Leopardens öga

Henning Mankell skrev denna mustiga och svårsmälta historia om hur Hans Olofsson, en ung norrlänning, kastar sig in i Afrika på sextitalet. I arton år har han nu varit där, men idag kramar ångesten hans hjärta. Han har trott på samarbete och solidaritet, men nu börjar han falla till föga för de vita människornas rasism och de svarta människornas hat. Han hittar sina vänner lemlästade en dag, han vet vem som gjort det och han vet att även han kommer att gå samma öde till mötes. Om han stannar på sin farm alltså. Eller ska han fly?

Detta är ett Afrika som ingen kan lita på, inte ens om man bott där ett halvt liv. Ett Afrika som alltid förändras, som är en enda stor kokande gryta med smaker, lukter, färger. Alla omöjliga att förena utan att avlägsna något annat.

Hans Olofssons eget hat som väller fram, hans rädsla genom porer som andas Afrika, blir andra gången jag läser boken mer påtaglig. Den första gången förlorade jag mig nämligen i en känsla för kontinenten och den lust att lära känna den närmare som boken gav mig. Den lusten finns emellertid kvar och ju mer jag läser, desto mer säker blir jag på det enda man kan vara säker på när det gäller Afrika: det blir aldrig som man hade tänkt när man väl är där.



Coetzee, JM: En författare som jag bara lyckats läsa en roman av, nämligen Onåd (2000). Det var däremot en roman som verkligen fick mig att förstå innebörden av apartheid i Sydafrika: en yttre resa från en trygg storstad ut på "landet" (som ligger i Östra Kapprovinsen), det ställe han lärt sig var tryggt under sin barndom, men vänner oavsett hudfärg. Plötsligt hot och inte alls tryggt, det finns ingen att lita på och särskilt de svarta som han tyckt vara jämlikar under apartheid: de behöver inte längre lyssna på honom eller bry sig om hans åsikter. Visst finns det de som tyckt om honom: men de som inte gjort det avlägsnar sig snabbt, eller gör uppror. Maktbalansen mellan svarta och vita är på väg att skifta. Samtidigt utspelas huvudpersonens inre resa: han har som medelålders universitetsprofessor haft en affär med en student och avslöjas.

Det är en bok om frågor inom oss. Är det möjligt med jämlikhet inom allt? Är det möjligt mellan svarta och vita där de vita haft makten i århundraden? (Är det möjligt mellan kvinnor och män där män haft makten i årtusenden?) Personligen tror jag det. Jag hoppas det. Och därför är svaret på min inre fråga: ja, jag kommer jag alltid att sträva mot jämlikheten på alla medvetna plan. För att, förhoppningsvis, som i boken slippa konfronteras med mina inre förutfattade meningar en dag.

Att dela en läsupplevelse - inifrån och ut

Jag kommer just upp från min sons rum. Jag ligger bredvid honom när han ska sova och vi läser alltid minst två böcker då. Ikväll läste vi Ajabaja Alfons (verktyg är bland min sons största passioner från i somras då han fick hjälpa till att bygga en ny altan) och Jobba jobba jämt (Margaret Mahy, i övers av Lennart Hellsing) och den senare är den jag skulle vilja slippa dela med honom. Det är nämligen den bok vi har läst varje kväll hela sommaren.

Den största av mina delade privata läsupplevelser var Mio min Mio, som jag läste för en av mina döttrar när hon var åtta år. Åh, jag kastades tillbaka i tiden till när jag själv läste den första gången. Eller rättare sagt: när min mamma läste den för mig. Medan jag läste för min dotter återupplevde jag all sorg över Mios föräldralöshet, hans lycka när han blir återfunnen, hans vänskap med Jum-Jum och hans rädsla och hans mod i riddar Katos borg. För att inte tala om den förtvivlan vi grät oss genom när den lilla fågeln bränner sina vingar och sedan ligger på klippan, död, och där visar sig vara Sagoberätterskans lilla dotter.

På Ersängskolans högstadium delar många just nu läsupplevelsen av Twilight: det är kö på våra elva exemplar av Om jag kunde drömma. (Trots att de flesta redan sett den på bio. Det verkar som om man vet att det är skillnad på en bok och en film.) Dessutom delar våra elever nästan alltid en läsupplevelse, i form av en högläsningbok. Det är många av våra ambitiösa lärare som låter eleverna njuta av detta fantastiska: att få bli läst högt för. Och vi har lärt oss att även om de tittar ut genom fönstret lyssnar de, även om de bygger torn av sudd lyssnar de, även om de ligger halvt utslängda över sina bänkar så lyssnar de!

Och så delar vi lite mer med varann. Nästa gång på temat Australien. Jag har Sonya Hartnett att ta till om det kniper, och kanske får vi prata lite Janet Frame och Nya Zeeland också. Så delar vi också med oss. Till varann. Av våra upplevelser.

Jag ser dig av Mårten Melin

Jävla Lucia var en bok av Mårten Melin jag gillade skarpt för dess oväntade handling - en flicka som det händer magiska och märkliga saker kring. Martin inser att Lucia inte är vem som helst. Den här boken blev väldigt populär bland 11-12-åringarna på vårt bibliotek.

Nu har jag nyss läst Jag ser dig av samme författare. Den här boken riktar sig till större barn, är lättläst (Hegas förlag) men inte ett dugg tunn och tråkig för det. Vi får träffa Ronja som kommer ny till en skola där hon inte känner någon. Längst bak i klassrummet på tyskan sitter Annika i sin spola-kröken-t-shirt och direkt dras Ronja till henne. Men varför verkar aldrig läraren se henne, varför har hon inga skolböcker och varför har hon alltid samma t-shirt på sig? Ronja får nyckeln till sitt skåp och där hittar hon en lärobok i tyska. Det står skrivet Annika i boken men det underliga är att boken är 30 år gammal. Mystiken tätnar när Ronja träffar skolpsykologen och till slut går den hemska sanningen upp för Ronja.

En tät välskriven och medryckande skildring om kärlek som överskrider gränser, om Döda bron som symboliskt blir en bro mellan liv och död, sorg och försoning. Bra med lättlästa böcker som som det lilla formatet till trots lyfter fram stora frågor.

Ett plus för snygg och lockande layout.

Tema Afrika

Vi var hela 6 stycken som idag (16 augusti 2009) träffades på NK. Schmäck hade stängt men vi lyckades samla ihop oss ändå (mobiler är faktiskt bra i det fallet). Regn och rusk gör att ett cafébesök kan kännas särskilt trevligt. Vi diskuterade afrikansk litteratur och insåg att många böcker vi läst var skrivna av vita afrikaner, Coetzee, McCall-Smith, Brink m fl. Kolonisationen och konflikten mellan afrikas befolkning och de vita går som en röd tråd genom flera av böckerna. Det går liksom inte att undvika då varje land på kontinenten på något sätt flätats samman med olika europeiska stater. Dagens Afrika är också i modern tid söndersliten av konflikter i kolonisationens efterföljd. Afrikas enastående natur - dess fauna och flora - finns också ofta beskriven.


Hilda minns en bok som gjorde intryck på henne när hon var yngre - Sinuhe - egyptern av Mika Waltari (finsk författare). Den handlar om en läkare som verkar i Egypten 1300 f kr. När boken börjar är Sinuhe gammal och berättar sedan om sitt spännande liv i det antika Afrika.

Anna hade börjat läsa en riktig afrikansk-arabisk klassiker - Utvandringens tid av Tayeb Salih. Salih är sudanes och hans roman är en rik väv vars varptrådar är kolonialismens påverkan på författarens hemland. Sudan blev kvitt det brittiska samväldet på 50-talet. Boken handlar dels om berättaren, som återvänt hem till sin by efter flera år i England och möter där Mustafa, en bonde som visar sig ha levt ett helt annat liv än man kan förvänta sig av en bonde i Sudan. Berättaren är omgiven av en vänkrets för vilka han berättar sina historier och dessa är romanens kött. Undertecknad har också läst boken och minns vilket intryck den gjorde även på mig. Här kan ni läsa en av många bra recensioner av boken!

Ingrid hade en liten hög av pärlor med sig - alla med det gemensamt att de handlade om barn och ungdomar - Comedia Infantil av Henning Mankell (som vi enades om vara väl värd epitetet "engagerad gestaltare av Afrika/Mozambique), Luktar det regn av Lesley Beake och Abela av Berlie Doherty.

Comedia Infantil är en oerhört gripande roman om det 10-årige gatubarnet Nelio som burits upp på ett tak. Under 10 nätter berättar han sin historia innan döden slutligen sätter punkt. En av många böcker där Mankell vill berätta om den smärta som är Afrikas. Jenny (som inte kunde vara med denna gång) ringde och berättade att hon ville hålla fram Mankells bok Leopardens öga. Även denna bok en berättelse om en man (svensk) som kommer i kläm mellan svart och vit. En mycket tänkvärd bok. Boken utspelar sig i Zambia under 60-talet.

Luktar det regn har en dramatisk inledning - en ung namibisk flicka funderar på att ta sitt liv och i boken får vi veta hennes historia. Abela handlar också om en ung flicka, från Tanzania. Hon förlorar sin familj bl a i den sjukdom som härjar hårt i Afrika - aids. Till slut adopteras hon av en engelsk familj och får den bortskämda Rosa till halvsyster.

Anna-Lena läste En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie som ju varit en bok säkert många läst då den legat högt på utlåningslistorna. Boken handlar om två systrar och deras familjer i Nigeria under en svår tid i landets historia.

Själv hade jag en stor läsupplevelse med en liten tunn bok - men där varje ord glöder av kärlek till Afrika - J M G Le Clézios bok Afrikanen - porträtt av en far. Clézio beskriver hur han som 8-åring kommer till Afrika (Nigeria) och för första gången träffar sin far som i nästan hela sitt yrkesliv arbetar som läkare i Afrika. Clézios egna minnen blandas med ett sökande efter att förstå faderns liv och hur det format honom. Läs den för den fantastiska berättelsen om ett märkligt människoöde och läs den för den sköna prosan. J M G Le Clézio fick nobelpriset - välförtjänt - 2008.

Den stora Afrika-klassikern och kanske mest inflytelserika romanen inom afrikansk litteratur som jag dock vill flagga för och som jag inte hann ta upp tyvärr (parkeringstiden gick ut) är Allt går sönder av Chinua Achebe (Nigeria). Att läsa den är att verkligen få insikt om komplexiteten med den afrikanska kontinenten. För mig var det sorgligt att läsa om den stolte krigaren Okonkwo som inför övermakten förtvivlat försöker förstå varför han och hans klan inte kan leva som förut. Han går tillsammans med sina bröder och systrar obevekligen mot undergången - allt går sönder.

Nästa träff blir på Café Schmäck söndagen 4 oktober kl 15.00 och temat då är Australien. Bok och film!

Vinter på Berättargränd av Erika Olofsson Liljedahl

Tänk att bo på Berättargränd! Det gör William. Det är lite speciellt att bo där, husen byggdes en gång av kringresande sagoberättare. Där bor inte så många så William måste gå en stig genom skogen för att komma till skolan. På Berättargränd finns också ett antikvariat som drivs av en trivsam gammal man som heter Johnvid - och i hans bokhyllor finns en stor gammal sagobok som William är särskilt förtjust i.

Det är vinter och snart börjar det långa vinterlovet. En dag märker William att det står en märklig flicka i röd kappa i skogsbrynet. Samtidigt hör han hemska tjut eka bland träden och han hoppas flickan skyndar sig in i något av husen. Men den här flickan är mycket speciell och snart kommer hon att ta med sig William på ett sagolikt och spännande äventyr - djupt in i skogen.

Den här boken gillade jag verkligen. Den är spännande och lagom läskig och en magisk ton vilar över hela berättelsen. Jag kommer att tänka på Den oändliga historien av Michael Ende när jag läste den. Gamla antikvariat, böcker, fantasi och magiska resor. En perfekt högläsningsbok för mörka vintermorgnar i skolan eller hemma på sängkanten från så där 8-9 år.

A mans world - Gängkrig 145 av Jens Lapidus o Peter Bergting

Ja jisses säger jag bara. Kolla omslaget! Jag har inte läst någon av Lapidus böcker så när jag fick den här nya boken i min hand så bedömde jag att den skulle räcka perfekt tur och retur Ålidhem-Umedalen (bussläsning). Det gjorde den också.

Gängkrig 145 är en serie där Lapidus skrivit texten och Bergting tecknat. En deckare i serien Stockholm Noir (Snabba cash och Aldrig fucka upp är de övriga två) Två förortsgäng, lite äldre kriminella män, kommer i konflikt med varandra efter att syrran till en av killarna i det ena gänget blir våldtagen av en kille från det motsatta gänget. Sen är vendettan i full gång. Killarna i gängen kommer från Irak, Jugoslavien och Sverige och händelserna utspelar sig i Söderort i Stockholm. Sen finns så klart den klassiska snuten - ensamvarg och en nagel i ögat på polisledningen. Utöver den våldtagna systern så figurerar hennes väninna och en kvinnlig polis i handlingen men i stort är det en story om män och våld och heder.

Jag gillar ju deckare men särskilt spännande var den inte. Men jag tyckte verkligen om Peter Bergtings bilder. Den är snyggt tecknad med dova färgskalor som också skiljer på de olika berättarperspektiven. För en mängd läckra detaljer och noirkänslan får den 5 stilpoäng - men själva storyn var rätt förutsägbar. Ett plus till ett försök att fördjupa karaktärerna med lite bakgrund och familjeförhållanden - men det förblir grunt.

Man kanske skulle sälla sig till "var tredje svensk" som läst Snabba cash och ge Lapidus en chans till. Det återstår att se. Bra att veta vad mina högstadiegrabbar läser för näst Ondskan har de här böckerna gått hem hos dem.

Ner till hundarna av Helle Helle

Min bror som bor i Danmark hälsade på i juli. Flera gånger över en kopp kaffe eller ett glas rödvin nämde han en författare som han ansåg att jag måste läsa, nämligen danska Helle Helle.

När han åkt gick jag lydigt till biblioteket och inventerade det som fanns översatt till svenska och valde den senaste, den som blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2009: Ner till hundarna.

Bente sitter på en busshållplats i en liten kustby. Hon har lämnat sitt hem och sin sambo och letar nu efter ett bra ställe att gråta på. Det går inga fler bussar den dagen, och hon tänker ändå inte åka hem.
Men det blir inte just något av med gråtandet, istället blir Bente efter en stunds sittande resolut hämtad av ett par bybor, Putte och John. Utan många frågor låter de henne bo hos dem i deras hus. Sakta blir Bente mer och mer en del i vardagslivet i huset och byn och börjar hjälpa till med ett och annat, till exempel att sköta morbroderns hundar.
Ingen ber henne åka därifrån, och ingen kräver att få veta vem hon är och vad hon tänker.

Man mest bara är.

Det finns en förunderlig stämning av absolut närvaro i den här boken, en sådan som man längtar tillbaka till när man lagt den ifrån sig ett slag. Meningarna är korta och kärnfulla, detaljer som kanske inte vanligtvis nämns beskrivs ingående medan annat som man förväntar sig få veta förblir oförklarat. Och miljön och människorna skulle lika gärna kunna vara hämtade från Västerbottens inland som från en dansk håla vid kusten …

Ur Ner till hundarna:

- Det har hänt att jag har slängt en disk, säger jag.
De fortsätter äta båda två, det knastrar lite i Johns tänder. Det rostade brödet ger annars inte mycket tuggmotstånd, och han doppar det dessutom i sitt kaffe. Det flyter omkring några smulor på ytan i kaffekoppen.
- Det var ju förnuftigt, säger han och skrattar.
- Varför det? frågar Putte.
- Ja, så att hon slapp diska.