Helgen som gick gav en besatthet av Mansfield Park som få böcker i mitt liv är förunnat just nu. Jag har så många andra som pockar på min uppmärksamhet men ändå lyste den lite småmesiga Fanny Price så pass starkt att jag ville vidare, jag ville veta vad Jane Austen beslöt för öde åt denna bleka och orkeslösa flicka.
Jag läste med Stolthet och Fördom (tv-serien) som en ridå bakom boken. Jag såg England som det var då och visst hade Fanny en del drag av Elizabeth Bennet. Utseendemässigt främst, blott de sista hundra sidorna kan man låta de två unga kvinnorna vara någotsånär jämbördiga vad gäller sättet och att låta Fanny tala öppenhjärtligt som Elizabeth- det skulle inte gå an.
Fanny, som kommer till sin mosters (lady) familj: en ingift morbror (sir), två döttrar och två söner. Hon är tio när hon kommer och hon blir väl emottagen av alla, även om ingen (utom kusin Edmund på sjutton jordsnurr) lägger ner större engagemang i den förkrossade lilla flickan som från och med nu ska lära sig at vara till lags, foga sig och leva på tacksamhetesskuld. Inte ta plats, inte låta, inte synas annat än när hon kan göra en familjemedlem en tjänst.
Edmund blir hennes förtrogna (vilket i dagsläget kan tyckas förvånande- jag har svårt att tänka mig den sjuttonåring som lägger ner så mycket tid på en tioårig osnuten och osäker flicka idag) och med honom kan hon vara sig själv. Till honom törs hon yppa sin längtan efter familjen och främst efter William, den ett år äldre brodern, som hon alltid stått närmast i syskonskaran. Kort sagt: med Edmund kan hon vara sig själv. Och Edmund är ingalunda någon som sviker utan den som är mest lik morbrodern, men utan det patriarkaliska allvar som denne besitter. En rättvis och mycket god man som vill sin familj det allra, allra bästa.
Den som gör livet surast för Fanny, trots hennes hängivenhet inför att vara tacksam, är den barnlösa mostern som bor i närheten, Mrs Norris, som ser till att grundlägga de två andra flickornas åsikter om Fanny ("Hon borde vara mer tacksam").
Fanny läser ihop med sina kusiner (i hemmet naturligtvis, med en guvernant) och hon är klipsk och vetgirig. Hon brevväxlar med sin bror som efter några år hamnar inom flottan (men som klarar det utmärkt och stiger i graderna). Hon hamnar i bakvattnet ständigt, alla är vackrare och mer försigkomna än hon, hon är ytterst osäker på sig själv och som läsare vill man ruska om henne och proppa i henne lite jävlaranamma. Hon saknar inte bundsförvanter (Edmund, sir Thomas, William) och de tror på henne.
Det är konvenans och tradition och artighet, krusiduller, omskrivningar, blekhet och annat så att man, i romanfigurernas ställe, lätt hade tappat tråden och inte haft den blekaste aning om den riktiga betydelsen i ett samtal då det mesta måste kringgås och/eller skrivas om. Man blir som läsare smått galen av längtan efter något rejält i ramberättelsen, och lite småtrött på omskrivningar och insinuationer. Jag kommer inte Fanny inpå livet och kanske beror det på att hon är så politiskt korrekt. På att hon symboliserar det jag idag inte tror finns, eller som jag hoppas inte finns- en flicka som har en exakt mall för hur hon vill leva och avviker inte en tum från denna, ens för att bli förälskad. Jag behöver inte säga att hennes oklanderliga leverna belönas. Slutet är väldigt präktigt och hon blir lycklig. Tack vare (på grund av?) att hon varit:
-undergiven
-tacksam
-tyst och blyg
-kysk
Mansfield Park må handla om den blekaste och näpnaste av Jane Austens romanfigurer. Jag sympatiserar inte med bokens andemening, inte på minsta vis. Och ändå. Ändå! Måste jag läsa vidare och jag håller Fanny lika kär som sir Thomas.
Även som sagt. Jag ville tuta i henne lite sprit och en snus och klappa henne på axeln och säga: Schlappen å. Hä ordna sä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar