Den var seg inledningsvis. Jag var säker på att pojken var döden. Jag var säker på att Matilda, den gamla kvinnan, skulle berätta en långrandig livshistoria. Jag hade fel i båda avseendena.
Jag tyckte mycket, mycket om berättelsen. (Trots att den utspelade sig vid och på havet- jag har som bekant ingen fling med detta mörka och olycksbådande djup. Tryggheten för mig finns bland granarna i den milsvida skogen.) Det finns några fantastiska citat som jag tyvärr inte kan återge eftersom jag lämnat tillbaka boken på biblioteket. Det vackraste handlade i alla fall om när man går- då kan man lämna mycket. Men det allra viktigaste det tar man med sig. Det är rösten och skrattet, sina händers mjukhet när man stryker sitt barn över kinden, hur man håller huvudet när man lyssnar uppmärksamt och allt man tänkt, allt man lärt.
Jag blev återigen påmind över det som är viktigt i livet.
Det var en fantastisk liten bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar