Pans labyrint - vilken saga. Jag fastnade i filmens stämning så länge efteråt att inte ens Så värt av Martin Jern kunde slita mig bort från den rannsakning av vad som är viktigt i livet och som t ex en god berättelse (i alla fall i mig) kan trigga igång. Vad är viktigt? Vad är verkligt? Den var fantastiskt vacker och sorglig och jag berättade den för min äldsta dotter (väl valda delar, men hon är insatt i fantasyns magiska värld så mycket behövde jag inte bespara för henne) och den fungerade utmärkt som muntlig saga vid frukostbordet också.
This is England - och Shaun! Vilken kallblodig liten rackare. Vilken kärlekstörstande liten rackare. Vilka omtänksamma skinnskallar. Och var mamman en bra mamma, eller var hon en dålig? Jag funderar på den där skinnskallen som finns ibland i Per Nilssons böcker. Han som ser ut som en skinnskalle men som enligt egen utsago i alla fall (jag tror inte att man märker av det så mycket i böckerna?) säger sig jobba mot dem. Och på Woody funderar jag som höll ihop alla och såg till att alla hade det bra. Och på Lol.
Det var länge sedan jag hade två så fantastiska filmkvällar på rad. Tack för dem Anna-Karin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar