Sitter här hemma och försöker lägga ifrån mig jobbet och släppa taget om alla måsten. Lyssnar på Bright eyes - som just nu bara går och går tillsammans med Frida Hyvönen, Bruce Springsteen och A camp. Musiken gör mig levande på ett alldeles särskilt påtagligt sätt. Måste spela högt, högt så jag omsluts av toner och text. Satte mig med några gamla kulturbilagor från DN och SvD (jag samlar på mig dem från bibblan innan vi slänger tidningarna för att läsa i mina luckor vid köksbordet när inget annat finns till buds). Såg en "understreckare" om F Scott Fitzgerald vars novell nu filmats, Benjamin Buttons otroliga liv.
Den skrevs för över 80 år sen av en man som levde fort och förverkade livet - om inte baklänges så kort och intensivt. Ibland känner jag igen mig i det baklängeslevande. I stunder kan jag allt oftare återkalla bitar av barndom och ungdom. Det jag hört så många prata om av mina äldre släktingar börjar nu uppdagas även för mig. Är det så att ju längre man distanserar sig ju närmare kommer man kärnan och det förflutna hinner upp varje människa och att man - när man blir riktigt gammal - springer i gräs och sol med knubbiga två-årsfötter? Igen! I så fall kanske man på något sätt lever baklänges.
Jag har inte läst originalnovellen om Benjamin Button av F Scott Fitzgerald men tyckte mycket om The great Gatsby fast det är nog 20 år sedan jag läste den. Var lite kult i min ungdom. Men filmen Benjamin Buttons otroliga liv med Brad Pitt i huvudrollen var en sevärd film. Långsam och lååååång men fantasifull och tänkvärd. Vacker! Den utspelar sig från 20-tal till 2000-tal. Åren svindlar. Vi är så fixerade vid ungdom och glömmer lätt alla faser i ett liv. Det som var eggande i filmen var att kärleken som skildrades mellan de två - han som levde baklänges och hon som naturligt åldrades blev så tydligt. En kort tid i livet var de jämspelta - i övrigt som två tåg som möttes och sen försvann i fjärran. Livet är en märklig resa. Filmen en märklig film. Brad Pitt må vara en Hollywoodsnygging men han är en bra skådis (även i t ex Babel) och Cate Blanchett lyfter också filmen ett extra snäpp. Jag blev berörd och gripen och satt en stund i eftertänksamhet över detta korta och ändå så innehållsrika liv vi lever dagligen.
Idag fyller min äldsta dotter 38 år! Hur är det möjligt? Vart tog den lilla handen som höll så krampaktigt i min vägen, den jag hade i min när vi gick i våra Vietnamdemonstrationer på 70-talet? Då allt var småstad och Vilse i pannkakan och Hoola Bandoola? Jisses! Vänder mig om och ser att livet är redan som en väldigt lång film - och i och för sig rätt otroligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar