Litteraturfest

Ja, nu har man fröjdat sig i dagarna två med böcker och författare och roliga föreläsningar samt avverkat en alldeles egen gruvsam dito. Jag tycker det är himla roligt att det här med littfest verkar bli en tradition. Gillar också lite av det lokala. Här beblandas alla i Umeås lilla kulturella ankdamm och alla känner alla eller känner nån som känner nån osv. Kanske är det lite av charmen. Pratade med D-O om detta - att det skulle vara kul om vi blev lite som Norrlands bokmässa men han tyckte att det skall vara precis så här litet. Det är viktigt att våra små förlag, bokhandlare m fl slipper de stora drakarna.

Hur som helst så tycker jag att det var ett väl blandat program - synd bara att en del krockade och att det knappt fanns tid för lunch när det bara var en kvart emellan. Men å andra sidan behöver man inte karta och kompass och löparskor för att som i Göteborg på bokmässan ta sig 1,5 km mellan föreläsningarna girande mellan bokbord och bok-kändisar - ja, för de är ju snart det - våra kära författare.

Då är det skönt med Umeå där man känner flera författare utan att det är det minsta märkvärdigt. Då kan man träffas på Lottas över en öl efteråt och allt känns precis som vanligt.

Jag var i alla fall på några riktigt bra föreläsningar; Carina Fast pratade om barns språkvärldar INNAN förskola och skola, om barnkulturens språkreferenser och så mycket språk de fått i sig innan vi i skolan ens börjar abc:a dem. Mycket bra. Hennes bok Literacy - i familj, förskola och skola ligger nu på mitt bord. Verkar väldigt intressant. Jag har alltid tyckt att vi så lätt har sett ned på barns egen kultur av leksaker, spel, filmer mm. Som pedagoger skall vi inte förkasta utan intressera oss och ge nya och flera alternativ. Inte för att de prompt är bättre utan för att det finns så otroligt många vägar och alternativ in i böcker, sagor och film. Spiderman är en hjälte som gärna kan hänga med Jonathan Lejonhjärta på äventyr.

Elisabeth Rynell, underbara människa, läste med sin magiska röst ur sin nya bok Hitta hem. Jag vet att hon hållit på ett tag med den boken och gjort en hel del research. Det känns så kul att nu hålla den i sin hand - och vilket vackert omslag, gjort av konstnären Johan Ask. Say no more. Skall skriva om den här sen när jag läst den. Det är återigen en historia om två kvinnor i två tidsperspektiv - som i Hohaj. Elisabeths språk är lyrikerns - det går inte att ta miste på. Hennes romaner är bara poesin som söker sig nya vägar i prosalandskapet. Min svärson Erik skrev om hennes framträdande i VK i måndags (23/2) för er som vill läsa mer ingående om hennes samtal med Dan-Ove Willman. Jag kan bara säga - oh, vad jag längtar in i hennes bok.

Mian Lodalen, vilken galet härlig kvinna. Men det var nog lagom att njuta henne i en 45-minuters portion. Hon hade energi så det räckte till hela Idun. Hennes bok Dårens dotter köpte jag också. Kände att där fanns det mycket att känna igen från min egen kära stora älskade släkt. Det pratades en hel del om döttrar-skriver-om-fäder-trenden och jämförelsen med Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen står ju nära till hands. Hur som helst - en tjock bok till att läsa under kommande veckor.

Självklart lyssnade jag också på Fausta som läste ur sin bok Sista kulan sparar jag åt grannen. Den boken har jag läst redan och den är så fruktansvärt bra och gripande. Man förstår inte vad den kvinna varit med om. Det känns så långt från ens egen verklighet. Mitt i 90-talet, mitt i Europa, mitt i ens eget normala vardagliga liv så har hon levt parallellt i ett helvete. Tanken är inte långt borta - tänk om ........ det skulle hända här! Det ofattbara - att vänner och grannar skulle bli ens fiender och se det egna landet styckas sönder. Bokens starkaste delar är just de där bokens huvudperson, Faustas alter ego, sakta men säkert ser sitt vanliga liv monteras ned, subtilt i början - så småningom handgripligt. När det egna hemmet invaderas av tjuvar och soldater och man får packa några få ägodelar och bege sig till fronten som soldat själv för att rädda en av sina söner för att sedan fly till de övriga barnen som man knappt vet om de lever och har det bra sen man i krigets inledning skickat dem över gränsen. Jag har hört Fausta berätta brottstycken tidigare men nu - i hennes bok - blir jag stum och fylld med respekt för vad hon klarat av.

Sist - men dock icke minst - var jag och min kompis Kerstin och lyssnade på några häftiga tjejer som jobbade med gömda flyktingar. Det handlade om Mänskliga rättigheter - eller Omänskliga rättigheter som föreläsningen hette. Hur flyktingpolitiken bedrivs i det här landet och under vilka förhållanden flyktingar som väntar på uppehållstillstånd lever - många gånger gömda av rädsla för att skickas tillbaka. Hur flyktingar skickas tillbaka, med dubbla polisvakter och i handbojor som brottslingar, tillbaka till en oviss framtid var hårresande. Hur får man en fängelseläkare att skriva ett intyg på att man blivit torterad så att den svenska rättsapparaten skall tro på vederbörande när inte brännmärken och sargade kroppar talar sitt eget språk?

Ja det blev en hel del upplevelser - mycket kaffe och fika och en väldans massa kramar och hej hej och småprat. En bra helg med avslut på Lottas och sista bussen hem på lördag kväll. Gott är att leva ibland.

Foto (utom bokomslag): Vicky