Nej, jag menar inte Astrid den här gången, utan den oefterhärmeliga Barbro. Lindgren alltså, en av mina favoriter bland barnboksförfattarna. Jag glömmer aldrig när min då 8-åriga dotter fick mig att äntligen se tjusningen i Loranga, Mazarin och Dartanjang - något jag tyvärr missade som barn. Många omläsningar blev det när poletten väl trillat ner. Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner är också riktiga höjdare. De säger som det är, utan att gulla till det.Den Lindgrenska andan: att varken huka eller väja för vuxenvärldens förväntningar på hur en barnbok ska uppföra sig.
Vilka fler finns då som skriver i samma anda, om jag nu ska drista mig till att gå efter min egen definition? Jag har läst flera goda kandidater på sistone och jag ska här nämna ett par stycken: först och främst den strålande Den där Lisa som nyss recenserades här, av Vicky. Jämarns, vilken bra bok! Och så många svordomar - i en Hcg!
Nå, det var nu inte svordomarna i sig som gjorde den bra, men om man ska beskriva vad en tonårig, arg storasyrra säger, då blir det lätt så. Då kan man inte eufemismera till det och till exempel skriva jämarns.
För övrigt bor författaren, Moa-Lina Croall, i Umetrakten, lärde jag mig idag. Coolt!
Lite lättare i tonen kanske, eller skrivna för en aning yngre barn, är Frida Nilssons böcker om Hedvig och Max-Olov. Jag skrattar på var och varannan sida, för människor är generellt sett verkligen underbart fåniga och det vet Frida Nilsson hur man förmedlar.
Kuriosa: vår barnläseklubb Boktornet skrev till Frida när hennes Umebesök blev inställt pga sjukdom. Tillbaka kom ett underbart brev där hon berättade att det var hennes hund som blivit sjuk och att veterinärerna hade plockat ut en halvsmält handske ur magen på hundstackarn. Handsken förvarar Frida numera i en burk, för den luktar illa.
Barnen skrev omedelbart tillbaka och utsåg henne till hedersmedlem i klubben. Det förstår jag.
Många andra kandidater finns förstås, men det här kanske räcker för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar