Lo Fridlyst av Minna Lindeberg och Linda Bondestam

Oh, vad jag blir lycklig när jag får hålla en bra bilderbok i min hand. Lo Fridlyst är precis en sådan bok som får det att spralla till inuti mig. Genast måste jag ringa barnbarnens pappa och säga: Läs den för mina älsklingar!

Lo är en liten missförstådd strulunge på Ugglans nattdagis. Han har vassa tänder och är lite farligt bråkig så han skrämmer de andra barnen. Man får hålla sig lite på avstånd. Men snart förstår vi - och barnen - särskilt lille Edvin -att Lo också är en mjuk och varm och kännande liten krabat. Det förstår också Gittan Uggla. Hon är klok och en viktig vuxen i denna dråpliga och träffsäkra skildring om konflikter mellan barn.

På kvällen samlas de övernattande småttingarna runt elden och filosoferar över alltings storhet. "Vad är det man ser när man blundar? undrar Conny. Är det samma mörker som finns i rymden kring stjärnorna?" Lite rädda undrar de om de kommer att hitta hem i mörkret. Men Lo bedyrar att han både skall skydda sina vänner och vakta elden. Med stor ömhet har Minna Lindberg skrivit text och Linda Bondestam illustrerat med ett bildspråk som breder ut sig över sidorna med krumsprång och färg. Deras förra bok - I en grop i Kalahari - var lika ljuvlig. Mer böcker önskas av detta par!

Läs recension i Svd!

Linda Bondestams hemsida!

Ingen ser dig av Anna Knutsson Knutsson och Ann-Christine Magnusson

Hur trist kan det va? När man helst vill åka till kompisen i Skåne och i stället hamnar på överlevnadsläger med sommarfritids?

Mira är butter i inledningen till den här lättlästa och täta thrillern om ett gäng som följer fritidsledaren Kenneth till Kilsbergen. Början av boken smyger sig på en bakifrån. Man anar att det kommer att hända något. Tänk bara! Att sova i vindskydd mitt i skogen. Dessutom har de fått veta att några fångar är på rymmen från Kumla-anstalten som inte ligger långt från platsen där de skall slå upp sitt vildmarksläger.

Innan de går i säng första natten berättar dessutom Kenneth en riktigt ruskig sann spökhistoria. Hur lätt är det att somna då? Spänningen stegras till slut när Kenneth plötsligt bara är borta. Till slut måste barnen själva försöka ta sig till bebodda trakter vilket inte visar sig vara så lätt.

Spännande och läskigt för barn från 10 år. Anna och Ann-Christine har skrivit boken ihop. De har jobbat med mycket annat, TV, teater. Läs intervjun på Rabén & Sjögrens hemsida så får ni veta mer. Hoppas de skriver fler böcker!

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl

Ellen Key känner vi bäst som författare under en brytningstid för kvinnan, barnet, familjen. Hennes bok Barnens århundrade är tillsammans med Livslinjer hennes mest kända. Men hur levde privatpersonen Ellen i Stockholm i slutet av 1800 och under 1900-talets inledande decennier?

När Ellen Key gick ur tiden föddes min pappa - 1926. Så nära i tid - ändå avlägset. Kvinnor hade för bara några år sedan fått rösträtt. En ny tid stod för dörren - men också ett nytt krig. Ellen Key var en feminist på kant med feminismen. Hon värnade moderskapet till förmån för barnen och kom så att bli kontroversiell inom kvinnorörelsen. Hon hyllade kärleken i äktenskapet. Paradoxen var att hon själv varken fick några barn eller fick uppleva tvåsamheten.

Anneli Jordahl har skrivit en annorlunda bok - en fiktiv roman byggd på autentisk grund. Några få bevarade brev mellan Ellen och den 15 år äldre 4-barnspappan Urban von Feilitzen. Det är rörande, gripande och medryckande. Jordahl skriver i tredje person och språket känns inte ålderdomligt men har ändå en språkdräkt som ger tidsanda. Vi följer Ellen under flera årtionden och rörs och upprörs över hur vänskapen, kärleken, leken, det intellektuella samtalet, hoppet och förtvivlan avlöser varandra genom deras brevväxling. I bakgrunden rör sig den tidens kända - Strindberg, Heidenstam, Leffler, Benedictsson,Brandes m fl.

I bokens senare del är det den åldrade Ellen vi följer till det hus, Strand, hon låter bygga åt sig. Där lever hon sina sista år med den älskade hunden Wild och hushållerskan som en dag kommer vandrande, Malin Blomsterberg. Det är Malin som kallar Ellen för "matte" och plötsligt får titeln ett annat innehåll - från ett uttryck för en kärlekstörstande Ellen till en beundrande Malin.

Jag läser boken för det den är - en skönlitterär fiction - men Ellen Keys liv var säkert ett liv i ensamhet trots alla bildade och litterära vänner. Kanske snuddar Jordahl vid en udd av sanning. Det livet blir utan uppväxande barn vid sin sida och utan att få dela livet med en älskad partner. Inte alldeles säkert ett sämre liv men ett annorlunda. De fragment av brev som finns i verkligheten (på KB enligt gogling på nätet) ger en aning om detta.

En finstämd och välskriven bok som i alla fall för mig ger en öm och mer vemodig bild av människan Ellen Key.

Min första världssensation av Anna-Lena Hedman

Det kan inte hjälpas att jag känner Anna-Lena och att hon är en av oss på bloggen. Hon HAR faktiskt skrivit en sån fantastiskt rolig och bra bok så jag måste berätta om den.

Hela historien utspelar sig i Istermyrträsk, byn som Gud glömde (och hela tiden ser jag för mig min lilla hemby Bullmark). För det är precis i ett sådant litet samhälle - där alla känner alla - som Matilda, kallad Abbe, bor när hon hälsar på mormor och morfar. Till vardags bor hon med mamma i Umeå. Men berättaren som är Abbe själv befinner sig precis när hon berättar hela Istermyrträsk-historien på en lyxkryssning som mamma vunnit. Det är lite tråkigt med lyxkryssningar och Abbe berättar in i mammas mobil allt som hände "förra sommaren" när Abbe och kompisarna Nadja och Antón försökte slå någon av alla märkliga rekord som finns i Guinness rekordbok som att stoppa munnen full med sugrör eller varför inte kolla hur många tändstickor man kan stoppa in i näsan. Att det kommer att bli en världssensation i byn börjar vi tidigt ana.

Det är en rolig och fartfylld historia. Mormor jobbar på biblioteket och morfar, ja han är bl a en riktig "vedgubbe" som pratar en frejdig västerbottniska (anar Umebondskan ..... ) I byn finns också en hel massa andra figurer som vartefter inlemmas i historien. Där finns Tjejen-som-tydligen-gillar-svart, arga gubblandslaget och Krut-Kalle , stackarn, som inte får in veden i tid för han har alldeles för ont i ryggen. Och där finns Roger med sina polisonger, Roger som är en omtyckt ex-sambo till Abbes mamma.

Men där finns också lite mer besvärliga figurer, som kan få det mest idylliska sommarlov att mörkna i kanterna, som t ex Christoffer Ågren och de två Jennyarna K och L. Och på båten finns dessutom den flirtige tysken Günter.

Så sätter alla rekordförsöken igång för att slutligen hamna i den stora trippel-idén och jag ler gott. Det känns skönt med en bok som är fylld med värme och goda skratt. För den skull är den inte sirapssöt - livet är inte bara solsken i Istermyrträsk som sagt var.

Jag hoppas innerligt att det här inte är den enda gången vi får stifta bekantskap med Abbe och hennes familj och vänner. Vi saknar historier som barn här uppe i norr kan identifiera sig med. Det finns inte så många men här är en riktig högläsningspärla.

Jag vill ju inte vara en sämre vedstaplerska än Istermyrträskborna så ett bildbevis är på sin plats. Här är det Hjoggböleveden som skall in.

I det här trädet - Kieri och Nilsson

Alltså. Det bästa av två världar. Den här boken var helt sjukt bra. Låt mig slippa gå in på analys och motiveringar. Jag läste den som så:

Nilsson har skrivit avsnitten om Vilsenpojken. Kieri har skrivit kapitlen om Fågelflickan. Och redan då var den fantastiskt bra. Eftersom jag bara fått en mkt kort redogörelse för sättet den är skriven på av min kollega, visst jag alltså inte.

Att det var TVÄRTOM. Kieri=Vilsenpojken. Nilsson=Fågelflickan.

Det gjorde det hela ännu mycket mer.

Läsåret 2009

Det blev inte lika många lästa böcker detta år men jag är ändå nöjd. Det blev många bra.

Den första jag kommer att tänka på är Rajaa Alsaneas Flickorna från Riyadh. Den handlar om fyra väninnor som bor i Riyadh. De är väldigt frigjorda samtidigt som traditionen smyger sig på och krymper utrymmet för dem. Deras längtan efter kärlek är ganska problematiskt i Saudiarabien där samhället styrs av gamla traditioner och religiösa regler. Det blir en balansgång mellan det moderna västerländska och de traditionsbundna männen. Det är frmaförallt detta som är så bra i boken och som jag gillar så mycket. De är nära och man känner deras vanmakt, frustration och längtan. En mycket intressant och levande bild av kvinnors situation i en annan kultur. Det är ingen större skillnad på "dem" och "oss".

Joyce Carol Oates Mörkt vatten är nästa jag kommer att tänka på. Den har jag

återkommit till många gånger under året i tankarna. Den handlar om en ung kvinna

som lämnas att dö i en bil som kört av vägen ner i en flod. Föraren lyckas ta sig ur bilen men kommer inte till kvinnans undsättning. Detta är inte bara ett rent moraliskt och mänskligt problem för han är senator och det läcker naturligtvis ut. Men det är inte det som är mest gripande utan det är skildringen av kvinnans tankar medan hon håller på att drunkna. Det är inte så ångestfyllt som man skulle kunnat tänka sig utan hon är säker på att bli räddad ända till slutet. Detta gör senatorns svek än värre och boken är otroligt gripande och lämnar tydliga spår. En extra "krydda" är att händelsen har verkligt ursprung som Oates har spunnit vidare på. Den bästa jag läst på länge.

En annan riktig favorit är Ewa Christina Johanssons Silverhäxan. Den läste jag till ett spökhistoriebokprat och det är verkligen en riktig spökis som kryper upp efter ryggraden. Hon lyskades verkligen skrämma mig. Den handlar om My som på jullovet åker till sina storasystrars gemensamma hus på landet. Huset är ett gammalt ruckel och på natten vaknar My av att någon går uppe på vinden. På morgonen då det visar sig att det inte var någon av systrarna går My upp på vinden för att se vad det kan ha varit. Då hittar hon en gammal koffert och i den en ring och ett brev. Brevet är skrivet av Agate 1805 efter att hon blivit instängd på vinden av Silverhäxan som vill ha tillbaka sin ring för att få tillbaka sin makt. Nu har My ringen och konstiga saker börjar hända och My ligger riktigt farligt till.

Jag såg också till att få med en gammal favorit på det där bokpratet, Maria Gripes

Agnes Cecilia. Den handlar om Nora som är 15 år. Hon bor hos fastern och hennes familj efter att föräldrarna omkommit i en olycka när Nora var liten. Nora känner sig ofta lite utanför i familjen trots att alla är snälla och omtänksamma och storebrodern Dag är hennes bästa vän. En dag flyttar de till ny lägenhet och Nora känner sig äntligen som hemma. Samtidigt börjar det hända Nora en massa märkliga saker, en klocka som går baklänges, steg som hörs trots att Nora är ensam, en bok som trillar ur bokhyllan av sig själv. Nora börjar nysta i vilka som bott i lägenheten för länge sedan och då händer fler märkliga saker. Mycket mystik och historia. Noras historia nystas upp på ett spännande och intressant sätt. Jag vill stanna kvar i den där lägenheten ett tag till i Noras sällskap.

På grund av bokpratet blev det flera lästa spökisar än någonsin för mig. Det är annars en genre jag undviker eftersom jag är lättskrämd och mörkrädd. Trots det så hittade jag ännu en favorit bland dessa böcker, Lena Ollmark och Mats Wänblads Kapten Svarteks grav. Karl bor hos sin morfar i krabbsjögrund medans mamman jobbar på ett forskningsfartyg långt ute till havs. Han är bästis med Sara som blivit utsedd att spela huvudrollen i byns lokala nyårspjäsen. Den är omgärdad av en massa kusliga myter och Karl märker på Sara att det ligger en hel del sanning i myterna. Tillsammans måste de stoppa förbannelsen över pjäsen. Det blir både otäckt och farligt för dem. Det jag gillar bäst med deras böcker är alla små spökhitorier som finns med och fyller ut och nästlar sig in i ramberättelsen. Dessutom är de spökiga och otäcka på en lagom nivå för min del.

