Tema Jane Austen - Mansfield Park

Helgen som gick gav en besatthet av Mansfield Park som få böcker i mitt liv är förunnat just nu. Jag har så många andra som pockar på min uppmärksamhet men ändå lyste den lite småmesiga Fanny Price så pass starkt att jag ville vidare, jag ville veta vad Jane Austen beslöt för öde åt denna bleka och orkeslösa flicka.

Jag läste med Stolthet och Fördom (tv-serien) som en ridå bakom boken. Jag såg England som det var då och visst hade Fanny en del drag av Elizabeth Bennet. Utseendemässigt främst, blott de sista hundra sidorna kan man låta de två unga kvinnorna vara någotsånär jämbördiga vad gäller sättet och att låta Fanny tala öppenhjärtligt som Elizabeth- det skulle inte gå an.

Fanny, som kommer till sin mosters (lady) familj: en ingift morbror (sir), två döttrar och två söner. Hon är tio när hon kommer och hon blir väl emottagen av alla, även om ingen (utom kusin Edmund på sjutton jordsnurr) lägger ner större engagemang i den förkrossade lilla flickan som från och med nu ska lära sig at vara till lags, foga sig och leva på tacksamhetesskuld. Inte ta plats, inte låta, inte synas annat än när hon kan göra en familjemedlem en tjänst.

Edmund blir hennes förtrogna (vilket i dagsläget kan tyckas förvånande- jag har svårt att tänka mig den sjuttonåring som lägger ner så mycket tid på en tioårig osnuten och osäker flicka idag) och med honom kan hon vara sig själv. Till honom törs hon yppa sin längtan efter familjen och främst efter William, den ett år äldre brodern, som hon alltid stått närmast i syskonskaran. Kort sagt: med Edmund kan hon vara sig själv. Och Edmund är ingalunda någon som sviker utan den som är mest lik morbrodern, men utan det patriarkaliska allvar som denne besitter. En rättvis och mycket god man som vill sin familj det allra, allra bästa.

Den som gör livet surast för Fanny, trots hennes hängivenhet inför att vara tacksam, är den barnlösa mostern som bor i närheten, Mrs Norris, som ser till att grundlägga de två andra flickornas åsikter om Fanny ("Hon borde vara mer tacksam").

Fanny läser ihop med sina kusiner (i hemmet naturligtvis, med en guvernant) och hon är klipsk och vetgirig. Hon brevväxlar med sin bror som efter några år hamnar inom flottan (men som klarar det utmärkt och stiger i graderna). Hon hamnar i bakvattnet ständigt, alla är vackrare och mer försigkomna än hon, hon är ytterst osäker på sig själv och som läsare vill man ruska om henne och proppa i henne lite jävlaranamma. Hon saknar inte bundsförvanter (Edmund, sir Thomas, William) och de tror på henne.

Det är konvenans och tradition och artighet, krusiduller, omskrivningar, blekhet och annat så att man, i romanfigurernas ställe, lätt hade tappat tråden och inte haft den blekaste aning om den riktiga betydelsen i ett samtal då det mesta måste kringgås och/eller skrivas om. Man blir som läsare smått galen av längtan efter något rejält i ramberättelsen, och lite småtrött på omskrivningar och insinuationer. Jag kommer inte Fanny inpå livet och kanske beror det på att hon är så politiskt korrekt. På att hon symboliserar det jag idag inte tror finns, eller som jag hoppas inte finns- en flicka som har en exakt mall för hur hon vill leva och avviker inte en tum från denna, ens för att bli förälskad. Jag behöver inte säga att hennes oklanderliga leverna belönas. Slutet är väldigt präktigt och hon blir lycklig. Tack vare (på grund av?) att hon varit:

-undergiven
-tacksam
-tyst och blyg
-kysk

Mansfield Park må handla om den blekaste och näpnaste av Jane Austens romanfigurer. Jag sympatiserar inte med bokens andemening, inte på minsta vis. Och ändå. Ändå! Måste jag läsa vidare och jag håller Fanny lika kär som sir Thomas.

