Stockholm noir - Jens Lapidus

Till slut var jag tvungen att ge mig på de två tungviktarna Snabba Cash och Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Tidigare hade jag läst serieromanen Gängkrig 145 som han gjort tillsammans med Peter Bergting. (se tidigare inlägg).



Det som blev drivkraften var egentligen mitt filmintresse och jag vill helst aldrig se en film som bygger på en bok utan att ha läst boken först. Men det var också tjat från några killar på jobbet som sa; du måste läsa! Omtalade hypade böcker brukar jag vara misstänksam emot - typ Da vinci-koden, Män som hatar kvinnor, Hypnotisören, Harry Potter.
Men de allra flesta har visat sig vara riktigt bra trots allt (nåja, kanske inte Dan Brown).



Snabba casch ryckte med mig på en gång med sitt snabba fräcka staccatospråk, sina trovärdiga små språklådor med förortsvenska, invandrarsvenska, stureplanssvenska, kanslisvenska. Drivet i berättelsen är otroligt medryckande, som att "läsa" en actionfilm. Jag har lyssnat på bägge böckerna vilket jag tror är häftigare än att läsa själv. Morgan Alling och Jonas Malmsjö - två otroligt duktiga uppläsare. Läste i nån recension att det kan bli jobbigt i längden att läsa 500 sidor med den här utpräglade språkstilen. Då är mitt råd - lyssna i stället! Du får alla nyanserna på ett helt annat sätt.



Bägge böckerna har vardera tre spår med tre huvudpersoner. I Snabba cash är det uppkomlingen J W från Robertsfors (jo, faktiskt) som inget högre vill än att platsa bland stureplansbratsen, den chilenske knarkdealern Jorge (som man ofrivilligt bara älskar) och juggekillen Mrado. Det handlar mycket om droger som för samman Stockholms överklass med den undre världen, men också om handel med kvinnor, hot och våld. En röd tråd i boken som inte tas upp i filmen är J W:s sökande efter sin försvunna syster. J W dras allt längre in i den undre världen.

I Aldrig fucka upp får vi följa förortspolisen Andrén som efter att ha utövat våld (berättigat?) mot en rånare hamnar på undantag inom poliskåren som straff men som börjar nysta i ett mystiskt mordfall som sedan leder honom mot gamla frysta Palmespår. Här finns också Mahmod som slits mellan att hämnas en skymf, fortsätta sitt skumma liv på Stockholms gator eller slå sig fri och bli en vanlig "svenne" som hans pappa önskar. Men här får vi också följa Niklas in i hans huvud. Nyss hemkommen elitsoldat. I Sverige bor mamman, tidigare svårt misshandlad av styvfadern. Hur snedvridet allt blir för en liten grabb som förnekas det mest basala - trygghet. Så blir det en väv av Palmemord, droger, trafficking och ultrafeminism. Något skruvat i slutet men vägen dit är liksom Snabba cash fylld med bra karaktärer som verkligen inte är svart/vita utan komplicerade och dubbla.



Kvinnorna utgörs mest i böckerna av överklasstjejer, horor (de flesta offer), mödrar, socialtjänstemän. Men Lapidus skriver själv i en intervju att det är en mansvärld som skildras och skall det vara trovärdigt så må fröken Salander lysa med sin frånvaro.


Lapidus har ju hela tiden jämförts med Lehane, Ellroy, Pelecanos. Precis de deckare jag gillar. De här böckerna är de mest spännande jag läst sen Sjöwall-Wahlöös tio romaner om ett brott från den svenska deckararenan. Något helt nytt och fräscht och framför allt känns de autentiska. Böckerna skildrar livet ur ett gatuperspektiv. Här finns ingen gulleduttantillvaro med fru och barn. Läser man en deckare vill man inte ha en poliskommisaries för handlingen ickerelevanta privata familjeliv i knät samtidigt.




Sen håller jag med romanens epilog; de värsta skurkarna lever inte i rännstenen, de bär kostym och Rolexklockor och sitter på sina arslen i Sveriges konferensrum. Och de är alla gubbar.

Jens Lapidus säger i en intervju att han är rädd för råttor (precis som Niklas i Aldrig fucka upp). Kanske just därför han blivit advokat!