Hemkommen efter en magnetisk afton med Bruno K Öijer. Fylld av ord och bilder. Utmattad. Glad. Vemodig. Min svärson Erik som hängde med sa att han är som en "poesins Mick Jagger". Samma årgång. Faktiskt snarlik. Tänk er att lyssna på poesi i nästan två timmar och vara helt andlöst lyssnande. Flera av dikterna han läste var från hans senaste diktsamling Svart som silver - många gamla från 70-talet och framåt. Vackra, skira och kaxigt vassa.
Han har en stark misstro mot etablissemanget och makten men en tro på livet och barnet, sanning och äkthet. Samtidigt som han håller ett avstånd från den mainstreamlevande dussinmänniskan så har han en otrolig förmåga att skildra den allra största närheten till en älskad. Hans dikt där han ringer upp sig själv som sjuåring är underbar. Många dikter handlar om mötet mellan natur och stad, betong och granskog men också om mötet med de döda som lever inom oss. Lite svårt att återge - ni förstår säkert allting bäst genom att läsa hans poesi. Att se husen slita sig från sina grunder och rulla runt i gräset är en väldigt frigörande bild som fastnat i mitt huvud - eller blåsipporna som växer så högt att de lyfter ett omkullvräkt lok upp på rälsen igen .....
" ..... skyskrapans behov av ensamhet
av att få komma undan
och rulla sej på ett fält
skaka av sej allt gift
skaka av sej alla kontor och företag
som en jättelik gråsvart hund
skakar vattnet ur sin päls."
ur Här utanför i Svart som silver
Han avslutade med dikten Aldrig (som också avslutar diktsamlingen Svart som silver). Vilken epilog på en fantastisk kväll!
Bruno, du äger!!! Oh Yeah!!!!!!!!!
Kolla in hans hemsida! http://brunok.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar