Bifigur - en mamma?

Som jag sa när vi sågs senast blir jag så omåttligt intresserad av de viktiga bifigurerna i berättelser. De har oftast en oerhört viktig roll eftersom man utan dem knappast kunde berätta samma historia. Framförallt mödrar och fäder - de oändligt viktiga som skapat oss både fysiskt och påverkat oss mentalt.

Jag sörjer fortfarande över att jag missade barnboksinstitutets bokprovning i våras där, om jag inte minns fel, man hade temat mammor i bou-litteraturen? Deltog någon av er andra? Just när det begav sig läste jag nämligen En liten chock av Johanna Lindbäck där en mamma är synnerligen närvarande trots att hon inte längre finns i livet. Det finns andra exempel, massor av exempel... I taket lyser stjärnorna, Så värt, Sandor/Ida, När Åkes mamma glömde bort, tja, ni vet lika bra som jag.

Från bifigursmamma till skrivarmamma: har ni läst Porträtt av ett mycket litet barn av allas vår Kerstin Thorvall? Om man har förskräckts över krönikörer som skämtar bort livet med småbarn (Haag) till krönikörer som formligen håller på att dö pga livet med småbarn (Skugge) så finns här en berättelse om det alla verkar glömma bort nu när det är helt okej att beklaga sig över hur övernaturligt besvärligt det är med barn och i synnerhet små barn:

nämligen

ljuvligheten i en babynacke doften i håret kvillrande skratt som skapar lycka i varenda vrå i dammigt hem småframstegen som svarsljud veck i hullet nyfikenhet inför barnet som egen person förundran över vem är det egentligen som bott i min kropp

Så från en mamma som befinner sig någonstans mittemellan Haag och Skugge och som gärna ägde Thorvalls tålmodighet blir det mitt sommartips. Enligt hörsägen kan den även frälsa de ännu icke frälsta...



PS. Jag har läst både Haag och Skugge med behållning.