Paradisets döttrar av Anna Westberg

Vilken underbar roman - av en våra författare som alltför tidigt gått bort. Vilka oskrivna böcker har vi gått miste om just därför. Anna Westberg avled 2005 endast 59 år gammal. Paradisets döttrar är Westbergs debut och ett tidsdokument och en inkännande kvinnoskildring i efterkrigs-Sverige men också en roman fylld med humor.

Redan i inledningen lyfts vi in i det historiska skedet och får en orientering i Sverige och världen tiden efter andra världskriget. Det är flickan Ines vi får följa genom några decennier fram mot den framtid som anades vid 70-talets början. Då har Ines fått en egen dotter och börjat sitt vuxenliv.

Ines växer upp i Södra Norrland, i en liten ort kallad Åsen. Där bor hon med sin pappa Nils och så småningom med pappas nya hustru Margit och lillasyster Mimmi. Här finns också Sara, Nils ogifta syster och Ines farfar. Runt dessa personer spinner Anna Westberg en historia om en ung flickas liv och drömmar, bort från Åsen och kanske det sociala arvet men också om att bli sedd och älskad. I växelgång följer vi såväl den lilla flickan som den vuxna unga kvinnan och i de olika tidsperspektiven skymtar Sveriges utveckling från de små samhällenas, industriernas och småskalighetens land till urbanisering och snabbköp, bilism och sexuell frigörelse.

Boken är skriven med schwung, vilket känns som ett precist ord för min upplevelse. Rappt och stundvis roligt men där det tunga och svåra för den skull inte förminskas utan blir en del av det tuffa liv som många av samhällets gräsrötter får prova på. Ines starka kamratskap med finnpojken Jormar är otroligt fint skildrad och likaså porträttet av fadern Nils, som är en komplex och sammansatt person, änkeman efter Ines mor Elin som går bort i unga år.

Nu är jag nyfiken på att läsa mer av Anna Westberg. Hennes romaner Gyllene röda äpplen och hennes genombrottsroman Walthers hus förstås och kanske hennes självbiografi Vargtagen.

Läs mer på Anna Westberg-sällskapets hemsida!

Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Ett ögonblick och allt är förändrat. Ett glas faller till marken och bitarna sprids. De stora kanske går att plocka upp, de små försvinner i gruset men glaset kan aldrig någonsin bli helt igen. Ungefär så ser jag Therése Söderlinds roman Norrlands svårmod. Som ett brustet glas!

Anna söker genom romanens sidor efter svaret på frågan vad som egentligen hände den där höstdagen för 17 år sedan. Dagen då hennes storebror Charlie försvann för att aldrig återfinnas. Men det är inte bara brodern som försvinner - Anna förlorar hela sin familj, sin trygghet och sitt fundament som hon skulle haft som grund för sitt växande.

I omväxlande kapitel i bokens första del får vi följa Anna när hon är 7, 13 och 23 år. På så vis får vi titthål till de händelser som vävs samman tills en dag, Anna som vuxen, möter någon som får henne att återvända till den plats där allt en gång började. Det är en bok som på många sätt följer ett grekiskt drama där blodsband, svartsjuka, avund, lögner och skuld är komponenter i en tragisk familjeväv. Jag har själv bott och levt i en ångermanländsk liten by och vet hur nära människor lever på gott och ont. Hur allas liv kan tråcklas ihop på det mest besynnerliga vis, hur släkter, byar, jaktmarker, ägor utgör inrutade områden där gränser kan överskridas med dramatiska följder.

Anna växer upp hos sin moster Erika efter den stora katastrofen. Hon får en trygg uppväxt, en ny syster att förhålla sig till men minnet av det som hänt skaver som en sten inuti henne. När hon träffar kyrkans ungdomsledare Petter väcks hennes pubertala sexualitet och hon söker sig till honom för att få ömhet fast på ett självdestruktivt sätt. Den vuxne Petter kan inte motstå frestelsen att ta emot henne. Det mötet blir också romanens andra vändpunkt.

Men livet kräver svar och obevekligt och tålmodigt får man som läsare lägga pusselbit till pusselbit till detta familjedrama som utspelar sig mot mörka skogar och långa vägar mot enstaka hus bebodda av ensamma själar. Det är verkligen svårmodets innersta väsen som skildras. Söderlind använder sig av mycket dialog och jag läste en recension som tyckte den förlorade på sin "pratighet" men jag kan tycka att den behövs för att lägga alla kort på bordet. Det är skickligt och naket, kanske ibland lite snårigt att följa med alla växlingar mellan tid och personer, men som många bra böcker kräver det fokuserat och långsamt läsande. Miljöskildringen är lysande och det är verkligen lätt att befinna sig på de platser vi får besöka, vare sig det är i köket där allt börjar eller på vägen mot Umeå - där även ett nedslag görs ett stenkast från mitt hus -Stipendiegränd på Ålidhem.

Allt drivs mot svaret - vad var det egentligen som hände? Det är drivkraften och svaret blir hon oss inte skyldig men vägen dit är en tung men läsvärd resa på norrländska vägar mot en sanning som befriar.

En lovande debut!

