Om att göra slut - med en bokserie

Det finns få företeelser som får mig så modstulen som när en högt älskad bokserie helt enkelt tar slut. Karaktärerna, deras personligheter som man haft i huvudet sedan första boken- bara borta!

Sommaren -07 var jag barnledig. Vi hade köpt ett hus och eftersom bokläsning i precis vartenda fall går före renovering satt jag således i en hög av bråte och ouppackade kartonger och läste den sjunde och avslutande delen om Harry Potter som lämpligt nog anlänt från AdLibris exakt på inflyttningsdagen och jag tvingade min man att köra extrasvängen över OK med fullastat släp, bara för att jag skulle få hämta ut den.

Jag läste den på engelska såklart eftersom jag föredrar att få förstahandsinfo (även om Lena Fries-Gedins översättningar varit mycket, mycket bra i dessa böcker) och samtidigt som jag läste simultanöversatte jag väl valda delar för min äldsta dotter (då nio år) som hängde över mig i fåtöljen: "Vad händer nu? Säg då mamma. Vad gör han? Kommer han?".

Efteråt var vi båda tomma och tysta, det tog en bra stund innan vi kommit över slutstriden med alla dess förluster och vinster. När vi kommit till stadiet då vi kände oss mogna för att prata så gjorde vi det och det var skönt att få vädra sin sorg och lycka över bokvännernas öden.

För några månader sedan läste hon den sista delen själv (på svenska) och då fick vi anledning att återkomma till hur det känns när man lämnar dessa vänner bakom sig. Det känns helt enkelt tomt. Och man tror inte att någon annan kommer att kunna fylla denna plats. I min dotters fall tror jag faktiskt inte att någon någonsin kommer att fylla ut Harrys plats med någon annan (och jag håller med henne): han var i en klass för sig. Dessa böcker var dessutom de böcker som min läsande dotter tog till för att skapa jag vill ha mer-känslan: hon blev en bokslukare tack vare dessa. Det är hennes första stora läsupplevelse.

För att återvända till sommaren -07: jag packar upp några kartonger till. Min man bygger upp billybokhyllorna mot vår fyrametersvägg i vardagsrummet (man kan köpa mycket praktiska extrahyllor till den hyllan att bygga på höjden) och jag trycker in böcker i denna. Och hittar en Elizabeth George som jag glömt bort att jag inte läst! Det måtte ha varit samtidigt med allt som händer i huvudet när man får ett barn, jag hade förmodligen ställt in den i hyllan och sedan glömt bort den. Nåja, jag läser den och packar upp med ena handen och sedan ställer jag mig på kö på nästa del: När ingen ser (With no one as witness). Det passar utmärkt tycker jag eftersom jag varje sommar i några års tid läst just George, ett par- tre stycken sådär. (Sommar=läsa deckare, många med mig där?)

Jag visste uppenbarligen inte vad jag gjorde. Jag skyller på min barnledighet igen: jag var bortkopplad från mitt jobb som bibliotekarie, jag hade inte läst andra bokrecensioner är VKs och några enstaka på nätet och var alltså lite lost i den litterära världen. Jag hade ingen aning om vad som kommer att ske i slutet av denna deckare som jag kastade mig över samtidigt som jag skickade mina barn (tillsammans med sin mormor) till en jättehet Noliamässa.

Och kanske blir det för mycket personligt i När ingen ser? Det blir relationer och dopklänningar och kvaliteten åker lite upp och ner. Kanske är det därför det måste sluta som det gör?

Och det som händer på slutet gjorde mig precis lika tom som när vi läst ut böckerna om Harry Potter. Jag kände mig helt blank inuti. Jag kunde bara sitta och stirra framför mig, en lång lång stund.

Visst led jag med Thomas Lynley och det han utsattes för, den stackars saten. Men den stora frågan i detta läge var naturligtvis: hur ska hon kunna skriva en bok till, efter detta?

Sakta sjönk det in, samtidigt som jag accepterade att det nu var slut. Inget mer gnabb mellan Lynley och Havers, inga mer hållatummarna för Nkata, inget mer StJames och Deborah (och självfallet inget mer Lynley och Helen). Inga fler sandiga och vattenskrynklade sidor i sommardeckaren av George...

Men nu! Nu håller jag i min kära George igen! Hon gjorde det! Jag läser de sista sidorna i Stråk av rött (Careless in red). Lynley som luffare i början av boken, Havers som räddande ängel (otippat). Fokus på ett mord som (kanske) blir Lynleys väg upp till ytan dit han från och med nu måste hålla näsan.

För att vi ska få några till!

(Innan döden kom, delen mellan dessa, utsågs förresten till årets bästa kriminalroman i USA 2006. På engelska What came before he shot her.)