Det kan inte hjälpas att jag känner Anna-Lena och att hon är en av oss på bloggen. Hon HAR faktiskt skrivit en sån fantastiskt rolig och bra bok så jag måste berätta om den.Hela historien utspelar sig i Istermyrträsk, byn som Gud glömde (och hela tiden ser jag för mig min lilla hemby Bullmark). För det är precis i ett sådant litet samhälle - där alla känner alla - som Matilda, kallad Abbe, bor när hon hälsar på mormor och morfar. Till vardags bor hon med mamma i Umeå. Men berättaren som är Abbe själv befinner sig precis när hon berättar hela Istermyrträsk-historien på en lyxkryssning som mamma vunnit. Det är lite tråkigt med lyxkryssningar och Abbe berättar in i mammas mobil allt som hände "förra sommaren" när Abbe och kompisarna Nadja och Antón försökte slå någon av alla märkliga rekord som finns i Guinness rekordbok som att stoppa munnen full med sugrör eller varför inte kolla hur många tändstickor man kan stoppa in i näsan. Att det kommer att bli en världssensation i byn börjar vi tidigt ana.
Det är en rolig och fartfylld historia. Mormor jobbar på biblioteket och morfar, ja han är bl a en riktig "vedgubbe" som pratar en frejdig västerbottniska (anar Umebondskan ..... ) I byn finns också en hel massa andra figurer som vartefter inlemmas i historien. Där finns Tjejen-som-tydligen-gillar-svart, arga gubblandslaget och Krut-Kalle , stackarn, som inte får in veden i tid för han har alldeles för ont i ryggen. Och där finns Roger med sina polisonger, Roger som är en omtyckt ex-sambo till Abbes mamma.
Men där finns också lite mer besvärliga figurer, som kan få det mest idylliska sommarlov att mörkna i kanterna, som t ex Christoffer Ågren och de två Jennyarna K och L. Och på båten finns dessutom den flirtige tysken Günter.
Så sätter alla rekordförsöken igång för att slutligen hamna i den stora trippel-idén och jag ler gott. Det känns skönt med en bok som är fylld med värme och goda skratt. För den skull är den inte sirapssöt - livet är inte bara solsken i Istermyrträsk som sagt var.
Jag hoppas innerligt att det här inte är den enda gången vi får stifta bekantskap med Abbe och hennes familj och vänner. Vi saknar historier som barn här uppe i norr kan identifiera sig med. Det finns inte så många men här är en riktig högläsningspärla.
Jag vill ju inte vara en sämre vedstaplerska än Istermyrträskborna så ett bildbevis är på sin plats. Här är det Hjoggböleveden som skall in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar