Gustavs grabb av Leif G W Persson

Hur sorterar vi våra minnen? Vad är det vi verkligen minns precis som det en gång var? Förskönar vi de lyckliga stunderna och svartmålar de tunga? Blir det lätt efterkonstruktioner och fylls oskarpa linjer i mot bakgrund av åren som gått. Detta är något som Leif GW Persson funderar över både i  inledningen och i slutet av boken Gustavs grabb som skildrar hans liv från barndomen till dags dato.

Sanning och trohet till verkligheten är viktigt när han berättar om sitt liv, sin klassresa och om kärleken till sin pappa, byggnadsarbetaren Gustav. Han är en formidabel berättare och fastän jag aldrig läst något tidigare av honom så blev jag snabbt fast i hans historia. Jag har knappt sett honom mer än flyktigt på TV då jag inte följt med i de program där han brukar medverka men som TV-personlighet går han ju knappast att undvika. En stor, sällan leende man, med glasögonen på huvudet och ständigt i sin gröna väst kunnigt muttrande om vår tids brottslighet.

Vi får följa hans liv mer eller mindre kronologiskt från de tidiga barnaåren, där han växte upp på Gärdet i de hus som lokalt kallades "Nev Jårk". Pappa var portvakt i huset, en syssla han hade bredvid jobbet med att bl a bygga Stockholms tunnelbana. Här bodde annars ingen arbetarklass utan Leif kom att gå i skolan med ungar som kom från andra förhållanden. Att han skulle få en bra utbildning bestämde fadern. Han skulle komma sig upp, satsas på. I barndomen börjar man också ana den problematik som kom att påverka hans liv, svårigheten att knyta an till modern som saknade de verktyg som varje unge behöver - kärleksfull omtanke, beröring och att bli älskad precis som den man är. Det är fadern som kompenserar och fyller i och det resulterar i livslång respekt och kärlek till pappa Gustav.

Leif GW Persson berättar öppet om sina ungdomsår, sitt yrkesval och sina kvinnor, barnen, sitt alltför generösa drickande och om det svarta hål han bär inom sig. Viljan att bli något, att tjäna pengar, att komma sig upp. Problemet att födas i en verklighet men leva i en annan - med andra ord - din klass ständiga brännmärkning som aldrig går att dölja helt bakom de siffror som står i taxeringskalendern. Om känslan att inte höra hemma någonstans. Han ser sig besläktad med Ikaros vars vingar brinner när han kommer för nära solen.

Här lotsas vi också genom tidens händelser - från fredens år då Leif föds och framåt i folkhems-Sverige. Leifs inblandning i Geijeraffären, relationen till Palme, relationerna till Peter Bratt och Jan Guillou, genombrottet som författare med "hämndboken" Grisfesten till en gedigen författarbana med såväl vetenskaplig litteratur som populära deckare, film- och TV-manus till professorstitel, TV-stjärna och berömmelse.

Det är en naken och säkert en svår bok att skriva - men kanske den också lättat något på det mörker han fortfarande säger sig bära i sitt inre. Han ger en vink om att trots allt har kärleken haft en bärande kraft. Det kanske hans nästa roman kommer att handla om enligt ett vagt löfte av honom själv - berättelsen om den jordiska kärleken.

Boy av Taika Waititi

Två pojkar från Nya Zeeland med varsin längtan - Boy efter pappan som försvann för länge sen, lillebror Rocky efter mamman som dog under hans förlossning. Ibland kan drömmar ta en bort från allt som känns svårt men drömmar är också sköra att hänga upp livet på. Detta är en varm, vemodig, vacker men samtidigt rolig och tänkvärd film om barns kapacitet.

Bröderna bor med alla sina syskon och farmor i ett mindre samhälle på Nya Zeeland där de flesta är maorier. Allt kretsar kring Boy, som utöver att älska Michael Jackson saknar sin far som han fantiserar och bygger upp en hjältegloria kring. När kamraterna retar honom med att pappa minsann sitter i fängelse försvarar han sin dröm. Lillebror Rocky tror sig ha magiska krafter och när de inte hjälper målar han sin längtan efter mamman som dog när han föddes. Detta har också lagt en tung skuld över honom. "Jag dödade min mamma"! Hela hennes grav är dekorerad med hans färger av saknad och önskan om förlåtelse. På samma sätt målar han sin rädsla för fadern som en dag helt oförhappandes dyker upp - precis när famor - som nu är barnens enda trygghet - måste åka på en begravning. Det är ingen längtan efter sina försummade barn som drivit honom tillbaka utan han kommer för att hämta de pengar han gömt nedgrävda på ett ställe som han inte kan hitta igen. Farmor blir borta i flera dagar och Boy tar under tiden hand om allt, syskon, huset och den återvändande hjälten. Det är under den tiden filmen utspelar sig.


Trots att det är både gripande och rörande att se Boys drömmar sakta skingras för verklighetens obönhörliga sanning så är det ändå en väldigt varm och stundtals rolig film. Det är regissören själv som spelar fadern och de två pojkarna är helt otroliga i sina roller - liksom som ofta i nyzeeländsk film är hela rollbesättningen så bra (Whale rider, Krigarens själ). Boy spelas av den unge James Rolleston.


Filmen har stora svepande vackra vyer över landskapet med inklippta scener i collageteknik och animationer i drömsekvenserna. Liksom de utsatta barnen från Frostmofjället står en get för den oförställda och kravlösa kärleken och getens roll är inte helt oviktig i handlingen. Där pappan och hans kumpaner visar på total avsaknad av intelligens så har de två pojkarnas tankevärld en helt annan komplexitet och det är detta som visar på barns storhet och kapacitet att klara av svåra frågor när vuxenvärlden sviker. När de vuxna ägnar sig åt våldsamma och idiotiska macholekar så visar barnens fantasivärld på hopp och tro på framtiden. Med en känsla av försoning och ett leende ser jag filmens slut. Håll kvar en stund in på eftertexten. Det lönar sig!


Filmen har gått upp på Folkets bio, är barntillåten och har fått väldigt fina recensioner. Se den!
Trailer från youtube!

Om inte nu så när av Annika Thor

Åter till 1938 (efter Sandbergs bok Att föda ett barn - se tidigare blogg). Det är spännande att ta avstamp där Sandbergs bok slutar - där vi anar krigets skugga i det sista kapitlet. I Annika Thors inledning av boken Om inte nu så när så är det alltså förkrigstid men det politiska klimatet har redan hårdnat och först in på scenen träder Ilse, tysk judinna och nu avskedad från Tyska legationen i Stockholm. Hon är utan svenskt medborgarskap och måste därför, som många andra utländska medborgare den här tiden, besöka den nyinrättade utlänningsbyrån för att få sina tillstånd förnyade. Där arbetar Ingrid Widegren, ung kontorist med drömmar om ett nytt liv i huvudstaden.

De här två unga kvinnorna får vi sedan följa och via dem deras möte med respektive man. Ilse träffar den tyske antifascisten och arbetaren Paul som av politiska skäl tvingats fly ur Tyskland där Hitlers maktövertagande gjort hans närvaro omöjlig. Ingrid möter den judiske, och betydligt äldre journalisten  Arnold. För samtliga får kriget vida konsekvenser i ett litet Sverige som vänder kappan efter vinden och som visar upp en både främlingsfientlig och feg sida som en ytterst byråkratisk.

Bokens handling pendlar mellan dessa fyra och deras möten med de som jobbar på utlänningsbyrån, den humanistiske byråchefen Holmberg, som får svårt att hålla sin medmänskliga profil gentemot makteliten på regeringsnivå men också amanuensen Birger som har svårt att ta ställning och därför ofta slickar uppåt och sparkar nedåt. Ilse kämpar för att få över sina föräldrar och brodern med familj, Ingrid kämpar mot fördomar från både arbetskamrater och familj när hon först i hemlighet förlovar sig med Arnold som i sin tur vill vara sann mot sitt journalistiska rättesnöre - att skriva sanningen. Nazismen sticker upp sitt fula tryne i det svenska helyllesamhället och när kriget bryter ut så ger Annika Thor en naken och förkrossande bild av människors utsatthet under brinnande krig. När en människas öde vilar i enskildas handlingar och deras förståelse och val att tolka en situation på sitt sätt känner man sig maktlös som läsare och vill gripa in i handlingen.

