Henning Mankell skrev denna mustiga och svårsmälta historia om hur Hans Olofsson, en ung norrlänning, kastar sig in i Afrika på sextitalet. I arton år har han nu varit där, men idag kramar ångesten hans hjärta. Han har trott på samarbete och solidaritet, men nu börjar han falla till föga för de vita människornas rasism och de svarta människornas hat. Han hittar sina vänner lemlästade en dag, han vet vem som gjort det och han vet att även han kommer att gå samma öde till mötes. Om han stannar på sin farm alltså. Eller ska han fly?
Detta är ett Afrika som ingen kan lita på, inte ens om man bott där ett halvt liv. Ett Afrika som alltid förändras, som är en enda stor kokande gryta med smaker, lukter, färger. Alla omöjliga att förena utan att avlägsna något annat.
Hans Olofssons eget hat som väller fram, hans rädsla genom porer som andas Afrika, blir andra gången jag läser boken mer påtaglig. Den första gången förlorade jag mig nämligen i en känsla för kontinenten och den lust att lära känna den närmare som boken gav mig. Den lusten finns emellertid kvar och ju mer jag läser, desto mer säker blir jag på det enda man kan vara säker på när det gäller Afrika: det blir aldrig som man hade tänkt när man väl är där.
Coetzee, JM: En författare som jag bara lyckats läsa en roman av, nämligen Onåd (2000). Det var däremot en roman som verkligen fick mig att förstå innebörden av apartheid i Sydafrika: en yttre resa från en trygg storstad ut på "landet" (som ligger i Östra Kapprovinsen), det ställe han lärt sig var tryggt under sin barndom, men vänner oavsett hudfärg. Plötsligt hot och inte alls tryggt, det finns ingen att lita på och särskilt de svarta som han tyckt vara jämlikar under apartheid: de behöver inte längre lyssna på honom eller bry sig om hans åsikter. Visst finns det de som tyckt om honom: men de som inte gjort det avlägsnar sig snabbt, eller gör uppror. Maktbalansen mellan svarta och vita är på väg att skifta. Samtidigt utspelas huvudpersonens inre resa: han har som medelålders universitetsprofessor haft en affär med en student och avslöjas.
Det är en bok om frågor inom oss. Är det möjligt med jämlikhet inom allt? Är det möjligt mellan svarta och vita där de vita haft makten i århundraden? (Är det möjligt mellan kvinnor och män där män haft makten i årtusenden?) Personligen tror jag det. Jag hoppas det. Och därför är svaret på min inre fråga: ja, jag kommer jag alltid att sträva mot jämlikheten på alla medvetna plan. För att, förhoppningsvis, som i boken slippa konfronteras med mina inre förutfattade meningar en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar