Paganinikontraktet av Lars Kepler

Lars Kepler, alltså pseudonymen för paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, har precis kommit ut med sin andra bok mitt i sommarsemestern. Paganinikontraktet kommer att lägga på sig en ansenlig kö på biblioteken. Jag tog hem den över helgen och sträckläste den (egentligen skummade jag vissa avsnitt om jag skall vara ärlig).

Man misstänker att boken samtidigt som det är en bestseller i kriminalgenren också är ett halvt skrivet filmmanus - så filmiskt ser man den för sin inre syn. Kommer på mig själv med att undra över vilken skådis som skulle passa bäst i rollen som den coola kommissarien Joona Linna. Linna är en riktig hjälte, men vid sin sida har han i den här romanen säpo-kvinnan i rakt nedstigande led från John Baur, Saga Baur (bara namnet) och joodå, hennes hår är som prinsessan Tuvstarrs. Paret Ahndoril måste ha haft väldigt roligt när de skrev ihop hela historien. Men de är också pålästa och har gjort mycket research - om vapen och vapensmuggling, om ovanliga sjukdomar och om musik.

Paganinikontraktet är ett luftkontrakt skrivet med döden som insats. Hela historien börjar när tre unga människor blir överfallna när de är ute i skärgården med sin båt. Samtidigt hittas en generaldirektör hängd i sin våning på Östermalm (självmord?). Så vävs skickligt och ibland väldigt våldsamt en intrikat historia där vapensmuggling till Sudan utgör den röda tråden.

I sommar-Stockholm härjar en yrkesmördare, en problemlösare, och Linna och Bauer har fullt upp, inte bara med att lägga pussel med allt som händer utan också med att övertyga en byråkratisk polisledning och säpo om allvaret och sammankopplingarna högt upp i Sveriges ledning för vapenexport. På så sätt har boken också ett politiskt budskap. En av bokens huvudpersoner är också aktiv i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Hur Paganinis fioler har ett finger med i spelet avslöjas inte här, men allt vävs ihop i slutändan. Vad jag tyckte? Helt okey sommarläsning, spännande med driv - men vissa delar känns nog ändå lite väl skruvade. Trots våldet, som ibland känns väl sadistiskt, så log jag överseende ibland. Klart läsvärd - men den når inte upp till Lehanes eller Billlinghams nivå och även för all del Sjöwall/Wahlös tio romaner om ett brott - som står sig bra i den accelererande svenska deckarutgivningen.

Utan ett ord av Linwood Barclay

En natt på 70-talet drömde jag att jag vaknade och när jag tittade ut genom fönstret fanns där ingenting. Världen var borta. Min lägenhet svävade i "ingentinget". Jag kom att tänka på den drömmen när jag började läsa den nya bekantskapen Linwood Barclays thriller Utan ett ord.

Cynthia är en tonårstjej som blivit hämtad av sin far kvällen innan. Pinsamt nog utdragen ur pojkvännens bil och dessutom rejält överförfriskad. Nu är det morgon, hon är spak och bakis. Men när hon kommer ner till köket är det något som inte stämmer. Allt är tyst. Märkligt tyst! Inte ett spår av varken hennes föräldrar eller brodern Todd. Inget kaffe som puttrar, ingen disk efter frukosten, inte ett ljud. Hon ger sig iväg till skolan och funderar på flera olika anledningar till att familjen gett sig iväg tidigare än vanligt, men när hon ringer från skolan och inte får något svar anar hon oråd och ger sig iväg hem igen.

Det hon inte vet är att hon inte kommer att återse sin familj den här dagen, eller nästa eller nästa. När kapitel 2 börjar har det förflutit 25 år och Cynthia har bildat en egen familj. Hon har en liten dotter och det är hennes man, Terry, som är bokens berättarröst. Cynthia har ställt upp på ett dokumentärprogram om gamla olösta fall, i hopp om att något spår skall uppenbara sig och kanske någon skall höra av sig. Mycket riktigt - hon får ett samtal - samtidigt börjar det hända den ena märkliga saken efter den andra - och historien drar igång.

Barclay har inte skrivit någon större litterär berättelse men den är spännande och absolut inte förutsägbar vilket gör att man hänger med ända till slutet. Det är inte polisens utredningsarbete som ligger i förgrunden utan Terry som börjar nysta i olika lösa trådar. På så vis liknar den t ex Harlan Cobens böcker, där polisarbetet också enbart är en kuliss i bakgrunden.

Faustas pärlor

I en kåkstad uppe på en hög kulle utanför Lima i Peru bor Fausta med sin mamma. Deras språk utgörs ofta med sång. Modern har sjungit sina smärtsamma minnen från terrorns tid då hon på det grövsta tänkbara sätt utsatts för våldtäkt och övergrepp då Fausta fortfarande låg i moderlivet. Fausta har sjungit tillbaka tröst och förståelse. Genom bröstmjölken anses flickan fått alla onda minnen överförda till sitt eget liv. Hon blöder ofta näsblod när hon utsätts för starka känslor så när modern dör blir det för mycket. Hon förs till sjukhus där man upptäcker att den unga dottern i ren skräck och på ett bisarrt sätt försökt skydda sig för våldsamma män.

I sin fattigdom har hon inte råd att begrava sin mor på ett värdigt sätt och när släktingarna i byn, en morbror och en moster, samtidigt skall gifta bort sin enda dotter så vill man inte samtidigt ha den döda liggande. Men Fausta har bestämt sig för att göra allt för att få ihop till en begravning och till slut får hon jobb i "stora huset" där en rik och känslomässigt kall och kreativt tom kvinna bor. En dag hör hon flickans sånger och när ett dyrbart pärlhalsband går sönder vill hon byta varje pärla mot en sång.