Även som sagt. Jag ville tuta i henne lite sprit och en snus och klappa henne på axeln och säga: Schlappen å. Hä ordna sä.

Ondskan finns - inte bara i sagorna!

Har läst en sagosamling där Marie Louise Ramnefalk återberättat gamla klassiska sagor som Snövit, Askungen och Hans och Greta. Texterna är anpassade för att vara lättlästa och det är bra att vi har LL-böcker men visst saknar man det blommande eggande språket som många sagor rymmer. Det går man lätt miste om när man skall skriva i lättläst form. Men jag tycker ändå Ramnefalk lyckats hyggligt bra.

Däremot har jag alltid svårt för Riddar Blåskägg. Jag älskar sagor och kan inte nog övertyga alla - vuxna som barn - att läsa sagor. De skär rätt igenom tid och säger något om hur det är att vara människa - både i glädje och sorg. Sagans balans mellan det goda och onda, svart och vitt, liv och död, fattig och rik, den lilla människan som besegrar det stora ludna monstret - alla dessa motsatser är klassiska i folksagorna. Vad som skrämmer mig med Riddar Blåskägg är att han lever i allsköns välmåga och i många former världen över. Mannens som stänger in, hotar, våldför sig och förgör sin kvinna är dagsaktuellt. Fler kvinnor dör till följd av våld än i bilolyckor, krig och malaria - för att ta några exempel. Jag känner i alla fall stark olust när jag läser sagan och har aldrig berättat den för barn även om det går Blåskäggs unga hustru väl till slut - med hjälp av hämnande bröder (känns motivet igen??) Jag skulle personligen själv helst velat stänga in Blåskägg för tid och evighet i en av hans fängelsehålor.

I sagosamlingen finns också sagan om Enbusken. Här är det en våldsam styvmor som hugger huvudet av sin makes lille son och kokar en pölsa att bjuda den intet ont anande fadern på och begraver benen som fadern slänger under bordet vid det träd där den riktiga modern ligger begravd. Vad säger ni om det? Ja, det är i vart fall ingen saga jag läser för mitt barnbarn Nora, 5 år. Jungfru Malin blir instängd i ett torn av sin far kungen? Så sent som i fjol kunde vi läsa den groteska historien om fadern som låst in sin dotter och barnbarn i källaren. Ett torn i vår tid.

Sagorna lever och är dagsaktuella. Familjen kan vara den farligaste platsen för ett barn. Ondskan har många ansikten. Men som kvällsläsning? Jag skulle nog inte låta mina telningar somna med Blåskägg i alla fall. Nog får man vara i skolåldern för att ta till sig detta urval. Helst kanske vid högläsning så man får en chans att prata om sagorna efteråt. I övrigt en vacker bok med många suggestiva bilder av Peter Bergting.

Flicka möter pojke av Ali Smith

Jag har alltid älskat sagor och myter. De är så universella och säger så otroligt mycket om oss människor. För ett antal år sedan köpte jag en bok av Karen Armstrong som heter Myternas historia. Hon bekräftar vad en annan författare som jag gillar, Rollo May, skrivit; att det största hotet i vår nutid är att vi håller på att tappa kontakten med våra myter. Vi klarar oss inte utan myter säger Karen Armstrong. Myterna är inte bara urberättelser om alltings uppkomst och människans innersta väsen - de skär också rakt igenom vår historia, våra religioner och genom alla kulturer. De är filosofiska och psykologiska. De har blivit enastående litteratur när de upptecknats och författats.