Boken slutar vid 1943. Kriget pågår fortfarande - men nu har det gått upp för Europa att de judar som före och i inledningsskedet kämpade för att få leva genom att fly till neutrala länder som Sverige bara hade döden att vänta i sitt hemland. Med facit på hand är det gripande och man känner sig som läsare både förtvivlad, förbannad och skamsen. Samtidigt försöker jag förstå den rädsla som bredde ut sig i ett litet land som var omringat av en enögd ockupationsmakt. Trots detta kan man inte bortse från transitationståg, baltutlämningar och svenskt medlöperi. Den skönlitterärt berättade historien har hela tiden inslag av dokumentärt material och man inser att det ligger en hel del research bakom. Det gör romanen trovärdig samtidigt som man förstår Annika Thors vrede och längtan efter upprättelse. Det får vi tåla. Det brinnande ämnet gör att kärlekshistorierna och huvudpersonerna ibland kommer i skymundan.

Annika Thor har tidigare skrivit om andra världskriget i de fantastiska böckerna om Steffi och Nelli som börjar med En ö i havet (även filmade). I övrigt är hennes produktion stor. Under 2000-talet har Annika börjat skriva böcker för vuxna men fortsätter alltjämt att skriva barn- och ungdomslitteratur t ex den finstämda boken Fyren och stjärnorna.

Trots att Annika är göteborgska så är Stockholms-miljön från den här tiden väl skildrad och man känner sig verkligen på "plats". Tänk - att vi även gör ett nedslag på stadshotellet i Ö-vik! Då tänkte jag - mån tro om det var Sandbergs huvudperson Maj som serverade där då. Så går fiktion och verklighet ihop ibland.

Här kan ni lyssna på en filmad intervju med Annika Thor kring boken!
Ett boktips om en annan aktuell bok i samma ämne är Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar om pojken Otto som kommer hit under kriget och hamnar som fosterbarn hos familjen Kamprad.

Jag är jag av Emma Adbåge

Vilken stark titel. Så bestämd och resolut. Jag är jag! Efter Leni, Sven och Smulbert 
m fl så får vi nu träffa Mickan, 8 år och med många tankar om skolan, kompisar, familjen och sig själv inte minst.

När jag gick i skolan, vilket var långt långt före Emma Adbåge såg dagens ljus så tittade vi i botten av glaset i skolmatsalen för att se dagens nummer. Intet är nytt under solen. Mickan och hennes klasskompisar gör likadant. Annars är nog mycket förändrat, men det finns en ton som jag ändå känner igen. Den att försöka förstå de vuxna och skolan och anpassa sig till livets alla gåtfulla och märkliga kostymer.

Mickan är inte den som räcker upp handen (varför frågar fröken så mycket när hon redan vet?). Hon är kanske blyg? Kanske har hon bara integritet, kanske vill hon avvakta innan hon tar nästa steg? Kanske är hon en lyssnerska och iakttagerska? Hon är i alla fall ganska nöjd med sig själv. "Jag är varken supersnygg eller fulast i universum och det passar mej bra, för då får man vara i fred som man är" konstaterar hon.
Vi får följa Mickan under ett antal månader i skolan och vara med när hon åker med mamma till badhuset, har kvartssamtal, blir spottad i håret, tänker fula tankar och ritar världens snyggaste svan och mycket mycket mer, pricksäkert och med glimten i ögat hämtat från en åttaårings vardag. Men här finns också dramatik, sorg och ond bråd död, elaka tanter, gruvliga pjäser och disco i Big Bang. Alla kompisar är statister i detta vardagsdrama med Mickan i huvudrollen. Alla fint tecknade på bokens tapetsidor. Emma har för övrigt slösat med sina ömsinta och roliga teckningar boken igenom. Ja, för detta är ingen bilderbok, det är en kapitelbok på över 100 sidor att glädjas åt. Mer, Emma! Det här var så bra!

Boken är dedicerad "Till Lisen", Emmas syster, också en otroligt duktig bilderboksförfattare och mamma till Kurt och Kio, två korviga figurer jag tagit till mitt hjärta. Nu har jag Mickan också! 

Bokmässa 2011

Jag lägger nu min sjunde bokmässa till handlingarna. Det är alltid en utmaning med logistiken men det blir för varje gång också lite lättare att hitta. I år tyskspråkigt tema representerat av de tre länderna Tyskland, Schweiz och Österrike.

Jag måste säga att jag inte är så hemma i  tyskspråkig litteratur. Men min favoritförfattare bland barn- och ungdomsböcker fanns på plats, nämligen Cornelia Funke. Jag har också gillat deckarna av Andrea Maria Schenkel - men hon besökte inte mässan. Jag har också bestämt mig för att läsa Thomas Manns Bergtagen som kommer i nyupplaga på Bonniers i år.

Men min första föreläsning hade inga tyska förtecken - den handlade om skolbibliotek. Det är ju mycket på gång just nu p g a nya skollagen. Jag fick nog inte veta mer än vad jag redan visste men ändå intressant att höra diskussioner kring t ex skolinspektionens promemoria. Jag har själv reagerat på att det ingenstans i den står något om yrkeskompetenser utan inspektionen utgår från lagtexten som enbart talar om själva biblioteket. Men vad är ett bibliotek utan personal? Att en aktiv skolledning är avgörande - det vet vi ju också, men det tål att höras igen - helst av rektorer och  inte av oss redan frälsta. På frågan om skolbiblioteksutbildningar så svarade Margareta Lundberg Rodin (prefekt bibliotekshögskolan i Borås) att utbildningen syftar till bredd. Spetskompetenser skaffar man sig beroende på vilken typ av bibliotek man hamnar på senare i yrkeslivet.

 Cornelia Funke var en fantastisk berättare. På perfekt engelska berättade hon om sitt skrivande och om tankar kring fantasy, den tyska skulden och om sin kärlek till Astrid Lindgren. Det var första gången hon besökte Sverige så det kändes särskilt kul. Jag fastnade för henne när jag läste Tjuvarnas herre. Miljön i Venedig är precis så där fantastisk som man tänker sig staden - bara Jeanette Winterson har möjligtvis gjort det bättre. Sen kom ju hennes underbara fantasy-trilogi Bläckhjärta. Det var kul att höra henne berätta om hur hon ser på sitt skrivande - "an incredible adventure". Hon upplever det som att gå in i en labyrint. Ibland hittar man öppningar - då går man nyfiket vidare, ibland möts man av en vägg och måste backa. Hon framhöll fantasyns och berättandets magi. "Storytelling is about life and death .... fantasy deals with the big questions of our life". Hennes liknelse att en författare är som en fiskare var också fin. I vårt stora mytologiska hav är det bara att kasta ut reven som författare.

Bläckhjärta handlar om en hemlighet som göms i en bok hos Meggis faster Elinor. Det är Meggies far Mo som en dag får besök av en gammal vän, Sotfinger, som varnar honom att någon som heter Carpricorn är ute efter en särskild bok. Men vad är det som står i den boken som är så hemligt att den måste gömmas i fasters stora bibliotek? Är det något om Meggis försvunna mamma? Det som är så häftigt med den här boken är det som händer varje gång man läser - fantasierna blir bilder i huvudet. Men om även karaktärerna får kött och blod och kliver ur boksidorna - då har man gått ett steg längre. Efter Bläckhjärta kom Drakryttaren som jag också tog till mitt hjärta. Hon har skrivit flera böcker om spöken och några böcker om barnen i Fjäderklubben - som jag inte blev lika förtjust i. Det är fantasyn som är hennes genre. Självklart köpte jag en bok med dedikation till barnbarnet Nora.



Det var roligt att lyssna till Per Nilsson och Susanna Alakoski som pratade om hur man kan blanda allvar med humor och hur man kan skriva om egentligen vad som helst för barn bara man gör det med respekt. Ett tabubelagt ämne i barns bokvärldar är t ex att leva i en familj där det finns drogmissbrukare - och då menade Susanna narkotika och inte alkohol. Detta trots att det är så många barns vardag. När man skriver om svåra ämnen kan humorn vara ett grepp. Att använda humorn som vapen trodde Susanna var typiskt för Finland. Bägge författarna har nu kommit ut med böcker för yngre barn (ca 9-12 år). Susanna Alakoski med Dagens Harri och Per Nilsson med sin andra bok om Extra - En ängel har landat (fortsättning på En morgon stod hon bara där). Böckerna handlar om vanliga barn där det i Per Nilssons fall dyker upp ovanliga händelser för huvudkaraktären Pim-Pim. I Alakoskis bok får vi träffa Tia som bor ensam med sin pappa och som dessutom är jättealergisk. Fortsättning följer om både Pim-Pim och Tia.

Gillar alla Pippi? Ja, det var frågan till flera tyskspråkiga författare som Rachel van Kooij (Österrike),Gabrielle Alioth (Schweiz), Nadia Budde och Cornelia Funke (Tyskland) och Cecilia Östlund (Svenska barnboksinstitutet). Alla var överens om att Pippi är en ikon och en symbol för en rebellisk pojkflicka som vägrar växa upp - skulle hon göra det skulle hon bergis bli pirat trodde Cornelia.

Däremot handlade nästa seminarium om blyga flickor. Emma Adbåge, Maja Hjertzell och Ann Caroline Håkans diskuterade om vikten att även blyga tjejer måste få plats i litteraturen. Bara för att man är blyg så kan man vara en helt annan i ett annat sammanhang (hemma t ex) och även om man är tyst så kan man vara iakttagande, lyssnande och fylld av viktiga tankar.

Ett väldigt bra seminarium var där det samtalades kring Ulf Starks bok Pojken, flickan och muren. Ulf Stark, K G Hammar och Anna Höglund (som illustrerat Starks bok) diskuterade om kraft och hopp i barnlitteraturen när det gäller svåra ämnen. Alla tre hade varit i Palestina och förmedlade bilder därifrån. Barn leker vid muren samtidigt som israeliska soldater patrullerar. Alla murar tenderar att rivas - det visar historien menade K G Hammar. Det värsta tyckte Ulf Stark var att när man frågade barn om deras framtid hade de inga svar. Barn som känner hopplöshet kan också bli farliga som vuxna. Därför är poesi och berättelser viktiga för det finns en sådan kraft i litteraturen. Boken handlar om en pojke och en flicka - en pojken som vill lära sig hoppa höjdhopp och en flicka som skriver poesi.

Jag hann med flera föreläsningar om barn, bibliotek och delaktighet och en viktig diskussion med Ulla Rhedin, Ulf Stark, Oskar K och Timo Parvela om den politiskt inkorrekta barnboken. Får man skriva om vad som helst i barnböcker? Hindren finns oftast hos de vuxna. Barn har egna hinder. Förstår de inte boken tycker de den är tråkig och lägger igen den. Barn kan inte överskrida sina egna gränser för förståelse. Men bildspråket är starkare menade Ulla. Ett annat budskap var; om du som vuxen inte gillar boken - läs den inte.

Våra duktiga författare från Västerbotten, Anna-Lena Hedman, Anna Holmström Degerman berättade tillsammans med Åsa Grenholm, bibliotekarie i Robertsfors om hur de arbetat kring sina böcker Min första världssensation och Modighetsprovet. Barnen fick lyssna på böckerna utan att få se vare sig omslag eller författare. Efter att böckerna lästs avslöjades de hemliga författarna. Barnen fick också jobba utifrån olika teman som passade in i skolans ämnen - ett lustfyllt sätt att skolarbeta.

Jag och min kollega i Krumelur hann också presentera de nya nationella bilderbokspris som vår förening nyligen instiftat - Snöbollen - Årets svenska bilderbok. Vi delade ut flyers och lät hundra små snöbollar spridas som konfetti samtidigt som vi bjöd den lilla men entusiastiska publiken på godis i form av minisnöbollar. Priset kommer att vara på 50 000 kronor och skall delas ut första gången på Littfest i mars 2012. Jag torde få anledning att återkomma till det längre fram. (Se även Krumelurs hemsida)

Jag avrundade med en rolig timme tillsammans med Ulrika Knutsson, Åsa Moberg aktuell med Kärleken i Julia Anderssons liv och Väninnorna och jag och Karin Thunberg som skrivit boken En dag ska jag ta mig någon annanstans. Rubriken på seminariet var Kärlek, karriär och kasslergratäng. Vi förflyttades till 70-talet som såg så olika ut för präktiga flickhustrun Karin och unga journalisten Åsa. Någon måste skriva om oss som inte stod på barrikaderna och skrek slagord utan som satt under våra oranga lampor i våra små hem och lagade kasslergratäng menade Karin Thunberg. Många skratt och igenkännanden för oss som var med och minns den här tiden.

Avslut blev en diskussion mellan Karl Ove Knausgård och Aris Fioretos om att skriva med sig själv i centrum med anledning av att hans andra bok i serien Min kamp kommit ut på svenska.

Som vanligt mycket folk, kändisträngsel, bokfrestelser och långa långa köer till allt från inplastade ostmackor till toaletter. Precis som det skall vara. Det som inte hör till är ryggskott. Inte att rekommendera på bokmässa.

Brighton Rock

Brighton Rock är en snygg film baserad på Graham Greenes gamla 30-talsklassiker. Det är tidigt 60-tal, mods och rockers bildar två gäng som drabbar samman och mitt i allt utspelar sig en mörk kärlekshistoria.        

Konflikten mellan mods och rockers var verkligen ett problem den här tiden. Modsen körde sina scotrar och bar sina gröna jackor och Rockers hade sina svarta läderjackor och bakåtkammade hår. Jag var själv mods i mitten på 60-talet men den rena modskulturen var inte densamma här som i England där kulturen uppstod. Men visst fanns det spänningar mellan olika gängbildningar även här där raggare och knuttar utgjorde motpolerna.

Här har regissören Roland Joffé valt att förlägga konflikten från Greenes roman mellan dessa 60-talsgäng som i södra England under den här tiden hade våldsamma sammandrabbningar och som utlöste moralpanik bland vuxna. Historien handlar om Pinkie (Sam Riley), en mods med gangsterfasoner som slår ihjäl en från det motsatta gänget i filmens actionfyllda inledning. Rose (Andrea Riseborough), en blyg servitris blir indragen och Pinkies enda sätt att hindra henne från att vittna är att gifta sig med henne. Men Rose har en hemlig beskyddarinna i Ida (Helen Mirren), som egentligen är hennes arbetsgivare men också älskarinna till den man Pinkie dödat. Dramat utspelar sig mot Brightons egna karakteristiska profil - piren!

Filmen är snyggt gjord i lite noirstil med många spännande vinklar och snygga scener t ex vid den dramatiska kusten där Dovers klippor stupar brant ner i havet. Sam Riley spelar här en tillbakahållen karaktär som i mångt och mycket påminner om hans fantastiska roll i Corbijns film Control där han spelar Ian Curtis i Joy Division. Men det räcker inte att titta på en snygg film, man vill också sugas in i storyn och det lyckas den inte riktigt med. Klart sevärd med bra skådespelare och estetiskt tilltalande men inte mycket mer.

Bilagor och poddar

Ettans linje, min livslinje (för att den passerar huset jag växte upp i, skolan, UG, kompisar, jobb, universitet mm) går inte längre mellan bibblan och mitt hem. Nu skall det bytas och väntas och passas! Grrr! Tur då att det finns Pod-radio!

Jag kan inte nog utbrista i lyriska ordalag om denna fantastiska uppfinning. Att få välja och vraka på massor av intressanta program som du sen kan höra precis när du vill är lyx. Jag håller mig uppdaterad om litteratur och kultur, politik och samhälle, psykologi och filosofi. Förra sommaren läste jag Blonde av Joyce Carol Oates tillsammans med Åsa Linderborg, Jan Guillou, Carin Manheimer och Marie Lundström vilket sen ledde till att jag läste allt jag kom över om Marilyn Monroes liv http://www.minabibliotek.se/default.aspx?id=124447. Biblioteket, klassikern, Kulturradion, Kino - alla håller mig uppdaterade om litteratur och film. Länge leve Public service och Sveriges Radio. Allt fritt från reklam!

Jag kan också avslöja att jag har ett lässystem för att hålla mig à jour med litteraturen. Lokaltidningen läses på morgonen, DN:s kulturbilaga på lunchen och varje månad står jag och bläddrar ur SvD:s kulturbilagor några veckor bakåt för att ta hem till stunder när det är tidningstorka. Vi läser (Tidningen VI:s litterära satsning) och Opsis och Barnboken (barnkultur/litteratur) är tidskrifter som känns som lyxkarameller när de dunsar ner i brevlådan.

Det enda litterära programmet på TV är ju Babel. Tur att det finns något i burken också men oj vad jag saknar Röda rummet och Gunilla Kindstrand! Här ett klipp med Bruno K Öijer http://www.youtube.com/watch?v=nyri15piXcA Ja, man blir nostalgisk när man tänker på alla de intelligenta och intressanta samtal som fördes där.

Sen är väl det allra bästa sättet att uppdatera sig fortfarande samtalet med alla litteraturälskare som finns bland kollegor och vänner. Och så finns ju Pilgatan! Men av alla media är nog ändå min Mp3-spelare oslagbar. På tåg, hotellrum, promenader och under grå vargtimmar så kan man lyssna på Maarja Talgres omisskännliga röst när hon djupdyker och analyserar någon gammal goding.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Den här boken har varit en inre personlig resa för mig i sommar. Minnen av min egen släkts historia har stigit fram. Den utspelar sig i Örnsköldsvik 1938-1939 och handlar om Maj. 

