sig inte - hon går för att söka rättvisa. Salma är utestängd från sina citroner - försvarsministerns fru är instängd hela dagarna bakom vakter och skottsäkert glas - man kan undra vem som känner sig mest fri? Filmen känns så himla aktuell eftersom man sen jul följt det tragiska kriget i Gaza. Israel-Palestina-konflikten måste vara världens mest hårdknäckta nöt - alla kategorier. Men jag vet då var jag står - här hemma köps inga varor från Israel.

Jag blev i alla fall så himla sugen på citroner. De är ju så vackra att bara lägga upp i en skål och gå och titta på. Jag gjorde citronvatten igår kväll och idag drack jag ett isande kallt glas med smak av citron. Åker till Sardinien senare i vår och i Italien finns det gott om citronlundar så man får njuta dem i naturligt tillstånd.

minabibliotek.se

Så!

Nu ska vi kopplas samman med giganten minabibliotek.se.

Vi diskuterade detta under fredagens möte på Mekka och alla var för. Jag hoppas att de som inte var på plats håller med. Idag satt jag och Vicky på ett möte med redaktören för minabibliotek.se, Jenny Eklund, samt några bloggentusiaster ytterligare (gemensam nämnare: bok och bibliotek, självfallet). Vi drog upp lite riktlinjer och Jenny Eklund presenterade hur hon hade tänkt sig det hela.

Vi kommer inte att behöva ändra på något- vi behåller bloggformen, skriver om det vi vill osv, men vi kommer att återfinnas under minabiblioteks sidor med allt vad det innebär. En liten banner vill de också sätta på vår sida och det gick vi med på, så länge den matchar vår syrenlila färg (vilken jag minns att jag valde en morgon i maj när jag utanför fönstret hade min lila syrenhäck prunkande av de smått vulgära hängena).

Spännande! Om det nu finns någon liten liten bokcirkeldeltagare som ännu inte har tagit steget ut i Sex böcker och en film-bloggandet är det hög tid nu!

Tema: Favoriter - semlor och cirkel på byggarbetsplats: del 2

vi beslutar att flytta våra träffar till café station.

tema denna gång var FAVORITER.
jag vet att felet är mitt men det tycktes som en god idé när jag framkastade förslaget som åsamkade er så mycket vånda.

emellertid visade det sig vara så! ...att alla faktiskt hade favoriter, så bibliotekarier vi är. visst, vi kunde inte ta med dem alla men några titlar hade vi ju ändå valt att ta med oss.

(hilda som pga elevvårdskonferens inte hinner till oss denna fredag låter hälsa att hennes val, efter moget övervägande, blev fridegårds träl-trilogi, inledd med trägudars land.)

mina val:
blonde av joyce carol oates.
en bok som gjorde upp med fördomar och som öppnade ögonen för oates fantastiska författarskap. en bok om marilyn monroe, en kvinna i utsatt läge från barnsben, medspelare i männens värld och ständigt sviken.

charlotte löwenskiöld av selma lagerlöf.
jag fullkomligt avgudar selma lagerlöf. jag har alltid beundrat henne tror jag. hon tog sig fram och hon satte upp mål och hon fullföljde och hon blev berömd. och hon visade på vikten av berättelser i våra liv.

så fort jag kommer åt åker jag till mårbacka, vilket kan tänkas bli någon gång vartannat år eftersom vi ofta tillbringar en del av sommaren i de djupa skogarna i värmland. det är underbart att traska bakom henne i hennes hus, se hennes arbetsrum, strosa i hennes trädgård.

att det blev just charlotte... beror på att jag läste boken när jag var sjutton, jag hade precis fått upp ögonen för de stora mönstren i samhället som i slutändan visar sig vara (inga undantag) sprungna ur vilket kön vi utrustats med. jag sveptes med i charlottes liv och imponerades av hennes vilja att gå en egen väg.

särskilt upprorisk vet jag inte om jag blev. däremot är jag ständigt medveten och kan känna mig nöjd med det.

vicky valde skattkammarön. bröderna lejonhjärta. och romeo och julia eftersom hon i sin tur har en liten fling för shakespeare. att det blev romeo och julia: kärlekshistoriernas kärlekshistoria. klassikernas klassiker. den har en nerv som gör den gångbar i alla tider. och för alla scener; boken, teatern, filmen osv.

däremot har vicky återupptäckt västerbottensförfattarna. rynell, enqvist, lindgren, salomonsson m fl. och framförallt lidman vars jernbaneepos slår allt. vicky menar att det är hemkomst.

Tema Favoriter - Siddharta av Herman Hesse

Ja, plastskynken och semlor var vi omringade av när vi en efter en - Vicky, Jenny, Ingrid och jag, och min mumsmumsätande dotter Elvira - högtidligt plockade fram favorit efter favorit ur våra väskor. Vi kom fram till att alla får berätta om sin här på bloggen, så nu vill jag kort berätta om min: nämligen Siddharta av Hermann Hesse.

Denna lilla klara glasskärva till bok läste jag andlöst i slutet av tonåren och lika fascinerat för sådär en 15, 5 och två år sen. Boken är tunn - 123 sidor i den upplaga jag har - men innehåller ett helt liv och många stora tankar som prövas, vänds, vrids - och förkastas. Siddharta är omväxlande braman, asket, rik vällusting, älskare och ängslig far. När två tredjedelar av boken - och kanske av hans liv - har gått vaknar han och inser att han efter allt sitt sökande och alla sina erfarenheter åter står under solen som ett litet barn: "Ingenting äger jag, ingenting kan jag, ingenting vet jag, ingenting har jag lärt mig." Men istället för att känna sig förtvivlad över detta kan Siddharta skratta åt sin situation och äntligen känna sig fri. Nu kan han påbörja ännu en ny väg, som äntligen leder honom rätt ...

En bok som handlar om att allt, inte minst vi själva, hela tiden förändras och måste omprövas, och att ingenting egentligen dör, bara omvandlas.