Tema Hetta, sol och värme

"Nu gick hon ut i öknen. Åt ena hållet höjde sig bergen, lika gula och grusiga som marken under hennes fötter men mjuka i linjerna; när hon vred på huvudet föll blicken fritt ut mot horisonten. Det var redan varmt, men hettan skulle komma senare, skulle stå som en skälvande massa över den bara marken och över henne."

Ur In i öknen av Anna-Karin Palm

Vi var två, Vicky och Anna-Lena, som träffades denna soliga men ändå frostiga söndagseftermiddag för att tala om böcker och filmer som skildrade hetta. Det kom att bli mycket ökenprat. Vi tyckte att öknen var en stark symbol för ödslighet, ensamhet, evighet, föränderlighet, farlighet, skönhet. Sinnebilden är lätt de mjuka dynerna, brännande sol i zenit och en gnistrande stjärnbeströdd himmel nattetid men öknen är så mycket mer. En säregen fauna och flora, en anpassad ekologisk mångfald och människor som lärt sig leva i extrema förhållanden.

En bra bok om öknen är t ex Paolo Coelhos klassiker Alkemisten. Den hade vi inte med oss men vi hade bägge läst den. Den handlar ju kort om en ung andalusisk herdes (Santiago) sökande efter livets mening. Efter en spådom ger sig Santiago iväg på sin långa resa för att söka en skatt dold i Egypten. Men det han upptäcker är snarare att de verkliga skatterna kanske trots allt finns inom oss.

Anna-Lena hade läst en annan klassiker, Albert Camus Främlingen. Mersault är en man som av ödet, eller slumpen snarare, blir en mördare. Brottet, som sker i Alger, är fyllt av hetta både bildligt och i texten, tyckte Anna-Lena och citerar: "Solen träffar honom som ett slag i ansiktet". Boken skildrar mordet på en arab och rättegången därefter men på ett djupare plan handlar den om en avhumaniserad, likgiltig människa. En betydelsefull roman som med fördel kan läsas i nyöversättning.

Själv hade jag läst Anna-Karin Palms lilla novellsamling In i öknen. De flesta korta små noveller om olika människors möten med öknen som för alla får olika betydelser. Några människor sammanförs för att sedan skingras. Alla berättar utifrån sin egen synvinkel om mötet och de utflykter de gör tillsammans. En kvinna irrar runt i Amman för att hon inte kan lämna sin älskare men egentligen är det ett sökande efter sig själv. En annan kvinna går i sin sorg rakt ut i öknen för att söka tröst mellan sand och himmel. Jag tycker om novellsamlingar - det är som att plocka en karamell när man behagar. Lagom att läsa som egna små "kvällssagor" och behöver inte sträckläsas.

En bok som stått några år på vårt bibliotek men som jag inte öppnat förrän detta tema dök upp var Jag har hört kamelerna sjunga av Marianne Ahrne. Jag vet inte varför den aldrig blivit läst för jag har hört Marianne Ahrne berätta om sina resor i något program för länge sedan så jag vet att hon upplevt mycket under sina resor i bl a Asien, i synnerhet Mongoliet. Nu var det ett sant nöje att läsa om hennes resor i Afrika, i Namibiaöknen och framför allt när hon följde med en karavan på en 24 dagar lång resa med tuareger rätt in i Saharas otillgängliga ökenlandskap.
Det är skrivet öppenhjärtigt och med självdistans och humor. Det finns gott om dramatiska inslag men också otroligt poetiska beskrivningar av öknens både farliga och vackra sida. Det är inte lätt för en - om än resvan - medelålders kvinna att ge sig i kast med både män uppvuxna i öknen och kameler som är öknens självklara kungar.

Till sist - några filmtips: Ökenfilmernas ökenfilm torde väl vara Lawrence av Arabien men för mig är det otvetydigt Den engelska patienten, efter Michael Ondaatjes roman. Filmen utspelar sig i ett litet hus, ett kloster, i Italien där sjuksköterksan Hana vårdar en engelsk patient, som kraschat med sitt plan i Saharaöknen. Genom tillbakablickar får vi veta hans historia, som till stor del handlar om kärleken till Katharine. Två andra män vävs också in i historien med sina berättelser, David Caravaggio och sikhen Kip. Det här är en av de bästa filmer jag sett. Jag gråter varje gång jag ser den - för den sorgliga historien, de oerhört vemodiga vackra bilderna och för den underbara musiken. Ralph Fiennes, Juliette Binoche och Kristin Scott Thomas är några av skådespelarna. Rikt oscarsbelönad.

En annan strålande och stark film är Den skyddande himlen av Bernardo Bertolucci efter en roman av Paul Bowles med John Malkovich och Debra Winger i huvudrollen. Det här är en brutal och gripande film om ett amerikanskt par som tillsammans med en vän reser till Afrika för att fly undan slentrian både i livet och i äktenskapet. Kanske mest en flykt från dem själva. De utmanar Afrika och öknen och öknen utmanar dem med katastrofala följder. Drama, tragedi, passion, erotik i en och samma film. Precis som i Den engelska patienten så är både miljöer och natur otroligt vackert skildrat och musiken underbar. Bägge filmerna ligger tidsmässigt strax efter andra världskrigets slut.

Anna-Lena slutligen hade med sig filmen Couscous som roligt nog utspelar sig i Sête i sydöstra Frankrike, där jag själv bott i över en vecka för några år sen. Jättekul. Filmen handlar om en familj, där den äldre hamnarbetaren Slimane blir arbetslös och bestämmer sig för att öppna en couscousrestaurang på en båt. Men när restaurangen öppnar så blir det också plats för en massa förvecklingar. Charmig, trollbindande i det varma sydfrankrike. Här hettar det både i matlagningen och i samtalen och magdansen vi får uppleva höjer temperaturen avsevärt.

Nästa gång skall det handla om passion!!