30 olika förlag över hela världen ger nu ut olika myter omtolkade av olika kända författare. Jag har läst några av dem; Penelopiaden av Margaret Atwwod - som är Odyssén omskriven ur ett feministiskt perspektiv, Tyngd av Jeanette Winterson som tar upp Atlasmyten och nu senast Flicka möte pojke av Ali Smith som är en personlig omtolkning av Ovidius metamorphoser. Ovidius skriver om flickan som föds men inte får leva - fortfarande en världsomspännande aktuell tragedi - ca 60 miljoner flickor dör varje år bara p g a sitt kön (http://www.womankind.org.uk/). Ovidius flicka Iphis får växa upp som en pojke för att överleva men när han(hon) till slut skall gifta sig ber hon gudarna om hjälp och de förvandlar henne till en ung man. Detta är queer i antiken, könsglidningar och överskridanden.

I Ali Smiths bok får vi träffa två systrar från Inverness i Skottland vars farfar växte upp som en flicka. Själva jobbar de på ett företag, Pure, som vill bli världsledande på att sälja vatten på flaska. Den ena systern Imogen trivs rätt bra och håller på att avancera till en chefspost inom företaget. Hennes syster Anthea är inte lika beredvillig att köpa konceptet som företaget jobbar efter. Hon anar konsumtionens vilda odjur som lurar bakom de glättiga orden. En dag står en man/kvinna utanför företagets vägg och sprayar feministiska och antikommersiella slagord - det blir ett passionerat möte för Anthea och så drar historien i gång. En underbar liten bok som handlar både om könens gränslöshet som om kommersialismens girighet.

Läs om hela mytserien så långt den nu har kommit att översättas till svenska: http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Mytserien/

Jag tänkte göra ett tillägg till föregående bloggare. Vi som blev kvar på slutet tänkte också att vi skulle byta dag för nästa träff till söndag istället för fredag!? 1/3 kl. 15.00.

Dagarna rinner iväg och jag har ju ännu inte redogjort för en av mina gamla favoriter bland läsupplevelser, en avdammad sådan i pocketversion som nästan har fallit sönder. Många rusade iväg precis som jag och köpte boken efter att ha fängslats av filmen "Varats olidliga lätthet" som kom...var det i början på 90-talet (?) med oemotståndlige Daniel Day Lewis i en av huvudrollerna. Boken har jag läst om både en och två och tre gånger (minns inte riktigt hur många gånger). Det är egentligen ganska mångbottnad filosofisk/politisk berättelse som även tar upp stora teman som kärlek och livets förgänglighet. Den utspelar sig under Pragvåren 1968 under Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien. Boken är tidlös och fortfarande aktuell för den som befinner sig i grubblerier om livet, tiden och kärleken. Åh vad jag vill se filmen igen!
I övrigt vill jag läsa Northanger Abbey av Austen till nästa gång

Tema Jane Austen

Vi som blev kvar på Mekka bestämde att vi nästa gång skulle läsa varsin bok av Jane Austen. Jag valde Stolthet och fördom och Anna-Lena Mansfield Park. Ni andra kan ju välja fritt (självklart får man ta vilken man vill även om två läser samma) men det är ju roligt om vi läst lite olika. Detta kan lätt bearbetas med filmen Jane Austen bookclub om man känner för det. Dessutom kan jag rekommendera denna temasida på en av mina favvosajter: http://www.dagensbok.com/specialer/austen.asp


Sen måste jag bara säga att finns det någon som kan gestalta Mr Darcy i vår tid så är det absolut Colin Firth. Allt annat går fetbort. För övrigt sitter jag just nu och tröstdricker KAFFE (märk väl) och sörjer över att Silvias burk fått ett hål. Fundera på den ni!!!

I gränslandet .....

Som sagt - nu är vi snart ute bland de stora elefanterna så det är väl bäst man vässar tangenterna ...... med små och stora bokstäver ........

Igår såg jag en verkligt aktuell film - Citronlunden av regissören Eran Riklis. Vilken underbar film även om den handlar om djupt allvarliga ting. En änka, Salma, har ärvt en citronlund som är hennes enda utkomst. Hon är arabiska och bor alldeles vid gränsen till Israel. En dag flyttar försvarsministern in i ett hus alldeles på andra sidan gränsen. Eftersom han befarar att terrorister kan gömma sig bland citronträden så bygger han först ett vakttorn, sätter därefter upp ett stängsel - så inte ens Salma kommer åt sina älskade träd och därefter vill han genomdriva att alla träd skall huggas ned. Men Salma ger sig inte - hon går för att söka rättvisa. Salma är utestängd från sina citroner - försvarsministerns fru är instängd hela dagarna bakom vakter och skottsäkert glas - man kan undra vem som känner sig mest fri? Filmen känns så himla aktuell eftersom man sen jul följt det tragiska kriget i Gaza. Israel-Palestina-konflikten måste vara världens mest hårdknäckta nöt - alla kategorier. Men jag vet då var jag står - här hemma köps inga varor från Israel.

Jag blev i alla fall så himla sugen på citroner. De är ju så vackra att bara lägga upp i en skål och gå och titta på. Jag gjorde citronvatten igår kväll och idag drack jag ett isande kallt glas med smak av citron. Åker till Sardinien senare i vår och i Italien finns det gott om citronlundar så man får njuta dem i naturligt tillstånd.

minabibliotek.se

Så!

Nu ska vi kopplas samman med giganten minabibliotek.se.

Vi diskuterade detta under fredagens möte på Mekka och alla var för. Jag hoppas att de som inte var på plats håller med. Idag satt jag och Vicky på ett möte med redaktören för minabibliotek.se, Jenny Eklund, samt några bloggentusiaster ytterligare (gemensam nämnare: bok och bibliotek, självfallet). Vi drog upp lite riktlinjer och Jenny Eklund presenterade hur hon hade tänkt sig det hela.

Vi kommer inte att behöva ändra på något- vi behåller bloggformen, skriver om det vi vill osv, men vi kommer att återfinnas under minabiblioteks sidor med allt vad det innebär. En liten banner vill de också sätta på vår sida och det gick vi med på, så länge den matchar vår syrenlila färg (vilken jag minns att jag valde en morgon i maj när jag utanför fönstret hade min lila syrenhäck prunkande av de smått vulgära hängena).

Spännande! Om det nu finns någon liten liten bokcirkeldeltagare som ännu inte har tagit steget ut i Sex böcker och en film-bloggandet är det hög tid nu!

Tema: Favoriter - semlor och cirkel på byggarbetsplats: del 2

vi beslutar att flytta våra träffar till café station.

tema denna gång var FAVORITER.
jag vet att felet är mitt men det tycktes som en god idé när jag framkastade förslaget som åsamkade er så mycket vånda.

emellertid visade det sig vara så! ...att alla faktiskt hade favoriter, så bibliotekarier vi är. visst, vi kunde inte ta med dem alla men några titlar hade vi ju ändå valt att ta med oss.

(hilda som pga elevvårdskonferens inte hinner till oss denna fredag låter hälsa att hennes val, efter moget övervägande, blev fridegårds träl-trilogi, inledd med trägudars land.)

mina val:
blonde av joyce carol oates.
en bok som gjorde upp med fördomar och som öppnade ögonen för oates fantastiska författarskap. en bok om marilyn monroe, en kvinna i utsatt läge från barnsben, medspelare i männens värld och ständigt sviken.

charlotte löwenskiöld av selma lagerlöf.
jag fullkomligt avgudar selma lagerlöf. jag har alltid beundrat henne tror jag. hon tog sig fram och hon satte upp mål och hon fullföljde och hon blev berömd. och hon visade på vikten av berättelser i våra liv.

så fort jag kommer åt åker jag till mårbacka, vilket kan tänkas bli någon gång vartannat år eftersom vi ofta tillbringar en del av sommaren i de djupa skogarna i värmland. det är underbart att traska bakom henne i hennes hus, se hennes arbetsrum, strosa i hennes trädgård.

