Människoätande människor i Märsta av Aase Berg

Vilken himla bra bok detta är. Jag åker i raketfart tillbaka till 60-talets ungdomsår och tiden flyter plötsligt. Aase Berg har skrivit en poesibok som snarare är en kortroman i poetisk kostym för ungdomar men som med lika stor behållning kan läsas av vuxna.

Den som berättar för oss om livet är Tove, ca 16. Vi får följa henne från en sommar och fram till nästa års påsklov. Hon och hennes två kompisar Britta och Klara är tillsammans den trekroppade monsterödlan som allt kretsar kring. Om vänskapen - men också om vänskapens vedermödor, svek, utfrysningens mekanismer, avundsjuka. Under det knappa året får vi följa Toves väg in och ut i kärlek och bekräftelse, oförstående föräldrar, en urtråkig skola som suger allt och fasan för att hamna på vuxentåget jobbajobbajobba, och "rullarullarulla i de sega spåren (...) mot dödentunneln." Men här ryms också förtroligheten, snacket om livet, de första fyllorna, den vedervärdiga spegeln, sommarläger och skidresor och om det stora undret - kärleken.

Titeldikten handlar om de förutfattade meningar föräldrarna har om Märsta där Leon bor - han som ändrar allt - där

"är det lika råslummigt som

alla andra ställen

där de aldrig satt sin fot

men sett i reportagen

om gangsters

på Rapport:

huliganer

pyromaner

kleptomaner

narkomaner

kriminalfall

pitbullterrierägare

och människoätande människor.

Som taget om mitt älskade Ålidhem - stället där ingen kan bo för där bor ju bara ovanstående. Så jäkla fel!

Poesin är ofta på pricken - rå och slängd i käften, uppgiven och nyordsskapande men också otroligt känslig och sensuell - vacker, glödande;

"... jag följder tungans

mjukt sugande glidande

och glömmer bort

att grubbla över

hur man ska göra,

bara sjunker in i

kyssens köttmussla

och alla muskler

i ett starkare

och starkare

dåsigt och

pumpande

blodrött

slinger.

När höstterminen börjar har Tove redan gjort många erfarenheter och fler kommer snabbt och obönhörligt. Det är tufft att släppa taget och nalkas vuxenhetens inskränkthet och tråkliv - motståndet är starkt - ändå - plötsligt kan t o m ett förhållande mellan vilda vackra galna tonåringar fastna ..... strålen som förband henne med hennes älskade hotar att brista

"stark som en trädgren borde den vara -

men den är spröd som gammalt bröd,

torkar ihop till pulver

och går av

mellan mina fingrar

Jag har inte sett

det nya läget komma

men nu är det här

och jag blir rädd:

Jag ser att vårt liv

är exakt så tråkigt

som de vuxna jobbar på

att deras liv ska vara."

Jag kände så starkt för denna underbara bok - just för att jag åldern till trots - smärtsamt minns precis hur det kändes, hur jag tänkte och hur jag stred med allt, mot allt. En bok som många kommer att ta till sitt hjärta. Den sammanhållna berättelsen tror jag kan locka flera ovana poesiläsare att ta till sig boken och få ta del av ett nytt uttryck. Aase Berg har delat in boken i kapitel som löper längs höger- och vänstersidorna med namn som: Skärpningsuppdrag I: Bli fri, Ökenhöst och Kratern blommar. De ger en vägledning genom ett år av rosenblad och taggtråd. Och - den slutar underbart starkt och hoppfullt:

"Det är jag som bestämmer

över mitt liv.

Om det inte blir som jag vill

så ska jag vilja

att det blir

som det blir.

Vad som än händer."

Råttfångerskan av Inger Frimansson

Urrk - jag öppnade kylskåpet på morgonen och stirrade förskräckt på en korv med risgrynsgröt som jag köpt till min son som ibland sover över och gillar denna tomtefrukost. Jag fick nästan kväljningar. Tänkte ta korven och slänga den i soporna när jag besinnade mig och tänkte att jag faktiskt befinner mig i den verkliga världen. Hela förnatten och morgonen har jag sträckläst en bok och befunnit mig i Inger Frimanssons universum av sjuka själar. Hon har en enastående förmåga att beskriva den till synes vanliga människans djupa mörker.

Här spelar gröten en viss roll tillsammans med råttor av alla storlekar.

Växelvis får vi följa kvinnorna Rose och Ingrid - två kvinnor som har det gemensamt att de älskar Titus - en förläggare som vid bokens inledning ligger dödssjuk på sjukhus. Rose är den kvinna han lämnat för att istället gifta sig med den runda bokhandlerksan Ingrid. Hans två döttrar har aldrig kunnat acceptera henne och minns mycket hellre faderns tidigare liv tillsammans med Rose och hennes son Tomas som hon ensam fostrat efter ett one-night-stand med en engelsman. Tomas befinner sig på en för ungdomar typisk rundresa i Asien på obestämd tid. Själv lever Rose ensam i en backstuga och frilansar som bl a lektör och korrekturläsare. Det är ett ensam liv men som tur är har hon sina råttor som är vilda och lever i husets källare.

Vi har själva haft råttor och att de är överlevare vet jag av erfarenhet - även att de är kloka och lätta att dressera men även att de är personligheter. Råttorna är de enda som kan komma under Rose skal av ensamhet. Men en dag knackar det på dörren och utanför står Ingrid - den förhatliga. Hon har ett budskap från Titus.

Detta är upptakten. Frimansson skriver om brott utan brottsutredare, hon skriver istället om det psykologiska förloppen som gör en vanlig människa till brottsling. En isande triller som samtidigt är som ett kammarspel med få men välbeskrivna miljöer. Inger Frimansson har skrivit om källare tidigare i När djävulen håller ljuset. Jag minns dessa källare själv från min barndom - luckan i golvet som doldes av en matta och där inunder mörker, mörker.

Sonya Hartnett

Idag spelar min man distriktsmästerskap i snabbschack. Femtiominuterspartier. Därför dyker jag inte upp på Schmäck i eftermiddag. Alternativet är att dra med ungarna så det går bort.

Jag har läst 3 X Sonya Hartnett på tema Australien:

I skuggan av den randiga vargen

Satchel stannar kvar i det dammiga samhället. Hans syskon och vänner har flytt till andra mer framtidslovande ställen och bästa vännen (sist ut) försöker få Satchel med sig. Han stannar envist kvar. Hans fanatiskt religiöse pappa går honom på nerverna och kanske blir Satchel kvar tack vare sin mamma som är ledbruten efter år av slit på ålderdoms- och sjukhem (känner vi igen från norrländska glesbygden) och med vilken man mellan raderna kan ana en solidaritet från Satchels sida: de har ett ömsint förhållande. Satchel och bäste vännens syster, om vilken han inte brytt sig tidigare, ser ett djur alla trott varit utdött sedan länge och de börjar tillsammans forska i historien omkring detta djur.

En stillsam bok, vemodig, andas öken och sand och hetta.

Thursday´s child

Berättelsen utspelar sig under 30-talet under den stora depressionen och alla i familjen Flute gör det de kan för att bidra till överlevnad. Pappan anklagas för att vara lat och en smitare, men i sådana fall är han ändå en kärlekfull pappa, men med hemska krigsminnen. Mamman har i början av berättelsen fött ett barn.

Tin är annorlunda alla. När han inte längre kan hänga med sin mamma (hon tar hand om det nya barnet och kan inte längre fokusera bara på Tin) blir hans passion att gräva. Han gräver först gångar under huset (som blir underminerat) men blir alltmer isolerad och inte ens Harper, dottern och den som berättar historien, kan komma i kontakt med honom. Hon var tidigare det barn i familjen som stod honom närmast och kunde kommunicera med honom och gav honom mat. Under ett fruktansvärt oväder måste familjen lämna huset, med Tin i gångarna därunder, och när de kommer tillbaka är allt förstört och Tin borta. Däremot lever han kvar och blir till en legend på landsbygden.

Ytterligare en tät sammanhållen familj. Boken andas hopplöshet.

Pojken i soffan

Matilda har levt ett långt liv. En gång har hon upplevt kärleken. Sedan lärde hon sig att den inte gick att binda till sig, då förändras och kvävs den. Pojken i soffan som väntar på henne när hon kommer in med hunden överraskar henne för hon är inte beredd. För honom berättar hon sedan sagan om sig själv, om honom och alla andra.

Den här boken stannade länge i mitt hjärta - jag tänkte länge på många vackra meningar i den. Nu har jag glömt hur de exakt lät, men innebörden finns ändå kvar, t ex: När en människa dör. Var finns värmen från hennes hand som hon lagt mot sitt barns kind?

Innerlig och allmängiltig. En saga om kärleken i ett liv.

Om Sonya Hartnett från ALMA-kommitténs motivering.