2009 bjöd också på ännu en Roslund och Hellström, Tre sekunder. De är mina

favoritförfattare så jag har läst allt av dem. Deras böcker är välskrivna, trovärdiga och en riktigt bra historier med stark samhällskritik utan att vara gnälliga. Så även denna gång. Den här handlar om Piet Hoffman, en före detta kriminell som numera arbetar som infiltratör hos polisen. Han har infiltrerat den polska maffian som ger honom i uppdrag att ta sig in i ett svenskt fängelse för att ta över narkotikahandeln där. Detta gör han med polisens hjälp men han råkar skjuta en person och helt plötsligt har han kriminalkommissarie Evert Grens efter sig, vilket är problematiskt både för polisgruppen som har hand om honom och för honom själv. Blir han avslöjad är han död. Det är otroligt intressant och spännande och går verkligen inte lägga från sig förrän boken är slut. Varje bok av denna duo tar upp ett samhällsproblem i detalj utifrån alla vinklar och det blir väldigt trovärdigt och fantastiskt spännande.

Michelle Paver kom också detta år ut med en ny del i serien Vargbröder: Ondskans schaman. Thiazzi, ekschaman och själslukare, är tillbaka. Han dödar Toraks vän Bale och tar eldopalen. Förlusten av Bale gör Torak galen av sorg eftersom han känner skuld i Bales död. Torak ger sig av efter Thiazzi för att hämnas. Renn och Finn-Kedin följer efter för att hålla ett öga på Torak och det är tur. Thiazzi vet att Torak är efter honom och gillrar en fälla som Finn-Kedinn nästan går åt i. Toraks sorg över Bale gör att han utsätter både sig själv och sina vänner för stor fara och det upptäcker han för sent. Än en gång briljerar Michelle Paver med sin förmåga att berätta en bra historia och hon har gjort ordentlig research för man känner historiens och ursprungets vingslag. Helt otroligt bra.

Sist men inte minst en bok ur en helt annan genre, biografier. Claudine Monteils

Söndagar med Simone handlar om om Claudine som ung kvinna kom att ingå i Simone de Beauvoirs feministiska grupp MLF. Varje söndag träffas de hemma hos Simone och diskuterar olika feministiska problem i samhället. De blir nära vänner och börjar så småningom arbeta hårt och aktivt för att förändra franska kvinnors förutsättningar, möjligheter och vardag. Det som är extra härligt är att de lyckas väldigt bra. Det blir ett nära och kärleksfullt porträtt som Claudine gör av sin idol som blev hennes vän. Jag blir varm och glad och önskar att jag hade fått vara med och att dagens tjejer och kvinnor skulle få upp ögonen och orka kämpa och engagera sig istället för att ta allting för givet och tro att allt varar för evigt. En väldigt inspirerande och härlig bok.

Det var mina godbitar. Nu är det nytt år och nya böcker. Det blir ju en del gamla också förstås. Jag har börjat och det ser lovande ut. Gott nytt läsår!

Jag har älskat dig så länge Regi: Philippe Claudel

Jag glömmer aldrig Kristin Scott Thomas i slutscenen av filmen Den engelska patienten - en av mina favoritfilmer, filmad efter Michael Ondaatjes roman med samma namn. Och vad jag grät! Då, och nu - när jag återser henne igen.

Jag har älskat dig så länge är en fransk film av Philippe Claudel som handlar om Juliette, spelad av Thomas, i vilket som måste vara en av hennes bästa rolltolkningar. Juliette har i filmens början precis blivit hämtad av sin betydligt yngre syster Léa (Elsa Zylberstein) på flygplatsen. Hon har precis kommit ut från fängelset där hon suttit i 15 år. Hon och systern har nästan inte haft någon kontakt alls sen den bröts då lillasystern fortfarande var ett litet barn. Systern lever nu ett lyckligt familjeliv med man och två adopterade barn och har erbjudit systern att få bo hemma hos dem tills hon ordnat allt praktiskt med jobb och bostad.