Maj kommer från Östersund till Örnsköldsvik där hon börjar jobba på ett café. Hennes känslor är fortfarande starka för Erik - kärleken hemma i Jämtland som svikit. En dag träffar hon Tomas, en äldre frånskild man från en borgarklassfamilj i stan. Det är inte den stora kärleken, det är en tröst för stunden, men det leder till att Maj blir gravid. Medan Majs mage växer kämpar hon med sitt hemmafruliv i våningen ovanför svärmodern vilken inte hyser ett särskilt gott öga till sin nyingifta servitris till svärdotter. Samtidigt försöker Tomas nå fram till sin unga hustru men i sitt missmod tar han till flaskan allt oftare.

Om detta handlar denna fina roman om en kvinnas dilemma - och ett inte alltför ovanligt sådant för många kvinnor från de här åren. Årtiondena som föregick vår tid med barnbidrag, daghem och fri abort. Många kvinnor tvingades välja kärlekslösa äktenskap istället för att stå där med skammen och en "oäkta" unge. Det här är en historia som doftar av mat och såpa och kropp och allt skrivet i ett flöde som påminner om Joyce litterära stil "stream of consciousness". Vi följer texten in och ut i Majs huvud samtidigt som författaren själv ibland griper in i handlingen och har ett direkt tilltal till läsaren.
Kriget står för dörren när Maj föder sitt barn och iklädd sin nya moderskapsroll går hon sin framtid till mötes. Mot slutet mörknar tonen och när vi lämnar Maj är hon ställd inför nya utmaningar. Detta är första boken i en tänkt trilogi. Jag längtar verkligen till nästa bok!

I tidskriften Provins, nr 3 2011, finns en intervju jag gjort med Kristina i sommar. Dessutom kan jag med glädje konstatera att Provins i år är en av de nominerade till Årets kulturtidskrift! Jag håller alla tummar för denna eminenta tidskrift. Jag vet vilket gediget jobb som ligger bakom (barnbarnens pappa är nämligen dess redaktör). Det här  numret är dessutom snyggt illustrerat av Åsa-Maria Jonsson.

En sommar har gått ........elegi över en bokcirkel!

Det var en gång sex kaxiga proffsiga och helt fantastiska bibliotekarier som startade en bokcirkel.
Vi ville diskutera böcker och film - och vad vi har diskuterat! Och fikat! Bloggen startade vi för att dela med oss! Men med tiden har det fötts barn, två har gift sig, två har bytt jobb - ja, det är helt enkelt livet som pågått och likt en Agatha Christie-deckare så är det nu bara en kvar. Nämligen jag! Det känns tomt och dammigt här på bloggen. Jag saknar mina litterära vänner här inne - men som tur är så träffar jag dem alla där ute - i RL.

Jag skall försöka fortsätta bloggen som nu legat nere hela sommaren för lusten tröt! Läser gör vi ju hela tiden - vi som jobbar på litteraturens barrikader - skolbibliotek,  folkbibliotek, mediacenter - men det är också jobb som kräver mycket tid. Jag försöker se bloggen som ett verktyg i mitt arbete, ett sätt att sätta ord på mina tankar kring böcker, filmer, tidskrifter, mässor och andra litterära företeelser.

Alltså - nystart! Eller snarare - "keep on going"!

Hundarna av Ola Nilsson

Jag är drabbad. Av Ola Nilssons karga omedelbara språk - av hans berättelse där trots att karaktärerna finns i en bok så känner jag igen dem. De blir/är levande. Jag har mött dem, de här ungdomarna han beskriver. Jag känner byar som sakta gått förlorade, där allt stannat av och nu står stilla, där framtiden vänt alla ryggen och där spriten ibland blir ren och skär bedövning.

Det är sommar och Nicklas, bröderna Filip, Kalle och Erik, systrarna Sanna och Ida lever i ett vakuum. Tristessen botas med brännvin, röka och tomt sex. Föräldrarna bär sitt. Systrarnas far är inte riktigt klar och behöver hållas ögonen på, något som fallit på Idas lott. De tre brödernas far ligger på sjukhus efter en stroke men skall hämtas hem. Mannen, gubben, som färjat folk över älven har kommit på undantag för länge sen - när bron byggdes. Det vilar ett dolt hot över hela berättelsen. Hunden på omslaget - är det den som skäller från sidorna? "Skall ekar över hundriket".

Under bron utspelar sig stora delar av ungdomarnas liv. Från den kan man hoppa. Hoppa för lusten, utmaningen eller kanske för livet. Många har dött där nere bland sjunkstockarna genom åren. Filip står ofta där. En dag drar Kalle en likkista som blivit över från de dagar gubben snickrade kistor till byfolket ner under bron. Tar den som en låda att förvara sina saker i. Under bron är man skyddad från världen. Kan haka på en mask och meta i tystnad. Samtala om det som känns viktigt. Begrunda sitt öde. Minnas.

I boken spinner mycket av handlingen kring killarna men tjejernas utsatthet bränner. I en rörande stillsam scen kommer Sanna ned till Kalle och likkistan. Efteråt, hemma igen, drar hon in glömska i djupa andetag. Men Kalle ligger kvar. Den bilden, hon i sängen hemma, i trasiga strumpbyxor och rödkantade ögon, han under bron mot likkistan som ingen tagit i anspråk sen gubben snickrat den för länge sen - den bilden skär i hjärtat.

"Under bron virar Kalle en filt omkring sig och känner likkistan mot ryggen som en kantig men trygg famn. Hans fingrar rycker till när han drömmer. Händerna är smutsiga och trots sin ungdom märkta av valkar. Men  när en mygga sätter sig på pekfingret så är tummen där och motar bort den, varsamt och försiktigt utan att skada den."

 Kalle är den som har magisk hand med djur. Filip är t o m rädd för måsmamman som skriar över bron. Och hunden är rädd för gubben. En dag förändras allt.

Det är svårt att återge en direkt handling. Några sommardagar. Några blickar bakåt. Knappt något framåt. Korta prosastycken. Tyngd och svärta. Ändå märkvärdigt hoppfullt. Jag vill tro på de här ungas kraft att ta sig vidare. Det finns där inbäddat i orden. Otroligt välskrivet. Fantastiskt bra. En spännande författare. Böckerna har kallats för svensk "country noir". En beteckning Nilsson inte känner sig bekväm med i en intervju i Provins 2/2011. Norrlands litteraturpris 2010. Första delen av tre. Den andra - Änglarna - är också väldigt bra. Den handlar om Anders, som kan allt om motorer men nästan inget om kärlek och om Anna - en ängel med svedda vingar. De två möts. Någonstans i Norrland.

Väntar med spänning på den tredje.

Askungar av Kristina Ohlsson

Ny deckarförfattare skriver om Stockholmspolisen. Kristina Ohlsson arbetar själv vid Rikspolisstyrelsen (statsvetare - inte polis) och torde därmed besitta både egen erfarenhet och insiderkunskap samt ha stora möjligheter att kunna utveckla spännande och trovärdiga intriger. 

Spännande håller jag med om. Jag läser med driv för att komma till slutet. Trovärdigheten - nja - men eftersom verkligheten ibland överträffar dikten och man måste lyfta läsarna i håret för att hålla dem intresserade så då får man väl skruva till det hela.

Askkungar är som sagt Kristina Ohlssons debut och där introducerar hon fyra poliser i en utredningsgrupp som vi sen får följa i fortsättningsböckerna Tusenskönor och Änglavakter. Gruppen leds av den kloke och lugne kriminalinspektören Alex Recht. Där finns också den smarta och i Askungar nyanställda Fredrika Bergman samt den mer på det personliga planet vilsne men i polisarbetet drivne Peder Rydh - även om han svartsjukt sneglar mot Fredrika. Markcentralen sköts av Ellen Lind.

Här finns inga alkoholiserade och ensamma vargar utan alla har sina familjer, må så vara inte helt utan komplikationer. Fredrikas violinistkarriär stoppades av en olycka men det är inget som driver henne till flaskan och Alex är lyckligt gift om än orolig för sonen i Syd-amerika (där jag sympatiserar med honom av egen erfarenhet) och Peders fru har efter tvillingfödseln genomgått en förlossningsdepression. Tack och lov tar privatlivet inte över berättelsen utan fokus är brottet - i Askungar är det ett barn som försvinner oförklarligt på ett X2000-tåg vilket sen trappas upp med ytterligare försvinnanden. I den här första boken kommer dessutom handlingen i senare halvan av boken att delvis utspela sig i Umeå, vilket känns extra kul, och detta utan förlöjliganden om vare sig dialekt eller andra typiska generaliseranden om Norrland.

