Boy av Taika Waititi

Två pojkar från Nya Zeeland med varsin längtan - Boy efter pappan som försvann för länge sen, lillebror Rocky efter mamman som dog under hans förlossning. Ibland kan drömmar ta en bort från allt som känns svårt men drömmar är också sköra att hänga upp livet på. Detta är en varm, vemodig, vacker men samtidigt rolig och tänkvärd film om barns kapacitet.

Bröderna bor med alla sina syskon och farmor i ett mindre samhälle på Nya Zeeland där de flesta är maorier. Allt kretsar kring Boy, som utöver att älska Michael Jackson saknar sin far som han fantiserar och bygger upp en hjältegloria kring. När kamraterna retar honom med att pappa minsann sitter i fängelse försvarar han sin dröm. Lillebror Rocky tror sig ha magiska krafter och när de inte hjälper målar han sin längtan efter mamman som dog när han föddes. Detta har också lagt en tung skuld över honom. "Jag dödade min mamma"! Hela hennes grav är dekorerad med hans färger av saknad och önskan om förlåtelse. På samma sätt målar han sin rädsla för fadern som en dag helt oförhappandes dyker upp - precis när famor - som nu är barnens enda trygghet - måste åka på en begravning. Det är ingen längtan efter sina försummade barn som drivit honom tillbaka utan han kommer för att hämta de pengar han gömt nedgrävda på ett ställe som han inte kan hitta igen. Farmor blir borta i flera dagar och Boy tar under tiden hand om allt, syskon, huset och den återvändande hjälten. Det är under den tiden filmen utspelar sig.


Trots att det är både gripande och rörande att se Boys drömmar sakta skingras för verklighetens obönhörliga sanning så är det ändå en väldigt varm och stundtals rolig film. Det är regissören själv som spelar fadern och de två pojkarna är helt otroliga i sina roller - liksom som ofta i nyzeeländsk film är hela rollbesättningen så bra (Whale rider, Krigarens själ). Boy spelas av den unge James Rolleston.


Filmen har stora svepande vackra vyer över landskapet med inklippta scener i collageteknik och animationer i drömsekvenserna. Liksom de utsatta barnen från Frostmofjället står en get för den oförställda och kravlösa kärleken och getens roll är inte helt oviktig i handlingen. Där pappan och hans kumpaner visar på total avsaknad av intelligens så har de två pojkarnas tankevärld en helt annan komplexitet och det är detta som visar på barns storhet och kapacitet att klara av svåra frågor när vuxenvärlden sviker. När de vuxna ägnar sig åt våldsamma och idiotiska macholekar så visar barnens fantasivärld på hopp och tro på framtiden. Med en känsla av försoning och ett leende ser jag filmens slut. Håll kvar en stund in på eftertexten. Det lönar sig!


Filmen har gått upp på Folkets bio, är barntillåten och har fått väldigt fina recensioner. Se den!
Trailer från youtube!

Om inte nu så när av Annika Thor

Åter till 1938 (efter Sandbergs bok Att föda ett barn - se tidigare blogg). Det är spännande att ta avstamp där Sandbergs bok slutar - där vi anar krigets skugga i det sista kapitlet. I Annika Thors inledning av boken Om inte nu så när så är det alltså förkrigstid men det politiska klimatet har redan hårdnat och först in på scenen träder Ilse, tysk judinna och nu avskedad från Tyska legationen i Stockholm. Hon är utan svenskt medborgarskap och måste därför, som många andra utländska medborgare den här tiden, besöka den nyinrättade utlänningsbyrån för att få sina tillstånd förnyade. Där arbetar Ingrid Widegren, ung kontorist med drömmar om ett nytt liv i huvudstaden.

De här två unga kvinnorna får vi sedan följa och via dem deras möte med respektive man. Ilse träffar den tyske antifascisten och arbetaren Paul som av politiska skäl tvingats fly ur Tyskland där Hitlers maktövertagande gjort hans närvaro omöjlig. Ingrid möter den judiske, och betydligt äldre journalisten  Arnold. För samtliga får kriget vida konsekvenser i ett litet Sverige som vänder kappan efter vinden och som visar upp en både främlingsfientlig och feg sida som en ytterst byråkratisk.