att det blev just charlotte... beror på att jag läste boken när jag var sjutton, jag hade precis fått upp ögonen för de stora mönstren i samhället som i slutändan visar sig vara (inga undantag) sprungna ur vilket kön vi utrustats med. jag sveptes med i charlottes liv och imponerades av hennes vilja att gå en egen väg.

särskilt upprorisk vet jag inte om jag blev. däremot är jag ständigt medveten och kan känna mig nöjd med det.

vicky valde skattkammarön. bröderna lejonhjärta. och romeo och julia eftersom hon i sin tur har en liten fling för shakespeare. att det blev romeo och julia: kärlekshistoriernas kärlekshistoria. klassikernas klassiker. den har en nerv som gör den gångbar i alla tider. och för alla scener; boken, teatern, filmen osv.

däremot har vicky återupptäckt västerbottensförfattarna. rynell, enqvist, lindgren, salomonsson m fl. och framförallt lidman vars jernbaneepos slår allt. vicky menar att det är hemkomst.

Tema Favoriter - Siddharta av Herman Hesse

Ja, plastskynken och semlor var vi omringade av när vi en efter en - Vicky, Jenny, Ingrid och jag, och min mumsmumsätande dotter Elvira - högtidligt plockade fram favorit efter favorit ur våra väskor. Vi kom fram till att alla får berätta om sin här på bloggen, så nu vill jag kort berätta om min: nämligen Siddharta av Hermann Hesse.

Denna lilla klara glasskärva till bok läste jag andlöst i slutet av tonåren och lika fascinerat för sådär en 15, 5 och två år sen. Boken är tunn - 123 sidor i den upplaga jag har - men innehåller ett helt liv och många stora tankar som prövas, vänds, vrids - och förkastas. Siddharta är omväxlande braman, asket, rik vällusting, älskare och ängslig far. När två tredjedelar av boken - och kanske av hans liv - har gått vaknar han och inser att han efter allt sitt sökande och alla sina erfarenheter åter står under solen som ett litet barn: "Ingenting äger jag, ingenting kan jag, ingenting vet jag, ingenting har jag lärt mig." Men istället för att känna sig förtvivlad över detta kan Siddharta skratta åt sin situation och äntligen känna sig fri. Nu kan han påbörja ännu en ny väg, som äntligen leder honom rätt ...

En bok som handlar om att allt, inte minst vi själva, hela tiden förändras och måste omprövas, och att ingenting egentligen dör, bara omvandlas.

Tema Favoriter - Sune Jonsson har vandrat vidare ...........

Litteraturträffen igår var trevlig trots Meccas ombyggnads-strul. Vi fick ju det svåra uppdraget att välja en favorit - vilket i sanning inte var lätt. Själv var jag bara tvungen att välja två - den odödliga dramatiken i Romeo och Julia av min darling Shakespeare - alltid lika aktuell oavsett århundrade och Sara Lidmans böcker om Västerbotten - i synnerhet Hjortronlandet. Men Jenny kommer nog att skriva mer om vår träff så småningom.

Jag vill bara meddela att Sune Jonsson - denna fantastiska fotograf - den allra största och bästa tycker jag - Sara skrev - Sune fotade - mina rötters jord - Västerbotten. Jag älskar hans bilder och den gamle bonden som ömsint utfordrar sin häst pryder huvudplatsen ovanför min soffa (månne det är Didrik med Häst´n?) Sen vill jag med emfas säga - LÄS Sune Jonsson. Bilder från den stora flyttningen är en underbar bok. Jag grät när jag läste inledningstexten - vilket jag gjorde utanför min vän Jims vackra hus i Kittelfjäll. Ett 1800-talshus vid en blomstersluttning som taget direkt ur Sunes 50-tal. Sen läste jag fler av hans böcker. Byn med det blå huset är jättefin.







Annars är alla litterära val alltid svåra. Jag läser just nu ungefär 4 böcker samtidigt och sneglar på 10 till. Ett är säkert - man måste också jobba, äta och sova .......... Vicky