Det jag saknar är snarare mer djup och analys, svärta och trovärdighet. Men helt klart underhållande för stunden.

I bok nummer två, Tusenskönor, lyfter historien mer. Här får vi en mer samhällskritisk blick då ett pensionärspar hittas döda (utvidgat självmord?) och en irakisk flykting utnyttjas samtidigt som livet sakta raderas för en ung kvinna som befinner sig i Bangkok i ett humanistiskt uppdrag. Den här historien är förbryllande och man får som läsare en massa funderingar hur det hela hänger ihop. Betydligt mer spännande och det märks att hantverket som författare utvecklats.

Nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010 och belönat med Stabilopriset som delas ut till författare från södra Sverige.




Tredje boken Änglavakter tar sin början i att en ung kvinna hittas styckmördad i Midsommarkransen. Hon heter Rebecca och har varit försvunnen i två år. Men kullen där hon hittas visar sig innehålla fler vedervärdiga hemligheter. Här spinner trådarna bakåt och en gammal barnboksförfattarinna, Thea Aldrin, sitter stum och hemlighetsfull på en vårdinrättning. Hon har inte talat på decennier, men det innebär inte att hon vaksamt följer allt som händer. Här blir poliserna i högsta grad involverade även på det personliga planet och återigen tänker jag att det blir för otroligt. Däremot är det spännande och Kristina Ohlsson lyckas verkligen hålla ihop sina historier trots att hon växlar både i tid och berättarperspektiv. Förhör och utredningsarbete känns däremot verklighetstroget och genomarbetat.

Tre nya deckare på tre år - där jag tycker den mittersta - Tusenskönor - var den bästa. Inget som intar tronen efter Sjöwall/Wahlöö eller Mankell men betydligt bättre än många andra på den svenska deckarhimlen.  När man väl börjat med en bok måste de sträckläsas. Hon är fena på att lämna bra cliffhangers i varje kapitel. Klart läsvärt regniga sommardagar för man vill inte ta för långa pauser från läsandet. Det är om något ett bra deckarbetyg från mig.

Mitt vilda liv av Amanda Eriksson

Äntligen en ny bok med norrlandsmotiv. De finns inte så många. Gunnar i granskogen av Börje Lindström är en annan bok med några år på nacken. Det är så roligt att få läsa för barnbarnen böcker med skogar, fjäll och älgar och en morfar som bor i en kåta på sommaren.

Redan  på pärmsidorna anar vi den norrländska byödsligheten där tåget drar fram för att på bakpärmarna hamna i stadens annorlunda ödslighet bland höghusen där tåget stannat vid återfärden.

Det är en flicka som sätts på tåget av sin mamma för att resa till skogen och morfar och hans självbyggda kåta. Hos morfar är natten becksvart och tystnaden total. Det är ett äventyr att sova i kåtan, särskilt när vargarna ylar. Andäktigt är att sitta på en sten och titta på älgfamiljen som mumsar en liten bit bort.Små äventyr är också att plocka blåbär och hjortron och sitta i en båt och fiska.

Det enda som förbryllar är den korta tågresan - 5 timmar. Måhända man startar i Umeå. Kanske är det de nya höghusen vid Östra station där Botniabanan sveper förbi nu för tiden man ser, kanske är det flickans hemstad? Och nog är väl sommarnätterna ljusa här uppe? Men hur som helst landar man i det närliggande när man läser Amanda Erikssons bok. Det känns välbekant och gott!

Tema: Familjehemligheter

Tänk att det var några som - trots att solen sken från en klarblå himmel - satte sig på Café Schmäck och diskuterade böcker i en timme? Vårt tema var Familjehemligheter till denna gång eller böcker som kretsar kring familj och släkt. 

Förra gången hade två av oss läst Djurvänner av Anton Marklund (se tidigare inlägg) och som av en händelse så kom Hilda med ett tips om en annan autistisk pojke, Christopher 15 år, varmt och roligt berättad av Mark Haddon i boken Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Det här är lite av en deckarnöt. Grannens hund har hittats död och Christopher bestämmer sig för att knäcka gåtan. Men eftersom han är autistisk så kan han inte bara räkna avancerad matte och rabbla världens länder, han har problem att tolka känslor. Detta är en annorlunda bok som får en att både skratta och gråta. Den är fylld av metaforer och Hilda var t o m  tvungen att läsa högt för sina bildelever. En bok att fascineras av och som dessutom spär på din allmänbildning.

Hilda visade också en av alla Lars Lerins otroligt vackra och fantastiska böcker, Vid skogens slut, där han även skrivit små poem mellan de underbara bilderna. Hon framhöll, med tanke på dagens tema, hans bildbok Mostrarnas tid, som utkom 1986 och idag får köpas på antikvariat eller bokbörsar. Räkna med att lägga upp ett antal hundralappar för att komma över den - men som tur är finns det ju bibliotek!

På Helens bibliotek slåss man om vem som först skall få läsa fortsättningen på serien Släkten som Historiska Media ger ut. Serien börjar på 900-talet och vi får följa en släkt genom vikingatiden och framåt medan Sverige blir kristet. Kärlek, hat, liv och död, makt och utsatthet är ingredienserna. Varje gren av släktträdet skrivs av en ny författare och först ut var Katarina Mazetti med Blandat blod. Andra boken heter Sigrids hemlighet och är skriven av deckarförfattaren Karin Wahlberg och den tredje heter Tempelbranden och författare är Catharina Ingelman-Sundberg.

Helen tipsar också om Jacqueline Winspears böcker om den självlärda privatdetektiven Maisie Dobbs och som utspelar sig på 30-talet. I den första boken, Maisie Dobbs, får vi vara med när Maisie startar sin byrå i London. Men hennes förflutna, som sjuksköterska under första världskriget, hinner ikapp henne och får en betydelse för handlingen. De övriga böckerna är Lögnen och Med lätta bevis. Helen hade lyssnat på böckerna och inläsningen var mycket bra. Inläsare; Mirja Turestedt. Helen framhöll även Ingrid Hedströms Villette-serie som utspelar sig i Belgien i den fiktiva staden Vilette och som överlag fått bra recensioner. Seriens huvudkaraktär är utredningsdomaren Martine Poirot och i den första boken, Lärarinnan i Villette, blir en gammal lärarinna mördad. Det visar sig att fördolda hemligheter är orsaken till mordet. Sammanlagt har fyra titlar kommit ut.

De sydowska morden skakade Sverige 1932 och om den väl förborgade hemligheten i Helga Henschens släkt har hon på ett förtjänstfullt, gripande och varsamt sätt skrivit i sin bok I skuggan av ett brott (se tidigare inlägg)

Jag har fått en liten pärla i min hand. Hemligheten av Philippe Grimbert. Han har skrivit en roman med självbiografisk grund. I Frankrike växer den lille Philippe upp med sina älskade föräldrar, Maxime och Tania, som bägge är vackra, atletiska och sportiga. Philippe är liten och klen men kämpar sig fram genom livet trots allt. Som enda barn börjar han fantisera om en bror och fantasibrodern blir en kär följeslagare.En dag hittar han en leksakshund i en resväska uppe på vinden och så småningom nystas familjens tragiska hemligheter upp via en vän till familjen, Louise. När låtsasbroderns skugga växer i konturerna och tar form förändras livet för Philippe.
Vi gör en resa in i det Frankrike som under 40-talet ockuperas av tyskar och det är gripande att läsa om det subtila förändringar som skiljer ut de fransmän som har judisk börd från övriga. Bara genom att byta ut några bokstäver i efternamnet kan man byta ut den judiska klangen till det äktfranskt klingande Grimbert och därmed försöka undkomma den nazistiska dödsvåg som sköljer in över landet. Philippe Grimbert har skrivit en tät, stark och gripande roman om sin familjs tragiska öde - en hemlighet som öppnad i ljuset bara måste berättas. En bok på underbart vacker prosa även om själva historien är djupt sorglig.

Sist, men inte minst, tyckte Helens dotter Selma att man absolut skulle läsa den roliga och lämpliga högläsningsboken Sockerbullen på Kruskakullen av Carin Wirsén, tecknat att dottern Stina. I bageriet där den lilla tanten och henns två barn Häpen och Näpen kavlar och bakar hela dagarna händer underliga saker. Hemligheter på gång! Svar på den frågan får man bara om man djupdyker i den här härliga boken som doftar av vanilj och pärlsocker!

Till sista andetaget av Anne Swärd

Sommaren 1969. En gravid kvinna sitter i solen med sin mage. Hon har suttit där på altanen hela sommaren och läst Anais Nins erotiska romaner. Män finns omkring henne, bröder till barnafadern, svärfadern. Men också kvinnor. En "späckhuggarbebis" skall födas. Det är Lo.

Sen byts perspektivet och vi lyssnar till jagberättaren själv. Lo. Ett lyckligt barn med en lycklig barndom. Omgiven av två stora familjer - på mödernet och fädernet, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, farmor, farfar, mormor, morfar. Två familjer som hållit ihop redan uppe i Norrland men som nu tillsammans flyttat från vinterns mörker och kyla och sommarens myggplåga till Skåne, i ett jättehus man investerat i tillsammans. 

I två stora delar berättar Lo om sin barndom och mötet med Lukas och om sitt vuxna vilsna vagabondliv, utan Lukas. Lo är sju år när fälten brinner. Längs järvägsspåret som löper vid kornåkern sprider sig elden. Det är första gången hon möter Lukas, han kämpar i branden tills han stupar. En sotig hjälte. Han är redan en gänglig tonåring. Mellan de två växer en stark vänskap fram som de vuxna inte blir kloka på, ja, rädda för. I en dråplig episod i husets källare dras allt till sin spets och barnen hittar sin tillflykt till ett övergivet hus långt inne i snårskogen. Men snart är inte Lukas längre ett barn. Har knappt varit. Lukas bor med sin far, modern vet man inget om, men Lukas har det svårt hos fadern. Ändå är han allt han har. De är flyktingar från östeuropa och lever ett ensligt liv.

Berättelsen böljar mellan Lo och Lukas och den stora kollektivfamiljen. Modern svingar sin yxa genom berättelsen, som för att mejsla ut sitt öde medan flickan Lo växer upp till en ung kvinna, varnad för kärleken av mamman som på något sätt ändå går vid sidan om. I romanens andra del söker hon sig bort med Yoel, en tolk som kommer in i handlingen per annons, ur hans famn till nya famnar runt om i världen. Men som i så många berättelser så landar allt i hemkomst och som för oss alla, när åren gått, så har barndomen blivit en historia, ett fotografi där färgerna bleknat.

Det här är en väldigt välskriven roman på en prosa som jag njuter av att läsa. Vilken otroligt driven författare Anne Swärd är. Det bästa jag läst på länge. Suggestivt och filmiskt. Vackert. Hon har verkligen lyckats bygga upp en tidstypisk stämning. Jag måste läsa hennes två tidigare romaner, Polarsommar och Kvicksand. Bokens titel anspelar på Godards Nya vågen-film Till sista andetaget från 1960 med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo.

Johannes och Mohammed - bokträff!

Så var det dags igen - efter ett vinterupphåll - att träffas på café Schmäck och prata böcker. Den här gången skulle vi ta med en bok vi verkligen gillat att läsa under tiden som gått och då inträffade det lustiga att två av oss valt samma bok - Djurvänner av Anton Marklund som handlar om Johannes uppväxt i en by i norra Västerbotten (bloggad om tidigare  - se tidigare inlägg!

Maria hade valt boken Sändebudet av Kader Abdolah som är en roman om islams historia. Den handlar om Zayed som är Mohammeds krönikerskrivare och som skall dokumentera alla hans uppenbarelser och handlingar i det som så småningom skall bli Koranen. Vi får följa i Mohammeds fotspår och det är människan Mohammed som framträder - mannen som skapade en av våra stora världsreligioner.
Det här är en mäktig berättelse och den lär oss mycket om en religion som är så aktuell idag. Kader Abdolah berättar själv i en intervju i UR:s serie En bok - en författare om sin roman. Lyssna gärna!

En annan bok som fascinerat Vicky var Elin Ruuths Fara vill. Här berättar Elin med små sentenser, funderingar, iakttagelser om livet i Malmö (efter flytten från Luleå) med skärpa, humor och svärta i en underbar poesibok - där enradingar blandas med kortare poetiskt välformulerade och drastiska texter. Vi rör oss mellan hennes lilla lägenhet till hela universum.

"Ibland ringer jag till Fröken Ur, vi pratar mest om tiden.

Jag kan ana en desperation i hennes röst"

Detta är en bok att äga så man kan slå i den närhelst andan faller på!

Vi hann också prata om några bra filmer vi sett som den fantastiska Winters Bone (musiken är helt underbar - väl värt att köpa soundtracket). Mother and child, The kids are alright och I rymden finns inga stjärnor var andra filmtips.

Mitt liv som detektiv av Malin Axelsson och Magdalena Cavallin

Under mitt politiska 70-tal hade vi ofta barnvakter som ställde upp när vi skulle på möten kvällstid. Det var frivilliga mer eller mindre barnkära kamrater som utgjorde vår barnvaktskader vilket ofta betydde att det kunde vara olika gång från gång. Min äldsta dotter minns än killen som var barnvakt och spelade fiol för henne på kvällen. Detta drar jag mig till minnes när jag läser den konstnärliga bilderboken Mitt liv som detektiv med spännande bilder av Magdalena Cavallin och bråkspråkig text av Malin Axelsson.

Lilla Dädä behöver en barnvakt. Lite utelämnad kan man känna sig när det kommer en ny och spännande dam till den lille. Tur att alla gosedjuren och dockorna finns närvarande. Men förstår hon sig på barn - egentligen? Sådana där små! Hon kommer in med ett - Hallå! Men Dädä kan inte svara henne. De når inte fram till varandra. Dädä är tyst och avvaktande. Bättre då att slå sig ner med en deckare och låta den lille vara, tänker barnvakten och försjunker i brottets värld med ett - Godnatt! till ungen.

Men tiden går och små barn bör sova. Dädä närmar sig med ett förstoringsglas. Vad nu? En ny lek? Så börjar detektivleken i huset och genom popkonst och collage i mättade färger och utmanande konstbilder närmar sig de två varandra genom språket som bryts upp i alla de lekfulla språkljud som ett barn förstår men är gåtfullt för den vuxne - till en början. Till slut förenas de bägge i både ett "kackakooo" och "pappa muuu" och barnvakten kan lättad konstatera, genom förstoringsglaset, att lilla Dädä sover tryggt. Mission completed!

En härligt utmanande bok att utforska tillsammans. Inte den mest lättillgängliga för den som vill snabbläsa till kvällen för sin telning men urhäftig att ta sig tid med att "detektiva" sig igenom i lugn och ro. Och gåtor som inte får sin lösning är de mest roliga för de håller längst!

Malin Axelsson är dramatiker vilket märks på texten! Magdalena Cavallins bilder har hög konstnärlig kvalitet precis som i hennes förra bok, Gå inte fel kamel, där maken Mikael rimmat texten. I den lilla fina boken med fin blank papperskvalitet och olika uppslag i färger som anger olika platser hittar vi nära djur som vargar och kaniner men också exotiska pandor och elefanter och läskiga fladdermöss och krokodiler.

Den nordliga natten är svart och vargspåren skuggar snön över uppslaget. Fjällbjörkar står kala och i den svarta vargkroppen lyser två gula ögon. En människoboning vilar tryggt på ett berg.

"Snöknarr,
granbarr.
Varför så arg,
broder varg?
Saknar du din flock om kvällen,
när du lämnar ensamma spår över fjällen?
När du ylar i natten
och söker dina vänner
svarar endast den vinande vinden
som du inte känner."

Bägge böckerna är utgivna på det lilla nya intressanta förlaget Bladslottet. Håller tummarna att det kommer mer utmanande bilderböcker framöver!

Djurvänner av Anton Marklund

Som en kramp om hjärtat håller den här boken mig i sitt grepp. Det stillastående, oförlösta, de stängda dörrarna, svårigheterna att komma vidare, vissheten att ingen ser och hör en som är utsatt. Oskuldfullheten och ondskan. Och vad är egentligen ondska? Är det att slå ihjäl ett lidande djur? Är det inte barmhärtighet - när man är djurvän?

Johannes växer upp med sina föräldrar Mona och Lennart i en by, Strömfors, i norra Västerbotten. Han är ett stort barn i en komplicerad värld. Han har autism och är inte som andra, kan inte avgöra nyanser och läsa mellan raderna. Han är lättmanipulerad och därmed också ett lätt offer för sina uppfinningsrika klasskamrater. Han möter Nils, en annan utsatt pojke och deras möte får katastrofala följder.

I samhället har tiden liksom stannat av, nedläggelse är ett välbekant ord för många inlandsbor. Nedläggelse av butiker, skolor, industrier. Stannat av har också på något sätt livet för Lennart och Mona. Den inneboende vreden hos Lennart krockar med Monas gudstro men man håller ihop, för i grunden finns kärleken som de också delar när det gäller det enda barnet, Johannes.