Bokens handling pendlar mellan dessa fyra och deras möten med de som jobbar på utlänningsbyrån, den humanistiske byråchefen Holmberg, som får svårt att hålla sin medmänskliga profil gentemot makteliten på regeringsnivå men också amanuensen Birger som har svårt att ta ställning och därför ofta slickar uppåt och sparkar nedåt. Ilse kämpar för att få över sina föräldrar och brodern med familj, Ingrid kämpar mot fördomar från både arbetskamrater och familj när hon först i hemlighet förlovar sig med Arnold som i sin tur vill vara sann mot sitt journalistiska rättesnöre - att skriva sanningen. Nazismen sticker upp sitt fula tryne i det svenska helyllesamhället och när kriget bryter ut så ger Annika Thor en naken och förkrossande bild av människors utsatthet under brinnande krig. När en människas öde vilar i enskildas handlingar och deras förståelse och val att tolka en situation på sitt sätt känner man sig maktlös som läsare och vill gripa in i handlingen.

Boken slutar vid 1943. Kriget pågår fortfarande - men nu har det gått upp för Europa att de judar som före och i inledningsskedet kämpade för att få leva genom att fly till neutrala länder som Sverige bara hade döden att vänta i sitt hemland. Med facit på hand är det gripande och man känner sig som läsare både förtvivlad, förbannad och skamsen. Samtidigt försöker jag förstå den rädsla som bredde ut sig i ett litet land som var omringat av en enögd ockupationsmakt. Trots detta kan man inte bortse från transitationståg, baltutlämningar och svenskt medlöperi. Den skönlitterärt berättade historien har hela tiden inslag av dokumentärt material och man inser att det ligger en hel del research bakom. Det gör romanen trovärdig samtidigt som man förstår Annika Thors vrede och längtan efter upprättelse. Det får vi tåla. Det brinnande ämnet gör att kärlekshistorierna och huvudpersonerna ibland kommer i skymundan.

Annika Thor har tidigare skrivit om andra världskriget i de fantastiska böckerna om Steffi och Nelli som börjar med En ö i havet (även filmade). I övrigt är hennes produktion stor. Under 2000-talet har Annika börjat skriva böcker för vuxna men fortsätter alltjämt att skriva barn- och ungdomslitteratur t ex den finstämda boken Fyren och stjärnorna.

Trots att Annika är göteborgska så är Stockholms-miljön från den här tiden väl skildrad och man känner sig verkligen på "plats". Tänk - att vi även gör ett nedslag på stadshotellet i Ö-vik! Då tänkte jag - mån tro om det var Sandbergs huvudperson Maj som serverade där då. Så går fiktion och verklighet ihop ibland.

Här kan ni lyssna på en filmad intervju med Annika Thor kring boken!
Ett boktips om en annan aktuell bok i samma ämne är Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar om pojken Otto som kommer hit under kriget och hamnar som fosterbarn hos familjen Kamprad.

Jag är jag av Emma Adbåge

Vilken stark titel. Så bestämd och resolut. Jag är jag! Efter Leni, Sven och Smulbert 
m fl så får vi nu träffa Mickan, 8 år och med många tankar om skolan, kompisar, familjen och sig själv inte minst.

När jag gick i skolan, vilket var långt långt före Emma Adbåge såg dagens ljus så tittade vi i botten av glaset i skolmatsalen för att se dagens nummer. Intet är nytt under solen. Mickan och hennes klasskompisar gör likadant. Annars är nog mycket förändrat, men det finns en ton som jag ändå känner igen. Den att försöka förstå de vuxna och skolan och anpassa sig till livets alla gåtfulla och märkliga kostymer.

Mickan är inte den som räcker upp handen (varför frågar fröken så mycket när hon redan vet?). Hon är kanske blyg? Kanske har hon bara integritet, kanske vill hon avvakta innan hon tar nästa steg? Kanske är hon en lyssnerska och iakttagerska? Hon är i alla fall ganska nöjd med sig själv. "Jag är varken supersnygg eller fulast i universum och det passar mej bra, för då får man vara i fred som man är" konstaterar hon.
Vi får följa Mickan under ett antal månader i skolan och vara med när hon åker med mamma till badhuset, har kvartssamtal, blir spottad i håret, tänker fula tankar och ritar världens snyggaste svan och mycket mycket mer, pricksäkert och med glimten i ögat hämtat från en åttaårings vardag. Men här finns också dramatik, sorg och ond bråd död, elaka tanter, gruvliga pjäser och disco i Big Bang. Alla kompisar är statister i detta vardagsdrama med Mickan i huvudrollen. Alla fint tecknade på bokens tapetsidor. Emma har för övrigt slösat med sina ömsinta och roliga teckningar boken igenom. Ja, för detta är ingen bilderbok, det är en kapitelbok på över 100 sidor att glädjas åt. Mer, Emma! Det här var så bra!

Boken är dedicerad "Till Lisen", Emmas syster, också en otroligt duktig bilderboksförfattare och mamma till Kurt och Kio, två korviga figurer jag tagit till mitt hjärta. Nu har jag Mickan också!