Ja, plastskynken och semlor var vi omringade av när vi en efter en - Vicky, Jenny, Ingrid och jag, och min mumsmumsätande dotter Elvira - högtidligt plockade fram favorit efter favorit ur våra väskor. Vi kom fram till att alla får berätta om sin här på bloggen, så nu vill jag kort berätta om min: nämligen Siddharta av Hermann Hesse.
Denna lilla klara glasskärva till bok läste jag andlöst i slutet av tonåren och lika fascinerat för sådär en 15, 5 och två år sen. Boken är tunn - 123 sidor i den upplaga jag har - men innehåller ett helt liv och många stora tankar som prövas, vänds, vrids - och förkastas. Siddharta är omväxlande braman, asket, rik vällusting, älskare och ängslig far. När två tredjedelar av boken - och kanske av hans liv - har gått vaknar han och inser att han efter allt sitt sökande och alla sina erfarenheter åter står under solen som ett litet barn: "Ingenting äger jag, ingenting kan jag, ingenting vet jag, ingenting har jag lärt mig." Men istället för att känna sig förtvivlad över detta kan Siddharta skratta åt sin situation och äntligen känna sig fri. Nu kan han påbörja ännu en ny väg, som äntligen leder honom rätt ...
En bok som handlar om att allt, inte minst vi själva, hela tiden förändras och måste omprövas, och att ingenting egentligen dör, bara omvandlas.
1 kommentar:
jag ryser när jag läser ditt inlägg annalena. siddharta skall jag genast sätta upp på min attläsalista! har annars bara halvtorra erfarenheter av hesse i form av stäppvargen :/
mina och vickys kommentarer är på väg, har haft mycket att göra bara...
Skicka en kommentar