Det är dessa tre röster som får tala i egna kapitel i romanen, som är Anton Marklunds debut. Det är en återhållen prosa, inte överlastad utan snarare sparsmakad. I små kapitel, episoder, får vi följa Johannes skoltid under några år där vissa händelser blir de spikar som fogar ihop korset. Romanen reser också frågor. Vad kan man förvänta sig av skolan och lärarna? Hur skall man upptäcka det sublima spel som pågår på skolgårdar och i skolkorridorer? Hur definieras skuld? Vem för ens talan när man inte själv har verktygen?

Jag tyckte mycket om boken för den berörde både med ämne och stil. Att Anton Marklund själv arbetat med personer med autism och andra begåvningshandikapp märks. Det var också ett nöje att lyssna till Anton vid hans besök på Bokcafé Pilgatan. Han utstrålade ödmjukhet och stillsam humor. Han kan vara stolt över sitt förstlingsverk!

Ett extra plus för en mycket vacker bok där omslagets pojke uttrycker precis min bild av Johannes. En vemodig oförstående blick. Oskulden!

Foto: Vicky Uhlander

Den skräckslagne stekelsamlaren av Anna-Lena Hedman

Nu är det sommar i Istermyrträsk igen och Abbe har blivit ett år äldre. Kompisarna Antón och Nadja väntar i byn där Abbes mormor och morfar bor. Nu skall Sven, som jobbar på biblioteket med mormor, fylla 50, och det finns bara en sak som Abbe vill ge denne brinnande skalbaggssamlare - nämligen en tvekäftad sågstekel. Men hur skall det gå till - när man är livrädd för minsta kryp som rör sig i det sommarfagra Istermyrträsk?

Anna-Lena Hedman har återigen skrivit en härlig berättelse för barn som är precis på pricken som barn brukar vara. Abbe får knottror och närapå nervösa små sammanbrott om hon ser ett liten insekt. Sven, som jobbar i byns biblitotek tänker bota henne och detta genom att bjuda in henne att bese hans insektsrum. Dagen närmar sig och fasan växer i Abbe. Hur skall hon ta sig ur detta?

Hur det går och hur hon skall lyckas att fixa en sågstekel till Sven är den röda tråd som ringlar genom boken. Men här finns många roliga tåtar att njuta av. Mamma får besök av väninnorna från båtresan i förra boken Min första världssensation, holländska Gerardine och finska Heidi och vissa språksvårigheter uppstår. Här finns också Roger, mammas gamla kille som kör Epa-traktor och tycker att Abbe är norra Europas tuffaste brud. Kommer möjligtvis mamma att ta Roger till nåder? Abbe träffar även kreativa konstnärer och ivriga fältbiologer och allt knyts finurligt ihop på slutet.

Det är så otroligt fartigt och roligt skrivet så jag tror att både gammal och ung har lika stor glädje av boken. Ett givet högläsningstips för de lägre åldrarna. Morfars västerbottniska dialekt översätter Anna-Lena hjälpsamt för de som inte begriper vad bryta och en gamm-kangero är. Både spännande och romantiskt blir det också mot slutet men mest är det med ett stort leende jag läser denna fina berättelse om ett sommarlov som får en att minnas det bästa av ens egna barndomssomrar. Sen är det så roligt att få lägga till sågstekeln och andra kryp till de myror, tordyvlar, spindlar och maskar som bebor vår barnboksvärld. Och har ni någonsin försökt få en skalbagge att sätta sig på kommandot "Sitt!" eller "Plats!"? Nöden har ingen lag!

Närmaste stad är Umeå, där det finns en alldeles särskild kiosk väst på stan med ett alldeles särskilt snus - men var ligger Istermyrträsk? Kanske lite här och där, kanske är det bara författaren som vet!

 Lena Sjöbergs fina framsida lockar med sirliga bokstäver och milda färger.

Jag håller tummarna att jag får träffa Abbe igen!

Fabriksområdesforskare Felicia Fahlander av Peo Rask och Fanny Felicia Svanberg

Precis som Abbe i Anna-Lena Hedmans böcker så gillar Felicia att samla på ord. Men det skall inte vara vilka ord som helst - om inte stororden så i alla fall de märkvärdiga som känns roliga i munnen - som t ex malmdamm. Känn på den!

Den här boken handlar om Felicia som bor i Luleå, nära stålverket där mamma jobbar i masungen. Pappa är bagare och gillar bandet Kraftwerk - ett ord som nästan låter som koksverk - ett annat roligt ord.

Berättelsen utspelar sig mot bakgrund av stålverket och Luleå hamn. Hamnen där isbrytarna ligger om vintern och väntar på att gå ut och öppna färdvägarna för fartygen som lastar och går till fjärran spännande och exotiska hamnar. Om detta kan bl a Felicias farfar berätta - för han har varit sjöman - precis som min pappa en gång var. Och det vet man ju vad inte allt en sjöman kan berätta. Men nu är det sommar, farvatten ligger öppna och Felicias anteckningsbok fylls under sommarlovet med ord, på alla möjliga bokstäver. Men hur hitta ett ord på X och Q? Qullager - kan det va´nåt?

Det här är en fin bok om glädjen över ord och med otvetydig lokalplacering i Norrbotten. Det är roligt med böcker där barn här i norr kan känna igen sig i vardagen. Bilderna är naivistiskt snygga med fabrikens och hamnens dova, kantighet i kontrast mot Felicia och hennes familj och deras hem som har mjuka linjer och varma färger. Collageteknik och akvarell i spännande förening. Peo Rask är poet och driver bokförlaget Black Island Books - som också förtjänstfullt gett ut Birger Vikströms bok Dubbelkrut. Fanny Felicia Svanberg har själv vuxit upp vid masugnarna och kan sin miljö.

Det finns inte många böcker som speglar arbetaren och fabriksmiljön, Historien om Albert av Lennart Eng och Olssons pastejer av Peter Cohen är några. Men nyfikna barn som är samlare - det finns det gott om!

En dag av David Nicholls

I min garderob ligger dagböcker från 25 års skrivande. Ibland tar jag fram dem och slår slumpvis i dem. Läser högt för mina vuxna barn ibland. Vad gjorde vi påsken 89, 97, 2003? Ett liknande upplägg har denna underbara, gripande, stundtals sorgliga och samtidigt roliga roman av David Nicholls. Datumet är den 15 juli, på St Swithin´s day, och det handlar om Dexter och Emma.

Dexter och Emma, eller Dex och Em, som de blir för sig själva och omgivningen, träffas efter universitetet. Året är 1988 och de ligger hemma hos Emma i hennes säng. Den här dagen blir avstampet, både i romanens början, dess cirkelrörelse bakåt i slutet av boken men framför allt i Dexters och Emmas minne. Det är den 15 juli och livet ligger framför dem. Dexter är kaxig, snygg och har en ordentlig portion självförtroende. Emma är smart, distanserad, politiskt medveten men inte lika säker på sig själv. De är unga i ett Storbrittanien som just gått med i EU, Thatcher är premiärminister och arbetslösheten hög.

Deras kärleksnatt övergår till en stark vänskap och deras vägar kommer att ibland följas parallellt, ibland korsas. Avstånd och återförening avlöser varandra och hur skör är egentligen tråden mellan djup vänskap och verklig kärlek? Inte för inte jämförs boken ofta i recensionerna med filmen När Harry mötte Sally. Dexters och Emmas liv får vi följa fram till 2000-talets senare år. Hur blir våra liv? Vad påverkar oss i den ena eller andra riktningen? Vilka avgörande vägval gör vi själva? Detta är frågor som hela tiden dyker upp. Det går inte att läsa En dag utan att själv reflektera över sitt eget liv.

Dexter kommer att hamna i mediabranchen som vid 90-talet börjar suga åt sig allt mer spektakulära program, Emma kämpar på, jobbar extra, bor halvsunkigt och blir lärare. Men allt kommer att förändras medan åren går och det är oerhört spännande skrivet. Även om varje kapitel avhandlar den 15 juli det året så görs utblickar både över året som gått och över omvärldens förändringar. Som en bakgrundskuliss följer vi världsutvecklingen med krig, teknisk utveckling och ett förändrat samhälle.

Jag kan inte berätta för mycket för att avslöja de överraskningar romanen rymmer men det är god litteratur ända till slutet. Hela tiden vill man ingripa i handlingen med utrop som: "Nej, gör inte detta! "Jo, fullfölj nu för en gångs skull dina intentioner." Men precis som i det verkliga livet så kan man inte säga STOPP. Man får bara vackert åka med och göra sina egna livsval. Läs denna bok, gott folk!

PS!! Boken går upp som film 2011 med Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna.

Ankomsten av Shaun Tan

En man, utelämnad i ett främmande, skrämmande land, långt från dem han älskar. En människa som söker försörjning och flykt från fattigdom eller kanske någon annalkande fara. En människa med ett hopp att få återförenas med de man älskar. Detta är Shaun Tans utgångspunkt i den underbara textlösa boken Ankomsten.

Boken består av fantastiskt tecknade bilder, de flesta i en sepiaton, ibland många små bilder över uppslaget, t ex för att skildra vädrets skiftningar (egentligen så många dagar en Atlantöverfart tar), ibland bilder som täcker dubbla uppslaget i boken som har A4-format.

I inledningen möter vi en familj, en man packar sin väska, händer som ömsint möts över den nötta väskan, en familj som vinkar farväl, ett båhyttsfönster som sakta avlägsnar sig från stranden/betraktaren, ett ensamt fartyg på ett oändligt hav. Tid och plats finns inte. Tankarna går till dåtid men känslan är nutid. Det är en hyllning till alla som av olika skäl måste lämna sin trygghet och sitt hemland och skiljas från nära och kära.

Ankomsten till det nya landet (ett omisskännligt New York-panorama öppnar sig med en typisk skyline) börjar med att mannen viker en pappersfågel från ett blad ur sin dagbok. Fågeln lättar och plötsligt uppenbarar sig många fler fåglar, vikta av längtan och flygandes in över land. Nu smyger sig det magiska in i boken, figurer, djur och andra varelser gestaltar det annorlunda och främmande, både skrämmande och bemötande. En av dessa varelser blir en tillgiven vän och följer oss sedan genom händelserna i boken. Hur accepteras i det nya? Vi får insikt i all byråkrati som möter de nyanlända, ett nytt språk (Tan ger oss ett helt nytt alfabet i boken), problem att få bostad, jobb, möten med andra - både de i samma situation och de som är gamla erfarna invånare - allt detta gestaltas symboliskt och starkt genom bilderna. Och naturligtvis längtan och saknaden. Minnena från det gamla livet.

Men efter ankomsten så vidgar sig dramatiken och vi dras in i stora och starka skeenden i otroligt gripande och talande bilder. Slutet är hoppfullt och visar på det goda i människans natur. Egentligen är vi till för varandra, bara tillsammans är vi starka.

Jag kommer på mig själv att tänka på både Mobergs Utvandrarna, Chaplins Moderna tider och Remarques På västfronten intet nytt när jag bläddrar mig igenom Shaun Tans vackra bok.

Einsteins fru och Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Vilka är historiens mest provocerande pojkvänner? Vad gör oss lika eller olika djuren? Är det synd om Britney Spears och hur i hela friden funkar det egentligen med kärnfamiljen? Kärlekens och äktenskapets dolda agendor avslöjas roligt och brutalt och säkert alldeles alldeles sant! Aldrig har könsmaktsordningen varit både sorglig och rolig att läsa. Liv Strömquists bilder och dialog förstärker i små och stora bilder hennes diskussioner och analyser.

Hur var det med bögankorna i Pildammsparken i Malmö och hur kul var det att vara Karl Marxs hustru Jenny? Egentligen? Priscilla Presleys liv var ingen dans på rosor och hustrur till manliga forskare, tänkare, politiker och kändisar har fått stå tillbaka för sina män. För att inte tala om alla unga flickor som ingått äktenskap med gamla gubbar som de sen fått vårda tills döden befriat dem. Här finns också starka kvinnor som Yoko Ono och anarkisten Voltarine de Clayre.

Patriarkal historia, religion, samhällsnormer - allt formar oss som individer och kön. Liv Strömquist vederlägger sina små berättelser med källhänvisningar för läsare som vill gå till urkunderna. Klart är att detta är böcker som både är nytta och nöje - allt med en klackspark och en stor portion humor som på inget sätt slår undan benen på allvaret. Det är hon fenomenal på! Bilderna är skarpa i svart och vitt, ibland på helsidor och ofta flirtande med kända konstverk. Jag älskar dubbeluppslaget på Michelangelos Pieta - där mannen slött uttrycker, liggande i Madonnans knä, "Så jävla sooft, här ligger jag och slappar".

Kärlekens införande i det borgerliga 1800-talets äktenskap penetreras och speglas mot dagens dejtingregler och sammankopplande med sex och kärlek. Spännande och omskakande och mycket tänkvärt!

Jag känner mig stärkt till kropp och själ efter genomläsning och nu helt övertygad om att det inte krävs en heteronormativ familj för att få välartade och lyckliga barn. Dessutom kommer jag att höja ögonbrynen ytterligare för vad film, TV, musiktexter, bilder förmedlar för syn på oss män som kvinnor!

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Maja är en tjej som går första året i gymnasiet. Vi vet inget om henne när vi öppnar den här underbara boken av Jenny Jägerfeld, augustprisad 2010. Men redan i början av boken börjar sidorna blöda - dramatiskt med en avsågad tumme i slöjdsalen.

Maja snickrar på en hylla då den elektriska sågen plötsligt slinter och olyckan är ett faktum. "Det skärande, genomträngande ljudet. Hur de metalliska tänderna hakar i. Köttet. Blottlagt. Blodet." Vid hennes sida finns slöjdläraren Valter, kompisen Enzo och Simon, som hivar upp mobilen och tar ett kort som långt senare, i samma slöjdsal, kommenteras av Maja. "Jaha - där ligger jag och blöder".
Maja går estetiska programmet och är en tjej som placerat sig utanför det vanliga gänget. Hon går hellre i grön wct-overall köpt på nåt second hand-ställe, har sin alldeles egna frisyr, bor hos pappa och tycker rätt ofta att livet i allmänhet suger. Den enda som hon riktigt kan acceptera och som förstår henne är Enzo, även han en kille som inte platsar, som ställer upp men ibland fegar ur när striden blir för het. Och långt senare, Debbi, på sina stilettklackar och med sin "två-paket-cigaretter-om-dagen-hesa" röst.

Allt börjar torsdagen den 12 april och fram till efter skolavslutningen i juni får vi följa Maja och hennes känslomässiga resa från strulig men skärpt tonårstjej till nya insikter som tar avstamp från hennes allra djupaste rötter, barndomen när mamma och pappa och hon var en alldeles vanlig familj. Eller var de egentligen det? Och vart har mamma tagit vägen? För en försvunnen mamma spelar en stor roll i handlingen, liksom den rödlätte och bleke "Justin" i grannhuset där i Norrköping där mamma Jana bor och så pappa och hans dolda facebook-liv. Tror han!

Genom hela berättelsen bultar en dov smärta från den avhuggna kroppsdelen och blandas med Majas egen. Det är Maja som berättar och det gör hon med känslosam och rättmätig ilska. Hon sparkar på skitlivet med sin kängor och utbrister som Thåström! Fan, fan, fan. Men här finns också mycket kärlek och i takt med våren ljusnar berättelsen men det är inget lättköpt lyckligt slut. Livet är en prövning, precis som i boken hon hittar hemma hos mamma (som är psykolog), Cullbergs Kris och utveckling.

Det är ärligt och rakt och trovärdigt och alldeles förbannat bra! Jag levde mig verkligen in i Majas berättelse och tänkte; det kunde ha varit jag.

Den nakna mannen Regi:Joonas Berghäll, Mika Hotakainen

"Till alla finska män." Så tillägnar Berghäll och Hotakainen sin film. Det är inte bara den finska sisun utan även den finska kärvheten, naturen och saunan man får i tankarna när man tänker på vårt grannland i öster.

I en otroligt gripande, ömsint och vacker film får vi följa ett stort antal män och deras bastubadande. I den första scenen finns dock en kvinna med. Hennes man tvagar hennes rygg och säger att han nu gjort detta i 51 år. Det är också ett mått på kärlek.

Men de övriga är som sagt män från skilda klasser och i olika ålder. Här finns grovarbetare, uteliggare och hemvändande soldater. Gemensamt för alla är att avklädda allt blir bastun ett rum för samtal och berättelser. Vi får höra bekännelser om svåra barndomsminnen, brustna relationer, sorg men också kärlek. Allt berättat på bastuns lavar med lyssnande kamrater som många gånger endast gör bara detta - lyssnar! Allt inramat med vackra bilder från finsk natur under alla årstider. Här finns också plats för både överraskningar och humor men till sist satt jag ändå med tårar i ögonen och hörde männen avslutningsvis sjunga visan om den lilla ekorrungen. Snyggt och sevärt. Filmen har gått upp på folkets bio men finns att hyra. Se den! Se trailern!