Detta stillsamma drama utspelar sig mot bakgrund av det stundande bröllopet. Fest och död samspelar. Det hårt tillslutna huset markerar klasskillnaden mot det öppna bylivet. Det i dukar inrullade liket i det skumma sovrummet kontrasterar mot det färgsprakande bröllopsförberedelserna. Bildspråket är fantastiskt med den brända jorden, prunkande trädgårdar, och rosa plastskedar till den överbelastade tårtan. Filmen berättas sakta så man hinner känna in varje scen. Den peruanska flickans stumma skönhet berör verkligen, inte bara åskådaren utan även husets omtänksamma trädgårdsmästare. En poetisk och gripande film om en flickas återerövring av sin framtid.

Filmen är regisserad av Claudia Llosa och vann Guldbjörnen i Berlin 2009. Fausta spelas av Magaly Solier.

Just kids av Patti Smith

60-talet var för mig tonårsvånda, modskultur och raggarbilar och ett begynnande uppvaknande av politisk insikt. Men det var också musik. Jag föddes liksom alla i min generation in i rockens decennium och fick uppleva att sitta vid radion och lyssna på Dylan, Beatles och Stones första låtar som frälste oss med ömsom mjuka popballader ömsom hårda rockriff. Allt kom från England och USA. Själv var jag lyrisk att få träffa Tommy Körberg på uppdrag av Västerbottens folkblad där jag pryade 1968 när han sjöng Somebodys taken Maria away i gruppen Tom, Mick and the Maniacs på stadens ungdomsgårdar. Men detta var enbart en pust i de rockvindar som blåste då.

I äpplet New York stötte den unga Patti Smith på betydligt för framtiden mycket mer tunga namn än Tommy Blom och Svenne Hedlund. I den underbara boken Just Kids njuter jag varje sida av hennes berättelse om hennes möten med den tidens uppåtgående stjärnor som Janis Joplin, och Jimi Hendrix, stjärnor som även hinner slockna innan Patti ens hunnit bilda sitt första band.

Vi får följa henne som tonåring hemma i Jersey, till New York dit hon söker sig för att hitta ett jobb som servitris. Med poeten Rimbaud och knappt några pengar på fickan kommer hon till en stad som vid den här tiden är en smältdegel för den tidens konstnärer, poeter och musiker. Hon möter tidigt den unge Robert Mapplethorpe, katolik och bi/homosexuell sökare. Han lever "on the edge" med droger och prostitution. Men deras möte blir avgörande för hela deras kommande liv (hans kortare då han dör i aids 1989) och det är löftet till honom, att skriva deras berättelse, som utgör grunden för Just kids.

Patti är en formidabelt bra berättare. Hennes bok bygger vad jag förstår på noggranna dagboksanteckningar - därför får vi detaljerat följa henne från att hon slår sig ihop med Robert och de bokstavligen lever på vatten och bröd till hennes första jobb och Roberts trevande fotograferande och bildskapande tills de får råd och möjlighet att flytta in på Chelsea Hotel - detta legendariska ställe där dåtidens konstnärer och musiker bodde. Det är där hon stöter ihop med Dali och Hendrix, Janis Joplin och Sam Shepard. Men runt dessa människor finns även musikklubbar, pubar, teatrar och restauranger där de träffas och så förstås det stora konstnärliga kollektivet The Factory med Andy Warhol i spetsen. Vi får också följa hennes och Roberts konstnärliga utveckling fram tills de första utställningarna, poesiuppläsningarna och bildandet av hennes första band och skivinspelning Horses som självklart Robert fotograferat omslaget till.

Hela tiden susar kända namn förbi och man blir grymt avundsjuk på någon som fick leva mitt i allt detta men också tacksam att hon liksom Dylan i sina memorarer kan ge den bakgrund som en annan bara drömde sig bort till via Bildjournalen i sin egen lilla hemstad här i norr. Hon gör även resor till Europa den här tiden - till Paris med sin syster men sedan ensam för att besöka Rimbauds hemstad och grav och även Jim Morrisons gravplats i Paris.

Det här är en bladvändare och en bok att äga. Med boken ges även hennes dikter och en skiva ut. Patti som förutom att hon är musiker är också en driven författare, poet och konstnär. Robert hade precis fått sina första stora utställningar när han gick bort men hans konst lever idag sitt eget liv och han har skrivit in sig bland de stora kända fotograferna och hans verk ställs fortfarande ut.

Jag beställde omgående hennes debutalbum och den enda film som gjorts om henne - Dream of life av Steven Sebring. Hennes största hit blev Because the night som hon skrev tillsammans med min andra ikon i livet - Bruce Springsteen (som kom ut 78 på hennes platta Easter). Lyssna på den på youtube! Jag håller också henne högt för hennes värderingar och för att hon opåverkad av decenniernas ström håller sin stil och värdighet. I sitt långa mörka hår och sina mörka kavajer står hon fortfarande på scen vid 63 års ålder - nu senast på Love & Peace-festivalen i Borlänge i år. Gissa vem som var i Dalarna då men missade rubbet? Just det! Jag!!!

"Jesus died for somebody's sins but not mine" är mitt favoritcitat ur hennes stora textarkiv (från låten Gloria).


Pattis hemsida!

Robert Mapplethorps hemsida