Foto: Vicky Uhlander

Såld på skräck

Jag som alltid varit mörkrädd och inte klarar av att se något otäckare än När lammen tystnar har totalt fastnat för John Ajvide Lindqvists böcker. Bäst är det att lyssna på hans egna inläsningar.

Den första trillade jag liksom över av en slump. Det var Hanteringen av odöda och var en liten spelare som jag lånade på biblioteket bara för att prova. Det var bara att sätta i hörlurar och lyssna. Den fick följa mig överallt, särskilt i bilen och på promenader och helt plötsligt blev jag väldigt osocial. Han har en fantstisk röst för den här typen av böcker så trots att det är äckligt, otäckt och rysligt så vill jag bara lyssna mer. Handlingen rör sig runt tre personer, Gustav, Elvy och David. Gustav är en pensionerad journalist vars barnbarn begravdes alldeles nyligen. Elvy är nybliven änka som vårdat sin senile make tills han gick bort och begravningen skall ske om två dagar. David är en medelålders man med fru och barn men hustrun omkommer i en bilolycka. Det är förutsättningarna när ett elektriskt fält lägger sig över staden. Det får till följd att inga lampor kan släckas och inga elektriska apparater kan stängas av. Invånarna får till slut extrem huvudvärk innan det blixtrar till och är över. Efter elutbrottet blir det kaos på bårhuset där de döda har vaknat. Davids hustru vaknar i sängen där hon nyss slutat andas. Elvys man kommer och knackar på dörren för att komma hem igen och Gustavs barnbarn tar sig upp ur sin grav. De döda återvänder och vill tillbaka till sina hem men det utbryter kaos. Det är många äckliga detaljer och rysliga scener men det är otroligt spännande och fängslande. Existentiella frågor stöts och blöts och det är fruktansvärt bra.

En sortsfortsättning av avslut på den finns med i novellsamlingen Pappersväggar

som var nästa Ajvide-bok jag lyssnade på. Det är tio stycken berättelser och här finns faktiskt någon som inte är lika bra som de andra men på det hela taget håller de hög klass allihopa. Han har ett härligt språk och persongalleriet är det jag tycker allra bäst om. Människor i Ajvides böcker förskönas inte på något sätt utan är väldigt vanliga och jag flyttas raskt tillbaka till 80-talet då jag växte upp. Han fångar stämningar väldigt bra och det tycker jag mycket om. På bokmässan berättade han att när han ska börja skriva en bok väljer han först en låt som karaktäriserar stämningen han vill ha i boken och sedan spelar han den låten på repeat tills boken är färdig. Uppenbarligen är det framgångsrikt för stämningen är väldigt tydlig och driver på handlingen. Den absolut bästa novellen i boken handlar om en kvinna som en dag hittar ett lik i en sommarstuga. Hon blir alldeles besatt av denna manskropp och återkommer till den och sommarstugan hela tiden. Det är suggestivt och mycket spännande. De här berättelserna innehåller inte lika mycket äckel vilket är lite av en lättnad.

Sedan var jag naturligtvis tvungen att läsa Låt den rätte komma in eftersom den nyligt kommit på bio när jag läst klart Pappersväggar. Den handlar dels om en pojke vid namn Oskar och dels om en äldre man som tvingas mörda människor för sin älskades skull. Oskar är en väldigt mobbad pojke. Han försöker passa in och slippa ifrån mobbingen men det går inte så bra. En dag träffar han en nyinflyttad flicka, Eli, på gården utanför hyreshuset. Oskar tycker att hon är otroligt vacker och mystiskt, annorlunda. De blir så smått vänner och Oskar blir förälskad i Eli, men det visar sig vara farligt. Den äldre mannen fortsätter mörda men har fruktansvärd ångest över vad han gör och till slut blir situationen ohållbar. I den här är det en hel del äckliga detaljer igen men det vävs in väldigt bra i berättelsen och det blir en del av stämningen, men man kanske inte ska äta när man läser/lyssnar. Samtidigt är det på flera sätt en härlig kärleksberättelse också och om att hitta sig själv och sin självkänsla. Väldigt bra. Som parentes kan tilläggas att filmen inte var tillnärmelsevis var lika bra som boken.

Den bok som jag gillade allra mest är dock Människohamn. Handlingen

kretsar runt människorna på den lilla ön Domarö i Roslags skärgård. Anders och hans fru Cecilia är i stugan på Domarö tillsammans med sin sexåriga dotter Maja. En vacker vinterdag ger de sig ut på utflykt och det som inte får hända händer, Maja försvinner spårlöst. I sorgen efter Maja klarar inte Anders och Cecilia av att leva tillsammans längre och Anders flyttar ut till stugan på domarö. Där har han även sin farmor Anna-Greta och låtsasfarfar Simon. Två år efter Majas försvinnande får Anders ett meddelande från Maja, det är han säker på och jakten efter vad som hänt börjar. Berättelsen lindar sig runt Anders barndom och Domarös förslutna och det är mörkt, kusligt och mystiskt men inte lika otäckt och vidrigt som i de andra. Ajvides berättarkonst blir här fulländat och det är ofantligt bra. Det blir så levande och nära att jag sörjer när boken är slut.

Den senaste som kommit, Lilla stjärna har jag bara hunnit läsa halva och den har Vicky redan skrivit om så det behöver inte jag.