Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl

Ellen Key känner vi bäst som författare under en brytningstid för kvinnan, barnet, familjen. Hennes bok Barnens århundrade är tillsammans med Livslinjer hennes mest kända. Men hur levde privatpersonen Ellen i Stockholm i slutet av 1800 och under 1900-talets inledande decennier?

När Ellen Key gick ur tiden föddes min pappa - 1926. Så nära i tid - ändå avlägset. Kvinnor hade för bara några år sedan fått rösträtt. En ny tid stod för dörren - men också ett nytt krig. Ellen Key var en feminist på kant med feminismen. Hon värnade moderskapet till förmån för barnen och kom så att bli kontroversiell inom kvinnorörelsen. Hon hyllade kärleken i äktenskapet. Paradoxen var att hon själv varken fick några barn eller fick uppleva tvåsamheten.

Anneli Jordahl har skrivit en annorlunda bok - en fiktiv roman byggd på autentisk grund. Några få bevarade brev mellan Ellen och den 15 år äldre 4-barnspappan Urban von Feilitzen. Det är rörande, gripande och medryckande. Jordahl skriver i tredje person och språket känns inte ålderdomligt men har ändå en språkdräkt som ger tidsanda. Vi följer Ellen under flera årtionden och rörs och upprörs över hur vänskapen, kärleken, leken, det intellektuella samtalet, hoppet och förtvivlan avlöser varandra genom deras brevväxling. I bakgrunden rör sig den tidens kända - Strindberg, Heidenstam, Leffler, Benedictsson,Brandes m fl.

I bokens senare del är det den åldrade Ellen vi följer till det hus, Strand, hon låter bygga åt sig. Där lever hon sina sista år med den älskade hunden Wild och hushållerskan som en dag kommer vandrande, Malin Blomsterberg. Det är Malin som kallar Ellen för "matte" och plötsligt får titeln ett annat innehåll - från ett uttryck för en kärlekstörstande Ellen till en beundrande Malin.

Jag läser boken för det den är - en skönlitterär fiction - men Ellen Keys liv var säkert ett liv i ensamhet trots alla bildade och litterära vänner. Kanske snuddar Jordahl vid en udd av sanning. Det livet blir utan uppväxande barn vid sin sida och utan att få dela livet med en älskad partner. Inte alldeles säkert ett sämre liv men ett annorlunda. De fragment av brev som finns i verkligheten (på KB enligt gogling på nätet) ger en aning om detta.

En finstämd och välskriven bok som i alla fall för mig ger en öm och mer vemodig bild av människan Ellen Key.