Men direkt möter Juliette alla de svårigheter som det innebär att rehabiliteras och återföras till ett samhälle och en familj man inte varit delaktig i under så många år. Dessutom är hon skör, fylld av en stor sorg och innesluten i sig själv. Förtvivlat försöker den yngre systern förstå och osjälviskt ställa upp på systern, trots att hennes man tydligt visar sin antipati, de små flickorna frågar och den övriga släkten undrar.

Filmen pendar mellan vardagsscener och olika möten Juliette har - med att söka jobb, träffa sin övervakare, socialtjänsten, en älskare mm. Sakta sakta närmar sig de två systrarna varandra tills inga barriärer längre finns mellan dem utan bara den nakna smärtsamma sanningen.

Thomas rolltolkning är helt suverän. Hennes ansikte genomgår subtila förändringar vartefter att handlingen fortskrider och Juliette låser upp sitt stängda inre. Otroligt bra. Men ha näsdukarna framme!

Filmen har fått lysande recensioner överlag och blivit nominerad till två Golden Globe mm.

En välsignelse av Toni Morrison

Så sorgsen jag kände mig när jag läst Toni Morrisons bok En välsignelse - samtidigt så lycklig. Sorgsen över handlingens obegripliga mörker - lycklig över språket och kraften i de människor hon skildrar.

Handlingen utspelar sig i slutet på 1600-talet och platsen är Virginia. Det är en omvälvande tid i Nordamerika, i det som till slut skall formas till de förenta staterna, en stormakt i världen. Nybyggare från hela Europa samlas i samhällen och sprider ut sig på enskilda ensliga platser. Det är ett hårt liv. Många kommer från fattiga förhållanden för att söka lyckan och en ny tillvaro - överresorna är vådliga, långa med många umbäranden - detta är ju på segelfartygens tid. Tillvaron i det nya landet är hård.

Men detta är också en tid för lidande för den inhemska befolkningen, indianerna, som ser sina marker bli förrödda, byar brännas, familjer splittras, kulturer trasas sönder. Hit kommer också de som inte beträder ett hoppets land eller som med sina generationsdjupa rötter har något att kämpa för - nämligen slavar från Afrika - från de olika kolonierna. De har inget värde annat än som handelsvara, ingen framtid, inget att återkomma till. De behandlas värre än djur och det är en skakande läsning om både infångande, slavmarknader, överresor och försäljning. Detta är vid sidan av förintelsen och andra humana övergrepp mänsklighetens stora skam.

Toni Morrison förenar dessa olika grupper i fyra kvinnor. Nybyggarhustrun Rebekka, indiankvinnan Lina, blandrasflickan Sorg och den unga slavflickan Florens. De sammanförs av ödet på Jacob Vaarks farm, en man som trots allt är emot slaveriet. Men Jacob dukar under för sjukdom och kvar finns kvinnorna och när även husmor Rebekka insjuknar förstår de övriga att de är helt rättslösa om även hon går bort.

" Ingen av dem kunde ärva, ingen tillhörde någon kyrka eller stod upptecknad i deras böcker. Kvinnor utan lagliga rättigheter, de skulle bli inkräktare och ockupanter om de stannade kvar efter Fruns död, de kunde säljas, hyras ut, bli överfallna, bortförda, drivas i landsflykt. "

Toni Morrison skriver på en tät, vacker och obarmhärtig prosa om sina anfäders liv på den amerikanska kontinenten. Hennes författargärning är att skriva de svartas historia och den här romanen är utmärkt att läsa innan man läser hennes stora roman Älskade. Hon fick nobelpriset 1993 och förtjänas att läsas om och om igen. Den här boken borde vara obligatorisk i skolans högstadium.

Alla kvinnorna bär på en historia som var för sig är djupt gripande och romanens lilla Florens, som är den genom vars ögon vi får uppleva världen, räddas i den starkaste form av kärlek man kan tänka sig - den att osjälviskt avstå från det man skattar mest i livet för att skänka hopp om frihet.