Brevvännen av Ally Kennen: en ung kriminell pojke i England tycker att det verkar spännande att brevväxla med en dödsdömd fånge i USA. Breven är obehagliga och sätter en del skräck i Chas, samtidigt som han inte kan avbryta brevväxlingen, bl a för att han vill imponera på sina vänner. Plötsligt är fången i England och han är en verklig psykopat, som dras till området där han själv växte upp och till sin barndoms plågoandar, dvs till Chas kvarter och Chas pappa och hans vänners fäder...
Jagad av Kevin Brooks: Robert tror att han är en helt normal kille, bara han slapp ha ont i magen, men det är nog bara magkatarr... Han blir inlagd för en gastroskopi och där upptäcker läkarna - stressade och irriterade till en början - att allt inte står rätt till. Plötsligt vill de tillkalla specialister och hålla Robert nedsövd så länge som möjligt, inte ens hans fosterföräldrar får tillkallas. Robert vaknar ur narkosen, med vidöppen buk och chockade läkaransikten runt britsen. Robert är inte en människa, han är... ja, vad? Om identitetssökande och frågor om det är möjligt att bryta sig ur predestinerade liv.
En trend:
Båda dessa böcker, och en del andra med dem (Darkside-böckerna t ex, av Tom Becker): är (nästan) lite för läskiga. De går (nästan) över gränsen, och i alla fall jag känner mig (nästan) böjd att säga att de faktiskt redan gjort det. Det är obeskrivligt äckligt med Roberts maginnehåll och det är mycket obehagligt
Gränsen är framflyttad för vad man kan berätta i ungdomsböcker? Eller? Kanske flyttas gränsen hela tiden, som en trögflytande massa som är omöjlig att stoppa? Gör det något, klarar vi och våra barn av detta? (Det kommer fram i böcker för yngre barn också, Spiderwick t ex, som tar läsaren till en annan nivå än vad tidigare Hcf-böcker gjort. Till en niva av. Ska vi säga. Skräck?)
Christina Wahldén som var på besök på Ersängskolan förra veckan hävdar att vi inte ska dölja så mycket om livet för unga. Skyla över och gömma, det behövs inte. Eftersom ungdomar redan vet att livet inte är rosenrött och att de ska vara beredda på annat än räksmörgåsar. Jag håller med henne, till viss del. Men det där frossandet, på kanten till det surrealistiska, när man blir verkligt RÄDD... Är det nödvändigt?
PS. Det kanske bara är jag som har blivit gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar