Äntligen inne bland "mina" skolbibblisar". Man tror man kan allt om IT men ibland kan den enklaste blogg visa sig kräva en davinci-kod.Nåväl - nu är jag här. Gammal räv i gamet - fast fortfarande utan grått i pälsen - däremot något tovig och motsträvig med en tass beredd på språng. Gillar mycket att ligga i lyan och trycka med en bok - eller som Jessica Gedin, journalist, sagt "en muterad människa av kött och bok" att text genererar med ens DNA så man blir ett med texten - med hull och hår. Annars är min flock stor - häftiga och kaxiga barn och barnbarn samt en loj kattmadam döpt efter Stefan Sundströms sångmö Sabina. En hoper vänner smyger i snåren och ett otal kolleger posterar bak stubbar och stenar - vänligt beredda att tryggt och vant leda en in i bokskogen. De är sådana - bibliotekarierna.
Just nu läser jag två böcker - å ena sidan är jag inne i min Lidmanska feberyra och läser nu Vredens barn. Helt enkelt underbar! Vet ni hur man tar kål på en pitebo? Jo, man kast en palt utåt svaagisen! När man läser Sara Lidman får man inköpa en citatbok - för övrigt en bra idé för all läsning. För att återvända till den andra sidan; Jo Nesbö - norsk deckarförfattare där jag nu slukar bok nummer ett - Fladdermusmannen. I den får man lära sig massor om Australien och aboriginernas historia och situation idag. Sen kommer jag väl att snöa in på Australien. Ett filmtips är The proposition. En fantastiskt bra film om Australien under nybyggaråren - en australiensisk western, vacker, brutal och med bra skådespelare. En film som känns "äkta".
Äkta och som ett visuellt konstverk var också musik-dvd:n om Bob Dylan jag nyss sett - Don´t look back från 1965 - om hans Englandsturné. Hans små jamsessions på hotellrum med Joan Baez och Donovan gör en lycklig. Jag minns - för 1965 var jag 13 år och störtkär i färghandlar Ahlgrens son Johan - (café Schmäck idag) då trummis i Umeå-bandet The Trappers. Då var jag på väg in i modseran och visste att The times they are a-changin´.
För övrigt är min nördiga hjärna inne på fyrar. Jag har lånat massor av böcker om fyrar - faktaböcker och skönlitteratur - allt inspirerat av Fyrväktaren. En av de bästa böcker jag läst. Som av en händelse läste jag en fyrbok till under midsommarhelgen - John Ajvide Lindqvists nya Människohamn. Grymt bra bok och precis med det mytologiska som en resonansbotten uppblandat med skräck och spänning. Skärgårdsöepos fjärran från Saltkråkan. Där ruvar ju Gåvastens fyr över mörka djup och hemligheter. Sen finns ju Virgina Woolfs Mot fyren - så nu undrar jag stillsamt - vad är det med fyrar som lockar författare? Återkommer om detta!
2 kommentarer:
så märkligt lockande de måste vara, fyrar? havet är inget jag förstår för själv är jag skog skog skog. jag känner mig trygg på en liten solig skogsväg där norrbottniska furor håller sina skyddande kronor ovan mitt huvud. inget vågskvalp för min del, nä sus i träden och myggsurr i öronen vill jag ha.
man är olika. jag har t ex en kompis som kommer från lysekil och när han skulle ta körkort åkte han till vilhelmina för där fanns en intensivkurs. där han satt på bussen efter nattåget upp (det var dessutom vinter) och åkte fram mil efter mil bland plogvallar och granar fick han nästan panik! det kändes som om han skulle kvävas, som om träden var på väg att falla över honom där han satt, han kände sig instängd. han var som sagt uppvuxen bredvid havet.
själv anser jag då att snö och trä betyder skydd och vatten är på sin höjd svarta skogstjärnar där man badar i tolvgradigt vatten. havet är skrämmande i sin storhet och oberäknelighet.
Förstår precis vad du menar Vicky!
Själv är jag uppvuxen i Holmsund och havet är ett livselixir. Ibland kan jag få råabstinens och bara måste fara ut till havet - nu när man bor i Umeå. Luften, vinden, en känsla av att kunna andas på riktigt - det är havet.
Har ni läst "Muminpappans memoarer" så förstår ni :) Han är min stora idol. Melankolisk, maskrosvin och nostalgisk.
Anna-Karin
Skicka en kommentar